Tatanka, La Pupona, uppdämt OS-babbel

Idag tävlar Kampanien i OS. Roberto Saviano skrev en lång artikel om det i l’Espresso häromveckan. Det var nåt jag inte riktigt köpte med artikeln, eller, jag köpte det kanske, men motvilligt för det är en nästan världsfrånvänt sliten klyscha med författare som beundrande skriver om boxning, med svartvita foton till, hur sporten håller borta pojkar från gatan, är moralisk och estetisk – men han gör sig ju ganska bra i den rollen ändå, Roberto Saviano. Precis som han kan man inte motstå romantiken i de där klassiska, manliga, bilderna ibland. Kolla: författaren och boxaren, muskler och allvarliga blickar.

Han skriver om hur han avundas Clemente Russos kropp. Det är alltså Russo som tävlar idag; boxaren, amatörvärldsmästaren i 91-kilosklassen, Clemente ”Tatanka” Russo. Han har redan gått vidare från första omgången, kvart i fyra idag är det kvartsfinal mot ukrainaren Usik Oleksandr. Och Russos kropp i ringen påminner om antika krigare, han förkroppsligar ”stridens episka skönhet”, skriver Roberto Saviano. Den andre boxaren från Kampanien, Domenico Valentino, Mirko, åkte ur i kvarten i 60-kilo igår. Han var damfrisör innan han började boxa. ”Det verkar otroligt att en av de bästa pugilisterna i världen har varit frisör, det verkar nästan radera bilden av en hel kategori”, skriver Saviano.

Jag råkade läsa en liten nyhet häromdan om en omröstning i damtidningen Novella 2000, där kvinnor fått frågan om vem de helst vill se i badbyxor nu under augustisemestern. Inte en enda fotbollsspelare hamnar i topp. (Antagligen var de uteslutna på något vis.) Inte heller några boxarkroppar. Istället en massa medelålders journalister mest, och på andra plats Roberto Saviano. Det är ju en väldigt löjlig undersökning, men på ett mycket bakvänt sätt fick den mig att tänka på en stor grej jag inte tänkt på förut riktigt. Nämligen vilken potentiell revolution som bor i Italien. Tänk att Italien är ett land där det fortfarande är vanligt med hemmafruar, till exempel. Alla dessa kvinnor, mammor, som tar upp en så liten plats i det offentliga rummet (ofta syns ju till exempel kvinnor på teve i ungefär badkläder) och i arbetslivet, med tanke på att de faktiskt utgör hälften av befolkningen. Uppoffrande och förebildliga boxarmän i all ära, men här finns ju en enorm ekonomisk kraft, som bara väntar på att sättas igång, fortfarande i Italien. Ändå är den feministiska rörelsen så försvinnande svag där, men fatta hur stark den skulle kunna vara, hur den kommer vända upp och ner på hela landet när den väl sätter igång.

Ändå fortsätter jag att skriva om män. Som Francesco Totti. Han har såklart också spelat roll i OS. Det finns nämligen inte bara napolitanare, utan till exempel en väldigt romersk italienare i OS också, som tagit simsilver på 800 meter: 21:åriga Alessia Filippi. För ett tag sen var hon på Trigoria och fick en turtröja av Totti, en romatröja med nummer tio och FILIPPI på ryggen. Jag råkade ha en artikel om det i ett sparat nummer av Numberten, il Romanistas magasin om Totti:

Som Totti, fast betydligt mer frivilligt och omfattande i hennes fall, har hon också engagerat sig för Partito Democratico. Jag tror hon bor i Verona nu för träningens skull, men Filippi kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms mest fattiga och stigmatiserade förorter, och är alltid noga med sin romerskhet. Hon kallas ”la Pupona”. Gazzetta dello Sport undrade efter loppet om hon inte är för stor för det namnet nu, men hon gillar det. ”Kalla mig Pupona d’argento.” Men hon är bara en symbol för Rom ”efter Totti, såklart”, har hon sagt förut. I den gamla Numberten säger hon: ”Jag kommer alltid vara romare och framförallt romanista! Och jag ska alltid ha med mig tröjan som jag fick av Totti, den är min turamulett. När jag träffade honom på Trigoria förverkligade jag min dröm och min pappas, stor romanista som inte tycker om landslagets dräkt för färgerna påminner om Lazios.”

Nu när hon vann silver tackade hon Totti för turtröjan som hon haft med sig överallt sen 2006. ”Roma forever, nu ska jag tatuera in det. Nu fattas bara scudetton”, sa hon till Corriere dello Sport. Totti skickade kramar och sa att hon måste komma till Trigoria med medaljen så han får se den. (Ja, vi kan ju behöva all tur tillbaka som vi kan få, nu när vi ska vinna Champions League. Både CL-finalen och sim-VM går i Rom nästa år.)

Federica Pellegrini, som är den stora italienska simstjärnan, har sagt att hennes guld var en revansch för alla kvinnor som arbetar för nånting. Alessia säger till la Gazzetta att hon håller med. ”Det räcker nu med tjejer som inte gör nånting och blir kända. Jag tittar jättelite på teve numera.” Sen ställer reportern den påpassliga frågan om hon kommer ägna sig åt shopping nu när OS är över. Hon säger att hon har alldeles för ont i ryggen för att gå i affärer.

Ett par italienska ministrar, framförallt Giorgia Meloni från Lega Nord, uppmanade innan spelen de italienska olympierna att bojkotta invigningen, som en protest mot Kinas regim. Clemente Russo tyckte de hade helt fel, att de inte förstår så mycket utanför sin egen värld. De borde sköta politiken, han är bara där för idrotten, och för sitt livs chans. Italiens regering är antagligen en av de som är mest kritiska till Kina-OS. Lega Nord har till exempel profilerat sig i frågan. I våras ordnade de en fotbollsmatch mellan Padanien, alltså det område som de hittat på som nån slags överlägset norditalienskt rike, och ett lag som skulle representera Tibet.

Jag antar att OS i Kina mest talar om likheterna, hur insyltade vi själva är, hur allt är falskt och bedrägeri och  hur oändligt arrogant det är att som europé eller amerikan hålla på och ta avstånd från och avslöja Kinas regim, när det så uppenbart bara är ord, för vår ekonomi bygger på att vi i praktiken inte tar ett dugg avstånd från Kina vilka brott mot mänskliga rättigheter de än hittar på. Ändå måste man ju ta avstånd från det. Man kommer inte ifrån dubbelmoralen, jag antar OS lär oss det.

Det bästa jag läste inför OS var nog Naomi Kleins reportage i Rolling Stone om Kinas utveckling av teknologi för övervakning; kameror och datorsystem, tekniker som är mycket intressanta för till exempel USA.Sen hörde jag att  FRA-Reinfeldt meddelade i sitt sommartal häromveckan att Moderaterna inför nästa valrörelse kommer lansera ett trygghetspaket. Åh, det är ju så logiskt. För, vilka är det nu som brukar prata så mycket om trygghetspaket? Ja just det, Italiens rasistiska regering, som nu satt in militär för att patrullera gatorna i landets större städer och bota den upplevda otryggheten. De vann valet på det, så det är inte konstigt om Reinfeldt ser det som en vinnande taktik. ”Trygghet”, övervakning, kontroll: högern är alldeles för lik sig, i Sverige och Italien, och den är alldeles för lik Kinas så kallade kommunism.

Clemente Russo sa att Roberto Saviano tillskrivit honom saker som han inte egentligen sagt i l’Espresso-artikeln, men att den ändå var mycket fin och delvis på grund av vad som står i den vill han göra bra ifrån sig för Italien och sitt Kampanien i OS. Russo och Valentino kommer från Marcianise, Italiens och ett av Europas boxningscentra. Det ligger i Caserta-området, alltså mitt i camorraland. Men camorran bryr sig inte om boxning, eftersom ”det finns inte en massa pengar längre. Med den första europatiteln för juniorer jag vann köpte jag mig en moped”, säger den episkt vackre Clemente Russo, som kallas Tatanka efter vad några indianer i Dansar med vargar kallar bisontjurar.

På något vis är det alltså för att boxningen är en sån losersport nuförtiden som den kan stå för uppbyggliga idrottsliga ideal. Clemente Russo är precis som Alessia Filippi och en massa andra av de italienska idrottsmännen i mindre inkomstbringade sporter, polis. Det är Fiamme Oro-polisen  som organiserar boxningen i Marcianise. Enligt Roberto Saviano står boxningen för motsatsen till camorrans ideal. Tävlingen ansikte mot ansikte, respekten för förlusten, den långsamma och uppoffrande vägen till segern.

Och det sättet kommer alltid förlora mot camorran, som bara bryr sig om business. Maffian vinner både faktiskt; i pengar och makt, och i tjuskraft. En boss i Marcianise fick till och med teveprogrammet la Vita in diretta på Rai att filma hans brors extravaganta bröllop (helikoptrar släppte ner ett regn av blomblad över brudparet), medan boxarna tjänar mopedpengar. Men bossarna kan inte vinna boxningsmedaljer i det annars så businessaktiga och dubbelmoraliska OS. Och man kan man inte låta bli att tycka om i romantiken i Savianos beskrivning av vad Russo och Valentinos OS-tävlande betyder.

När de stoppar dem på gatan i Marcianise, frågar alla: ”När åker vi till Peking?” De säger inte ”åker ni”, utan ”vi”. För i såna här företag är man inte längre ensam, utan blir en summa av många. En summa som stärker anden. Och därför ankommer det att be de här två boxarna om en sak: ge tillbaka till de här platserna det som de tagit från oss, visa vad det betyder att födas här – vreden, ensamheten, intet varje kväll. För allt det här är stoffet som Clemente och Mirko är gjorda av, stoff som på andra ställen inte finns likadant. Den verkliga hungern efter att bli någon, uppnå ett mål, utskilja dig från fegheten och från svassandet bland de som är runtomkring dig. För livet mäter du varje gång du faller, för att slåss betyder att inte lita på någon, veta att här går allting alltid i uppförsbacke, alltid gardera dig och alltid komma ihåg de som inte klarade det.