Der italienische Mann

Nej, man kan inte släppa Italiens VM för ens ett litet ögonblick innan nånting nytt händer och vänder på hela världen igen. Igår Gianluca Pessotto, som föll ner på innergården på Juventus kontor med ett radband i händerna. Även om man inte vet varför, om det hade någonting alls med fotbollen att göra att han försökte ta sitt liv, så är det ännu en sorglig, sorglig påminnelse om att fotbollen i Italien inte varit vad den borde.

Igår kväll grät också Luciano Moggi ut i tv. Han kom inte till Borrellis utfrågning, men att spela martyr i tv klarar han visst av. Jag lyckades inte få in Rai 3 nånstans, så jag har bara läst om det. Han fortsätter att hävda att de största makterna i italiensk fotboll var emot Juventus, att han blivit utnyttjad som syndabock, och han säger att Juve visste om vartenda kommatecken av allt han gjorde. Han sa att alla elakheter han utsatts för de senaste två månaderna förstört hans familj. ”Där det förut fanns levnadsglädje finns nu bara smärta.”

Så sa alltså Luciano Moggi, glädjetjuven numero uno.

Förut idag fanns det en kolumn på Der Spiegels hemsida som skulle vara satirisk, och handlade om hur italienska män, och fotbollsspelare i synnerhet, är. Nu är det bara en ursäkt kvar, efter att många italienare protesterat. Jag kan inte tyska så bra, så jag vet inte om den var skriven med ”Witz und Charme”, men Der Speigel säger själva att den inte var det om jag förstår dem rätt. Därför har de tagit bort den från sajten. Och kan man komma på något mer ocharmigt och okänsligt än att just nu raljera över slemmiga, lata italienare, som är ingenting annat än strandraggare, ”parasiter” och ”mammoni” enligt Spiegels krönikör.

Jag har alltid tyckt om Italien. Jag tycker nog om Gli Azzurri av samma anledning som jag är italofilisk i allmänhet, fast jag kan inte säga exakt vad den anledningen är. Det är väl nåt estetiskt, som tillatalar mig. Om det beror på att mina enda utlandssemestrar när jag var liten gick dit eller om min smak hade varit likadan ändå vet jag inte. Men när hela Calciopoli satte igång tänkte jag ändå på om det verkligen var bra om Italien vann VM. Vill man att Lippi ska vinna? Buffon, Cannavaro, och så vidare.

Men sen har jag nog hållit extra hårt på mina blå. Det skulle vara så sorgligt om Italien dessutom, på toppen av hela Calciopoli, misslyckas i VM. Så jag hoppas på Italien. Inte för att jag tycker synd om dem. Men all den där glädjen som Moggi och hans män stulit, den måste återerövras på något vis. Ett VM-fiasko skulle knappast hjälpa.

Världen verkar tycka mer illa om Italien än någonsin. Del Piero sa innan turneringen att det är orimligt att begära av landslaget att de ska återupprätta bilden av italiensk fotboll. Ju längre turneringen gått, desto mer orimligt framstår det. Eller åtminstone omöjligt. I åttondelen fick de kämpa med tio man, och försvarade sig strålande. Men vem älskar dem för det? Den matchen bekräftade bara bilden av det fuskande tråk-Italien.

Och hur kan man ens försvara sig? Italiensk fotboll är ju uppenbarligen fiffel och fusk.

Det finns såklart fortfarande tid att charma. Det här laget består varken av lata, slemmiga eller övervägande försvarsinriktade spelare. Hittills i VM har det inte varit Lippis nya Italien, som vi blivit vana vid att se. Det är inte ett Italien som spelar så att man tycker om dem.

Men det är kanske en uppgift för mycket att göra det. Det är väl svårt nog att vinna. Spelarna har väl nog med att bara spela för sig själva, för att skjuta upp vardagen så länge som möjligt, som Kristina Kappelin skriver idag. En sak är i alla fall säker med Gli Azzurri i det här VM:et. De kommer inte ge upp i första taget.

Italien måste vara de absolut sämsta världsmästarna ur pr-synpunkt. Om de tar sig till final, så kommer de möta Brasilien. Förutsatt att allt går enligt planerna för brassarna. Det skulle vara den gulligaste bilden av fotbollen mot den fulaste. Grattis, Fifa.