Bakåt, framåt

Jag satt på tunnelbanan i morse och undrade vad det är för land egentligen, som vi bor i. City berättade nämligen att Stockholms stadsbyggnadskontor inte tillåter att Calvin Klein sätter upp en jättestor reklambild vid Stureplan. Eftersom den är ”för sexistisk”, säger han som har hand om Calvn Kleins marknadsföring.

Hur har detta hänt? Att en myndighet i Sverige år 2006 kan ha synpunkter på att en reklambild är sexistisk, och därför stoppa den?

[Uppdatering. Det berodde på bildens storlek, inte innehållet, säger bygglovschefen. Det var väl tur. Och en en smart marknadsförare. Och lite upprörande att City inte ser det uppenbaraste dåliga skämtet i det, utan försöker skoja till det i sin uppföljande artikel med att Ljungberg blivit ”för stor för Sverige”.]

Sen läser jag på Gazzettans hemsida att iranska kvinnor nu ska få komma in på sportarenor. Reuters säger det också.

Det verkar vara sant, trots att den här ganska pessimistiska bildserien publicerades bara dagen innan. Kolla om ni vill se några av världens hårdaste fotbollsfans.

Det tycker såklart inte Irans president att de är, han som nu alltså har sagt att kvinnor ska få se på fotboll. De bästa platserna ska reserveras för kvinnor och familjer säger han, och deras närvaro ska hjälpa till att bevara ”kyskheten” (eller hur man vill översätta ”chastity”) på arenorna.

Det finns ju de som tycker att sport och sex inte ska kopplas ihop. Men de hör ihop. Nu pratar folk om homosexualitet och lagsporter till exempel, efter den där bilden på hockeyspelarna som pussas. Skulle de inte göra det? Skulle vi fortsätta gå omkring och låtsas att sport inte har med sex att göra? Det innebär ju bara att man accepterar att alla hockeyspelare är heterosexuella män. Att de ska vara det. Det är när det blir tydligt att sport och sex hör ihop, som när Ljungberg gör kalsongreklam, som sexualiteten också blir synlig.

Hur blev strävan efter kyskhet feminism?

Oj, vad mycket jag kunde skriva om det här, men nu måste jag hem och se Champions League.