Känslor man har

Jag kan inte låta bli att gilla Juves nya designprofil. Eller vad ska man kalla det? I säsongens första match, mot Rimini, spelade de i helsvart. Alla spelare och ledare hade svarta svettband med en rand i trikolorens färger, färgerna som de inte får ha på tröjan. Lapo Elkann, som gav Fiat en ny retro-look med hjälp av jackor, väskor och skor för ett tag sen, visade i somras upp sitt nytatuerade klubbemblem på underarmen, och går omkring i såna här tröjor nuförtiden. Allt signalerar enighet, trots, beslutsamhet och stolthet.

Det där matchas såklart väldigt dåligt av resultatet i lördags, 1–1, men går tyvärr hand i hand med att ingen enda har erkänt eller ångrat eller bett om förlåt för någonting enda litet i Calciopoli-härvan. Nu är det stort bråk om att Moggi var med i ”Quelli che il calcio...” på Rai Due i går. Den store Luciano hävdar fortfarande att han inte gjort fel och i Rais fotbollstalkshow fick han förklara detta oemotsagd inför en applåderande publik. En ”folkhjälte”, så ser han på sig själv. Luciano Moggi.

Ingen har gjort fel, fast alla vet att mycket, mycket var, eller är, fel. Hur kan nånting bra komma av den situationen?

Ändå började Serie A så vackert så jag dog. Juventus match var ju inte början på Serie A. Nej, det var på Olimpico, där Francesco kom in med klubbvimpeln innanför byxlinningen som vanligt, fast nu hade han sitt barn på armen. Macho och samtidigt så mild och söt är han, kaptenen. Han pekade och visade Cristian Curva Sud, och man dog igen. Så ska det vara. Kärleken mellan Totti och tifosisarna. Han tar med sig Cristian, som ingen fått fotografera förut, det bästa han har, och visar honom läktaren som sjunger Venditti och formerar halsdukshav; kolla på dom där, visst är det fint! Och ett fint jobb, som pappa Totti har.

Och sen är det ju aldrig så fint, helt. Som vanligt mot Livorno var det nazistsymboler i curvan. Tydligen var de färre än förra året, vad det nu spelar för roll. Roma har sålt färre säsongsbiljetter än någonsin i år, trots att chansen att vara med i toppen av ligan är större än på länge och laget spelar så älskvärd fotboll, med tre nyblivna världsmästare i truppen.

Hur ska man förhålla sig till den här konstiga ligan? Juventus spelar i B, det är väldigt bra men också dåligt, för man vill ju möta Juventus. Lag startar med minuspoäng. Har man verkligen vunnit ligan på riktigt om man vinner med färre än åtta (eller hur många avdragna poäng det nu blir till slut) poäng framför Milan? Och vart tog VM-glädjen vägen?

Antingen är man förbannad för att man tycker att ens lag har blivit orättvist hårt dömt, eller för att straffen är för milda och ingenting har hänt, fotbollen är fortfarande korrupt som förut. Eller är man bara trött på alltihopa. Som om nån hade trott, i Italien, att den här skandalen skulle redas ut på riktigt.

Juventus har lugnat ner sig nu. Förut skulle de stämma förbundet, överklaga till civil domstol, inte nöja sig förrän de tagit sitt fall till Europadomstolen. De menade att nedflyttningen innebar alltför stora ekonomiska förluster, straffen brast i proportionalitet i förhållande till de andra dömda klubbarna, det var orimligt att just Juve, som själva gjort så stora förändringar i klubben som en konsekvens av vad som kommit fram i utredningarna, straffas hårdare än de som inte utövat samma självsanering.

Fotbollsfederationen tog faktiskt hänsyn till just Juves förändrade organisation, och till klubbens tradition och bidrag till italiensk fotboll och landslaget och så vidare, i sin dom. Domen som var otillräcklig, mesig och allt det där, men som är allt vi har. ”Det är rätt att Juve spelar i B”, sa Francesco Totti, ”men också de andra lagen som gjort fel borde betala. Av vad man läste i tidningarna så skulle det gått på ett annat sätt. Men nu finns domarna, och då ska vi respektera dem.”

Bara två (före detta) juvespelare, Lilian Thuram och Gianluca Zambrotta, är kritiska till den förra ledningen. Thuram intar den enda rimliga hållningen: han kämpade allt han kunde på planen, ”but if after these sacrifices you discover that other people were doing things to ensure we won every time, it disgusts you.”

Alessandro Del Piero och Fabio Cannavaro sällar sig istället till förnekarna. ”Jag är inte så uppdaterad”, sa Del Piero för ett tag sen, ”när jag läst och lyssnat och ordentligt ska jag döma.” I går hade han fortfarande inte gjort det, han vill tänka på spelet i första hand ett litet tag till, säger han. Ändå har han klart för sig att Juve har blivit orättvist straffat, ”det är känslan alla har”, och om Moggi, Giraudo och Bettega: ”jag har arbetat bra tillsammans med dem.”

Det är inte konstigt att Del Piero inte vill inse att de som han känt förtroende för har förått honom. Inte heller konstigt att supportrarna är så arga, när till och med Del Piero säger att de har rätt.