Lennart revisited

Jag är sent ute. Alla har antagligen redan glömt det här med Lennart Johansson. Jag vet inte vad jag tycker om det han sa. Jag tycker ingenting om det tror jag. Jag har mest tänkt på reaktionerna, från till exempel de svenska spelarna, och från Jens Orback. Oavsett om det var reaktioner på vad Johansson verkligen sagt eller på illvilliga tolkningar av det, så tycker de att damfotboll bara ska handla om fotboll. Sporten. Den får inte associeras med någonting annat.

”Han driver både damfotbollen och idrotten längre in i det alltmer sexualiserade offentliga rummet”, säger Orback om Lennart Johansson. Minsann, Orback kommer dragandes med ”det sexualiserade offentliga rummet”. Regeringens favoritämne. I den sortens fall gör man oftast bäst i att ta till sin Linna Johansson. Hon skrev om det där sexualiseringstjatet i lördags. Såhär: (Då var det Göran Rosenberg som pratat sexualisering.)

... det där lilla ordet ”makt” [har] fullständigt ramlat ur analysen. ”Könsmaktsordning” håller nu på att begravas tillsammans med Roks ledning. Nu är det bara ett kön vi jagar. Ett stort kvinnligt kön som ”antastar” folk, med Rosenbergs ord.
Det handlar inte längre om att jämföra bilder, snacka om dem, att digga bikinibrudar som med nya gester och blickar tar utrymme och ifrågasätta dem som inte gör det. Det handlar inte ens om ett verkligt intresse för att diskutera bilder.

Könsmaktsanalysen saknas till exempel i Erika Strandells kommentar i Sportbladet. Hon undrar hur Orback förklarar för sina fotbollsspelande döttrar att Fredrik Ljungberg tjänar multum på att visa upp sig i kalsonger, David Beckhams utseende är ett ständigt medialt samtalsämne och Real Madrid valde bort Ronaldinho för att han var för ful, medan tjejerna bara ska koncentrera sig på sporten.

Men, det är ju inte samma sak.

Det är inte samma sak, för att ta ett måhända uttjatat exempel, med en Fredrik Ljungberg i Calvin Klein-kalsonger på stora reklamvepor över Manhattan, som en Josefine Öqvist i ett herrtidningsutvik. De är olika bilder, med olika budskap, i olika sammanhang. Bara det faktum att båda bilderna är menade att vara ”sexiga” gör dem inte lika i alla andra avseenden.

Jag förstår att de svenska damfotbollspelarna säger att de vill uppskattas för att de spelar bra fotboll och ingenting annat. För seriositeten i kvinnors idrottande ifrågasätts just genom att man visar upp och recenserar deras kroppar och privatliv istället för att engagera sig i deras sport. Män som Fredrik Ljungberg eller David Beckham, som säljer med sitt utseende, eller sitt privatliv, riskerar inte alls lika mycket.

Ändå. Som Linna Johansson skriver, så verkar det vara könet i sig som folk är ute efter nuförtiden. På samma sätt får damfotboll bara handla om sporten. Allt annat ska bort, oavsett vad det är. Men om inte det går? Om vi får se bilder av kvinnliga fotbollsspelare som inte bara har med sporten att göra? Måste det per definition vara dåligt?

Jag tyckte om att Caroline Seger kunde skämta häromveckan om att Sverige var ”det snyggaste landslaget”. Inte för att jag tycker att landslagsspelarna måste vara snygga eller ”kvinnliga” eller vad det nu är de ska. Utan för att det var ett litet tecken på att damfotbollen är så pass etablerad numer, att den inte behöver försvara sin existens hela tiden. Att det finns utrymme för Seger att skoja om något så känsligt. Utrymme för kvinnorna att vara mer än bara duktiga, seriösa fotbollsspelare. För riktiga fotbollsspelare vet vi ju redan att de är.