torsdag, november 22, 2007

Organisation

Det har varit flera tjusiga besök från Italien i Sverige i höst; Aurelio De Laurentiis, Zlatan. Men jag fick ändå vara med på det helt säkert finaste: när Roberto Saviano kom hit. För det händer inte bara tråkiga, utan också fantastiska saker i Italien ibland, som att Saviano skriver en så makalös bok och att hundratusentals människor köper och läser den.

New York Times utsåg den nyss till en av årets hundra bästa böcker. Bodil Malmsten skriver ungefär det jag försökt säga med väldigt många fler ord förut:

Läs!
Läs Roberto Savianos fantastiska bok om camorran i Neapel - Gomorra, Resa i Camorraland, översättning av Barbro Andersson.
Roberto Saviano är född i Neapel 1979, och liksom Duras skriver Smärtan med sitt blod skriver Saviano sin bok med sitt blod och i blod. Och ändå med stilistisk distans och elegans - hur bär de sig åt för att kunna skriva så, varifrån kommer förmågan att göra smärtan och blodet till ord som varenda läsande människa kan förstå?
Ja, hur gör han? Jag frågade inte det på den pyttelilla intervjustunden jag fick, men jag kunde såklart inte låta bli att ställa en fotbollsrelaterad fråga. Det vill säga, det här handlar inte om fotboll egentligen, men kanske säger det ändå något om fotbollen och vad som hände när Gabriele Sandri dog. Helt onödigtvis och bara för att jag hade en liten inspelningsgrej som jag aldrig använt förut med mig, kan ni till och med i en plötslig multimedial explosion här på Junivallen få höra det, och när jag på min brutna italienska glömmer att använda konjunktiv och skrattar nervöst, här:



Det handlar om att våldsamma protester bröt ut efter att Sandri dödats, men det finns ju andra saker som är mycket allvarligare, som folk inte protesterar mot. Till exempel allt som Savianos bok handlar om, alltså camorrans ekonomiska makt, Syditaliens fattigdom, morden, våldet, soporna, misären. Och Saviano säger:

”För en sån sak, för en pojke som dödas orättfärdigt av polisen, finns en utbredd revolt. När det istället händer att någon dödas, ofta orättfärdigt, av klanerna, av camorran, gör man inte mer än en behärskad protest på begravningsdagen. Jag tror det beror på supporterkulturens specifika historia, på organisation. Alltså: ultrà är organiserade. Lagligheten däremot är inte organiserad. Den sociala antimaffiarörelsen har ingen organisation. Den har inte ens den där utbredda vreden, som kan hålla ett land gisslan. Också utan våld, jag menar att kräva av parlamentet, kräva av teve, kräva av tidningarna en… Den finns inte. Och det här fallet visar det, det visar hur mycket organiseringen av saker och ting blir grundläggande.

Och bland det största ansvaret för allt som jag berättar om ligger säkert att de inte är organiserade, och därför... Det fattas väldigt mycket information om de här sakerna. Faktiskt har min bok varit besvärlig (för camorran) just på grund av det här. För att tystnaden bröts. Inte för informationen i sig, för de visste hur bra som helst att de informationer jag använde fanns. Men de hade aldrig nått en stor publik förut. Tutto lì.”

8 kommentarer:

Anonym sa...

Boken uppförd på önskelistan. Blir mellandagsläsning om tomten är snäll.

Sött nervöst skratt förresten.

Malena sa...

Ja Anonym, det är ingen bok man mår bra av att läsa direkt, men jag rekommenderar den verkligen.

Äsch, mitt skratt är ju hemskt. Han skrattade däremot väldigt sött åt mig hela tiden, jag ställde antagligen konstiga frågor. Fast han svarade bra.

Anonym sa...

jag jobbade våren 2005 tror jag det var i Scampia och Secondgliano med ett rep för GP. På hösten 2004 var jag och gjorde ett rep om Napolis återtåg i Serie C samtidigt som det rådde krigstillstånd i staden.
Vi åt en middag hos en familj i Scampia, det var...surrealistiskt.
jag har faktiskt svårt att beskriva den känsla som fanns där.
Men då var di lauro klanen och utbrytar gänget infångade, men det var posteringar med militär och polis i varje gathörn. jag ska läsa den boken som alla pratar om.

man kan säga mycket om Lazio och om Roma. Men när Firmani gjorde målet igår och sprang ut till porträttet i kurvan, var det väldigt rörande. Just då.
Att sandri kommer bli en martyr för en väldigt märklig rörelse inomm italiensk fotboll, göömde jag just då i det ögonblicket helt av.

Malena sa...

Jag har ju knappt varit i Neapel, men det finns en massa andra städer jag också knappt varit i, ändå har jag aldrig känt mig så mycket som en turist i Neapel. Alltså man märker så tydligt att det finns nån slags regler, sätt att uppföra sig eller sättet saker och ting funkar på, som man själv inte fattar. Då var jag inte ens i närheten av Scampia eller Secondigliano eller ens i Quartieri Spagnoli utan hade bara förvirrat mig några kvarter bort från via Toledo, typ. Som i sin tur är exakt som vilken västeuropeisk shoppinggata som helst. Det är verkligen sjukt och ofattbart att att det är så som det är på de ställena, mitt i Europa. Jag menar, bara sopgrejen. Helt sjukt.

Jag satt och bläddrade igenom alla Corriere dello Sports bilder på hyllningarna till Sandri under matchen, det är verkligen vackert och rörande.

Nu slåss de visst i Paris för att en polis kört på folk.

Anonym sa...

Jag håller med dig om neapel.
Det är som att vara turist.
man vet om att man blir blåst.
Hela tiden.

Malena sa...

Exakt. De har varken resultattavla eller matchklocka på San Paolo, undrar om det har med saken att göra.

Thommy Kistalight sa...

- Kul med inspelningsgrejen ovan. Saviano verkar som sagt mycket vänlig och vad kan man ställa för relevanta frågor till en person som skriver med sån tyngd - bra med fotboll då.
Apropå Neapel - häftig stad - har turistat och bloggat, http://kistalightnow.blogspot.com/2007/08/grand-tour-light.html, om besök där.
Efter en dag i Napoli slumrar man "gott på förortsbussen på väg hem" trots att bussen ger järnet.

Malena sa...

Som man hör på hans röst var han väldigt vänlig och sympatisk, jag tyckte mycket om honom, den korta tiden jag nu träffade honom. (Egentligen ogillar jag när reportrar skriver om hur sympatiska personer de intervjuat är men han råkade ju vara det och här i bloggen kan jag väl säga det.) Fast han gillade inte Sverige, tror jag. Det var mörkt.

Kul med fler som skriver om Saviano och Italien, Lars-Thommy!

Skicka en kommentar