La strada della public company

Jag lyssnar bara på Jens Lekman nuförtiden. Han har spunnit så många varv sockervadd i mitt huvud nu att all sorts cynism och ironi reagerar på mig som vatten på en gås. Jens Lekman har till exempel spelat in ”La Strada nel Bosco”, på italienska. Bara han kan komma på idén att göra en popcover på en italiensk Pavarotti-serenad, och sjunga den så allvarligt och mjukt.

Mitt gamla Roma spelar med sorgband ikväll på grund av två dödsfall, Tas kommer med sin dom i Mexes-fallet nästa vecka och senaste matchen ska vi inte tala om. Jag har ändå varit lite extra förälskad i Roma de senaste dagarna. För vad gör väl svartvita storförluster och potentiellt förödande Tas-domar när supportrarna är så bra?

Jag tyckte Il Romanista var lite löjlig förra veckan när tidningen ville ha Francesco Totti som president. Det är ju lätt att säga så, men Roma är ett familjeföretag, inte en demokrati eller ett politiskt parti. Men nu slår de på sin allra största trumma för att göra Roma till en demokrati på riktigt, och det är ju så himla fint. Det var tv-programledaren Maurizio Costanzo som kom med förslaget först, att alla tifosi ska slå sig ihop och köpa Roma och styra klubben i modell efter Real Madrid och Barcelona.

Roms borgmästare säger i och för sig att vi måste stödja familjen Sensi, men talar varmt om förslaget om ”azionariato popolare”, eller ”public company”. Han menar att det är ”la strada del futuro”, vägen för framtiden, inte bara för Roma utan för hela den italienska fotbollen. Genom att fansen äger sina klubbar kan de förändra fotbollen, framförallt hur tv-utbudet styrs och det faktum att Juve och Milan är så överlägsna i ligan.

Il Romanista tänker ha ett färdigt förslag om att ta över La Magica i januari. Det är extremt orealistiskt, såklart. Men jag lyssnar bara på Jens Lekman. ”Vieni, é la strada del cuore, dove nasce l’amore...”