Svar till mig själv ang. Francesco Totti

Fast vad är det egentligen som gör Tottis familjesaga speciell, skiljer den från gestaltandet av Britneys eller Pete Doherty och Kate Moss eller Posh och Becks? Förutom att Totti och Blasi lever andra slags liv i andra miljöer med mycket färre röda mattor och dyra bilar och celebert umgänge – ingenting kanske, jag kanske försöker konstruera nånting liksom finare av vad som egentligen är exakt som intresset för Britney Spears män och bebisar. Men ingen av de där paparazzikändisarna är som Totti en representant eller symbol för – del av – ett konkret sammanhang utöver dem själva: som en stad, en fotbollsklubb. Jämförelsen med en kungafamilj är nog mer rätt. (Säger jag här borta i Sverige, långt utanför det där sammanhanget...) Och samtidigt helt fel, för han är så långt från överklassmanér och maktutövande och allt sånt som har med kungligheter att göra.

För ett tag sen, när både fotbolls-VM och Israels bombningar av Libanon var närmare i minnet, skrev Corriere dello Sport (Romtidning, nota bene) om att barnen i Libanon sa ”Ciao, Totti!” till de italienska FN-soldaterna när de såg flaggorna på deras jackärmar. Det arabiska ordet för ”vän” skulle tydligen låta som ”Totti”, och det tillsammans med Francescos deltagande i VM gjorde att barnen kopplade ihop den italienska trikoloren med ”Ciao, Totti!”. Jag vet inte om historien är sann, men det är nåt med den. Han är liksom på den superhjälte-, rädda-världen-nivån nu att den låter logisk, och samtidigt inte, för världen utanför Rom bryr sig ju bara om Zidane och Materazzi. Varför skulle barnen i Libanon minnas just Francesco från VM?

I lördags var han avgörande i en fotbollsmatch som han inte varit så mycket på länge, det var fint att se. Konstigt nog känns det som han kommit allt närmare Roma, om det gick, och längre från Italien efter VM-guldet. Det vill säga, det inte bara känns så, han har ju tackat nej till landslaget tills vidare. EM-kvalmatchen mot Ukraina spelades på Olympiastadion i Rom för Tottis skull, precis som den i Neapel var för att VM-hjälten Cannavaro skulle få hyllas på hemmaplan, men Totti var inte med på sitt kalas. Han tycker det var större att fira scudetton 2001 på Circo Massimo än VM-guldet i somras.

Förresten håller jag ju på och syr på ett korstygnsarbete med Totti-motiv. Jag är verkligen en besatt tant.