Addio, Manchester

– Ahó, dove vai?

– Pé vedé la partita!

Och så skyndar vi vidare. Vi har väntat så länge. Vissa sen den 30 maj 1984, när Roma förlorade Europacupfinalen mot Liverpool på Olympiastadion i Rom. Dit vi är på väg nu. Vi har köat och köat, trixat och fixat för att få en plats. ”Bigliettopoli” kallade Il Romanista biljettkaoset häromdan, men känslorna mjuknar ju närmare matchen kommer och igår var rubriken istället ”la fila d’amore”. Kärlekskön. Hela dan har det regnat, men nu klarnar det, luften är fuktig och varm och alla förberedelser snart över. Jag börjar från andra änden av stan, redan här hörs surret om matchen. Trängs i tunnelbanan, på piazza Flaminio står kravallpolis och vaktar övergångsstället, trängs på spårvagnen. Vid Piazza Mancini myllrar alla samman, hela bron över Tibern är full av folk som går och folk på scootrar, snart är varenda plats på arenan upptagen. Kanske fler än sjuttiotusen munnar sjunger Roma, Roma, Roma, tar i extra i den sista refrängen, hela stadion är gulröd av halsdukar, hela stadion är klacken. Jag vet inte senast det var såhär många, som visslade när motståndarelvan lästes upp (man hörde inte ett ord), som fyllde i ”TOTTI!” när speakern presenterat den siste spelaren, ”vår kapten, vår symbol, nummer tio ...” ”TOTTI!”

Jag satt på långsidan för en gångs skull, och uppfattade alltså själva spelet, för en gångs skull. Från första sparken var det Romas match. Direkt var Chippen igång och skapade farligheter. Hela publiken levde med i varje händelse på plan, applåderade, suckade, visslade, ropade ”daje!” (romerska för ”heja”), reste sig och satte sig igen. Roma, som väntat så länge på den här matchen, såg precis lika stort ut som det gigantiska Manchester United, som jag antar kalkylerar med att gå till minst kvartsfinal i Champions League varje år. Men oj, vad vi saknade avstängde Pizarro efter ett tag. Alex Ferguson sa innan matchen att Totti är Romas arkitekt, men utan Pizarros regi stannar allt lätt av. Så fort Manchesterfansen försökte göra sig hörda visslade resten av stadion.

Domaren arbetar som musiklärare, vilket jag tog som ett gott tecken innan matchen eftersom min pappa är musiklärare. Mycket riktigt visade han ut Daniele De Rossis idol Paul Scholes i första halvlek. Och så kom målet, jag minns bara att det var Taddei som gjorde det och att det var sådär att bollen liksom hängde kvar i straffområdet och rätt spelare var på rätt sida om den och man visste att nån av dem kommer få in den i mål. Och så fick de det.

Halvleksföreställningen stod Manchesterfansen för. Nu när jag kommit hem har jag fått veta att det var bråk redan innan matchen och flera har blivit knivhuggna och körts till sjukhus, men av det märktes ingenting precis runt arenan. Tydligen var det romafans i Curva Nord, sektionen bredvid bortasektionen, som började kasta vattenflaskor på engelsmännen efter Romas mål, jag såg inte det, men jag såg hur engelsmännen betedde sig strax efter. Vi stod alla lugnt på läktaren mittemot under pausen och tittade på hur unitedfansen försökte kasta grejor mot romacuvan, och framförallt hur de slogs med polisen. Efter ett tag stormade poliserna fram mot dem och trängde ihop dem, bort från norrkurvan, men det såg inte ut som om nån blev allvarligt skadad. Efter polemiken innan matchen, om att Manchester United varnat sina fans för farliga delar av Rom, bland annat precis den vägen jag själv åkte till stadion, kändes det nu snarare som om det var engelsmännen som kom hit och var våldsamma. Speciellt efter den söta koreografin innan matchen, när Ultras romani vecklade ut en vacker teckning av en uppsträckt arm som höll i en gulröd flagga, och runtomkring tände alla små ljus.

Jag vet inte vad Spalletti sa till laget medan allt det här hände, men efter paus fylldes man bara av mer och mer glädje över Romas spel. Allt såg så säkert ut. De spelade vackert, de spelade ut United. Man bara visste att det skulle komma ett mål. Istället var det engelsmännen som gjorde det. Den där Ronaldo, min pappas favoritspelare, så pappa förde tydligen både tur och otur med sig, fick tag i bollen, satte fart på ett anfall, helt plötsligt, och helt plötsligt var hela matchen vänd till deras fördel.

Men Romas mål kom också, och gav oss hoppet tillbaka. Och på nåt vis blev det väl oavgjort. Nu får vi vänta igen. Vi väntade så länge och nu måste vi vänta en vecka till. Men Roma var det bättre laget, åtmistone lika bra. Som Manchester United. Roma har ett av Europas bästa fotbollslag igen. Och runt stan ropar folk ”addio Manchester!” ändå.