Han igen

Den här bloggen handlar inte om Italiens landslag. Om den gjort det hade jag kanske skrivit om Fabio Cannavaros geni, om den outtröttlige Simone Perrotta, om vilken märklig skugga av sig själv Achille Del Piero lämnade kvar på fotbollsplanen när han gick upp på den där kullen för att kontemplera, om hur mycket lagets spel hittills handlat om försvarsspel trots alla duktiga offensiva spelare i truppen.

Eller så hade jag bara skrivit om Francesco Totti, ändå. Som alla andra. Det spelar ingen roll om han är skadad, om han spelar, om han blir utvisad, petad, står på läktaren eller bara är på plan i en kvart. Han är alltid centrum av världen, hela sitt liv.

Jag tänkte när jag såg på TV4 innan matchen igår, att jag glömt hur han brukar beskrivas i svensk media. Nu gjorde Hasse Backe narr av honom, och när de visade hur han gick förbi journalisterna i den mixade zonen utan att svara på frågor, frågade Ola Wenström om det var bilden av en diva, eller en pressad spelare. ”Nänänä, en diva”, slog Magnus Hedman fast med sin allra mest överlägsna min.

”Diva” är ett så outsägligt futtigt och dumt ord för att beskriva Francesco Totti.

Bara straffen igår kan jag till exempel skriva spaltmil om. Jag hörde inte vad Backe och Hedman sa efter matchen, så jag vet inte om de har en aning om vilken press Totti var under när han stod framför staffpunkten. Om allt han kunde tänka på under de sekunderna. Allt hopp och alla förväntningar från miljoner desillusionerade tifosi, till exempel. I Roma älskar vi honom ändå, men resten av Italien hade inte varit lika förlåtande om han missat. Han har svikit förr, när han spottade på Chistian Poulsen, och så just i förra VM:s åttondelsfinal, just mot Guus Hiddinks lag, blev han utvisad.

Allt har handlat om Totti inför och under VM, trots att han varit skadad i månader. Han har inte övertygat hittills i turneringen trots förtroende från tränaren, och i flera dagar innan matchen har just hans plats i startelvan debatterats om och om igen. La Repubblica hade en fråga, ”Totti, ja eller nej”, på sin sajt hela helgen, varje gång jag tittade på reslutatet var det 49 procent för ”ja”, 49 för ”nej” och tre för ”jag vet inte”. Sammanlagt 101 procent. Tidningar hade kampanjer mot att han skulle starta. Efteråt sa Rino Gattuso att han stod och bad innan straffen, ”Jesus, låt honom göra mål, för om han misslyckas kommer han bli så tillintetgjord att han aldrig kommer kunna resa sig, stackaren.”

Och trots allt det här var jag lugn. Eller, jag var långt ifrån lugn, men jag visste direkt att det var han som skulle slå den och jag var övertygad om att han skulle sätta den. Francesco överraskar en alltid, som jag skrev förut. Och för att det är han, är straffen både extra betydelsefull, och man blir påmind om något lekfullt i situationen, för man tänker på cucchiaion. Samtidigt som Gattuso står och ber, inte för vinst utan för Totti, så tänker man på cucchiaion.

Och samtidigt litar man på Francesco. Det är konstigt att man gör det med en som misslyckats och gjort bort sig så många gånger. Men han verkar vara som bäst när han får bära alldeles för mycket ansvar på sina axlar. Jag har skrivit det förut, hur Luciano Spalletti sa till honom att ”det är du som är tränare för det här laget”. Galet, men det funkade.

Och det här var bara en straff. Det vara bara åttondelsfinal, det vara bara nitton minuters spel och en straff. Totti sa det själv. Han gjorde inte så mycket. Och han sa att ”nej, det största ögonblicket i mitt liv var när min son föddes, inte den här straffen.” Och det största i fotbollskarriären? ”När jag vann scudetton med Roma.”

Jag tycker om honom så mycket, har jag sagt det förut?

När jag skriver det här går jag in på La Gazzettas sajt och ser att Gianluca Pessotto ligger på sjukhus. Jag vet inte om det är sant att har försökt ta sitt liv, eller varför i så fall. Men press vid en straffspark är såklart inte jämförbar här.