Hellre glada tjejskrik än 13 rätt

”Alla vet att små tonårstjejer har den bästa smaken”, lär Marit Bergman ha skrivit i en pressrelease om Darin Zanyar.

Ja, alla vet ju det, även om fortfarande, som Karolina Ramqvist skriver, ”alla tidningar som inte är rent feministiska [helst bara] publicerar manliga åsikter om musik”. (Dagens Nyheter 1 april 2005)

Fiona Fletcher utvecklar Marit Bergmans tes i februari/mars-numret av det engelska musikmagasinet Plan B. (I en krönika som diskuteras på The Jet Set Junta den 31 mars.) ”Det är män som inte fattar. De små flickorna förstår.” Lina ”Twiggy Pop” Selleby i Doktor Kosmos uttrycker en liknande åsikt om ”manlig idioti” i veckans Studio Pop och Karolina Ramqvist hakade för ett tag sen på Fletcher i DN: ”Musikkritik as we know it är självgodhetens triumf över förnuftet. En kolonial tanke om att fånga musiken, känslan, vildheten, rytmen och rama in den, samla, räkna, sortera och katalogisera.”

Just det. ”Fånga musiken, känslan, vildheten, rytmen och rama in den, samla, räkna, sortera och katalogisera.” Det skulle lika gärna kunna handla om sport.

Fletcher skriver:

Women are taught to be ashamed of the things they love about music. Boys want to categorise, to collect, to use music as a passport to a world of cool. Girls fall in love with music, it describes their emotions, lives, worlds. Boys care about record labels and genres, and memorise discographies. Girls memorise personal details about musicians, know their favourite novels. Obsessive boy fans know the name of the drummer who played on one song. Obsessive girl fans know the name of the girlfriend who inspired it.

Debatten om männens makt över musiken och det hegemoniska, manliga sättet att tillgodogöra sig, berätta om och göra musik, har pågått länge. Inom sportvärlden tjatas det också om jämställdhet sedan urminnes tider, men allt man verkar upprepa är ”det behövs fler kvinnor”. Men, som Ramqvist skriver om musikkritiken, ”man missar lite om man bara säger att problemet med kritiken är att alla kritikerna är män. Grejen är ju hur lika varandra de är på alla andra sätt också.”

På senare tid har en konsensus vuxit fram bland sporttyckare om att det var bättre förr. Förr, när sporten inte var kommersiell. När tv inte styrde matchtiderna. När en svensk landslagsman var blond och kortklippt och aldrig hört talas om Fame Factory-frisyrer eller Calvin Klein. När de engelska ståplatsläktarna var vilda, farliga och fyllda av arbetarklassmän. När programledarna för sportnyheterna i tv aldrig hade bröst och läppstift.

Pengarna och kommersialismen sägs döda idrottens själ. Sporten blir populärkultur och solkas ner av diamantörhängen, tatueringar, skvaller, företagsloggor och pr-turnéer. Den hederliga idrotten blir glamour.

Det vill säga, den feminiseras.

Och som vanligt är tjejigt lika med lågstatus.

Men, också som vanligt, så har ju tjejerna rätt. Ta sällskapsspelet 13 rätt. ”Spelet för fotbollsälskare”. Enligt marknadsföringen ”ett unikt spel för alla som sätter fotbollen i första rummet. Genom att svara rätt på frågor inom Svensk fotboll, Internationell fotboll, EM/VM och Blandat tar du dig till segerplatsen”.

Låter kul, eller hur? Det är det inte. Spelet är nämligen en excess i manligt katalogiserande. Frågorna är av typen: ”Niclas Kindvall vann skytteligan i Allsvenskan 1994. Hur många mål gjorde Niclas?” Eller: ”Tre personer har lyckats vinna VM guld [sic] både som spelare och tränare. Vilka?” Eller kan du svaret på den här, kära fotbollsälskare: ”Gerd Müller gjorde 19 mål i 1970 års VM. Hur många av målen skedde i slutspelet och hur många i kvalificeringsmatcher?”

Vet du inte? Jo, han gjorde 10 mål i slutspelet och 9 i kvalet.

10 mål i slutspelet och 9 i kvalet. Den typen av kunskap står högt i kurs i sportvärlden. ”13 rätt är respekt”, som en talande reklamslogan lyder.

Joyce Carol Oates skriver i Om Boxning att författares dragning till att skriva om boxning ligger i att sporten är ett ordlöst skådespel, som saknar språk. Det kräver att andra ska ”definiera, hylla och komplettera det”. ”Varje boxningsmatch är en historia – ett unikt och starkt koncentrerat ordlöst drama.”

Det samma borde gälla också för en fotbollsmatch, en mångkamp i gymnastik eller ett maratonlopp. Historier, ordlösa dramer.

Så futtigt att reducera dessa skådespel till ”hur många mål i kvalet och hur många i slutspelet”.

Och ändå så, precis som Twiggy Pop skäms lite varje gång hon inte kommer ihåg ”b-sidor, vem som var med på vems platta, vad de åt under inspelningen”, och så vidare, så lär man sig att skämmas lite om man inte kommer ihåg vem som spelade mittback i vilken match eller vilken som var segerhöjden/-tiden/-längden/-poängen i de tio senaste mästerskapen.

Fortfarande som vanligt, blir mitt bästa exempel Zlatan Ibrahimovic. Många medelålders män har klagat på honom, och många är fortfarande inte övertygade om hans förträfflighet. Som Jan Majlard som så sent som strax innan EM i somras föredrog Markus Allbäck framför Zlatan. ”En talande bild från presskonferensen i går beskrev Zlatan Ibrahimovic omringas av diverse personer med (autograf)block i hand, medan ”Henkes” på papperet bäste partner i landslaget satt vid sidan av uppståndelsen.” Inför herrlandslagets senaste match, den mot Bulgarien i påskas, oroade sig Majlard: ”För lagets bästa – skulle Lars Lagerbäck verkligen vara beredd att peta Zlatan Ibrahimovic?”

Nej, ”det är en ny tid”, konstaterar han, och drömmer sig tillbaka till en era när artisterna ställdes över och ”tvåvägsspelaren härskade”.

Som Zlatan fått betala för att han är den som är populärast bland personerna med autografblock. Att hans stjärnkvalitet och popularitet skulle vara nånting positivt är för många främmande. Istället väger det som syns ”på papperet” tyngst.

Men det är ju autografjägarna som förstår! De som förälskar sig i bästa Grynet-stil. De som ”analyserar i termer av kärlek, sexuell besatthet och rörelse av höfter och hjärtan”, som Karolina Ramqvist skriver om pojkbandsfansen.

Därför hittar man inte de intressantaste diskussionerna om Ibrahimovic på något nördigt Juventus-forum, utan bland tjejerna på det väldigt internationella Zlatan-forumet. Här diskuteras allt från matchresultat till laguppställningar, tränare, betydelsen av Zlatans tatueringar, under vilken period han var som snyggast (EM-sommarens solbränna och italienska frisyr ligger bra till), vilken betydelse deras jugoslaviska ursprung har i Zlatans och Sinisa Mihajlovics konflikt, till vem som är hans flickvän, har han nån, hur ser hon ut?

Säkert finns det problem med kommersialiseringen av sporten. Men att konsumera sport som populärkultur är inget man borde skämmas för. Att älska idolerna, att välja individen framför laget eller tvärt om, att leta efter historierna som beskriver våra känslor, liv, världar. Sporten har inte blivit innehållslös. Den är full av bilder och historier att reagera på, att projicera våra drömmar på, att diskutera och berätta om.