Finns bara en

”Nu älskar vi borgmästaren också.” Hon är så rolig, Kristina Kappelin. Jag hänvisade till henne igår istället för att skriva om Francesco Totti, men jag kan tydligen inte låta bli att säga nåt själv.

Det som är så intressant med Totti är hans relation till sin publik. Jag vet inte om publik är rätta ordet men jag skriver så för enkelhetens skull. Det är precis som Kappelin skriver: det känns som om vi fått barn, som om vi var bjudna på bröllopet, vi var närapå med i förlossningssalen, och det är som att lille Cristians födelse hänger ihop med vad som händer med Roma. (Vi kunde till och med köpa bröllopspresenter till Francesco och Ilary från deras önskelista på nätet. Det är förmodligen den mest absurda detaljen av alla.) Och allt det är så fånigt och underbart på samma gång. Det är lätt att ställa sig utanför och se hur knäppt allt är och att vårt förhållande till Francesco Totti inte är så intimt som det verkar. Men samtidigt kan man inte värja sig.

För det går inte att vara cynisk när Francesco Totti är inblandad. Inte när han gifter sig med Roma trots att klubben är så himla hopplös. När han ger vackra målgester till sin fru. Och när han berättar om allt själv. Jag vet inte hur mycket någon redaktör eller annan spökskrivare ligger bakom alla texter med bylinen ”Francesco Totti” som dyker upp i tidningarna. Men jag vet inte heller någon annan fotbollsspelare med Tottis stjärnstatus som samtidigt har en så förtrolig samtalston med sina fans. Förtroligheten är såklart på väldigt långt avstånd för att vara förtrolig. Det är inte som att han åker tåget hem från bortamatchen tillsammans med supportrarna, eller vad nu englandsnostalgikerna brukar prata om. Totti kan inte ens röra sig på gatorna i staden som han säger sig älska så mycket. Men han berättar med en sån självklarhet om sitt liv, som om det vore självklart att folk var intresserade. Han är inte arrogant när han intar sin plats i händelsernas centrum, som han så lätt gör. För han intar den inte, han bara beter sig som att han inte vet något annat sätt att se på världen än att han har en speciell plats i den.

Obegripligt nog går det ju att värja sig mot Francesco Tottis charm, eftersom folk gör det. ”Trevlig blogg Malena, men varför skriver du så mycket om den där Totti, honom gillar jag inte.” Fler än en har sagt ungefär så, kan jag avslöja. Utanför Rom, eller utanför Italien åtminstone, verkar knappt någon tycka om Totti. Det beror kanske mest på spottloskan och det allmänna fiaskot i senaste EM, att han missade chansen att vinna över världen som han gjorde i Italien med sin bok med de roliga historierna om honom själv. Eller så är det på något vis andra sidan av myntet av att han är så poppis i Rom.

”Tre miljoner människor och en mentalitet som i en by på landet”, skriver Kappelin om Rom. Och relationen mellan Totti och hans fans bygger på att han är romare och romanista och aldrig har lämnat klubben. Han är så gammaldags knuten till staden och klubben – fast kommunikationen sker mest genom medierna. Som när han gifter sig: ett helt vanligt bröllop, fast i direktsänd tv. Bymentalitet uppblåst i miljonskala.

Och tack vare internet så kan jag koppla in mig lite på den där mentaliteten också, trots att ingen i min omgivning tänker likadant. Jag kan inbilla mig, i alla fall.