...

Och det kanske var fel på nåt vis, att överhuvudtaget bli glad över nåt som hände på en italiensk fotbollsplan i går? Ja, allt är väldigt fel, och det har det varit hela tiden och det kommer det fortsätta vara. Jag minns att hela den här säsongen i Serie A började den 9 september med att Francesco gick in på Olympiastadion i Rom med klubbvimpeln i byxlinningen och sitt barn på armen, och hur hjärtat brast så vackert det var när Cristian fick hälsa på curvan för första gången, men inte ens då kändes det som en början som symboliserade nånting annat än ett undantag. ”Sen är det ju aldrig så fint, helt”, som jag sa. Men jag lät ändå mitt hjärta brista. Ska man ta bort hela skiten, hela fotbollen, göra om allt? Ja, det borde man, men det går inte. Man vänjer sig så lätt, det är oansvarigt.