En kedja av anomalier

Det här läste jag i tidningen idag: att igår åkte en 20-årig kille tåg från Alassio i Ligurien i norra Italien, ända till Cassino som ligger mellan Rom och Neapel. Plötsligt för en månad sen hade hans jämnåriga flickvän från samma stad anslutit sig till klostret i Montecassino. Hon vill bli nunna, han vill ha henne tillbaka. På eftermiddagen kom han fram till klostret, men hon vägrade prata med honom. Så han lämnade en banderoll, ett stort vitt lakan utanför med meddelandet ”ti amo, torna da me”. Jag älskar dig, kom tillbaka till mig.

I söndags var det några killar som åkte tåg på samma spår fast åt andra hållet. De orsakade lite casino. ”Una catena di anomalie”, en kedja av anomalier, kallade inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord det som hände. Det började i Neapel, där folk alltså övernattade utanför San Paolo förra veckan för att få biljetter till bortamatchen mot Roma. En gigantisk banderoll fanns utanför stadion: ”TUTTI A ROMA CON IL TRENO”. Alla till Rom med tåget. På lördagen, dagen innan matchen, skickade Trenitalia ut ett meddelande som uppmanade de tifosi som skulle till Olimpico att inte åka tåg, för det fanns ingen plats, det var 31 augusti och söndag, sista dagen på semestern för en massa norditalienare som skulle hem från solen i Syd.

Ingenting av det som följde kunde överraska någon. Det fanns mycket riktigt inte plats på tåget. Trenitalias lilla uppmaning hade inte lika stor påverkan som hela veckans paroll från supportrarna: ”vi tar tåget till Rom”. Så de tog över 9.25-tåget mot Turin. Övriga passagerare fick stiga av, uppmanade av tågpersonalen eller supportrarna. Tåget avgick tre timmar försenat, överfullt av tifosi. När det kom fram vid avsparkstid klockan tre var tåget ganska illa åtgånget inuti. Supportrarna vällde ut på Termini, att döma av filmerna som kommit ut på Youtube gick de ganska samlat och högljutt och med en och annan tänd bengal med sig, genom stationen till bussar som väntade, bland annat skanderandes ”bruciamo la capitale”. Men det var inte så mycket som brändes ner. Bussarna tog dem till stadion, där var första halvlek redan spelad och de kom in utan biljettkontroll om jag fattat rätt. Tidningarna fylldes i dagar av indignerade beskrivningar av huliganernas framfart, på olika forum på nätet kan man läsa om övervåld från polisen, som ändå inte verkar ha gjort några särskilt ambitiösa försök att stoppa det hela.

Snart deklarerade inrikesministern, såklart, att Napolis supportrar inte får åka på bortamatch på hela säsongen. Och alla började, såklart, skriva vidare på den eviga historien om den förlorade staden Neapel. Polischefen menade att camorran var inblandad. Fabio Cannavaro uttalade sig från landslagslägret i Coverciano och menade att bilden av Neapel svärtats ner än en gång, men han är alltid stolt att vara napolitanare. Och så vidare.

Jag vet inte om alla redan glömt upploppen i Rom, protesterna i Milano och Bergamo i vintras när Gabriele Sandri dog. Jag kommer ihåg att jag frågade Roberto Saviano om det, för jag råkade intervjua honom strax efteråt. Det var nåt om varför det kan bli upplopp i Rom för fotbollens skull, när värre saker, som de han berättar om, händer i till exempel Neapel medan ingen protesterar. Han pratade om att fotbollssupportrarna är välorganiserade, vilket motståndet mot maffian inte är. Det finns inte ens en tillräckligt stark berättelse, en tydlig indignation över levnadsförhållandena i södra Italien som kan engagera på ett självklart sätt.

Ikväll uttalade sig Italiens premiärminister om det ockuperade tåget. Han befinner sig själv i Neapel på grund av en konferens om sopsituationen i Kampanien. Han tycker inte – och man kan fråga sig om han nu uttalar sig som ägare till en fotbollsklubb eller som premiärminister – att Napoli ska åläggas något ”objektivt ansvar” som det heter när en klubb straffas för vad dess supportrar hittat på. Han lovar att den engelska modellen ska införas i Italien. Och så säger han: ”Mot de våldsamma fansen ska vi följa metoden som användes mot soporna: staten ska börja agera som stat igen och mot den som blandar ihop tifo med ligism kommer vi inte ha någon som helst tolerans.”

Silvio Berlusconi hävdar ju att han är på väg att lösa sopfrågan i Neapel, att han löste den akuta krisen på 58 dagar. Det är inget av hans bisarra skämt när han säger det, men det kunde varit det eftersom det fortfarande ligger kvar sopor på gatorna, bara inte längre där det syns mest. Sophanteringen sköts fortfarande genom samma korrupta samarbete mellan politiker, företagare och camorra, sopor dumpas fortfarande illegalt, och inget hållbart sätt att ta hand om hushållssoporna har presenterats. Det är bara det att medierna inte rapporterar om saken just nu. Men vill man  ha bevis finns det till exempel några människor som börjat samla videodokumentation från ”La terra dei fuochi”, Eldslandet, som det mest drabbade området kallas. Nu i augusti har de fångat svarta rökpelare som dyker upp på himlen, mellan städer, köpcentrum och fruktodlingar. När de kommer fram till en ursprungsplats för en rök är det däck, frigolit, plastavfall som eldats upp, och nytt material har redan fyllts på ovanpå askan. Bilderna är osannolika. Vad är svårast att tro på, att camorran eldar upp farligt avfall ute i naturen så att landskapet fylls av svarta rökpelare, mitt framför ögonen på hela världen, utan att polisen, staten gör nånting? Eller att Berlusconi löste sopkrisen på 58 dagar?

En reporter på Corriere della Sera har pratat med en man, Pietro kallas han i artikeln, som var med i upproret i Pianura i våras, och var med på tåget till Rom i söndags. Det sägs ju att ultraskillar från Napolis curva A anlitades av camorran för att hetsa demonstranterna mot polisen när folket i Pianura motsatte sig att den gamla, farliga, av en orsak stängda soptippen skulle öppnas igen. De säger det, men jag vet inte om det är sant. Åklagaren Antonello Ardituro som utreder huliganismen i Neapel menar att det är samma professionella upprorsmakare som fanns på tåget som också fanns i Pianura och i Chaiano, där regeringen nu vill öppna en soptipp men folket har motsatt sig och blockerat arbetet. Överallt där nya sopanläggningar ska öppnas möter protester från befolkningen, för de har inget som helst förtroende för staten, som har svikit dem varje gång. De vet att camorran kommer vara inblandad, de vet att farligt avfall kommer dumpas, för så är det överallt.

I somras satte Italiens regering in militärer att patrullera gatorna i städerna. (Igen är det ofattbart så man kan inte skriva det bara sådär utan måste kursivera.) Ändå kunde alltså fotbollssupportrar ta över ett tåg, få det att köra dem från Neapel till Rom, där de blev hämtade av bussar som körde dem till stadion, där de släpptes in utan biljettkontroll. Men nu ska staten ta itu med huliganerna, säger premiärministern.

I somras läste jag en mycket bra artikel om just sopsituationen och staten, det som Berlusconi nu tar som exempel. Artikeln börjar med att en zoolog och miljöaktivist ifrågasätter ungefär den fråga jag ställde till Roberto Saviano.

Varje gång de säger till oss: varför protesterade ni inte när camorran dumpade giftigt avfall? Hoppar jag upp från stolen. Hur menar de? På åttiotalet vakade vi om natten, riskerade livet, för att blockera lastbilarna som arbetade för den organiserade brottsligheten. Hur tror ni att så många undersökningar från antimaffiapolisen föddes?

Angelo Genovese som säger det, är 48 år och en av de som motsätter sig sopanläggningen i Chiaiano. Hans och hans kamraters protester på 80-talet ledde till utfrågningar i parlamentet och antimaffiapolisen började ägna sig åt vad de nu kallade ”ecomafie”. Under nittiotalet slutade Genovese protestera för han var besviken och frustrerad, och började tänka på sitt.

Men 2007 kunde jag inte kunde jag inte hålla mig oberörd inför faktumet att de ville öppna tippen i Terzigno, i Vesuvius nationalpark, som vi lyckade stänga för 15 år sen. Så här är jag nu fortfarande, och protesterar, bara det att den här gången är inte staten på vår sida längre. Idag slåss vi mot kommissariernas dekret och mot regeringen, mot lagar som är i konflikt med konstitutionen och EU:s konstitution.

För vad gjorde till exempel Berlusconi och hans regering när de skulle lösa sopkrisen? De baserade sina åtgärder på de hinder som sopkriskommisarien Guido Bertolaso stött på i sitt arbete. Det var: protester från medborgarna, utredningar från åklagarmyndigheten om den olagliga verksamheten, giftigt avfall blandat med det vanliga. Alltså säger Berlusconis sopkrisdekret att: den som motsätter sig användningen av en soptipp ska arresteras; alla utredningar om sopskandalen ska underordnas en enda superåklagare, som knappast kan arbeta effektivt; olika typer av sopor, också farliga, ska kunna slängas. Armén ska vakta soptipparna. Detta är ”metoden som användes mot soporna”.

Nu får inte Napolis supportrar åka på fler bortamatcher. Jag vet inte varför de fick åka på den första, eller varför allt det här väldigt förutsägbara tilläts hända trots att inrikesministeiet inrättat ett nytt råd där till och med agenter från säkerhetspolisen fanns med. Missade agenterna den jättestora banderollen? Kanske går det inte att låta Napolis supportrar åka på trasferta. Jag vet inte. Det finns andra frågor. Som varför Italien har en inrikesminister som representerar ett parti som bara är valbart i den norra delen av landet. Eller vem den italienska staten företräder, eller vilken anledning landets innevånare har att känna något alls förtroende för den. Eller vad Berlusconi menar när han säger att staten ska börja agera som stat igen. Eller om vilken legitimitet han har, som själv använder sin ställning för att komma undan åtal och baktala och försvåra för landets domare och rättsväsende, att kräva av medborgarna att de ska följa lagen.

I filmen Biútiful cauntri, en dokumentärfilm som handlar om sopskandalen på Kampaniens landsbygd, finns ett fantastiskt replikbyte. Filmarna är utanför en en sopanläggning och vill komma in men får inte, för ”det är privat egendom”. ”Vem tillhör det, då?” ”Staten.”