2006

Okej, jag tänkte lite på året, bläddrade i bloggen och samlade ihop några grejor. Klicka på hjärtana för audio-, visuell-, textuell- eller videoupplevelse.

♥ Avlyssningarna. Quot capita, tot sententiae, en latinsk fras jag lärde mig av Calciopoli. Jag vet inte om det är väldigt svenskt av mig att leta efter någon slags konsensusberättelse om vad som egentligen hänt, men jag vet att den där frasen inte alls är bra som en juridisk princip. I ett land där varenda domslut kan debatteras in absurdum, finns det också tusen uppfattningar om vad Calciopoli är. Där kan köpta domare vara tillbaka på plan efter några månader, Luciano Moggi bli tevekommentator och ingen anser sig avslöjad, alla orättvist behandlade och oskyldigt dömda. Milan klagar över att de inte fick något avdrag på sina minuspoäng i den sista instansen. Som om det handlade om att hälla upp saft till rättvisefixerade barn – inte avväga påföljd i proportion till vad som verkligen skett. Såklart var Aldo Biscardi en av Lucianones lakejer, i ”Il processo di Biscardi” på måndagarna skulle historen om helgens domslut helst skrivas till fördel för Juventus. Inte bara de verkliga domsluten utan också beskrivningen av dem ville Moggi manipulera.

Det var inte bara Calciopoli, det var Telecom Italia-skandalen där det bland annat kom fram att Massimo Moratti hade avlyssnat sina egna spelare, och affären där det påstods att paparazzifotografer tagit bilder på bland andra Francesco Totti som kysste nån annan än sin fru och Alberto Gilardino som var naken med andra män, och att spelarna sen blivit utpressade att köpa bilderna. (Alltihopa dementerades å det kraftigaste, och det verkar onekligen ganska osannolikt att de där bilderna skulle existera.) Tala om Bodströmsamhället – här har varenda liten småpåve sitt eget spionimperium.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om man ska vara glad eller ledsen för resultatet av hela skandalavslöjandet. Man måste ändå säga att det funnits en vilja att förändra. Juventus hade aldrig flyttats ner i Serie B annars. Men grejen är också att det inte ens fanns formella förutsättningar för att Calciopoli skulle kunna tas om hand om på ett vettigt sätt av idrottens institutioner. Det har varit tragikomiskt att lyssna på Francesco Saverio Borrelli, den gamle åklagaren från Mani Pulite som givit sig in i fotbollsvärlden. Jag gillar ändå att lyssna på honom, för han uttrycker sig så torrt träffande. Han kände sig ”djupt förvånad” över den sportsliga rättvisan, och kallade gången med de femtioelva olika instanserna som alla ville ge så kallad ”rabatt” på klubbarnas poängavdrag – ”ett slags juridiskt monster”. Nu ska det systemet reformeras.

En typisk sak som många säger om Calciopoli är att alla var likadana. ”Varför straffas bara Juve när alla höll på sådär.” Det är inte sant att alla var korrupta (ja, jag tror inte det i alla fall), men avslöjandena kom också i ett läge där många redan hade resignerat. Folk i allmänhet, trötta på den pengafixerade fotbollen. Men också till exempel Massimo Moratti. I en intervju i L’espresso förra veckan sa han att han var på väg att sälja Inter i apil i år, han hade till och med hittat villiga köpare. Han var trött på att alltid komma tvåa och att ingen gjorde något år fusksystemet som han var övertygad om fanns. Sen kom Calciopoli och köparna drog sig ur samtidigt som han blev intresserad av att fortsätta, se vad som skulle hända. Jag håller på Roma, en klubb som byggt ganska mycket av sin identitet på att vara en rebell och motkämpe mot den alldeles för mäktiga makten i fotbollen. Romas förut så frispråkige president Franco Sensi sa häromdan att det bara är vi i Roma som är ”pulitissimi”, alldeles rena, och kan hålla huvudet högt. Men Calciopoli är väl inte precis Romas triumf. När Sensis dotter Rosella tog över klubben 2004 försökte hon normalisera förhållandet till Juventus. Hon blev enormt kritiserad för det, men hon hade kanske inte så mycket val. Nu hyllas Rosellas projekt, med Romas alla fina baby-spelare, värvningen av Luciano Spalletti och ekonomin som går åt rätt håll. Calciopoli fick hon liksom som en bonus.

♥ Min längsta bloggpost.

♥ Den roligaste expertkommentaren. (Det andra ljudklippet där.) Har det någonsin producerats så mycket expertprat som under det här VM- och ”Fotbollskanalen”-året? Om fotboll i Italien är en oändlig diskussion, är det i Sverige något man ska lära sig förstå. Fotbollsexperterna sätter på sig lärarkostymen och ska tala om för oss hur fotboll fungerar. När de pratar försöker de ersätta alla pronomen i så stor utsträckning som möjligt med ett enda: ”man”, och slutar böja substantiven eftersom det då låter som de talar fackspråk tror de. Man tar bra löp! Man har boll på offensiv planhalva! Sen när de ska ta sig an Zlatan Ibrahimovic (han som ritade sig själv som en sicksacklinje från eget mål och genom hela plan på Ola Wenströms taktiktavla), så blir all deras förmenta objektivitet ungefär lika genomskinlig som kejsarens nya kläder. För hur kan man tala om Zlatan utan att blanda in smak, känslor, identitet, politik, Sverige. Man kan inte tala om någonting annat heller utan påverkan av sånt. De rättar till slipsen, rynkar allvarligt ögonbrynen och låtsas som om det går. Utom den här mannen, kanske. Han är åtminstone tydlig med var man har honom.

♥ Som Zlatan. ”Ni har alltid varit jävliga mot mig ända sen jag började när jag var 19 år gammal. Jag har det till här.” Jag tänkte på Zlatan när jag såg Anita Ekberg, men det roliga med Zlatan har alltid varit att han inte är som hon. Han har bara flytt till Italien på deltid, han har alltid kommit tillbaka, till landslaget. Han har varit för bra för att hållas utanför. En outsider, fast inne. Tills i höstas, när ett landslag utan Zlatan blev ett konkret alternativ.

Zlatan har aldrig passat in i en enda schablon vi har försökt trycka in honom i, som vi gör med alla våra sportstjärnor. Zlatan är den ende som tvingar oss att tänka längre. Men ibland går det inte så bra. Det gick inte så bra för de blågula spelarna som gick omkring som frågetecken i VM och verkade känna sig överflödiga när det fanns såna supersvenskar som Zlatan och Henke i laget. Sen när stjärnorna var borta hittade de visst sig själva. Så beskrevs det i alla fall, jag såg själv inte den där berömda Spanienmatchen. Om beskrivningen stämmer, om det ska vara såhär i vårt land att vi bara kan tänka en tanke åt gången; antingen eller, ”glamourskit” eller arbete, individ eller kollektiv, då är Sverige ganska bedrövligt.

♥ Fotboll förklarar världen.

♥ Bästa, intensivaste, snyggaste, utmattande matchen. Jag hejar mycket mer på Sverige än på Italien, så det borde vara Paraguaymatchen som var VM:s höjdpunkt, när vi stod och trängdes på svettiga Street och Fredrik Ljungberg äntligen fick in den jävla bollen i mål och allt exploderade. Men semifinalen mellan Tyskland och Italien var alldeles otrolig. Hur kunde de spela så bra?

♥ Sämsta dagen.

♥ Finaste googlingen som dykt upp i besöksstatistiken. Så sorgligt och sött tänkt, att internet kunde ge en svaret på den frågan. Kära googlare, jag har ingen aning alls.

♥ Mest lämpliga slutet på en spelarkarriär. I derbyt för några veckor sen var han bara tifoso, och hejade då på Roma eftersom han är så förbannad på Lazios ledning. Två förorade derbyn för Paolo Di Canio i år alltså. Åh, det är visst mycket svårt att vara laziale.

♥ Underbaraste matchen, ♥ underbaraste händelsen. Jag fick till och med den där tidningen sen bara för att jag skrev så, så jag är också underbart bortskämd.

♥ Sången.

♥ Ögonblicket.

♥ Den bäste fotbollsspelaren. Det här året var Francesco Tottis. Hans och Romas, jag tror inte man kan skilja de två åt. De senaste månaderna har han varit i en sån form att det är en sann fröjd att se honom spela varenda söndag. Han leder till och med skytteligan! Han spelar som Simon Kuper beskrev så bra:

Studying him on a series of freezing Roman evenings this winter, I was mesmerised by his pass. Totti plays with his head up, always in balance. He sees the furthest pass first and can hit it first touch with the inside or outside of either foot, or with either heel: as a footballer he is six-footed. When he runs, which is rare, he does so slowly, propelling himself from his heels while leaning backwards. Yet he can shed a marker with one clever step.

Men så var det inte hela tiden. Om jag inte gjort det förut (vilket jag i och för sig misstänker att jag har), ska jag försöka förklara med två händelser.

Först derbyt, rekordderbyt. Francesco har precis blivit allvarligt skadad och alla undrar om Roma kan klara sig utan honom. Svaret är både ja och aldrig i livet. Roma spelar som ett lag nu, men ett lag med en bandiera. Sedan han skadades har han bara mött alla, förkrossade och oroliga, med ett lugnt, varmt leende. Han är tillsammans med lagkamraterna genom alla förberedelser innan matchen. På väg ut på plan går alla spelarna förbi och kramar och pussar på honom. Han sitter på en bänk vid planen under matchen. Efteråt körs han ut mot curvan med stadions lilla bil för att fira med supportrarna. Spelarna har fixat matchtröjor med hans namn och nummer på, som alla spelare och ledare tar på sig. Roma har både det starkast kollektiva laget, och den här ofattbara lagkaptenen.

Det andra är straffen mot Australien. Francesco Totti är alltid kontroversiell. Han har skämt ut sitt land förut. Mycket av Italiens förhoppningar och oro inför turneringen har hängts upp på hans återhämtning från skadan. Han klarade att komma med till VM i tid, men hittills har han inte bidragit med mycket. Är han 50 procent av sitt riktiga jag, 70? Nationen är på intet sätt enig i frågan om han borde ha en plats på plan. Alla trodde han skulle starta den här matchen, men han är inhoppare. Ingen annan vill slå straffen. De har kämpat mot Australiens offensiv med tio man under större delen av matchen och kommer kanske inte orka hålla emot längre, i en hel förlängning, om inte den här straffen, den här gudagåvan i nittiofjärde minuten, går in. Gör den inte det är allt Italien har kvar ett fiasko att ta med sig hem till Calciopolimörkret. Francesco, han som har mest att förlora, vill slå straffen. Allt är dödens allvarligt och närbilden på teve visar hans glödande blick. Men mitt i den här potentiellt katastrofala situationen påminns man om att allt är en lek. För man börjar tänka på cucchiaion, skedchippen som han gjorde på straff i EM-semifinalen 2000 och som han pratat så mycket om innan VM. Tänk om han gör den nu! Simon Bank skrev såhär efteråt:

Apropå straffar kan jag inte låta bli att gilla vad Gigi Buffon sa om att Totti inte slog en Panenka-straff.
– Han är ingen dumbom som bara gör konstiga saker.
Det fina med det Gigi sa är att det med en annan betoning hade betytt att ”Totti är en dumbom som gör konstiga saker”.
Vilket hade varit precis lika sant. Det är exakt därför jag tycker om Francesco Totti så mycket.

Jag hade inte kunnat säga det mer exakt själv. Totti är så bra på att fylla fotbollen med betydelse, men rätt sorts. Inte den sortens viktighet som får Luciano Moggi att upprätta ett skräckvälde över domarkåren för att försäkra sig om att hans lag alltid vinner, eller den viktiga, dyrbara professionalism som betyder att fotbollsspelare gör sitt jobb tyst och duktigt och aldrig uttrycker sig i annat än floskler, aldrig blandar sig i något som har med det som är ”utanför planen” att göra. Utan att till exempel när han går fram och ska lägga den där straffen, då tänker man på så mycket mer. På vad allt betyder, och samtidigt avväpnar han situationen med sin självdistans. Man ryser och ler samtidigt. Han gör spelet till ett skådespel, så som det ska vara.

O, vad jag tjatat om Francesco. Jag känner mig löjlig och knäpp som är så insnöad. Nästan allt i det här lilla hörnet av internet har handlat om min kapten. Ändå kan jag fortfarande inte säga hur underbart det är att ingenting med honom det här året blev som någon kunde ha tänkt ut eller drömt ihop, men bättre.