tisdag, maj 27, 2008

Napule

Gomorra fick juryns stora pris i Cannes! Jag tror att det är det näst finaste priset man kan få, efter Guldpalmen. Juryns andra pris gick till den andra italienska filmen som var med i tävlingen, Il Divo, som handlar om politikern Andreotti och alltså också om Neapel och maffia.

Nu har jag också laddat ner en smygfilmad version av Gomorra, fast jag har inte sett den än. Filmen finns redan på svarta marknaden i Neapel. Dvd:n kostar fem euro, bilderna är bra och enda felet är lite oljud som stör en aning i bakgrunden, rapporterade Corriere del Mezzogiorno. (Uppdatering: Bloggläsaren Olof rapporterar att när han köpte pirat-dvd:n på gatan i Neapel var priset inte fem euro, utan tre för en och fem för två.) Jag läste en jättefin artikel i Il Tempo av en reporter som varit och sett Gomorra utanför Scampia. Filmen utspelar sig delvis i Scampia, i ”le vele”, höghusen som ser ut som stora segel. Där finns ingen bio, men reklamffischer om att man kan se filmen i Melito som ligger nära. Bara 57 personer ser föreställningen i den gigantiska sextiotalsbiografen, några av dem killar från ”systemet”, camorran. De sätter sig inte tillsammans. Folk mumlar och kommenterar vad som händer i filmen. De kommenterar en kalabresares konstiga dialekt strax innan en karaktär i filmen gör precis samma sak. Det är faidan i Secondigliano som utspelar sig, 2005, när några ville bryta sig ut från Di Lauro-klanens kontroll över droghandeln. I biopubliken börjar de prata med filmen: ”Si’ proprio sicure che vincite vuje?”, är du verkligen säker på att ni vinner?

En som också längtar efter att se filmen är Marco Borriello, som är på landslagsläger i Coverciano. Han är uppvuxen i San Giovanni a Teduccio i Neapel. ”Igår gick min bror och såg den, den har precis kommit ut, så fort jag kan går jag till bion jag också. Jag vet att dialekten är textad på italienska, men för mig behövs det inte för att förstå.” Han berättar att han tillbringade sina uppväxtår på gatorna i sitt kvarter, där camorran bestämde. ”Camorran har alltid funnits, och kommer alltid finnas kvar. För med camorran lever folk, och får mat på bordet. På ett sätt, måste de det. Staten frånvarande? Ja staten saknas. Jag hoppas att Berlusconi och hans regering löser problemet med soporna. Han har kvalitéerna.”

Efter att Berlusconi haft sitt första regeringssammanträde i Neapel förra veckan uppdagades det vad hans magiska plan för att lösa sopsituationen var. Den består i att köra över alla protester mot öppningen av nya soptippar med våld. I Chiaiano har polisen varit brutal mot de som protesterar de senaste dagarna. ”Nu protesterar de som bor i Chiaiano, men jag hoppas att de förstår att om situationen inte löser sig, blir det en enda konsekvens: sopberget i Neapel växer”, säger Borriello.

Roberto Saviano har skrivit en så fin historia om några pojkar som spelade fotboll på gatorna i Neapel när han var liten. Deras historia är liksom tvärt om den vanliga man brukar höra om att fattiga pojkar klarar sig undan kriminalitet genom fotbollen. Tvärt om Marco Borriello, kanske.

De fyra pojkarna han berättar om var de bästa på gatufotboll i hela norra Neapel, de spelade alltid. Bossen Tonino Porcello valde ut dem att spela på ett torg. Han betalade dem för att spela hela dagarna och kvällarna efter skolan. Evigt, betalt fotbollsspelande. Deras uppgift var att hålla utkik, och sparka ut bollen i gatan när de såg polisen, och ropa ”’o pallone, ’o pallone!”, bollen, bollen! Ropet spred sig och alla runtomkring började ropa ”’o pallone!” och varnade langarna som kunde gömma undan sina varor i tid.

Killarna spelade tre matcher för Napolis pojklag, men medan de var borta fanns ingen som var så bra på att skydda droghandeln som de, så de fick överge den organiserade fotbollen.

När de blev äldre och behövde mer pengar än vad fotbollsspelandet gav, gick de alla in i systemet under Tonino Porcello. Utom en av dem, Dario. En gång när de spelade på torget höll han på och härmade en dribbling som han sett brasilianaren Evair göra några dagar tidigare i Atalanta–Juventus. Det han gjorde var så vackert, så han fortsatte fast han såg en polisbil komma. De andra började ropa ”’o pallone!”, men han fortsatte. Langarna blev tagna av polisen, och Dario kallad till Tonino Porcello. Han förklarade att det han höll på att göra var så snyggt, att han bara inte kunde sluta. Bossen straffade honom med en örfil. Han kunde såklart inte tolerera att någon slags skönhet kom i vägen för hans business. Efter det slutade Dario få några fler uppdrag i systemet. Han flyttade till Rom och blev blomsterhandlare.

En gång kallas killarna för att transportera ett hjärta som tillhört fotbollspelaren Vittorio Mero, lagkamrat till Roberto Baggio i Brescia, som dog i en bilolycka. Tonino Porcello känner nämligen en viss mäktig stationschef som styr och ställer med det mesta i hela landet, och som arrangerar att hjärtat ska ges till en annan boss som behöver en hjärttransplantation. Men det blev inte Meros hjärta som bossen fick utan någon annans, för Meros var för skadat. Ja, jag ska inte berätta hela historien. Jag tror att den är sann. Till slut blir killarna såklart ihjälskjutna, av utbrytare i faidan.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Oerhört bra skrivet.
När jag var i "la vele" kallades det också för Grozny.
En helt surealistisk plats. Det var strax efter massgripandet där bland annat Di lauro greps ( medan hans fader levde i högönsklig välmåga i en stuga norr om stan).
Jag ska helt klart se filmen. Boken var fantastisk.

Olof sa...

Tack för en grym blogg! Efter att ha tjuvläst i ett halvår känner jag att det är dags att själv säga något. Jag var en sväng i Neapel i veckan, kom dit samma dag som Berluskan. Stan var full av protester, sprang in i en av dessa, bestående av folk som inte ville att det skulle byggas några sopstationer på deras bakgård. NIMBY-filosofin ser ut att spela Camorran i händerna. Nu när Berluskan har sagt att de som försöker hindra byggandet av sopstationer ska kastas i fängelse känns det som situationen kan komma att urarta. Corriere del Mezzogiorno har för övrigt fel om priset på Gomorra-DVD:n: När jag köpte den på gatan i Neapel kostade den 3 euro - 5 om man köpte två dvd:er... Till skillnad från i Rom var Neapel för övrigt nästan fritt från affischer som annonserade filmen på bio. Att den trots allt såldes på gatorna är väl ett klockrent tecken på att Saviano har rätt är han beskriver Camorran som hyperkapitalistisk.

Malena sa...

Tack själv, Olof. Ska genast rätta till det där med priset. Jag tyckte faktiskt att fem euro lät lite mycket! Tydligen så sålde de också boken vid stationen i Neapel i början innan den blivit för populär. En boss, vet inte vilken, hade skrivit om ett helt kapitel som handlade om honom själv. Väldigt roligt.

Grejen med camorran är väl att den tjänar pengar på allt. Om folk protesterar tjänar de pengar på det, och om B slår ner motståndet och bygger sina sopstationer kommer de säkert att tjäna pengar på dem också.

Det är ju därför folk protesterar också, för att de inte tror att det verkligen är en lösning att bygga de där anläggningarna, utan att de kommer att bli som de som redan finns. Och det kommer de ju tro vad som än föreslås. Och man kan knappast förebrå dem.

Olof sa...

"Berlusconi santo subito" stod det på affischer i Neapel, med förbehåll att det gällde ifall han löser sopkrisen och kriminaliteten. Det känns visserligen lika troligt som andra mirakler, men tänk om han lyckas? Mussolini kväsde ju faktiskt maffian på Sicilien med sina hårdhänta metoder (innan de allierade återgav dem makten). Tänk om B med nästan lika hårdhänta metoder gör sig till San Silvio? Bra för Napule, men tänk vilket mandat han plötsligt skulle ha att driva ut romer, åklagare och interisti ur landet. Kanske långsökt, men med figurer som Alemanno och Bossi vid makten räcker det liksom inte bara med de sedvanliga trötta huvudskakningarna när man tänker på italiensk politik.

Malena sa...

Jag tyckte den där stora santo subito-banderollen såg ungefär lika egenproducerad ut som de som Lotito brukar sätta upp på Olimpico...;)

Det är lite motsägelsefullt att det var mest i Syd som de röstade på B, sen kommer han dit och slår ner dem med våld. Jag tror varken man kan besegra maffian eller införa sopsortering med vapenmakt, men han kan säkert öppna ett antal soptippar och dumpa en massa sopor där på det viset, och på så sätt få till en mer eller mindre tillfällig lösning.

Olle Svenning skrev mycket bra häromdan om just varför man ska bry sig om Italien, nämligen att B bara är det tydligaste exemplet på allt kallare högervindar som blåser i hela Europa.

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ollesvenning/

Annars finns det väl olika åsikter om huruvida B:s maktutövning närmar sig fascismen, eller om han inte är fascistisk utan beroende av en demokrati att manipulera.

Häromdan slog det mig hur otroligt konstig den italienska valrörelsen var. Alltså jag visste det ju redan, men det slog mig ändå hur fantastiskt märkligt det är att B aldrig behövde förklara eller försvara sig angående alla de saker som egentligen gör honom helt inkompatibel med att vara Italiens premiärminister. Processerna mot honom, intressekonflikterna, hur han dominerar medierna. Veltroni sa inte ett endaste knyst om något av detta. Ingen journalist ställde någon fråga. Så många saker som var och en skulle gjort honom omöjlig som politiker i vilket annat europeiskt land som helst, och han behöver inte ens förklara sig en enda gång!

Anonym sa...

" Det kom några män i kostymer och trängde sig fram till glaset. sen satte de utan ett ord upp banderollen"
- Min kompis pierlugi om Lotitos banderoller på olimpico-

Malena sa...

Han sätter dem verkligen längst ner och mitt på Tevere, så att de syns nästan hela tiden i tevekamerorna. Ett PR-geni, den där Lotito.

Skicka en kommentar