Undantagstillstånd

Det är derby imorgon i Rom. Det kommer vara på dan, som förr i tiden! Men det har varit lite oro inför, för som Paolo Di Canio sa för ett år sen, så fattas en bit av Roma när Francesco Totti inte är med och han har haft så ischias-ont i ryggen och ner i benet den sista tiden. Men, han kommer! Han är med i truppen. Och kommer han, så spelar han.

Jag har aldrig varit på Romderbyt förut. Rom verkar vara det enda stället där folk fnyser åt hur löjligt mesigt Inters guldfirande var (”ett halvfullt Piazza Duomo efter 18 års väntan...”), och nu är det alltså derby i stan. Supportrarna sprejar argument mot varandra på husväggarna. Jag själv reagerar fortfarande vid 27 års ålder när min pappa kallar AIK:are för råttor, och förra söndagen var jag och såg Lazio och publiken var så fin, liksom ödmjukare och mindre skränig än Romas, som de stans underdogs de är, så jag är nog en dålig derbymänniska. Men jag tycker om att se polemiken, tävlan i att driva med och förlämpa varandra, identiteterna som formas och bryts mot varann.

Jag råkade minnas en bit av ett italienskt barnprogram jag såg för länge sen, där en klunga ungar kommer in i studion tillsammans med Totti, de ska vara från nån slags tifo-skola som han haft med dem. De får visa upp vad de lärt sig, hur man ska göra för att heja i olika situationer. Till exempel när motståndarlaget kommer in: ”Benvenuti, vinca il migliore!” Välkomna, må bästa laget vinna. Mycket välartat, men jag har aldrig hört den ramsan på en fotbollsläktare. Sist frågar en programledare vad de skulle säga om domaren gav motståndarlaget en felaktig straff i nittionde minuten. ”Arbitro venduto!” ropar barnen. Domaren är köpt! Men så får man väl inte säga? ”Jo”, säger Francesco, ”den här gången, eftersom motståndaren var Lazio”.

Nu vet vi ju att om ett lag som Lazio spelade så kunde mycket väl domaren vara köpt eller ha tagit telefoninstruktioner av Luciano Moggi just för att till exempel uppfinna straffar i nittionde minuten, så det finns en sorglig verklighet bakom det sockriga barnprogramsskämtet. Men det är ju inte det Totti menar.

För några månader sen dog en när det var derby på Sicilien, så officiellt är det det numera till exempel förbjudet med banderoller på stadion som inte stödjer det egna laget. Man måste skicka mejl eller fax och beskriva sina banderoller lång tid i förväg för att de ska vara godkända. I den första matchen efter den här nya regeln, Roma–Milan för några veckor sen, blev banderollen i Curva Sud med budskapet ”A NOI S’E ROTTO ER FAX”, vår fax är sönder, berömd. Det var ett briljant svar, intelligent och charmigt och i sig ett exempel på den fina med banderollkonsten, den smarta, roliga, ironiska protesten eller driften med motståndaren. Precis så löjlig som banderollen gör den, är ju regeln. Enligt il Romanista fick den som gjort banderollen tre års avstängning från stadion.

Nu däremot, har prefekten Achille Serra lovat att myndigheterna ska behandla den nya regeln ”elastiskt” just i derbyt. Så länge de inte är stötande eller rasistiska kommer banderoller få användas fritt. De är ”lite av fotbollens salt, precis som sångerna. Man ska inte förstöra folkloren”, säger Serra. Åh, det är så fel. Regeln är fel, och sen följs den inte, så allt blir ännu mer fel.

Eller rätt ändå, för derbyt blir i solsken, med banderoller och flaggor och Francesco Totti.