söndag, april 29, 2007

Är det det här ni kallar derby?

Det mest känslosamma ögonblicket var uppläsningen av startelvorna. Folk kunde inte hålla sig att få börja vissla ut laziospelarna och framförallt jubla fram Totti. Sen började matchen.

lördag, april 28, 2007

Undantagstillstånd

Det är derby imorgon i Rom. Det kommer vara på dan, som förr i tiden! Men det har varit lite oro inför, för som Paolo Di Canio sa för ett år sen, så fattas en bit av Roma när Francesco Totti inte är med och han har haft så ischias-ont i ryggen och ner i benet den sista tiden. Men, han kommer! Han är med i truppen. Och kommer han, så spelar han.

Jag har aldrig varit på Romderbyt förut. Rom verkar vara det enda stället där folk fnyser åt hur löjligt mesigt Inters guldfirande var (”ett halvfullt Piazza Duomo efter 18 års väntan...”), och nu är det alltså derby i stan. Supportrarna sprejar argument mot varandra på husväggarna. Jag själv reagerar fortfarande vid 27 års ålder när min pappa kallar AIK:are för råttor, och förra söndagen var jag och såg Lazio och publiken var så fin, liksom ödmjukare och mindre skränig än Romas, som de stans underdogs de är, så jag är nog en dålig derbymänniska. Men jag tycker om att se polemiken, tävlan i att driva med och förlämpa varandra, identiteterna som formas och bryts mot varann.

Jag råkade minnas en bit av ett italienskt barnprogram jag såg för länge sen, där en klunga ungar kommer in i studion tillsammans med Totti, de ska vara från nån slags tifo-skola som han haft med dem. De får visa upp vad de lärt sig, hur man ska göra för att heja i olika situationer. Till exempel när motståndarlaget kommer in: ”Benvenuti, vinca il migliore!” Välkomna, må bästa laget vinna. Mycket välartat, men jag har aldrig hört den ramsan på en fotbollsläktare. Sist frågar en programledare vad de skulle säga om domaren gav motståndarlaget en felaktig straff i nittionde minuten. ”Arbitro venduto!” ropar barnen. Domaren är köpt! Men så får man väl inte säga? ”Jo”, säger Francesco, ”den här gången, eftersom motståndaren var Lazio”.

Nu vet vi ju att om ett lag som Lazio spelade så kunde mycket väl domaren vara köpt eller ha tagit telefoninstruktioner av Luciano Moggi just för att till exempel uppfinna straffar i nittionde minuten, så det finns en sorglig verklighet bakom det sockriga barnprogramsskämtet. Men det är ju inte det Totti menar.

För några månader sen dog en när det var derby på Sicilien, så officiellt är det det numera till exempel förbjudet med banderoller på stadion som inte stödjer det egna laget. Man måste skicka mejl eller fax och beskriva sina banderoller lång tid i förväg för att de ska vara godkända. I den första matchen efter den här nya regeln, Roma–Milan för några veckor sen, blev banderollen i Curva Sud med budskapet ”A NOI S’E ROTTO ER FAX”, vår fax är sönder, berömd. Det var ett briljant svar, intelligent och charmigt och i sig ett exempel på den fina med banderollkonsten, den smarta, roliga, ironiska protesten eller driften med motståndaren. Precis så löjlig som banderollen gör den, är ju regeln. Enligt il Romanista fick den som gjort banderollen tre års avstängning från stadion.

Nu däremot, har prefekten Achille Serra lovat att myndigheterna ska behandla den nya regeln ”elastiskt” just i derbyt. Så länge de inte är stötande eller rasistiska kommer banderoller få användas fritt. De är ”lite av fotbollens salt, precis som sångerna. Man ska inte förstöra folkloren”, säger Serra. Åh, det är så fel. Regeln är fel, och sen följs den inte, så allt blir ännu mer fel.

Eller rätt ändå, för derbyt blir i solsken, med banderoller och flaggor och Francesco Totti.

söndag, april 22, 2007

Scudettomatematik

Jag vet att la Gazzetta skriver att ”om den blåsvarta scudetton skulle tillskrivas bara ett namn, vore det hans”, om Zlatan. Jag tycker ändå det känns lite, lite mer som Marco Materazzi är årets scudetto-man. Nu när det är klart känns det mer så. Zlatan är den här säsongens största stjärna i Serie A och en symbol för det vinnande Inter, javisst. I Skys intervju blir det förvirring om hur många scudetti han har vunnit. Zlatan är den ende som är bestämd. ”Nej, de har inte tagit ifrån mig nåt.” Fem har han, tre i Italien. Två med Ajax, två med Juve, en med Inter. Och i omklädningsrummet sjunger Inter ”senza rubare, vinciamo senza rubare”: ”vi vinner utan att stjäla”. Jag vet inte om Zlatan sjöng med.

lördag, april 21, 2007

Rätta mig om jag har fel

Alla jublar visst över att Adriano får två matchers avstängning för filmning efter att han föll till sig en straff mot Roma i onsdags. Själv var det första jag tänkte att ”hur kan han bli avstängd för det, domaren såg ju situationen?” Jag fattar fortfarande inte. Såvitt jag vet kan man bara använda videobilder för att diciplinera spelare efter matchen i situationer där domaren inte redan har dömt under matchen. Så står det i alla fall här, i Codice di Giustizia Sportiva artikel 31 a3, som jag förstår det i linje med Uefas regler:

Per le gare della Lega Nazionale Professionisti, limitatamente ai fatti di condotta violenta o gravemente antisportiva non visti dall’Arbitro, che di conseguenza non ha potuto prendere decisioni al riguardo, il Procuratore Federale fa pervenire al Giudice sportivo riservata segnalazione entro le ore 12.00 del giorno successivo a quello della gara.
Alltså, det av mig fetade: ”...endast våldsamt eller grovt osportsligt beetende som domaren inte sett, och därför inte kunnat besluta om...”.

I det här fallet såg domaren beteendet, och beslutade om straff. En straff som ändrade hela matchens riktning och hade kunnat göra så att slutresultatet blev oavgjort eller att Inter vänt och vunnit. Om det hade skett, hur skulle man då sett på Adrianos avstängning? Diciplindomaren säger alltså att Adriano simulerade och straffen var felaktigt utdömd. Om resultatet hade stannat vid 1–1 hade hans dom betytt att Inters poäng för oavgjort och Romas avsaknad av ytterligare två poäng för vinst, var fel och Roma borde vunnit 0–1. Vad ska man göra då? Skulle han i det fallet sagt att straffen var fel? Om Inter hade gjort ett till mål efter straffen och vunnit med 2–1, då hade diciplindomarens dom inneburit att det var fel att Inter säkrade scudetton i den matchen. En hel scudettofest skulle ha förstörts i efterhand.

Men nu är det ju lätt att stänga av Adriano och säga att straffen var fel, eftersom straffmålet inte påverkar slutresultatet. Och det är inget större avbräck för Inter att sakna Adriano i två matcher.

Nä, jag fattar ingenting. Jag kan bara få den här avstängningen till ännu ett italienskt spel för gallerierna, dessutom ännu ett beslut som anpassas efter (den politiska) situationen, inte efter en konsekvent tillämpning av reglerna.

Men, jag måste väl tänka fel? Ha missat nåt? Eller? Kan nån förklara? Brukar det gå till så här i fotboll, att en diciplinkommitté i efterhand säger att en straff var felaktigt utdömd?

torsdag, april 19, 2007

Replik nej tack

Egentligen ville jag bara posta den här intervjun med Francesco Totti från Contro Campo igår, efter matchen då Roma vann över Inter. För den är så fin. Han är fin. Men man förstår väl inte så mycket av den om man inte kan språket, förutom hur lugn vår blyge Checco är, till skillnad från gaphalsarna i Contro Campo-studion.

Jag hittade till Marcus Birros fotbollsblogg och läser att han ”kommer alltid försvara allting Totti gör”. Åh, men titta på Totti, hur uttråkad han är när Giampiero Mughini, mannen med det vita håret, pratar om hur kaptenen aldrig lyckats internationellt. Exakt så ointresserad som Totti ser ut, exakt så tröttsamma är både attackerna på och försvaret av honom, att diskutera den här gamla, gamla frågan: varför folk inte tycker om honom. ”Vill du replikera?” frågar programledaren. ”Nej, jag har inget att säga”, svarar Francesco.

Nåt säger han ju i och för sig. Mughini gav sig på honom redan förra veckan, och Totti undrar skämtsamt om han känner till Monteverde och Trastevere (stadsdelar i Rom). Ja, det gör Mughini. ”Men varför har den här store mästaren aldrig vunnit på den internationella arenan?” envisas han med att fråga. ”För att jag inte spelar i Juve!”, skojar Totti.

Att han svarar så säger kanske mer om att han tänker som en romanista och hur viktig hans identitet som gulröd är för honom, än att det ligger nåt i att just Juventus skulle ha gjort honom till en odiskutabel, internationell stjärna. För även om jag ändå tycker att han är en respekterad fotbollsspelare utomlands, så visst är det väl så att han aldrig riktigt slagit igenom utanför Italien, och att han är ständigt ifrågasatt i Italien.

Francesco Totti är väldigt oglobal av sig. Det är fint, tycker jag. Jag tänker att det finns en motsats här, att det inte går att vara så lokalt förankrad på det sätt Francesco Totti är, och samtidigt så universellt omtyckt och förstådd som till exempel Ronaldinho. Hur mycket Totti än drömt om att få den där Guldbollen eller internationella stjärnstatusen, så har han ändå till slut bestämt sig för att det finns saker som betyder mer än den globala statushierarkin: att det största är att vinna VM, det största är att spela i Real Madrid. Då är det väl också logiskt att han inte får nån särskilt framstående plats på den statusskalan. Samtidigt är det kanske just Tottis val av Roma framför allt som var och en som håller på ett fotbollslag borde kunna förstå. Men varför måste de gilla hur Totti är? Själv tycker jag om Francesco mer än jag kan säga, mer än någon annan fotbollsspelare, men jag känner mindre behov än nånsin att försvara honom.

fredag, april 13, 2007

Undici leoni, a vorte un po’ cojoni

7–1 är i alla fall ett spektakulärt resultat. Det är en sak att förlora en match – ingen hade förebrått Roma om Manchester United hade slagit ut dem ur Champions League på ett normalt sätt – men det är en annan att förlora den med 7–1. Ändå tänker jag att det kanske är meningslöst att skriva det här, kanske handlar sju–ett bara om Manchester United och att de spelade fantastiskt, utomjordligt bra. Men, jag är i Rom och råkar tycka om Roma väldigt mycket, så jag måste väl hitta den gulröda identiteten i det här resultatet också. Eller så behöver jag terapiskriva mig ur det. Eller nä, om jag säger det gör jag mig till, det behöver jag inte, jag är alldeles för optimistiskt lagd och o-supporterig av mig för att behöva det, men 7–1, sju jävla ett, är i vilket fall som helst ett resultat som sätter spår.

Så, ponera att inte vilket lag som helst hade förlorat en CL-kvartsfinal med 7–1. (Speciellt inte sen dess lagkapten sagt att han kände mer för matchen än för VM-finalen han spelade för mindre än ett år sen, för det finns ingen annan kapten i världen som skulle säga så.) Inte Milan till exempel. Roma har både slagit Milan i höstas och spelat oavgjort mot dem aldeles nyss och ligger långt före i ligan, men jag tror aldrig att United hade krossat Milan sju gånger om, som de kunde med Roma.

Ibland tänker jag att Luciano Spalletti är från nån helt annan stans än Fotbollsitalien. Mest tänkte jag på det efter vad som hände i Catania. Mister sa att han han kände sig ansvarig, skyldig eftersom han var en del av fotbollsvärlden, och att man måste se till sig själv först och försöka vara bättre. Jag tror nästan han var den ende som sa nåt sånt medan alla andra tävlade om att lägga över ansvaret på nån annan, och helt säkert var han en av de minst skyldiga.

När han uttalade sig i helgen om våldsamheterna runt Olimpico förra veckan lät han nästan svensk. Han sa sånt som att de som använder kniv är idioter och inga riktiga romanisti, om folk tar med sig kniv till stadion är det ett socialt probem, inte ett fotbollsproblem. I Sverige är det där sättet att prata om fotbollsvåld inte alls ovanligt utan mest tröttsamt, det verkar mest handla om att sätta upp gränser mellan vad som är fint och fult, placera sig själv på den rätta sidan och ”ta avstånd” från de andra, som är slödder och drägg, istället för att försöka förstå problemet. ”Vi är män, de är pojkar.” (”Vi som aldrig sa hora till domaren”, kanske.) Men här, när till exempel Roms prefekt Achille Serras kommentarer om det som hänt bara handlade om att försvara Rom, skylla allt på engelsmännen och säga att det faktiskt finns supportrar som knivhugger folk bland klubbar överallt i världen, inte bara här, då var det befriande bara att Spalletti erkände att det fanns ett problem som var Romas, Roms problem. ”Varje gång våra tifosi beter sig våldsamt eller felaktigt är ett slag mot det som vi byggt upp alla tillsammans”, sa han. Att kritisera Romas fans sådär är inget man gör lättvindigt, speciellt inte om man råkar träna laget.

Förlorar med 7–1 gör man inte heller ostraffat. Efter firandet av VM-guldet vid Circo Massimo i somras sa bland andra Alex del Piero och Gianluigi Buffon att först nu förstår de Rom. Och om firandet kan vara sådär euforiskt att man måste se det med sina egna ögon för att förstå det, är såklart sorgen lika stor, och kritiken lika obönhörlig efter ett nederlag. Francesco Totti är inte så populär till exempel, efter att han sa direkt efter matchen att han inte ville be om ursäkt till fansen, eftersom laget hade givit allt de hade i matchen.

Framförallt klagar folk på att laget inte hade ”palle”, ett ord som i det här sammanhanget betyder samma sak och används precis som det engelska ”balls”.

Det används också på andra sätt, min kompis Cinzia utbrister ofta ”che palle!”, om saker, och jag har ännu inte riktigt förstått uttrycket tillräckligt bra för att veta när det betyder nåt bra och när nåt dåligt. Men i det här fallet, när man blir förnedrad av Man United en, två, tre, fyra, ja ni vet: SJU gånger om – finns ingen tvekan om att ”palle” är nåt man borde haft. Annars är man en coglione, (cojone i Rom) ett ord som bokstavligen betyder samma sak, men som har en annan och otvivelaktigt negativ betydelse, allt enligt könsbildspråkets fantastiska logik.

Roma hade presskonferens i morse, en speciell föreställning eftersom hela laget var där. Plus Mister och sportchefen Daniele Pradé. Pradé började med att säga sånt som att hela laget var där för att visa att de var enade, att de gärna tar emot kritik och inte har något att dölja, men att de inte gillar de personliga förolämpningar som hörts den senaste tiden, eller osanningar som att det skulle finnas meningsskiljaktigheter mellan Luciano Spalletti och Rosella Sensi. När någon sen ber Spalletti att specificera vilka förolämpningarna har varit, hänvisar han just till att laget inte skulle ha tillräckligt med ”palle”, något som Spalletti inte tycker stämmer alls.

Rosella sa ju för ett tag sen att Roma har ändrat mentalitet och strategi, när den italienska fotbollen ofta anklagas för att inte kunna göra det. Fram till nån gång strax efter nio i tisdags kväll tyckte alla att det var toppen. Klubben och laget har varit enade, de har haft roligt, de har kramats, de har spelat vackert och underhållande, de har anfallit, de har arbetat hårt, inte tagit några genvägar, inte köpt ihop nåt lag á la Moratti utan börjat från början, från Bruno Contis ungdomar. Men vekheten har hela tiden funnits där. Bristen på elakhet, på förmågan att stänga matcher, att spela lagom bra för att vinna de gråa vardagsmatcherna, de som Inter alltid vinner till synes utan ansträngning.

Efter matchen mot Manchester har just spelarna, spontant, utan att få direkta frågor om det, tagit upp det korrekta beteendet på planen. När andra klagar på avsaknaden av, ja vaddå – kanske några dobbar i Ronaldos vad, några elaka ord för att få en engelsk back ur balans, en cynisk och gammalitaliensk fyra-fyra-två-kedja för att säkra resultatet när Taddei och Perrotta inte kunde vara med – är spelarna stolta just över att de inte nedlät sig till sånt.

Vad är det egentligen att ha ”palle”? När är det kämpaanda och när är det destruktivt? Spelarna har en annan uppfattning än fansen och journalisterna. Igår sa Cristian Chivu att laget växt enormt vad gäller nerverna. ”Som det var för två år sen, kanske också för ett år sen, hade någon av oss förlorat kontrollen. Sagt något fult, gått in i en närkamp för att ge igen. Den här gången tänkte vi tvärt om bara på att spela, det är den rätta vägen att gå. På söndag ska vi ta revansch direkt. Vi är riktiga män.”

Den hetlevrade veteranen Panucci fick svara på ett påstående idag om att det saknades en reaktion, ”nervosismo”, trots att det stod 4-0. Han tycker frågan är fel, att laget vad gäller uppförande bara förtjänar applåder. ”Det hade kunnat bli sju mål och fyra utvisningar... Förr om åren har Uefa alltid skickat brev och sagt att vi uppför oss fult. Åtminstone på den punkten var vi duktiga den här gången.”

Spalletti påpekar att det är ett viktigt mål för Roma att vinna fair play-ligan. Och Totti sa alltså att laget gav allt, varför ska han då be om ursäkt. Det är precis vad Rosellas och Spallettis projekt går ut på: arbetsmoralen.

Spelarna verkar nästan ännu mer övertygade om den optimistiska Spalletti-fotbollen än Mister själv. Hans främsta förklaring till att det kunde bli 7–1 är att Roma efter det första målet direkt försökte fortsätta spela och kvittera istället för att lugna ner spelet och tänka efter som man ska i en sån situation.

Inte så många verkar bry sig så mycket om att spelarna ser på sitt beteende på det här sättet. De förlorade med 7-1: de är cojoni. Spelarna tjatar förjäves om hur de jobbat i två år och allt det inte kan vara värdelöst för en enda matchs skull. Jag, som annars alltid försvarar de filmande, listiga, spottande italienska fotbollsspelarna, kan inte låta bli att, fortfarande, tycka om Romas snälla killar (”bravi ragazzi”, som Rosella brukar säga) väldigt mycket, även om jag ser problemet. Men så är jag också mycket mesigare och mer vekhjärtad än en riktig romare.

Sju–ett. Kanske har det ingenting att göra med vad Roma är, utan ett undantag, en plötslig katastrof, en meteorit som slår ner, en på miljonen, en olycka. Manchester United. Cristiano Ronaldo.

Också Milan släppte ju in de där tre målen mot Liverpool häromåret.

Vad vet jag. Det måste nog förklaras på romanesco, ändå.

tisdag, april 10, 2007

Sanningsdan

Jag minns att jag skrev nåt med rubriken ”Francesco, I’m ready to be heartbroken” innan VM-finalen i somras. Jag lyssnade på Camera Obscura, det var därför. Idag lyssnade jag på Säkert. ”Är du klar och gå ner på stan? Jag är klar och gå ner på stan, är du klar och möta sanningsdan...” Nej, jag var inte redo den här gången, fast jag hade tid att förbereda mig. Ibland är man inte det ändå. Men jag gick ner på stan. Helt plötsligt var hela Rom utslaget och blommande, alla träd. Antagligen hände det igår när jag var ute i en båt på havet. Vid Circo Massimo såg jag trikolorerna, med siffran fyra och ordet ”campioni”, som fortfarande finns målade på väggarna. VM-finalen handlade mest om honom, Francesco för mig fast egentligen var det inte alls hans match. Men nu var det det. Nu hade han sagt att den här matchen var viktigare än VM-finalen. Och jag var inte beredd, jag missade mer än första halvtimmen och då stod det redan jävla TRE, NOLL. Så jag började med att bara önska att den skulle ta slut nån gång, den här viktigare-än-VM-finalen-matchen. Ingen i Romas lag verkade heller vara beredd. 7–1. Sju gånger försökte ni ta sönder hjärtat på mig, Manchester United, fast ni lyckades redan vi tre. Snälla kan vi spela om den här matchen från början, vi var inte beredda!

fredag, april 06, 2007

Fint

More madness

Fascinerande hur olika rapporterna om våldet kring matchen mot United ser ut. Jag köpte la Gazzetta, Corriere dello Sport och Il Romanista igår, dagen efter, och incidenterna ges pytteutrymme i de två vanliga nyhetstidningarna och var inte nån huvudgrej i supportertidningen. Två av tidningarna är ju särskilt partiska, Corriere dello Sport är en romtidning och Il Romanista är Il Romanista. Supportertidningen är den som gör störst sak av händelserna med rubriken på förstasidan ”Alkohol och bråk: det är den engelska modellen”, och ett par artiklar under en vinjett som bland annat talar om hur stan och stadion gav de engelska fansen en lektion i passion och civilicerat uppförande.

I England däremot, har till och med regeringen uttalat sig i frågan.

Saken har såklart växt också i Italien, och blivit toppnyhet hos Gazzettan idag, men att Roma spelar så grymt bra i Champions League är fortfarande störst hos romtidningarna.

Den aldeles nyss så totala italienska beundran inför England och den idylliska engelska fotbollspubliken, har förbytts i indignation. Det är ju alltid såhär, engelsmän som kommer hit och dricker en massa öl och beter sig i vår vackra stad, sen har de mage att skylla på oss!

Och engelsmännen: det är ju alltid såhär, Romas ligister med knivar, polisen som pucklar på oss som om vi vore djur! Det var ju det vi sa innan matchen, vi fick ju rätt.

De engelska tidningarna har jag bara läst på nätet, men de började direkt tala om den italienska polisens övervåld. Det verkar som att de svenska vinklade på våldet också.

Det är naturligt eftersom det var det mest uppseendeväckande som fanns att vinkla på när det inte är ens egen klubb som spelar matchen. Men oroligheterna är verkligen inte det som präglar min upplevelse av kvällen. Stämningen innan var sådär som det är när det är match i en stad: folk som rör sig åt samma håll, som har halsdukar i samma färger, som jag antar att det var i Sverige idag på Allsvenskans premiär. Spårvagnen från piazza Flaminio var full av män som pratade italienska och Manchester-engelska. Jag älskar när det är så. När Gullmarsplan är fullt av folk i bajentröjor och grönvita halsdukar. I onsdags var det så, fast gånger tusentals, det var härligt. Olympiastadion är i princip aldrig så fullsatt som den var. De vanliga amerikanska, svenska och japanska turisterna syntes inte till, alla var romare, alla kunde texten till världens vackraste Roma-hymn innan matchen. Visst fanns det nån slags elakare sida av stämningen med visslingnar och burop åt motståndarfansen, inte bara åt saker som händer på planen. Kanske kan man ogilla den delen av det italienska tifoseriet. Mest var det ett hjärtligt, mäktigt stöd för Roma. (Utom kanske från mannen som satt bakom mig, som hatade Totti! Varje gång Francesco gjorde ett misstag klagades det bakom min rygg över vilken coglione han är. ”Cazzo, stick hem till Ilary istället!”)

Men det är min upplevelse. Hade jag varit unitedfan hade jag antagligen mest kommit ihåg slagsmålet med polisen oavsett om jag var en del av det eller stod längst bort, så jag förstår ändå uppståndelsen.

Polemiken började ju redan innan matchen, när Manchester United skickade ett brev till sina supportar om vilka faror som väntade dem i Rom. Romarna blev upprörda och menade att Rom minsann är en fredlig och gästvänlig stad. Samtidigt fanns ju samma förväntan på de engelska fansen. Prefekten Achille Serra, som var så upprörd över Man Uniteds varningar, bestämde tidigt att all alkoholförsäljning, förutom i samband med måltider på restauranger, skulle vara förbjuden i hela stan på matchdagen, en åtgärd som infördes efter att en supporter till Middlesborough blev knivhuggen i stan förra året. Men det var såklart inte så många som följde alkoholförbudet. Il Romanista testade och kunde lätt som en plätt köpa med sig fem ölflaskor inne i centrum. Det talas också om att många av engelsmännen på stadion var fulla och att en stor grupp dök upp utan biljett. Poliserna ska ha släppt in dem på stadion ändå eftersom det var enda sättet att hålla dem under uppsikt.

Och så skälls det på engelsmännen: hur kan de dricka så mycket och komma hit utan biljett och ställa till bråk! Engelsmännens alkoholintag är nåt som italienarna ser allvarligt på. Och så skälls det på italienarna: hur kan de istället för att ta om hand folk som är fulla och bråkiga och inte har biljett – släppa in dem på stadion!

Och varför hugger de folk med kniv? Det går inte att komma ifrån, att det bara var engelsmän som blev knivskurna.

Lustigt nog stannade Uniteds lag en extra dag i Rom och åkte hem först idag. Igår promenerade Cristiano Ronaldo, Rooney och de andra stjärnorna lugnt genom centro storico och åt middag på en restaurang, utan extra försiktighetsåtgärder vad jag vet.

Jag satt i Curva Nord i lördags när Milan var här, också då var det oroligt mellan den sektionen och bortasupportrarna bredvid, den gången efter matchen. Då var det verkligen provokationer från båda håll. Förolämpningar, obscena gester, vattenflaskor som kastades, hetsk stämning. Men det går inte att ta sig från den ena sektionen till den andra, jag vet i alla fall inte hur det skulle gå till, och bortasupportrarna hålls ju alltid kvar efter matchen, så det blev aldrig våldsamt på allvar. I matchen mot Manchester fanns polisen emellan, på unitedfansens sektion, och det blev bråk mellan dem och engelsmännen, men bland romafansen var det mest lugnt vad jag kunde se. Men jag såg inte allt. Om polisen hade kunnat bete sig annorlunda och mer fredligt kan jag inte säga, säkert är det så. Vad jag såg var att våldet kom från båda håll, engelsmännen var inga oskyldiga offer.

Jag antar att det var de sämsta sidorna av Italien och England som möttes på Olimpicos norra läktare i onsdags, och på några platser på stan. Italienare som sätter upp regler som ingen följer och sen tar till övervåld när situationen håller på att gå snett. Alkoholstinna engelsmän som beter sig illa utomlands och ställer till sånt som de inte kan syssla med hemma. I England hade folk som kunde tänkas starta bråk på läktaren aldrig släppts in på arenan till att börja med. Men om man vill kalla det kravaller som hände på Olimpico har man gjort en generös tolkning av ordet. Arton skadade, en allvarligt, är såklart arton för många. Kanske hade det kunnat gå mycket sämre, ändå.

torsdag, april 05, 2007

Addio, Manchester

– Ahó, dove vai?

– Pé vedé la partita!

Och så skyndar vi vidare. Vi har väntat så länge. Vissa sen den 30 maj 1984, när Roma förlorade Europacupfinalen mot Liverpool på Olympiastadion i Rom. Dit vi är på väg nu. Vi har köat och köat, trixat och fixat för att få en plats. ”Bigliettopoli” kallade Il Romanista biljettkaoset häromdan, men känslorna mjuknar ju närmare matchen kommer och igår var rubriken istället ”la fila d’amore”. Kärlekskön. Hela dan har det regnat, men nu klarnar det, luften är fuktig och varm och alla förberedelser snart över. Jag börjar från andra änden av stan, redan här hörs surret om matchen. Trängs i tunnelbanan, på piazza Flaminio står kravallpolis och vaktar övergångsstället, trängs på spårvagnen. Vid Piazza Mancini myllrar alla samman, hela bron över Tibern är full av folk som går och folk på scootrar, snart är varenda plats på arenan upptagen. Kanske fler än sjuttiotusen munnar sjunger Roma, Roma, Roma, tar i extra i den sista refrängen, hela stadion är gulröd av halsdukar, hela stadion är klacken. Jag vet inte senast det var såhär många, som visslade när motståndarelvan lästes upp (man hörde inte ett ord), som fyllde i ”TOTTI!” när speakern presenterat den siste spelaren, ”vår kapten, vår symbol, nummer tio ...” ”TOTTI!”

Jag satt på långsidan för en gångs skull, och uppfattade alltså själva spelet, för en gångs skull. Från första sparken var det Romas match. Direkt var Chippen igång och skapade farligheter. Hela publiken levde med i varje händelse på plan, applåderade, suckade, visslade, ropade ”daje!” (romerska för ”heja”), reste sig och satte sig igen. Roma, som väntat så länge på den här matchen, såg precis lika stort ut som det gigantiska Manchester United, som jag antar kalkylerar med att gå till minst kvartsfinal i Champions League varje år. Men oj, vad vi saknade avstängde Pizarro efter ett tag. Alex Ferguson sa innan matchen att Totti är Romas arkitekt, men utan Pizarros regi stannar allt lätt av. Så fort Manchesterfansen försökte göra sig hörda visslade resten av stadion.

Domaren arbetar som musiklärare, vilket jag tog som ett gott tecken innan matchen eftersom min pappa är musiklärare. Mycket riktigt visade han ut Daniele De Rossis idol Paul Scholes i första halvlek. Och så kom målet, jag minns bara att det var Taddei som gjorde det och att det var sådär att bollen liksom hängde kvar i straffområdet och rätt spelare var på rätt sida om den och man visste att nån av dem kommer få in den i mål. Och så fick de det.

Halvleksföreställningen stod Manchesterfansen för. Nu när jag kommit hem har jag fått veta att det var bråk redan innan matchen och flera har blivit knivhuggna och körts till sjukhus, men av det märktes ingenting precis runt arenan. Tydligen var det romafans i Curva Nord, sektionen bredvid bortasektionen, som började kasta vattenflaskor på engelsmännen efter Romas mål, jag såg inte det, men jag såg hur engelsmännen betedde sig strax efter. Vi stod alla lugnt på läktaren mittemot under pausen och tittade på hur unitedfansen försökte kasta grejor mot romacuvan, och framförallt hur de slogs med polisen. Efter ett tag stormade poliserna fram mot dem och trängde ihop dem, bort från norrkurvan, men det såg inte ut som om nån blev allvarligt skadad. Efter polemiken innan matchen, om att Manchester United varnat sina fans för farliga delar av Rom, bland annat precis den vägen jag själv åkte till stadion, kändes det nu snarare som om det var engelsmännen som kom hit och var våldsamma. Speciellt efter den söta koreografin innan matchen, när Ultras romani vecklade ut en vacker teckning av en uppsträckt arm som höll i en gulröd flagga, och runtomkring tände alla små ljus.

Jag vet inte vad Spalletti sa till laget medan allt det här hände, men efter paus fylldes man bara av mer och mer glädje över Romas spel. Allt såg så säkert ut. De spelade vackert, de spelade ut United. Man bara visste att det skulle komma ett mål. Istället var det engelsmännen som gjorde det. Den där Ronaldo, min pappas favoritspelare, så pappa förde tydligen både tur och otur med sig, fick tag i bollen, satte fart på ett anfall, helt plötsligt, och helt plötsligt var hela matchen vänd till deras fördel.

Men Romas mål kom också, och gav oss hoppet tillbaka. Och på nåt vis blev det väl oavgjort. Nu får vi vänta igen. Vi väntade så länge och nu måste vi vänta en vecka till. Men Roma var det bättre laget, åtmistone lika bra. Som Manchester United. Roma har ett av Europas bästa fotbollslag igen. Och runt stan ropar folk ”addio Manchester!” ändå.