Rom-måndag

De bryr sig mest om rugby i det här landet. Just nu pågår nån slags sex nationers rugbytävling, jag hade inte hört talas om att den fanns innan jag kom till Italien. Gli Azzurri är outsiders, kämpar, Fratelli d’Italia. Rugby är stort, men nej, det är såklart inte sant att den går före fotbollen. Men den är liksom naiv, oförstörd, bara entusiasm, inte som den komplicerade och solkiga calcion, som är nästan så svår eller ointressant att man blir trött på den, fast bara just nästan. Roma har ju herregud tagit sig till kvartsfinal i Champions League, till exempel, och så finns Ibrahimovic.

Jag var på stadion igår och också där fanns den här konstiga blandningen av trötthet och en passion som ändå inte dör. Hela laget fick applåder innan matchen för att de är såna bravi ragazzi som givit oss en kvartsfinal i Champions, och Amantino Mancini, som liksom blåste upp Rom med stolthet när han gjorde det där målet, fick nästan lika stora applåder som Kaptenen när laget presenterades. Sen satt Curva Sud tyst i första kvarten, som ”ett vrål av vrede” meddelades på en banderoll. Det var en protest mot det nya anti-våldsdekretet och helt absurt. Hela den kompakta, stora curvan, alldeles tyst och stilla och utan en endaste flagga. (Själv råkade jag göra ett oavsiktligt litet test av säkerheten på stadion genom att glömma ta med identifikation, men jag kom såklart in ändå, jag tror inte ens jag hade behövt vara en svensk flicka som sa ”oddio, det har jag glömt”, bekymrat på italienska. Folk från teveprogrammet Le Iene kom häromveckan in med biljetter tillskrivna bland andra Karl Marx.)

Sen blev allt normalt, och Totti gjorde mål på straff! Och Zlatan, han tog över hela Milanoderbyt, det som skulle handla om Ronaldo. Alla har redan sagt allt om hur Ronaldo är hans barndomsidol så jag behöver inte säga hur mäktigt det var och hur det lyser om Zlatan nu. Men jag såg allt att han försökte sig på att göra mål som Mancini, och det misslyckades han med. Champions League-mål är han inte så bra på. CL borde liksom vara Zlatans scen, hans sorts matcher, men de verkar aldrig bli det i praktiken. Tur att han har landslaget, då. Tänk att Lars Lagerbäck kommer läsa upp Zlatans namn när han presenterar Sveriges lag i övermorgon. Vilken grej! Det känns overkligt, men så blir det väl ändå?