Det skulle ju va dans, dans, dans

Idag har Junivallen en gästskribent! Eveliina om sport och dans. Första texten i en serie, har jag hört.

This is where you start to pay, with blood sweat and tears.

Citatet ovan, taget ur filmen Fame, kan lätt appliceras inte bara på dans som styrkeprov utan på vilken annan fysisk utövning som helst. Men i sitt sammanhang, uttalat av den stentuffe danspedagogen som inget annat gör än stampar takten med sin promenadkäpp, illustrerar den med all önskvärd tydlighet vilken inneboende kamp och strävan det är att faktiskt dansa.

När det kommer till kroppsutövning generellt är det oftast så att kampen inte bara består av just träning efter träning, ämnad att bygga upp muskler, styrka och teknik. Tävlingar är inget unikt reserverat för atleter på elitnivå. Även amatörer möter varandra i så väl cupper, turneringar och vänskapsmatcher. Man kan med vissa undantag slå fast att det i de flesta sportutövare finns ett visst mått av tävlingsinstinkt. Frågan är då vad som kan tänkas driva den som aldrig får möjlighet att möta någon motståndare.

Varför anstränga sig så om man aldrig får möjlighet att mäta sina skillz med någon annans?

Kan det vara så att dansen i sig är en tävling? Man kämpar hårt för att hoppa så högt som fysikens lagar om möjligt tillåter. Man tänjer sina muskler precis till den gräns som gör smärtan uthärdlig. Trots att man saknar motståndare, eller motståndarlag, i ren fysisk bemärkelse så finns den där i form av en själv. Det är bara jag själv som sätter gränserna för vad jag kan, orkar och vill åstadkomma, så väl psykiskt som fysiskt.

Den kanske är absurt att kräva en motivering överhuvudtaget. Den kanske syns i känslouttrycket man lyckas förmedla till sin publik, oavsett om det är i form av glädje, sorg eller ilska.

När jag som bäst knallade Hamngatan fram såg jag hur det några meter föröver blixtrade till och jag förstod att ljuskenet inte kunde komma från någon annastans än Nk:s skyltfönster. Där stod skyltdocka efter skyltdocka uppklädd i vad som inte bara såg ut att vara snygga men även bekväma och funktionella träningskläder. Och den uppmärksamma kunde se en liten klisterlapp i skyltfönstrets nedre vänstra hörn där det stod att läsa ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?” Nästa skyltfönster härbärgerade en stor plansch med en tjej klädd i skyltdockemunderingen, i full färd med att hoppa så där tokhögt man bara kan hoppa efter år av träning, så väl mentalt som psykiskt.

Reklamen hittar sin väg in i mitt studentrum när jag ligger och tittar på tv. I pausen börjar musiken pumpa högre och snabbare än vanligt. Framför en skärm av vrålande fans dansar samma tjej runt. Hoppar, studsar, håret fladdrar av fart och fläkt. Man får höra hennes röst berätta om hur hon aldrig kommer få en signeringsbonus, en fanclub, ett sponsorkontrakt, eller vinna någon pokal. Hon tar sats för att göra den där sista uppsendeväckande grejen ämnad att hänföra oss. Och avslutar med samma mening efter att ha gått upp på tå på ett sätt sånt där äckligt snyggt men sjukt smärtsamt sätt som vem som helst vet kräver både styrka och spänst. ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?”

Hon motiverar heller aldrig sitt val men kräver samma respekt som vilken annan idrottsman som helst. Och kanske därför är min respekt för henne så mycket större.

Hon kräver respekt utan att vilja behöva motivera. Vill inte behöva motivera utan bara få respekt.

Eveliina Kokko