Ta på allvar

Nästan allt jag minns från fotbolls-VM i Italien 1990 är bilderna av Maradona och hans argentiska lagkamrater som gråter efter finalen. Jag tyckte det var oförskämt av dem att vara ledsna. De kom ju tvåa! Näst bäst i världen, hur kan de vara bedrövade över det? Det verkade så girigt. Jag var elva år då. Jag vet inte när jag lärde mig att näst bäst är lika med förlorare och att vinna är det som räknas. Kanske skulle världen vara ett bättre ställe om fler resonerade som den där elvaåringen. Men nu är jag ungefär lika oförstående inför min egen barnamoral som jag ställde mig till Maradonas tårar då.

Under den pågående EM-turneringen har många tyckt att det varit bra att det svenska landslaget har kritiserats. Att de inte ”klappas på huvudet”. Senast i morse var det Patrik Ehrnst i Morgonpasset i P3 som presenterade en sån idé för en spelare han intervjuade. Och teoretiskt är resonemanget helt rimligt. Om man tar damfotboll på allvar så måste man också kritisera den när den är dålig.

Men samma tanke implicerar också att kvinnor som spelar fotboll förut inte fått tillräckligt negativ kritik. Att de fått beröm som de inte förtjänar. Och Morgonpassets programledare verkar inte inse att det är vad han säger till spelaren han pratar med. Att hon och hennes kompisar inte varit så bra som alla förut har sagt. Att de är sämre än sitt rykte. Nu får vi äntligen höra sanningen. ”Vad tänker du om det resonemanget?”

Sverige har fått mycket kritik för sitt spel under gruppspelsmatcherna. Ändå gick laget vidare till semifinal som gruppsegrare. Samtidigt som Sverige ledde matchen mot England till exempel, och därmed var kvalificerat för avancemang, så klagades det under tv-sändningen in i det sista på uselt spel. Men resultatet då?

Idag spelade Sverige bra. Och förlorade.

”Lite synd”, sa tv-kommentatorn Pontus Kåmark.