Coverciano, Scampia

Igår gav Roberto Donadoni de som ville i Italiens landslag ledigt för att gå och se Gomorra. Bland andra Fabio Cannavaro, Luca Toni och Simone Perrotta gick.

Fikonen i lådan

Vad var det jag sa. Philippe Mexès kom inte med till EM. Och när man läser listan över Frankrikes EM-trupp är det ju uppenbart att en fruktansvärd konspiration ligger bakom den. Hur i hela fridens namn kan SJU spelare från Lyon vara med, när Europas bästa fotbollsklubbar kryllar av duktiga franska spelare? Har Lyon köpt det franska fotbollsförbundet, eller har Domenech inte orkat resa utanför landets gränser?

Det sägs att de på det franska fotbollsförbundet tycker att Mexès är en bråkstake, att presidenten skulle sagt det efter att han såg när Mexès blev utvisad mot Inter. Jag tycker det låter otroligt obegripligt om det är så att Mexès inte kommer med på grund av sitt humör. Konstigt är det hur som helst. Men vad vet jag, de andra franska backarna kanske är bättre än vår Filippo helt enkelt?

Mexès kan vara hetlevrad på plan ibland, men han är ju också en av de trevligaste fotbollsspelarna som finns, såvitt man nu kan avgöra sånt på avstånd. Han är en sån som hälsar på marockanska tevereportrar med salaam aleikum, och när han säger att ”det finns saker som är viktigare än pengar” apropå varför han vill stanna i Roma och inte gå till Real Madrid eller Milan, känner man sig böjd att nästan tro på hans ord. I Rom kallas han Rugantino, efter den romerska teaterkaraktären som enligt Wikipedia är ”arrogant men i grunden snäll och älskvärd”. Det är såklart en enorm komplimang att ge honom det namnet, för det representerar sättet att vara som romarna själva formulerar som romerskt och är så stolta över: det ovårdade och kanske bonniga eller okultiverade, men samtidigt sympatiska och hjärtliga. Förra sommaren fick han priset ”Er mejo fico der bigonzo”, som bokstavligen, på romanesco, betyder bästa fikonet i lådan, efter hur bönderna en gång i tiden lade de finaste fikonen överst när de skulle sälja sin skörd. Er mejo fico der bigonzo är alltså den som är störst, bäst och vackrast. Priset går till den som bäst uttryckt och representerat romerskhet under året och ingen utlänning hade fått det förut. I Mexès fall var det ju dessutom extra passande eftersom han är figo också i den betydelse som gör honom till flickornas favorit.

Apropå konspirationer så blir turerna kring den eventuella försäljningen av Roma alltmer skumma. Jag har hela tiden haft känslan att det inte kommer bli nånting av det, och en fotbollsekonomijournalist i Italien som jag frågade precis i början, för flera månader sen när spekulationerna satte igång, sa också att det antagligen var en tidningsanka. Men sen har det kommit så konkreta uppgifter, så mycket rök att man måste tro att det funnits en eld nånstans.

Familjen Sensi borde verkligen sälja Roma om man ser till vad som är ekonomiskt rimligt, så det är logiskt att diskussionerna finns.

I mitten av april verkade det först som att det skulle bli av att George Soros köpte klubben. Och sen blev det inget. Gazzetta dello Sport påstod att Rosella bluffat om att det fanns ett mycket högre bud från någon arab. Corriere dello Sport publicerade till och med en intervju med en arabisk prins som sa att hans familj skulle köpa Roma. Rosellas bluff skulle ha gjort att George Soros tröttnade på de italienska affärsmetoderna och hans intresse svalnade, säger de. Jag tycker det verkar totalt osannolikt att Rosella skulle gjort nåt sånt. Då verkade hela saken i alla fall död, även om rykten hela tiden funnits om att det kanske inte är avgjort än. Sen sent i söndags kväll fick jag msn-pling från Rom: ”i morgon blir det nog av, det är 70 procents chans nu”. Och i tidningarna stod det att nu vill familjen Sensi äntligen sälja, det vill säga nu tvingar banken dem till det. Men då skulle George Soros ha sagt nej till att köpa. Så då verkade affären återuppstånden, och död igen.

Sen, i går, skrev New York Post, en ganska tvivelaktig tidning, att nu var den italoamerikanske advokaten Joe Tacopina på väg till Rom för att köpa Roma. Soros skulle vara hans finansiär, men Tacopina själv skulle bli president i Roma. I morse landade han i Rom och ställde påpassligt upp på bild med en Roma-halsduk på flygplatsen.



Kalla mig ytlig, men jag blir rädd av den här bilden. Skulle detta vara Romas nye president? En populistisk wannabe-italienare med fula glasögon? Would you buy a car from this man? I don’t think so.

Det lär vara så – lär alltså, som allting annat i den här historien, men det låter också troligt, det var Marco Mensurati på Repubblica som berättade det – att alltihopa började när denne Tacopina befann sig i Italien i höstas eftersom han var försvarsadvokat till Amanda Knox i fallet med den mördade engelska studenten i Perugia, och fick då nys om familjen Sensis ekonomiska situation, att de skulle behöva sälja tillgångar. Då kom han på idén att samla ihop finansiärer för att köpa Roma.

Tacopina – hans far och farfar är från Rom och det konstiga efternamnet kommer av att de stavade fel när de kom till USA – är tydligen, märkligt nog, också Giorgio Chinaglias advokat, den gamle laziohjälten som allierade sig med Casalesi-camorran och IRR för att ta över Lazio härom året. Han förekommer också mycket i teve och kommenterar olika rättsfall. Och har bland annat varit Foxy Browns försvarsadvokat!

Och igår påstod alltså New York Post att han är Romas kommande president, med George Soros pengar i ryggen. Och idag sa New York Daily News, visserligen i sin skvallerspalt men jag tror att Daily News är en mycket seriösare tidning, att det är nonsens. Enligt dem har George Soros Management Fund tittat på förslaget att köpa Roma och sagt nej. Daily News har pratat med en reporter på Vanity Fair, John Connolly, som av någon anledning vet grejor om Joe Tacopina. Och introducerar den investerare som Tacopina nu ska ha rekryterat istället för Soros: ”former Michael Jackson assistant Frank Cascio, aka Frank Tyson. Cascio, 28, an unindicted co-conspirator in the singer’s 2005 child molestation case”. Lovely!

De spekulerar i att Tacopina åker till Italien för att undvika att vittna mot en av sina klienter, en polischef, Bernard Kerik, som erkänt korruption. ”Kerik and Tacopina were once so friendly that, according to Connolly, ’the feds allegedly came across a $25,000 payment that Kerik made to a BMW dealer so that Tacopina could trade in his car for a newer model.’”

En annan typ som dyker upp då och då och sägs representera en konkurrerande grupp investerare som vill köpa Roma, är Raffaello Follieri, en mycket fantastisk man. Han har inga pengar och hans meriter består mest i ett totalt misslyckat skönhetsproduktföretag som han startade när han gick på universitetet. I april i år arresterades han efter att ha skrivit ut en check på 250 000 dollar utan täckning. I höstas ägnade Wall Street Journal honom en förstasida och en artikel (jag kan verkligen rekommendera läsning av den, inte för att den har någonting alls med Roma att göra men för att det är en så fascinerande historia) som beskrev hur han lurat Bill Clintons vän att investera i hans fastighetsprojekt. Follieri nästlade sig in i Clintons kretsar, hävdade att han hade kontakter i Vatikanen, och hans projekt gick ut på att köpa och bygga om byggnader i USA som den katolska kyrkan inte längre behövde. För pengarna som bland annat Bill Clintons vän Ron Burkle investerade levde han lyxliv på Manhattan.

Han är också Anne Hathaways pojkvän. Hathaello, kallas de. Anne Hathaways pojkvän är alltså i teorin en stilig, ung, äkta italiensk affärsman. I verkligheten är han en vanlig kille från Foggia som satt på sig en kavaj.

Jag tror att det är lika stor risk att Raffaello Follieri på riktigt har nånting med ett uppköp av Roma att göra som att den där arabiske prinsen skulle ha det. Häromveckan togs i och för sig hans namn på så stort allvar att Sensis bolag Italpetroli nämnde det i en av alla kommunikéer de hela tiden skickar ut för att dementera alla uppgifter om erbjudanden eller förhandlingar eller möten om att sälja Roma.

Grejen är att den här Tacopina börjar likna Follieri alltmer ju fler skumma grejor man får reda på om honom.

New York Post skriver idag att affären med Tacopina ska bli klar inom några dagar. Samtidigt skriver Il Messaggero att Inner Circle Sports, som hela tiden har sagts vara de som arbetar med saken och var de som ordnade det amerikanska övertaget av Liverpool (det gick ju bra!), har hittat nån ny investerare: HBK, en amerikansk fond men som har sitt säte i Cayman Islands och ”problem med Federal Reserve”, enligt il Messagero. Själv orkar jag inte kolla upp dem.

Så är det på riktigt en möjlighet att Tacopina eller någon av de här märkliga figurerna kan ta över Roma, eller är alltihopa, all hysteri, aktien som gått upp och ner och upp, upp, upp, alla ändlösa diskussioner, alla spaltmeter som skrivits bara grundat på en massa löst skvaller om personer som aldrig egentligen varit i närheten av att kunna genomföra en affär?

De utländska männen som sägs vilja ge sig in i den italienska fotbollsvärlden har i alla fall hittills bjudit på en såpopera som är väl värdig il calcio.

Il poeta

Zlatan om nervositeten på Inters bänk under de 54 minuterna Roma var mästare.

Det kändes som om alla hade ett äpple i halsen.

Napule

Gomorra fick juryns stora pris i Cannes! Jag tror att det är det näst finaste priset man kan få, efter Guldpalmen. Juryns andra pris gick till den andra italienska filmen som var med i tävlingen, Il Divo, som handlar om politikern Andreotti och alltså också om Neapel och maffia.

Nu har jag också laddat ner en smygfilmad version av Gomorra, fast jag har inte sett den än. Filmen finns redan på svarta marknaden i Neapel. Dvd:n kostar fem euro, bilderna är bra och enda felet är lite oljud som stör en aning i bakgrunden, rapporterade Corriere del Mezzogiorno. (Uppdatering: Bloggläsaren Olof rapporterar att när han köpte pirat-dvd:n på gatan i Neapel var priset inte fem euro, utan tre för en och fem för två.) Jag läste en jättefin artikel i Il Tempo av en reporter som varit och sett Gomorra utanför Scampia. Filmen utspelar sig delvis i Scampia, i ”le vele”, höghusen som ser ut som stora segel. Där finns ingen bio, men reklamffischer om att man kan se filmen i Melito som ligger nära. Bara 57 personer ser föreställningen i den gigantiska sextiotalsbiografen, några av dem killar från ”systemet”, camorran. De sätter sig inte tillsammans. Folk mumlar och kommenterar vad som händer i filmen. De kommenterar en kalabresares konstiga dialekt strax innan en karaktär i filmen gör precis samma sak. Det är faidan i Secondigliano som utspelar sig, 2005, när några ville bryta sig ut från Di Lauro-klanens kontroll över droghandeln. I biopubliken börjar de prata med filmen: ”Si’ proprio sicure che vincite vuje?”, är du verkligen säker på att ni vinner?

En som också längtar efter att se filmen är Marco Borriello, som är på landslagsläger i Coverciano. Han är uppvuxen i San Giovanni a Teduccio i Neapel. ”Igår gick min bror och såg den, den har precis kommit ut, så fort jag kan går jag till bion jag också. Jag vet att dialekten är textad på italienska, men för mig behövs det inte för att förstå.” Han berättar att han tillbringade sina uppväxtår på gatorna i sitt kvarter, där camorran bestämde. ”Camorran har alltid funnits, och kommer alltid finnas kvar. För med camorran lever folk, och får mat på bordet. På ett sätt, måste de det. Staten frånvarande? Ja staten saknas. Jag hoppas att Berlusconi och hans regering löser problemet med soporna. Han har kvalitéerna.”

Efter att Berlusconi haft sitt första regeringssammanträde i Neapel förra veckan uppdagades det vad hans magiska plan för att lösa sopsituationen var. Den består i att köra över alla protester mot öppningen av nya soptippar med våld. I Chiaiano har polisen varit brutal mot de som protesterar de senaste dagarna. ”Nu protesterar de som bor i Chiaiano, men jag hoppas att de förstår att om situationen inte löser sig, blir det en enda konsekvens: sopberget i Neapel växer”, säger Borriello.

Roberto Saviano har skrivit en så fin historia om några pojkar som spelade fotboll på gatorna i Neapel när han var liten. Deras historia är liksom tvärt om den vanliga man brukar höra om att fattiga pojkar klarar sig undan kriminalitet genom fotbollen. Tvärt om Marco Borriello, kanske.

De fyra pojkarna han berättar om var de bästa på gatufotboll i hela norra Neapel, de spelade alltid. Bossen Tonino Porcello valde ut dem att spela på ett torg. Han betalade dem för att spela hela dagarna och kvällarna efter skolan. Evigt, betalt fotbollsspelande. Deras uppgift var att hålla utkik, och sparka ut bollen i gatan när de såg polisen, och ropa ”’o pallone, ’o pallone!”, bollen, bollen! Ropet spred sig och alla runtomkring började ropa ”’o pallone!” och varnade langarna som kunde gömma undan sina varor i tid.

Killarna spelade tre matcher för Napolis pojklag, men medan de var borta fanns ingen som var så bra på att skydda droghandeln som de, så de fick överge den organiserade fotbollen.

När de blev äldre och behövde mer pengar än vad fotbollsspelandet gav, gick de alla in i systemet under Tonino Porcello. Utom en av dem, Dario. En gång när de spelade på torget höll han på och härmade en dribbling som han sett brasilianaren Evair göra några dagar tidigare i Atalanta–Juventus. Det han gjorde var så vackert, så han fortsatte fast han såg en polisbil komma. De andra började ropa ”’o pallone!”, men han fortsatte. Langarna blev tagna av polisen, och Dario kallad till Tonino Porcello. Han förklarade att det han höll på att göra var så snyggt, att han bara inte kunde sluta. Bossen straffade honom med en örfil. Han kunde såklart inte tolerera att någon slags skönhet kom i vägen för hans business. Efter det slutade Dario få några fler uppdrag i systemet. Han flyttade till Rom och blev blomsterhandlare.

En gång kallas killarna för att transportera ett hjärta som tillhört fotbollspelaren Vittorio Mero, lagkamrat till Roberto Baggio i Brescia, som dog i en bilolycka. Tonino Porcello känner nämligen en viss mäktig stationschef som styr och ställer med det mesta i hela landet, och som arrangerar att hjärtat ska ges till en annan boss som behöver en hjärttransplantation. Men det blev inte Meros hjärta som bossen fick utan någon annans, för Meros var för skadat. Ja, jag ska inte berätta hela historien. Jag tror att den är sann. Till slut blir killarna såklart ihjälskjutna, av utbrytare i faidan.

Capitan futuro

Åh, Daniele De Rossi efter matchen. Hans mörka, bestämda blick. Det finns ett bra ord i Rom, rosicare. Det betyder att vara frustrerad, irriterad, uppretad, upprörd, arg, över en motgång, över nåt man inte har eller något man förlorat. Bitter. Det är inte så snyggt att vara, men han är kanske ”un po’ rosicone”, säger han, men det är inte därför han ska säga det han vill säga.

Först lyssnar han på hur Stankovic i Parma, som precis som han är kopplad på länk till Skys studio, ger komplimanger till Roma och till honom, Ilaria D’Amico pratar om hur spontant och från hjärtat Stankovic sagt det. Stankovic säger att De Rossi är Europas bästa mediano. Sen säger Daniele det som han bestämt sig för att säga, och det märks så tydligt att han har planerat och bestämt sig för att säga det. Hur Inter vunnit scudetton under de där två månaderna när de inte borde vunnit men domarna ändå gjorde så att de vann. Och han har hållit tyst hela säsongen, han har hållit tyst under veckan eftersom han tycker Inter har blivit orättvist attackerade för telefonavlyssningarna, saker som inte har med fotboll alls att göra. Det är en hederssak för Daniele De Rossi märker man, att han inte sagt nånting utan gjort allt som stod i hans makt fast han visste att han blev orättvist behandlad, och att han nu måste säga sanningen. ”Förra året bugade vi inför en absolut triumf, en dominans utifrån alla synvinklar. Det här året däremot känner jag inte för att göra det, för den intellektuella hederns skull och för hur mycket jag känner för mitt lag.”

Åh, allvaret! Sen upprepar och utvecklar han allt i radio och i Roma Channel. Jag vet att många håller med honom och tycker att Rosella Sensi som är vicepresident för Lega Calcio borde sagt nåt om det här för längesen. Intervjuaren på Roma Channel säger till både De Rossi och Mexès att nu är Romas publik på väg till Fiumicino för att fira er, för de vet vem som egentligen vunnit den här scudettton. ”Visst”, säger De Rossi, ”men sen om två tre år tittar man på tabellen igen och då står ändå Inter kvar först.”

Jag själv känner mig mest glad och fortfarande överraskad över att Roma var mästare i 54 minuter idag, 54 minuter mer än jag någonsin väntat mig.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 7

Hoppas att någon snart fildelar med sig av Gomorra-filmen, som gick upp på bio i Italien igår och ska visas i Cannes imorgon. Den är med i tävlingen om Guldpalmen. Hittills har jag bara hittat halva filmen utan undertexter. (De pratar mest napoletanska i filmen, textat till italienska, och napoletanska är skitsvårt att förstå.)

Filmen är gjord fritt efter Roberto Savianos bok. Det var ju ganska länge sen jag tjatade om Gomorra, så jag gör väl det en liten stund. (Om tjatet undgått någon och allt det här är obegripligt, började det med det här.)

Maffian gjorde sig faktiskt påmind i fotbollen i veckan när man fick reda på att Roberto Mancini, Sinisa Mihajlovic, Javier Zanetti, Marco Materazzi och några andra interpersoner har dykt upp i telefonavlyssningar under en utredning av droghandel kopplad till ’ndranghetan. Corriere della Sera har översatt sin artikel till engelska här. En skräddare som anlitats av Inter är den som varit avlyssnad, och Mancini till exempel har också haft kontakt med en latitante, en maffiaman som levde gömd från rättvisan men sen arresterades i Paris. Mancini rådde honom att stanna i Monte Carlo så att de inte skulle ta honom. Han skulle lyssnat på Mister. Det är faktiskt konstigt att det här kommer upp just den här veckan, men då kommer vi ju in på det där som det står i rubriken att vi inte skulle tänka på.

Förra veckan dog Antonino Princi, en affärsman från Catanzaro i Kalabrien, efter att ha legat på sjukhus sedan han sprängdes i luften av en bilbomb och förlorade båda armarna och båda benen den 26 april. Han var vicepresident i fotbollsklubben Catanzaro Calcio, och begravningen började med att två tifosi till laget gick fram och lade en tröja med lagets gula och röda färger på kistan. Han mördades på grund av en ’ndrangheta-fejd över kontrollen av hamnen i Gioia Tauro. (Där för övrigt familjen Sensi har oljedepåer.) En bilbomb är ett spektakulärt sätt att döda någon, men händelsen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet. Långt, långt ifrån lika mycket som Mancinis skräddare fått, kan man ju säga. Det verkar som att ’ndranghetans våld trappats upp den senaste tiden, medan alla är upptagna med de illegala invandrarna, de som är det stora hotet mot tryggheten. Inte gifterna i marken som ger folk tumörer, inte maffiorna som har mördat tiotusen de senaste trettio åren och som är den mest framgångsrika sektorn av Italiens ekonomi. Nej, romerna.

På något paradoxalt vis passar maffian, med alla myter och historier och fascination som den skapar, ganska dåligt att berätta om i nyhetsmedier, verkar det som. Grova våldsamheter, mord, stora rättsprocesser, kan passera i skymundan. Kanske beror det på att södra Italien befinner sig i mediernas periferi, eller på att så komplicerade och tidskrävande frågor inte passar journalistikens arbetsvillkor, eller att det inte finns tillräckligt folkligt stöd för att det ska vara värt att utsätta sig för allt besvär det kan innebära att berätta om maffian. Bossarna själva älskar när man mytologiserar dem, men hatar när man gör dem synliga på riktigt. I alla fall om man ska döma av vad som hänt Roberto Saviano.

När jag träffade Roberto Saviano i vintras frågade jag hur det kunde komma sig att ’ndranghetan gjorde som de gjorde i Duisburg i somras, åkte till Tyskland och skjöt ihjäl folk, eftersom de måste ha vetat att det skulle dra till sig mycket uppmärksamhet. Han sa att bossarna i Neapel faktiskt blev arga och kallade till möte med ’ndranghetans capi efteråt för att fråga vad de höll på med, sa till dem att det var något enormt de ställt till med.

Men, ”de gjorde det för ibland finns det saker man inte kan låta bli att göra”, sa Roberto Saviano. I det här fallet handlade det om personer som börjat göra affärer utanför organisationen, och att låta något sådant pågå ostraffat skulle sända signalen till andra att det var okej, och det skulle innebära en stor risk för klanens capi. Så de valde att döda dem på det mest uppseendeväckande sättet och strunta i reaktionen. ”Och de tog ett bra beslut, för Tyskland, det är sant att de har reagerat, men nu håller de redan på och arkiverar saken. Så tyvärr gjorde de ingen dålig bedömning.”

Men en non-fiction-roman som Gomorra har faktiskt hotat camorran, och dragit fram den i ljuset. Tack vare italienarna. Tack vare att så många läser boken. Nu har den sålt i 1 200 000 exemplar i Italien och är utgiven i 33 länder. Just de senaste månaderna har camorran visat särskilt missnöje. Otroligt nog kunde ett hot mot Roberto Saviano, en anti-maffiadomare och en journalist på Neapeltidningen Il Mattino läsas upp i rätten för ett tag sen, under Spartacusprocessen. Underskrivet av två av de anklagade: Michele Zagaria och en annan boss som är latitante: Antonio Iovine. Den ene av dem gömmer sig alltså till och med från rättvisan, men deras meddelande, ett brev på 60 sidor, blir uppläst i rättssalen! De senaste dagarna har klotter med hot, senast ”morte”, en bild av en kista och hans namn, dykt upp på väggarna i Casal Di Principe där Roberto Saviano kommer ifrån och där den klan han berättat mest om finns. Domenico Noviello, ägaren till en körskola i Casertaområdet som protesterat mot pizzon, beskyddaravgiften, mördades igår. Den 2 maj mördades botgöraren Domenico Bidognettis far.

I en intervju i Repubblica idag säger Roberto Saviano att allt det här är en upptrappning av motsättningarna, ett svar på maffiamotståndets mobilisering. Ett budskap om död, nolltolerans, att det är nog med uppmärksamhet, nog med strålkastarna som tänts mot dem både i Italien och utomlands.

Tomas Steinfeld skriver i och för sig mycket som är sant i en väldigt pessimistisk text om Italien i Expressen idag, men i en sak har han mycket fel, nämligen: ”Numera når ingen bok, ingen film, ingen intellektuell ut över gränserna, inte ens till Tyskland som länge fungerade som den italienska kulturens andra hemland. Den ende intellektuelle som tycks bry sig om att göra offentligt motstånd är den tjocke komikern Beppe Grillo.” Roberto Saviano finns, han bryr sig och han når ut över gränserna. Visserligen bryr sig ingen om honom i det provinsiella Sverige, men Gomorra är en internationell storsäljare, inte minst i Tyskland. Inför valet skrev han en lång artikel i Time Magazine, för två veckor sedan var han i New York på PEN:s festival World Voices och talade med Salman Rushdie bland annat. Och, de kunde inte säga det i förväg eftersom han inte kan göra för stor reklam för var han befinner sig, men idag kom Roberto Saviano till Cannes, och imorgon visas Gomorra.

Det är sopkaos i Neapel nu igen. Hoppas filmen är bra. I Casal Di Principe igår applåderade publiken efter premiärvisningen.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 6

Konstatera att Italien och Rumänien är i samma grupp i EM. De möts den 13 juni i Zürich.

I La Stampa är det idag en liten intervju med Banel Nicolita, han är 23 år, mittfältare, spelar i Steaua Bukarest och kommer antagligen bli uttagen i Rumäniens landslag till EM. Han är rom och växte upp under mycket fattiga förhållanden. Läs om honom till exempel här och här.

Anledningen till att La Stampa intervjuar honom på inrikessidorna och inte på sportsidorna, är de verkligt anmärkningsvärda saker som hänt i Italien de senaste dagarna. Det startade i helgen när en 16-årig romsk flicka försökte stjäla med sig en sexmånaders bebis från en lägenhet i Ponticelli i Neapel. Hon kom inte särskilt långt innan grannskapet stoppade henne. Jag råkade se förstasidan på Berlusconis tidning Il Giornale i måndags, tidningen som premiärministerns bror är chef för. Den hade som topprubrik: ”Quei rom ladri di bambini”. De där barnarövarna romerna. Efter händelsen har romer och rumäner i Neapel trakasserats, romernas läger i Ponticelli har attackerats, folk har kastat molotovcocktails in i dem och de allra flesta är nu helt tömda och nedbrända. Det hela har övervakats och som det verkar organiserats av den lokala camorrabossen i Ponticelli, Peppe Sarno.

I Corriere della Sera fanns igår ett reportage från en reporter som varit med när folk satte eld på lägren. Han är också vid ett av de tre sista lägren som fortfarande då var bebodda. Några kvinnor och barn som bor bredvid ropar åt de som finns i barrackerna: ”Kom ut så slår vi ihjäl er!” ”Vi har påkarna redo.” Som tur är finns en polis också där. En tjej kommer ut, hon bär en några månader gammal bebis mot bröstet. Hon känner en av kvinnorna och säger till henne: ”Vi ska ge oss av ikväll. Snälla gör oss inte illa.” Kvinnan lyssnar tyst, går fram mot tjejen och spottar mot henne. Hon missar men träffar barnet i ansiktet. De andra applåderar. ”Brava, bravissima.”

Ponticelli är en gammal djupröd del av Neapels periferi. Partito Democratico har sina lokaler i ett hus där det står ”Folkets hus” och ”sezione Antonio Gramsci”. Just den här sektionen av PD, som kallar sig Antonio Gramscis sektion, satte häromdan upp affischer som propagerade för att romerna skulle ut ur Ponticelli. Strax efter händelsen med flickan som försökte kidnappa barnet, sa en lokal politiker från Forza Italia, Raffaele Ambrosino: ”borgmästaren måste tömma alla romernas läger”. Fabio Chiosi från Alleanza Nazionale sa ”halvmesyrernas tid måste vara förbi”.

I förrgår, när medborgarna redan jagat bort romerna från Ponticelli, startade regeringen sin nya politik för ”trygghet”. Det gjorde de genom att slå till mot illegala invandrare, med hjälp av rumänsk polis. 400 personer arresterades i raider över hela landet för droghandel, främjande av illegal immigration, stölder och annat. Umberto Bossi, partiledare för Lega Nord och en av ministrarna i den nya regeringen, sa: ”det är en positiv sak, det är det som folk vill. Folk ber om trygghet och vi måste ge dem det.” Han fortsatte kommentera våldet mot romer i Neapel: ”Folk gör vad de som styr inte klarar av. Det behövs trygghet.” En man i Corriere della Seras reportage från nedbränningen av lägrena säger, att eftersom det inte finns demokrati och staten inte skyddar oss, ”blir den etniska rensningen nödvändig”.

”Sicurezza” var en av de stora frågorna under valrörelsen. I Italien implicerar numera ordet; säkerhet, trygghet, att man talar om ”invandrarna”. Det senare behövs inte ens nämnas innan man vet vad det handlar om. ”Sicurezza” och ”immigrati” är samma politiska fråga i det offentliga samtalet. Vänstern har också omfamnat den utgångspunkten. Våldsbrott som begås av utlänningar får enorm uppmärksamhet och speciellt i blickfånget är romer, rumäner och särskilt romer från Rumänien. När motståndarna kallar Zlatan och Mutu för zigenare, är det långt ifrån en tillfällighet.

I Rom mördades en kvinna för sju månader sen av en rumänsk man, vilket orsakade ett enormt rabalder som till och med blev en konflikt på regeringsnivå mellan Italien och Rumänien. Den dåvarande vänsterborgmästaren i Rom Walter Veltroni ställde in skolmatsalarnas multikulturella temavecka. Rom har alltid varit en vänsterstad, men nyss valdes högermannen Alemanno till Veltronis efterträdare, och hälsades med romerska saluter. Han gick till val just på ”trygghets”-frågan. Rom är i själva verket en av Europas säkraste huvudstäder, ändå har politiker och medier lyckats få folk att känna sig otrygga. Alemanno vill sätta 20 000 rumäner som bor i Rom, EU-medborgare, på flygplan till Rumänien.

Efter allt prat om sicurezza under valrörelsen, vändes debatten en aning upp och ner för två veckor sen, när en 28-årig kille slogs ihjäl av några tonåringar på Första maj i Verona, efter att de frågat honom om cigaretter och han sa nej. De som dödade honom var av ”buona famiglia” som de säger, familjer som hade det gott ställt. Killarna var fascister, och Verona är ju känd som en stad med starka rasistiska strömningar. Sen kom händelsen med flickan i Neapel, och så vände allt om igen.

Nästa vecka verkar det som, ska regeringen klubba igenom sitt trygghetsspaket. Bland annat handlar det om att göra det kriminellt att vistas illegalt i landet, och de vill förhindra att rumäner kommer in i Italien. I Rumänien blir romerna behandlade mycket sämre än i Italien, och eftersom Rumänien är medlem i EU, kommer många därifrån till Italien och de gör det ganska lätt. Så regeringen måste hitta ett sätt att komma runt Schengenavtalet.

Zapateros regering (tur att vi har dem!) i Spanien har protesterat mot Italiens metoder och talat om rasism och xenofobi. (Sveriges regering vill ju själv ta i med hårdhandskarna mot utlänningar, senast genom att med stöd av socialdemokraterna stifta lagar om att neka människor sjukvård, Sverigedemokraterna vinner mark i landet och Janne Josefsson påstår i teve att journalister försöker dölja någon slags sanning om hur mycket invandringen kostar, så det blir svårt för Fredrik Reinfeldt att säga så mycket om Italiens politik om han vill försvara sin egen.)

De stora stjärnorna i Rumäniens landslag, Chivu och Mutu, spelar i Serie A. Banel Nicolita säger till La Stampa att hans dröm är att komma till Italien. Han blir kallad för smutsig zigenare varenda söndag, och säger att rasismen är vanlig också där han kommer ifrån. Men svårast att tolerera hade han när fansen till hans gamla klubb, Timisoara, förolämpade honom. ”Italien rasistiskt? För mig representerar Italien en stor möjlighet, och dessutom är det ännu värre Rumänien. Men allt beror på vad jag kan hitta på den 13 juni i Zürich mot Donadonis azzurri. Jag har fortfarande ganska mycket kredit på mitt turkonto.”

Uppdatering: Det tog inte så lång tid för människorättsorganisationen Every One att ta reda på att flickan varken var rom eller försökte stjäla barnet. Istället blev hon utsatt för en fälla av de boende i huset som ville ha en anledning att ge sig på romerna i området.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 5

Bli glad av Quelli del salumiere, några killar utanför Neapel som filmar sig själva när de ser på Napolis bortamatcher, äter biscotti från Coop, klagar, svär och jublar – och sen klipper ihop små berättelser med kommentarer som de lägger ut på Youtube. De kallar sig Quelli del salumiere eftersom de först såg matcherna hos sin salumiere (svårt för en vegetarian att översätta, men man säger väl delikatesshandlare?). Finaste grabbigheten.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 4

Räkna ut hur många poäng Roma är före Lazio i tabellen.

38

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 3

Läsa Anette Kullenbergs betraktelse över det italienska språket.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 2

Beundra lill-Tottis pendel med benet, från Olimpico i söndags.



(Det finaste i dvd:n som Totti gav ut på Mondadori förra året, är en scen när han går omkring på grusplanen nedanför huset där han växte upp, hans första fotbollsplan. Cristian är också med, men nu har han varit nån annanstans en stund och fått en jättestor macka av nån, och kommer springande med den i handen. Han och hans pappa börjar prata, och Francesco frågar vad han heter, som man gör med barn som lär sig prata: man frågar vad de heter och så ska de säga sitt namn. Så man förväntar sig att Cristian ska säga ”Cristian”, men han säger nåt annat tyst till Francesco, som pekar på kameramannen och säger på romanesco: ”a lui je lo devi dì”, till honom måste du säga det. Och Cristian tittar mot kameran och säger: ”Totti”. Såklart.)

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 1

Kolla på när Philippe Mexès säger salaam aleikum.

Tabellone

Det är antagligen väldigt felaktigt tänkt, men jag känner mig nästan oförskämd som berättar om det här. Jag såg inte ens matcherna igår och har inget från mig själv att komma med. Verkligheten har nu kombinerat ihop så mycket mer poesi än vad jag någonsin skulle kunna tänka ut. Ändå sitter jag här och skriver igen.

Det kunde ju ha räckt med att det tydligen återigen galna Inter spelade oavgjort efter att Materazzi missat en straff på San Siro inför publiken som var beredda på att fira, och Roma samtidigt vann sin match. Men ta sen till exempel hur alla omständigheter gaddat ihop sig mot Hector Cúper. På söndag i Serie A:s sista omgång skiljer det alltså en poäng mellan Inter och Roma. Roma möter Catania på Sicilien och Inter möter Parma borta. Två lag som spelar om ligasegern möter vars ett lag som kämpar om att hålla sig kvar i serien. Snyggt fixat! Av Alessandro Del Piero som gjorde ett kvitteringsmål i 89:e minuten i Juves match mot Catania och räddade Parmas chanser, eller av ödet, slumpen, San Gennaro, den allsmäktige Silvio Berlusconi eller vem det nu är som bestämmer i det där landet.

Allt påminner om den 5 maj 2002, då Hector Cúper tränade Inter och de förlorade scudetton i sista omgången till Juve. För två månader sen började Hector Cúper träna Parma. Nu kanske Juventus kvittering mot Catania ger Parma anledning att kämpa och slå Inter och ta scudetton ifrån dem i sista omgången. Eller så tar Inter chansen och vinner och vänder på historien, i sista omgången en dag i maj.

De kunde gjort det det mot Hector Cúper, men han fick alldeles nyss sparken från Parma och nu ska primaveralagets tränare leda laget den sista matchen.

Ja, man känner sig ju löjlig när man skriver ner allt det här. Men trots all uppenbar dramatik och symbolik krystade Aurelio De Laurentiis fram lite mer. Napoli, som fortfarande har en Uefa-cupplats att spela om, vann ju storartat mot Milan på San Paolo. Och De Laurentiis påpekar särskilt att han inte skämtar när han säger att segern var en stor tjänst till Silvio Berlusconi. Milans ägare presenterade Italiens nya regering förra veckan. Den innehåller fyra leghister och tio av 22 ministrar kommer från Lombardiet och Veneto. Men Berlusconi ska regera tre dagar i veckan från Neapel tills sopkrisen är löst, har han lovat.

”Det är här han ska ha sitt första ministersammanträde, och alltså härifrån han vill ta avstamp för att bygga upp Italien igen, som är så sårat. Om Milan hade slagit oss, hade han skapat motvilja, på det här sättet låter han oss glädjas lite istället. Men ja, jag tror att det här kanske var önskat, nästan med vilje, också av Berlusconi”, sa De Laurentiis.

Corriere dello Sport har högst upp på sin förstasida idag en bild på när Materazzi missar sin straff – som kunde avgjort alltihop om han bara satt den, eller om han inte stulit den från Cruz och han satt den istället, eller om Zlatan varit där och kunnat sätta den – och rubriken: ”De har fortfarande inte lyckats göra så att Inter vinner scudettton”. De är alltså domarna.

Nu är istället sista nedflyttningsplatsen, sista Champions League-platsen och ligasegern – allt är öppet. Det enda som egentligen är klart är att Livorno åker ur. Redan innan matchen på Armando Picchi igår hade ultrà-supportrarna klistrat upp ett stort ”B” på plexiglaset till Curva Nord, berättar Corriere di Livorno, tidningen som Cristiano Lucarelli startade den nionde september förra året. Det måste vara en av de roligaste och finaste grejorna som hände på hela säsongen fast det inte hade med Serie A alls att göra: att han startade en dagstidning! För fotbollen i Livorno däremot är det totalmörkt. Spinelli förklarade för ett tag sen att han skulle sälja klubben, men ännu är det ingen som vet hur det blir. Jag skrev redan efter första matchen att de såg ut som de skulle åka ur, men den senaste tiden har jag glömt bort dem lite så jag tror jag måste gräva ner mig i Livorno nu fast det är försent. Lucarellis oändliga och så ofta obesvarade kärlek. Han tog dem till A, och när han lämnade åkte de ur direkt. I curvan började de vissla ut spelarna redan under uppvärminingen. De förstörde sen toaletterna, kastade in resterna av dem och bengaler på planen för att få matchen avbruten och förbundet att straffa klubben. Andra halvlek blev också avbruten två gånger.

Och så är det här konstiga, konstiga som jag försökte beskriva igår, att scudetton blir ett alternativ som känns verkligt (fast ändå väldigt overkligt) för Roma först den sista omgången, den sista veckan av serien. Roms nye borgmästare, han är såklart laziale, lovade snabbt som blixten igår att kommunen skulle ordna fram storbildsskärmar runt om i stan för matchen på söndag. I förmiddags hade han blivit varse sitt misstag och skickade ut en kommuniké om att det såklart bara skulle ske om klubben och supportrarna ville det. Att göra något sådant skulle ju vara ett gigantiskt brott mot vidskepelsens alla regler. Francesco Totti kan dem bättre. Han som i och för sig brukar önska sig allting i förväg och redan har deklarerat att ödet bestämt att Roma ska vinna Champions Leaguefinalen över Liverpool i Rom om ett år. Men när Curci gifte sig (i en silverkostym) i en kyrka i EUR i förmiddags svarade Francesco som var gäst rätt på frågorna. ”De vinner på söndag. Det är skrivet. Roma vinner och Inter också, perciò (alltså, hans favoritord som han säger i ungefär varannan mening)...”

Totti kommer vara där, men tyvärr får antagligen inte Roma ha några fler av sina tifosi med sig i Catania, på grund av inrikesministeriets fantastiska observatorium som fortsätter att sätta sin prägel på säsongen in i det sista.

Dimmi cos’è

Igår sprang jag förbi en villaträdgård där några ungar lekte, och hörde en välbekant melodi från en barnamun: ”ooh-o-o-o-o-ooh-oh”. Det gamla White Stripes-riffet från rekordderbyt i Rom. Den där ramsan letade sig till Söderstadion, till VM i Tyskland och en massa andra ställen. Ungen jag sprang förbi hade förmodligen fått den från Ängelholms ishall när Rögle gick upp i Elitserien. Och jag vet, det här är fotbollskulturens utslätning och likriktning, allt låter likadant överallt. Men ändå, fast de flesta som sjunger den antagligen inte vet om det kan jag inte låta bli att tänka att det är magin från den dan och hela den fantastiska början av året 2006 när Roma återuppstod, som fortfarande verkar och sprider sig.

Idag medan jag födelsedagsfikade, spelade Klumpeduns, tränade på att hjula och hoppa ljushopp, spelade fotboll och brottades med två barn hamnade alltså Roma plötsligt på minus bara en poäng från ligaguldet, istället för att Inter vann det, som det var tänkt, planerat och förutsett.

Jag vet att Inter fortfarande har fördelen, men ändå måste man komma ihåg hur oväntat det här fortfarande är. Jag är i alla fall fortfarande överraskad.

Våren 2004 höll Roma på att gå i konkurs och räddades bara kvar i Serie A av en förfalskad bankgaranti som på något sätt kom fram i nästan bokstavligen sista minuten. Det var bara fyra år sen! Det största, finaste, bästa jag sett med Roma sen dess, eller någonsin, är kanske det där derbyt då Roma tog sin elfte vinst i rad. För det var en sån överraskning, det kom helt oväntat. Inget kan slå det. Och sen bara fortsatte våra killar att ställa till med de roligaste, finaste överraskningskalas. I Lyon, i Madrid. De är så bra på det. Och det är det bästa med dem, tror jag. Jag räknade bort scudetton redan innan den här säsongen började. Men nu helt plötsligt får vi världens present igen: en enda minuspoäng och en superspännande sista omgång.

Dessutom vann Napoli mot Milan. Som jag sa för ett tag sen: det är nästan en otänkbar tanke att Milan inte skulle spela Champions League nästa säsong. Nästan otänkbart förut, men nu är det nästan sant.