Derbykollegor

Hur många gånger har man inte gått förbi och tittat långt, in i den där byggnaden vid Piazza Indipendenza, med Corriere dello Sports gula, vackra logga och modernistiska, minimalistiska, marmorinsvepta reception där ingenting nånsin verkar hända. Receptionen är mycket mer imponerande än själva tidningen i sig. När man går utanför och tänker sig vad som skulle kunna hända där bakom, vilken sorts tidning som skulle kunna produceras där, tänker man ihop en betydligt tjusigare än vad Corriere dello Sport är.

Vucinic och Rocchi var på Corriere dello Sports redaktion igår för en klassisk inför-derbyt-utfrågning. Såhär många personer blev de intervjuade av. Och CdS tycker att det är en sympatisk och rolig händelse, men om man har lite mer derbyångest kan man också tolka det som att en Romaspelare numera inte ens kan åka hiss innan det händer en olycka (Totti gick av träningen idag efter bara en stund och satte sig med en ispåse på knät) och hissen fastnar, som den gjorde när Vucunic skulle åka upp från den minimalistiska receptionen. Men det roligaste är videon från när Rocchi och Vucinic sitter och väntar på att allt ska börja, och Rocchi börjar prata tyst med Vucinic, som svarar glatt men inte är så pratsam, jag vet inte om det är av blygsel eller ointresse eller för att han blir störd av grejor runtomkring hela tiden, eller för att han bara inte är så pratsam av sig.

Det är roligt att tjuvlyssna på det kollegiala samtalet om skador och träningar och tränare. Det visar sig att Rocchi vet allt om Roma. Han berättar om sina skador och ska byta ämne till Roma, ”ni... har en sådär period. Men laget finns där alltid.” Han såg matchen mot Chelsea och påpekar hur viktigt det är att få resultat för att komma på rätt väg igen.

Rocchi tycker Vucinic behandlas dåligt i pressen. Bara han gjort en lite sämre match börjar det spekuleras om han ska spela eller inte. Vucinic själv verkar inte så engagerad. Det blir en pinsam tystnad.

”De Rossi, gjorde han sig illa idag? På träningen? Föll han, eller?” Undrar Rocchi.  ”Javisst, han föll.” ”Vi får hoppas att han klarar det”, säger Vucinic. ”Ja, vi får se om de gör så att han får spela med nåt”, säger Rocchi och visar på handleden. ”Och sen, för honom, är ju matchen verkligen viktig...”

De väntar och väntar. ”Jag har ju träning”, säger Rocchi. ”Jaså?” ”Javisst, jag måste vara på Formello halv tre.” Vucinic har all tid i världen, säger han, för ”jag är klar”. Ja, Roma tränar på morgonen, Rocchi hör sig för. ”Det är bättre”, säger Vucinic.”Ja, det skulle varit bättre”, säger Rocci. ”Och ni, med Delio?”, undrar Vucinic, fast han redan vet, för han har ju själv tränats av Lazios mister. Nu spelar han i slackerklubben som avskaffade ritiron innan match, och när klubbledningen införde akutritiro för några veckor sen för att spelarna skulle fatta att det var kris, opponerade sig tränaren och spelarna tills de fick åka hem igen efter några dar.

”Nej, det är alltid eftermiddagen med Delio. Dubbel träning på onsdagar alltid. Han ger inte upp nånting. För om inte, så är du inte tränad, va.”. De börjar skoja om Delio Rossi.”Om du jobbar långsammare börjar du gå baklänges”, härmar Rocchi sin mister, och det verkar som att han fortfarande pratar om Delios hårda träning när de i nästa klipp blir avbrutna och ombedda att posera tillsammans för en bild. ”Vi ser ut som två boxare”, skojar Vucnic. ”Ja, utan handskar”, säger Rocchi.