Känner du Zlatan?

Jag läser de sista sidorna i David Remnicks utmärkta bok King of the World: Muhammad Ali and the Rise of an American Hero. En kort passage berättar om Mike Tyson och hans beundran för Sonny Liston. Och jag minns Jan Majlards jämförelse mellan Zlatan Ibrahimovic och Tyson.

Jag antar att jämförelsen med Tyson är menad som en förolämpning från Majlards sida. För att Tyson är en så illa omtyckt person, och för att Zlatan ju uttryckt sin beundran för Mohammad Ali. ”Du tror att du kan bli en Ali men du är bara en Tyson”, tycks Majlard säga.

Mike Tyson, som i Remnicks bok berättar om hur han identifierar sig allra mest med Sonny Liston av alla boxare, jämfördes i början av sin karriär med Jack Dempsey, också han fruktad för sin aggressivitet. Men nog är det Tysons listonska drag som Majlard vill hitta hos allas vår Dribblahimovic.

Han personifierar sportspråkets idoliserande tolkning av ordet farlig.

Jo, visst finns det ett element av ”fascinerande farlighet” hos Zlatan. Ändå känns inte Majlards jämförelse särskilt på pricken. Kanske har jag en blåögd syn på Zlatan eftersom jag tycker så mycket om honom, men nog har Majlard en överdriven bild åt andra hållet? Zlatan ”utstrålar tungviktsboxare mer än fotbollsspelare”, skriver han, och fortsätter:

Även om Zlatan, ... till skillnad från Tyson för det mesta synkroniserar sin formidabla fysik mot en boll i stället för ett människohuvud, skär den store centerns aktioner genom luften på ett sätt som får folk att hålla andan.

Boxningen fungerar inte särskilt bra som metafor här. Att sparka på en boll är inte som att slå mot ett huvud. Just det faktum att Tyson använder sin ”formidabla fysik” för att slå på människors huvuden är ju vad som gör fascinationen.

Man kan säga mycket om medias bevakning av Zlatan Ibrahimovic, men det mest anmärkningsvärda är kanske hur komplex bilden av honom har blivit. Linna Johansson har påpekat att Zlatan ”tilldelats den mest mångfacetterade roll [bland svenska sportstjärnor] som hittills skrivits”. Till skillnad från till exempel Carolina Klüft som är Pippi Långstrump, ”Anja Pärson den stabila bondmoran, Per Elofsson den vidunderliga eremiten och så vidare”.

Att Majlard jämför Zlatan med just en boxare spelar roll, eftersom ”boxning liknar bara boxning”, som Joyce Carol Oates skriver i Om boxning. Hon tänker inte på boxning som en sport. Andra sporter har med spel att göra, de är lekar. Det finns ingenting lekfullt hos boxningen. ”Man spelar fotboll, man spelar inte boxning.”

Och Zlatans lekfullhet gör att han inte liknar en boxare. När publiken ropar Zlatans namn är det knappast ett uttryck för blodtörst.

Men Majlard väljer också att jämföra med just Mike Tyson. Det bästa med David Remnicks bok är att han beskriver det samhälle och sammanhang som boxarna lever i, och hur de passar in där. I det perspektivet blir Majlards jämförelse med Tyson intressant.

Mike Tyson, boxningens underbarn, vilde och bad guy, förknippas väl mest med en våldtäktsdom och ett avbitet öra.

Under sin tidiga boxningskarriär var Tyson enormt populär. Åtminstone ville alla se honom boxas och vinna. Men som han berättar för Remnick så känner han igen sig i Sonny Liston, för att ingen älskade honom.

1962 tog Sonny Liston världsmästartiteln från Floyd Patterson, medborgarrättsrörelsens kelgris, på knockout i första ronden. I returmatchen samma sak. Knockout efter två minuter och tio sekunder. Patterson var den gode svarte förebilden, Liston var hans motsats. Han hade haft en extremt fattig uppväxt och lärt sig boxas i fängelset, där han satt för väpnat rån. Han var fåordig, ansågs dum och våldsam. Ingen ville att han skulle vinna.

Liston hoppades kunna visa för barnen som kom från tuffa förhållanden som han, att ”bra saker kan hända er också”. Men han blev besviken. Ingen brydde sig om hans seger. Inga hyllningar, inga parader. Floyd Patterson hade hälsat på presidenten, Liston insåg snart efter sin seger att han inte ens var påtänkt för en sån inbjudan. Han var den dålige svarte, Patterson var den gode.

Nästa titelutmanare var Cassius Clay, som snart blev officiell medlem i Nation of Islam och bytte namn till Mohammad Ali. Tvärt emot Tyson gick han från att vara hatad till att bli världens mest älskade idrottsman.

Ali vägrade vara den onde, eller den gode. Han satte istället fokus på de konflikter om ras, religion och krig som spelade in i boxningen. Genom att spela galen clown inför Listonmatchen. Genom att göra sin match mot Floyd Patterson till en fight mellan islam och kristendom. Genom att kalla ärkerivalen Joe Frazier för både ”Det vita hoppet”, ”Uncle Tom” och det klassiskt rasistiska ”Gorilla”. Genom att hävda Nation of Islams ras-separatism, vägra bli kallad vad han såg som sitt slavnamn Cassius Clay, vägra Vietnamkriget.

Zlatan är inte politisk som Ali, utan värjer sig snarare från allt som liknar politik. Men han vägrar, bokstavligt talat, att ställa upp på bilden av sig själv, vilken kostym reportrarna än kommer dragandes med. Han vill varken vara kaxig diva, hygglig förortsförebild, buse eller charmtroll. Och just därför har hans resa mot att bli en svensk hjälte blivit bra mycket mer intressant än de flesta sådana framgångssagor.

På ett sätt är Majlards demonisering av Zlatan skön. När hade vi senast en svensk nationalhjälte som jämfördes med Mike Tyson? Uppdagandet av sportreportrarnas stora tystnad kring ishockeykulturen visar att det finns betydligt fler historier att berätta om svenska idrottsmän än att de är hyvens killar och tjejer.

Linna Johansson skriver att Zlatan är en ”dålig svartskalle”. Som Liston var, som Tyson är. Men Zlatan lyckas på något vis skaka av sig både godhets- och farlighetskostymen. Eftersom han är så hemlig av sig är kanske vad som kvarstår ett mysterium, men ett mysterium som är bra mycket mer spännande än en färdigfabricerad schablon.

Nyligen berättade Jan Majlard att Mohammad Ali är hans favoritidrottsman. Så en svart man på behörigt avstånd i sextio- och sjuttiotalens USA får vara arrogant och självförhärligande. Får utropa ”I’m King of the World!”, ”I'm the Greatest! ” och ”I’m so Pretty!” Men när en svensk fotbollspelare gör en segergest som säger ”Titta på mig, det är jag som ska hyllas, det är mig ni ska dyrka”, då blir det problem. Kortslutning i sporthjärnan. Hur ska vi beskriva honom? Vilken kostym passar? Är han ond eller god?

Men kan inte, som Linna Johansson önskar, bilden få vara grumlig? Kan vi inte få se fler grumliga bilder?

För, är inte människor just så mångsidiga och motsägelsefulla som bilderna av Zlatan antyder? Det går att älska en arrogant Ali, eller en diva som Hristo Stoitjkov. Vi kanske kan våga låta svenskar vara mänskliga också? Få kan ju se så bedårande snälla ut som de som skulle kunna vara farliga.