Minnen

Mitt i en långlång söndagspromenad runtsnurrandes i Roms centrum idag, satte jag mig på en bänk i Vatikanen. En ensam japansk turist kom och satte sig bredvid, i handen hade han en stor, tjusig bit chokladtårta på ett guldigt pappfat. Han tog upp mobiltelefonen och fotograferade tårtbiten från två vinklar, sen åt han upp konstverket.

Och jag började tänka på när jag var och såg Lazio förra söndan, och ett par framför mig på långsidan där jag var. Hon var liten och nätt med blonderat hår och tajta jeans, han var nog hennes pojkvän eller man fast han såg ut att vara minst femton år äldre, en välklädd italiensk medelålders herre. Varje gång Lazio gjorde mål (det vill säga tre) reste hon sig genast, klistrade på sig ett leende och poserade, och fick sitt sällskap att fotografera henne så med sin mobilkamera, med den jublande curvan i bakgrunden. Just curvan – inte planen eller spelarna. Antagligen såg det ut som om hon stod i en full, jublande stadion på bilderna, fast där vi satt var det ganska glest och behärskat.

Det var också en bild av relationen mellan dem med de dyra biljetterna och de som gör liv på kortsidan. Avståndet är ganska långt. Utifrån är curvan en fascinerande kuliss, vem vill gå på stadion utan den, som är ett skådespel i sig? Men att den är sådär stor och mäktig och välregisserad för också med sig problem, som vi blivit extra påminda om på senare tid, som politikerna nu försöker lösa. Och vem vill gå på match om man ska behöva vara rädd? Det är ganska tråkigt när läktarens långsidor gapar tomma och inte deltar, hur vacker curvan än är. Hur ska man fylla båda?

Turisten njöt i alla fall av sin tårtbit sen han fotograferat den. Paret på läktaren gick innan matchen var slut.