!!

Who killed the Olympics?

Medan jag sitter här och tittar på Veronica-Mars-maraton passar jag på att tipsa om en bloggtext om NBC-pengar och OS. Om de stora amerikanska bolagen kommer sluta sända OS i framtiden vet jag ej. Det går åtminstone fortfarande med vinst för NBC. Men viljan att betala en massa miljoner dollars för rättigheterna minskar förmodligen i takt med tittarsiffrorna i alla fall. Mer om detta här också.

Är det tur eller otur att amerikaner inte bryr sig om fotbolls-VM?

För mycket

Ibland är man på så fel ställe. Som nu när man är i Stockholm men borde varit i Italien. Jo, det pågår visst ett OS där och Sverige tar en massa guld och så. Men min italienlängtan slog mig idag när jag förjäves letade efter italienska Vanity Fair. Den finns inte i den här stan. Så nu får jag inte läsa intervjun med coola Ilary Blasi. Den var kanske jättekort och dum, men det vet jag ju inte. Bara en sån liten perifert derbyrelaterad detalj som en intervju med Francesco Tottis fru känns mer påträngande än hela OS nu. För imorgon är det partitissima. Match-issima. Som det krävs både substantiv och adjektiv i ett för att beskriva. Olympiastadion i Rom klockan 20.30. Jag räknar alla saker som gör matchen till större än själva livet.

1. Det är Rom-derbyt.

2. Det kan vara Paolo Di Canios sista derby.

3. Veckans stora drama har varit Francesco Tottis skada. Han har själv föreslagit att han ska sitta med på bänken även om han inte kan spela. Han får nog inte det enligt reglerna, men så stor är hans betydelse, så stor är matchen och så rolig fantasi och stort hjärta har han.

4. Roma kan vinna sin elfte raka ligamatch, ingen i Serie A:s historia har en sådan lång segersvit. Rekordet kan alltså sättas genom en vinst mot Lazio.

Om jag varit där hade jag nog inte blinkat ens, men på tv tror jag inte jag vågar titta.

Daje Caravaggio

Jag älskar den här lilla historian som Il Romanista berättar idag. Ett fint, fint sammanträffande.

Samtidigt som Francesco Totti skadade sig på Olimpico i söndags återvände Caravaggios ”Madonna dei Pellegrini” till Rom från en utställning i Milano.

Målningen föreställer en kvinna som står och lutar sig mot porten till sitt hus i Rom. Hon har en pojke i famnen och framför henne knäböjer två pilgrimer, klädda i trasiga och smutsiga kläder. Kvinnan som symboliserar Madonnan är en av Roms prostituerade. Tavlan är ovanligt enkel. Inga utsmyckningar eller keruber eller symboler. Bara porten, glorian över kvinnans huvud, och de två pilgrimernas vandringsstavar. Den hänger vanligtvis i kyrkan Sant’Agostino.

När målningen kom tillbaka från Milano var den skadad. Precis vid fotknölen på den ene pilgrimens vänstra fot. Precis där Totti skadade sin vänsterfot.

Åh, alla trådar man kan tänka ihop mellan de två romerska händelserna. Alla metaforer. ”Kaptenens smärta har drabbat även Caravaggio” (det är inte ens en metafor), ”Francesco Totti är ett mästerverk värt att skydda”, skriver Il Romanista. Sånt.

Helveteshimmel

Jaha. Ett fantastiskt rekord. Tio matcher i rad. Dessutom Champions-League-plats. Det var mer än vi vågade drömma om, och vem bryr sig nu? Francesco Tottis fot ska inte kunna böja sig sådär som den gjorde idag. I veckor har han varnat för att hans vrister är helt förstörda och uppsvällda. Folk har kallat honom mesig och simulant. Som käraste Danielino De Rossi säger, så kan de gärna sluta med det nu. För nu gick en av fotlederna sönder. Jesper Hussfelt påminde nyss i Liga Europa om Tomas Brolin. Tack så jättemycket för det.

Det går alltid åt helvete förr eller senare, jag sa ju det. Men inte såhär åt helvete. Nästa vecka är det derby. La Gazzetta skriver om hur omtyckt Totti är och hur alla oroar sig. Paolo Di Canio säger att han alltid vill vinna derbyt med Totti på plan, för när han inte är där är det som att en bit av Roma fattas. Såklart uttrycker själva symbolen för fiendelaget saken bäst. Och VM. Ingen spelare hade jag sett fram emot att se i VM som Francesco. Knappt ens Zlatan.

NÄE.

Det skulle ju va dans, dans, dans

Idag har Junivallen en gästskribent! Eveliina om sport och dans. Första texten i en serie, har jag hört.

This is where you start to pay, with blood sweat and tears.

Citatet ovan, taget ur filmen Fame, kan lätt appliceras inte bara på dans som styrkeprov utan på vilken annan fysisk utövning som helst. Men i sitt sammanhang, uttalat av den stentuffe danspedagogen som inget annat gör än stampar takten med sin promenadkäpp, illustrerar den med all önskvärd tydlighet vilken inneboende kamp och strävan det är att faktiskt dansa.

När det kommer till kroppsutövning generellt är det oftast så att kampen inte bara består av just träning efter träning, ämnad att bygga upp muskler, styrka och teknik. Tävlingar är inget unikt reserverat för atleter på elitnivå. Även amatörer möter varandra i så väl cupper, turneringar och vänskapsmatcher. Man kan med vissa undantag slå fast att det i de flesta sportutövare finns ett visst mått av tävlingsinstinkt. Frågan är då vad som kan tänkas driva den som aldrig får möjlighet att möta någon motståndare.

Varför anstränga sig så om man aldrig får möjlighet att mäta sina skillz med någon annans?

Kan det vara så att dansen i sig är en tävling? Man kämpar hårt för att hoppa så högt som fysikens lagar om möjligt tillåter. Man tänjer sina muskler precis till den gräns som gör smärtan uthärdlig. Trots att man saknar motståndare, eller motståndarlag, i ren fysisk bemärkelse så finns den där i form av en själv. Det är bara jag själv som sätter gränserna för vad jag kan, orkar och vill åstadkomma, så väl psykiskt som fysiskt.

Den kanske är absurt att kräva en motivering överhuvudtaget. Den kanske syns i känslouttrycket man lyckas förmedla till sin publik, oavsett om det är i form av glädje, sorg eller ilska.

När jag som bäst knallade Hamngatan fram såg jag hur det några meter föröver blixtrade till och jag förstod att ljuskenet inte kunde komma från någon annastans än Nk:s skyltfönster. Där stod skyltdocka efter skyltdocka uppklädd i vad som inte bara såg ut att vara snygga men även bekväma och funktionella träningskläder. Och den uppmärksamma kunde se en liten klisterlapp i skyltfönstrets nedre vänstra hörn där det stod att läsa ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?” Nästa skyltfönster härbärgerade en stor plansch med en tjej klädd i skyltdockemunderingen, i full färd med att hoppa så där tokhögt man bara kan hoppa efter år av träning, så väl mentalt som psykiskt.

Reklamen hittar sin väg in i mitt studentrum när jag ligger och tittar på tv. I pausen börjar musiken pumpa högre och snabbare än vanligt. Framför en skärm av vrålande fans dansar samma tjej runt. Hoppar, studsar, håret fladdrar av fart och fläkt. Man får höra hennes röst berätta om hur hon aldrig kommer få en signeringsbonus, en fanclub, ett sponsorkontrakt, eller vinna någon pokal. Hon tar sats för att göra den där sista uppsendeväckande grejen ämnad att hänföra oss. Och avslutar med samma mening efter att ha gått upp på tå på ett sätt sånt där äckligt snyggt men sjukt smärtsamt sätt som vem som helst vet kräver både styrka och spänst. ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?”

Hon motiverar heller aldrig sitt val men kräver samma respekt som vilken annan idrottsman som helst. Och kanske därför är min respekt för henne så mycket större.

Hon kräver respekt utan att vilja behöva motivera. Vill inte behöva motivera utan bara få respekt.

Eveliina Kokko

Svanbarn

Linna Johansson är på OS, det är ju skitroligt. Bakom-kulisserna-
berättelsen kan man läsa här.

När hon är som bäst, så formulerar hon sånt som man gått och känt eller tänkt på, fast inte riktigt tänkt klart. Idag skriver hon om längdskidåkning. Hur vi inte kan acceptera att Sverige inte längre är bäst i världen på just det.

Jag skriver en tv-krönika på ett litet ställe i den andra, rosa, sportkvällstidningen varje vecka. Och varje gång jag ser längdskidor på tv så tänker jag på detta. Hur speciell längdskidåkningen är, och hur mycket av min barndom och mitt Sverige som finns i den. Ibland har jag skrivit ett par meningar om det, som här.

Jag brukar kritisera kommentatorerna för att de är så mycket koncentrerade på Sveriges chanser. De pratar som om vi fortfarande levde i Gunde Svans era, som om vi skulle kunna vara lika bra som då. Som att allt handlar om Sverige, fast det gör ju inte det. Så alla resultat blir besvikelser.

Men jag själv är likadan. Det går inte att släppa längdåkningen. Varför tycker jag om den så mycket, och varför känner jag igen den så? Den är väldigt hemtam. För mig, som är uppväxt i Skåne och aldrig i mitt liv har stått på ett par skidor.

Fredrik Lindström försökte i sitt dialektprogram sälja tesen att Skåne inte riktigt är Sverige. Jag tror inte så mycket på det. Jag tror Skåne länge har varit väldigt genomkoloniserat och assimilerat. Åtminstone har jag lyckats bli så svensk att jag ser ett ”vi” tillsammans med sega, norrländska skildlöpare, som sliter och susar sig fram i landskap och klimat jag aldrig upplevt själv.

Jag hade i och för sig en kompis i Skåne som bodde på landet, och sa att hon brukade åka ut på åkrarna ibland om det var en dag med snö. Men jag blir fortfarande helt förvånad varje vinter här i Stockholm, när jag möter folk med skidor på bussen, eller blir omskidad när jag går på nåt fält. Folk åker skidor, på riktigt. När vi var hos farmor och farfar i Enskede på jularna för länge sen hade de en spark. Det var exotiskt.

Men det spelar ingen roll. Det var fortfarande lika självklart för mig att heja på Gunde Svan och Billan Westin och Torgny Mogren och allt vad de hette. Min barndoms sportlov var inte slalom i fjällen eller långfärdsskridskor i nån vik. Men frukost framför tv:n. Med längdskidor.

Tv kan såklart skapa en sån gemenskap, som går utanpå det geografiska. Men det hade den lika gärna kunnat göra med tennis, som Linna påpekar. Det är väl som hon skriver, nåt mer. Nåt med identiteten. Nåt med den hårt arbetande, tyste skidåkaren. Nåt utöver snötäckta marker och segerepoker.

Linna tror att det krävs mycket mer än till exempel en Zlatan för att ändra på den identiteten. Ja, kanske för oss. Men hon föreslår också 1982 som senaste födelseårtal för att känna till skidåkningsarvet. Och ja, vad vet alla som är födda efter det om längdskidåkning? Var hittar de den här lågmälda svenskheten? Hur obegripliga alla de här besvikelserna måste vara för de som aldrig upplevt segeråren.

Vårat gäng

Jag ville egentligen skriva om Luciano Spalletti. Det är såklart väldigt förutsägbart att alla älskar tränaren nu när det går så bra för Roma. Även jag blir helt stjärnögd och fånleende när den supersympatiske Mister Spallè kommer på tal. Mannen som gör dvd:er med bilder på när spelarna kramas. Som givit Roma vårt fina, altruistiska spelsystem.

I höstas minns jag att jag reagerade på vad han sa om Totti, som var skadad och kanske inte kunde spela derbyt. ”Vi står till hans förfogande”, sa Spalletti. Kanske övertolkar jag formuleringen eller missförstår på grund av språket, men det lät lite galet att säga så. Att göra en spelare större än laget sådär.

Mister berättade också, ett tag efter att den här pågående, snygga åtta-segrar-hittills-i-rad-sviten börjat, att han sagt till Totti: ”det är du som är tränare för det här laget”. Nästan lika galet sagt. Eller inte.

För vi har ju bara en kapten, och vem skulle vilja ha någon annan än han? Ska man ha en lagkapten som Totti, då får man väl också stå och falla med honom. Jag tror att jag själv så sent som i våras skrev nånting om att det vore bäst för honom att byta klubb. Vilken otrolig tur att han inte gjorde det! Att jag hade så väldigt fel. För Francesco har gjort bort sig många gånger förut, men Spalletti verkar ha tagit tillvara på hans stora betydelse för Roma på allra bästa sätt. Och Totti har bara växt och växt med uppgiften.

Han pratar om hur Spalletti förstår sig på honom bättre än någon annan tränare gjort. Han skrev i tisdags i Corriere dello Sport, som nyfrälst av Spalletti-filosofin, om hur laget äntligen tror på en taktisk idé, men också har moraliska kvaliteter som tillåtit dem att uttrycka sina värden på plan. Och att nya spelare som klubben köper först och främst måste ha sådan moralisk styrka, och vara hängivna tröjan och gruppen.

Spallettis lag vinner. På sitt – vårt – egna, vackra sätt. Jag lämnar den taktiska analysen till andra, men det är i alla fall ett spel utan vanliga anfallare. Eller med alla som anfallare. (Hur den egoistiske Montella ska passa in i detta återstår att se.) Och med många mål.

Och det finns så många detaljer och bilder och exempel på glädjen och samhörigheten som Totti beskriver. Som hur Philippe Mexes böjde sig mot marken och bad för att Totti skulle sätta segerstraffen i matchen mot Cagliari. Eller spelarna som dansade ringdans på planen efter att ha slagit ut Juve ur cuppen. De såg så härligt töntiga ut, och lyckliga.

Roma har ett lag man vill tycka om. Äntligen.

Det var också fint att se så mycket folk på Olimpico i matchen mot Juve. Folk som sjöng och hejade på Roma och inte visslade på Cassano eller ens Rosella. Men tyvärr fick Totti förgäves vända sig mot en tom läktare när han avgjort matchen mot Cagliari, som syns på bilden här ovanför. Den historiska åttonde segermatchen spelades på neutral plan och utan publik eftersom några hängt upp nazistflaggor i Romas Curva Sud på stadion under matchen mot Livorno, och vecklade ut en banderoll som på ett idiotiskt, osmakligt sätt refererade till Tredje Rikets förintelseläger.

Och det spelar ju ingen roll att de som hängde upp nazistsymbolerna tydligen bara var elva personer som inte tillhörde någon av Romas ultrà, utan nån politisk grupp. För det hände i Curva Sud, och det var inte första gången, och det tilläts hända.

Varför kommer alla de här referenserna till fascismen och nazismen fram i Italien just nu?

När jag bodde där en liten stund under förra valrörelsen, 2001, då såg jag politik överallt. Till exempel Berlusconis ständiga leende uppklistrat över hela stan. Fast jag såg aldrig hur lång (kort) han var. Han äger ju tv, så han kan bestämma att det ska verka som han är lika lång som de flesta. Berlusconis tv, som hela tiden försökte sälja nånting till en. Och så de lättklädda dansöserna i vartenda tv-program, och bara det att man alltid påminns om att man är kvinna, och inte man, när man går på gatan. Såna saker.

Men jag såg inga nazistflaggor eller bilder av Mussolini.

Numera, har till och med den annars till synes ofelbare Fabio Capello upprört folk i Spanien genom att – hyllande – sammanfatta landet med orden: ”Den latinska värmen och kreativiteten reglerad av en rigorös ordning. En ordning som härstammar från Franco.”

Det är orättvist mot Capello att klumpa ihop honom med såna som Paolo Di Canio, men uttalandet är ändå ytterligare ett exempel på italienare som har en märklig syn på fascismen. Ordning. Var det verkligen en positiv sida av Francos styre?

Kristina Kappelin skrev att fascismens symboler blir mindre tabu på grund av Italiens högerstyre. Och när Silvio Berlusconi försvarar Di Canio och säger att han är ”en bra pojke”, kan man komma ihåg att han själv uttalat sig till försvar för Mussolini och samregerar med exfascistiska Alleanza Nazionale.

Nu är det valår igen. Så kanske kan nånting bli en smula bättre om italienarna äntligen röstar bort Berlusconi i april. Om.

Under tiden görs några små saker i Roma för att motverka högerkrafterna bland fansen. Suppportrarnas dagstidning Il Romanista ska dela ut Roberto Benignis film Livet är underbart till läsarna, till exempel. Och laget och ledningen var och lyssnade på överlevande från koncentrationsläger i torsdags. Nästa vecka ska Lazio göra samma sak. Det blir mycket intressant att se om Paolo Di Canio kommer dit.

De överlevande som talade bad spelarna att sluta spela om de ser nazistsymboler på läktarna. Man kan uppröras över Di Canio, som inte bara blundar för nyfascistiska yttringar, utan själv sätter igång dem. Men mina kära Romaspelare, de spelade bara vidare trots flaggorna under matchen mot Livorno. Luciano Spalletti har sagt att han inte såg vad som hände på läktaren. Men spelarna borde gjort det. Francesco Totti, med den enorma symboliska betydelse han har, som pratar om moral och att uttrycka värden på plan. Har han då inte ett än större ansvar att också ta ställning när något sånt här händer? Såvitt jag vet har han inte sagt ett knyst om nazistflaggorna, bara uttryckt sin sorg över att behöva spela utan publik.

På presskonferensen idag (eller igår, det är natt) sa Luciano Spalletti att han och spelarna efter mötet med de överlevande talat om Livornomatchen och bestämt att i fortsättningen inte spela om de ser liknande banderoller. Hoppas de vågar. Jag tror dem ju om ganska mycket nuförtiden.

La Magica

Nu är det nåt magiskt väl? Det var den där åttonde segern. Aldrig i historien, inte ens under Capellos scudetto-säsong, har Roma vunnit åtta ligamatcher i rad. Jag har La Gazzettas direktmatchreferat på. Cagliari leder helt plötsligt med två mot noll. Sen har Roma kvitterat. Sen blir en spelare i Cagliari utvisad. Sen gör de mål igen. Sen blir en spelare i Roma utvisad. Sen får Roma straff. Sen står det 3-3. Sen, får Roma en straff till. Då är det 46:e minuten i andra halvlek, Francesco Totti slår in straffen och Roma leder för första gången matchen. Och vinner. Allt det här är siffror och bokstäver som ändras på min datorskärm. De är alldeles för osannolika för att beskriva 90 minuters verkligt fotbollsspelande. 4-3. Åtta segrar i rad. Det är nog sant.

Mysmister, Baby Roma, Baby Zlatan

Vad var det med Vinstmaskinen ikväll egentligen? Jag vet att jag är partisk och att Romas spelare inte är några lamm men nog var det Juve som gjorde matchen mest elak. Inte bara Zätat som är på dåligt humör.

Och så Roma. Vi slår dem med vår glädje. Luciano Spalletti sa i La Gazzetta häromdan att han gjort en dvd med alla spelarnas omfamningar efter målen. För att det är så fint att de visar att de tycker om varann. Vilken tränare, va! Andra gör dvd:er för att studera taktik.

Och Totti, som firar sina mål genom att sätta tummen i mun, och som efter matchen idag sa: ”Fammo il girotondo”, till de andra, och så dansade de ringdans på planen. Vilket lag, va! Det är så man vinner mot Juve, alla ni andra som inte klarat det. Dagistaktiken.

Och Zlatan. Han är så här. Alejandro skriver att han för första gången blir arg på honom. Jag tycker tvärt om. Det där fördömt vackra målet senast på Olimpico, då blev jag arg. Att han var tvungen att göra det så snyggt också. Men varför ska Zlatan tysta sina kritiker genom att blidka dem? Ja, det är idiotiskt att bli utvisad, ja, han sviker lagkamraterna. Zlatan gör sånt. Han gör dåliga saker. Vad är nytt?

Ger igen

Jag har visst blivit utmanad. Här och här. Förlåt jag försökte men jag hatar att fylla i enkäter. Det blev bara det här:

Dåliga vanor, konstiga egenheter. Att jag låter bli att laga mat för det är så tråkigt, att jag inte går och lägger mig när jag borde, att jag ligger kvar i sängen när jag borde gå upp, att jag alltid går åt fel håll, att jag tappar och glömmer kvar viktiga saker som nycklar och plånböcker och därför måste kolla hela tiden om jag har dem med mig.

Saker jag gillar. Kaffe, att fika, springa, gå på bio, bibliotek och biblioteksdatabaser.

Saker jag säger mycket. ”Det är så fint”, svenskt ”aa” fast jag pratar skånska och borde säga ”ja”, ”jag vet inte”.

Saker jag kan. Skriva, sy, teckna, måla, texterna till Danmarks nationalsång, Internationalen och Himlen runt hörnet utantill.

Saker jag vill göra innan jag dör. Skriva en bok, ha barn.

Saker jag inte gillar och som skrämmer mig. Att jag inte vet allt som alla andra vet.

Viktiga saker i nån annans lägenhet som jag bor i. Datorn, mokan, högtalare för att spela musik ur datorn/Ipoden, symaskinen (En Bernina! Går som en dröm), tv:n, sängen.

Kändisförälskelser. Inte nödvändigtvis nuvarande och inkluderande fiktiva personer (vilket väl också kändisar är i det här sammanhanget?) Håkan Hellström, Six-Feet-Under-Claire, Nollor-och-nördar-Daniel, Birk.

Det har jag ju sagt hela tiden

”Francesco Totti är världens bäste spelare”, sa Pelé när han besökte World Economic Forum idag.

Ett antal företrädare för idrotten har bjudits in till World Economic Forum som har möte i Davos nu, det är också ganska intressant.

Men inte vet jag vad Pelé sa annars. Om han överhuvudtaget brukar ha nåt vettigt att säga. Om nånting. Jag vill bara uppmärksamma att han kom till World Economic Forum och sa en klok sak: Totti är bäst.

”Även om han haft lite otur”, som Pelé sa sen.

Zlatan galore

Corriere dello Sport säger att de upptäckte på fotbollsoscargalan att Zlatan säger du till tränaren! Vilket få andra gör. Förutom Cassano.

La Stampa har en ganska lång artikel om Zlatan idag. Apropå en diskussion om romantik i kommentarerna idag, så har ju Zlatan ett romantiskt förhållade till Juventus. Så man kan väl vara romantiker och gilla Juve. Återigen säger han: ”Efter Juve finns ingenting.” Och: ”Jag ville komma till Juve just för att det var det rätta laget för att vinna mycket.” Jag tycker alltid när han pratar om sitt vinnande att hans sätt att spela: att han vill göra det vackert och spelar för publiken, det är också romantiskt, på ett sätt som motsäger Juve-vinnartänkandet. Men jag ska inte snurra in mig i ännu en romantikdiskurs, just nu i alla fall.

I Zlatans fall kan det ju också finnas mer krassa än romantiska skäl till att deklarera sin eviga lojalitet till klubben och dess ideologi, eftersom kontrakt och löneförhöjningar står på spel.

Annars är han extremt ödmjuk hela tiden och framhåller lagkamraternas betydelse vid varje tillfälle som ges. Och Capello använder alla sina tillfällen till att pressa Zlatan på fler mål.

Bättre än Brasilien

Zlatan blev bäste utlänning i den italienska spelarorganistationens ”Oscar” i kväll. Framröstad av alla spelarna i ligan. Jag vet inte hur mycket sånadär galapriser betyder inom idrott egentligen, där vinner man ju på andra sätt. Men att bli vald av spelarna är väl riktigt tjusigt. Mednominerade: Kaká och Adriano.

Han fick också pris som ”Il Calciatore piú Amato”. Den mest älskade spelaren, i en telefonomröstning. Av folk med omdöme, eftersom de också röstade på Francesco Totti för vackraste mål.

Jag vet inte om Zätat var där, men jag gissar på ja.

Quattro, cinque, Juve

Så här är det att hålla på Roma: så fort nånting går bra vet man att allt strax kommer gå åt helvete. Experterna får frågan ibland. Varför är det så här? Varför spelar de så dåligt nu? Helt plötsligt mycket bättre?

Jag vill inte romantisera vårt berg-och-dalbanebeteende, om någon kan förklara det så får de gärna. Men hittills vrider folk mest på sig inför frågeställningen.

Och jag får förlita mig till vad som sägs, för jag har själv inte sett mina killar spela så mycket den senaste tiden. Modellen med Francesco Totti som ensam punta verkar fungera bra vad jag förstår, så enkel är kanske orsaken till de senaste framgångarna. I veckan beskrevs han i Corriere dello Sport som ”den totale fotbollsspelaren”. Han gör allt, kan allt.

Men kaptenen som ende anfallare är en nödlösning som alla är inställda på ska ändras. Själv säger Totti att hemligheten finns ”nello spojjatojjo”, som han på sin underbara dialekt säger. Lo spogliatoio, omklädningsrummet. Det vill säga det nu Cassano-fria omklädningsrummet, antar jag man ska tolka det som.

Idag var dessutom Totti skadad. Alla anfallarna skadade, alltså. Till och med den purunge inhopparen Okaka. Och vi hade vunnit fyra gånger i rad. Fyra!

Så jag visste att Roma skulle förlora mot Udinese. Men, istället: vinst med fyra mål mot ett. Fyra!

Nu har AS Romas A-lag vunnit fem matcher i rad. Fem! ”Två instabila lag som hittat stabiliteten till slut”, sa Pelle Blohm i Liga Europa nyss om Roma och Inter. Som sagt: jag vill inte romantisera. Jag vill att det ska vara så Pelle-Blohm-enkelt. Till slut. Men erfarenheten säger mig att jag kommer bli besviken. Och nästa match är mot Juventus.

Och igen

Mycket bra av Malin Roos.

Riyadh igen

Det här är ju en rolig utveckling. Nu får kvinnor komma in på arenan. Trots att Svenska Fotbollförbundet inte hade något emot att respektera saudiska sedvänjor och spela matchen ändå. Minns Mats Engqvist:

Jag tror inte att det är ett område man ger sig in på... försöker ändra på den delen av samhället här. Den ”powern” har vi inte.

Och fortfarande säger Lars-Åke Lagrell:

Samtidigt måste jag medge att vår möjlighet till påtryckning inte är så himla bra.

Nej, det är klart att möjligheten till påtryckning inte är så himla bra om man inte försöker trycka på. Tänk om SvFF hade sagt direkt: Det här ställer vi inte upp på! De hade bevisligen kunnat påverka, och framstått i en betydligt bättre dager än nu.

Det mest typiska i den här historien är att idrottsförbundsfolket verkar tänka att så länge man säger vad man tycker så spelar det ingen roll vad man gör. ”Jag är talesman för förbundet, och om du frågar mig om vi tar ställning mot det här sättet att utestänga kvinnor så är svaret ja, det gör vi. Vi arbetar mycket hårt för damfotboll och flickfotboll, det är självklart för oss”, säger Lagrell till exempel. Jaha, men de tar ju inte ställning mot sättet att utestänga kvinnor. De bara säger att de gör det. Att säga det är inte samma sak som att ta ställning alltid.

Uppdatering 23.08: Den som tryckt på är tydligen Christer Nilsson, minister på svenska ambassaden. På uppmaning av SvFF. Efter att debatten blivit så stor. Som sagt: det gick att påverka. Och som sagt igen: alla uttalanden om att respektera sedvänjor verkar ännu märkligare då.

Uppdatering torsdag 15.49: Vad luriga de är, de där diplomaterna och fotbollsförbundarna! Den här bloggposten får väl stå kvar som ett historiskt dokument över den allmänna förvirringen i Sverige vecka tre år 2006.

Ingen kommer undan politiken

Vladimir Putin och Sepp Blatter gör gemensam sak (hittar inget på svenska eller engelska om det) och menar att EU:s inflytande över fotbollen är för stort. ”Det är helt oacceptabelt att de 25 länderna i EU bestämmer reglerna för de övriga 207 nationerna i världen”, lär Blatter ha sagt. Och Putin håller med: ”Det är verklig imperialism”, säger han.

Åh, Putin. Den bristande yttrandefriheten i Ryssland, det faktum att allt mer makt över landet tas över av presidenten, hela Tjetjenien-grejen. Hur kan han uttala sig om imperialism?

Häromdan ville en brittisk politiker slänga ut Iran från VM för att landet återupptagit sitt kärnkraftsprogram.

Åh, brittiske politiker. Ska vi räkna upp alla saker som skulle kunna utesluta, säg, USA från VM? Vi kan börja med Guantanamo. Och ockupationen av Irak kanske? Dödsstraffet.

Jag ser fram emot att Iran ska spela VM. Franklin Foer talade om en fotbollsrevolution i Mellanöstern i ”How Soccer Explains the World”. Här säger han att folk tog det allvarligare än han menade det. Ändå, kan fotbollen betyda något politiskt, så borde väl chanserna för det minska om man tar bort den från folk?

Sexuella sidan igen

Som jag skrev i en kommentar här nedanför, så skrev Linda Skugge igår igen om sport och utvik, som jag skrev om i förrgår. Hon säger:

För ett par veckor var det slalom-Anja som yrade om att hon ville visa sin ”sexuella sida” och hon ville ta lite ”fräckare bilder” och visa ”fler sidor av sig själv”. Hur kommer sig att dessa sidor ALLTID har med sex att göra?

Det är ju det här som är så fel med vad Pärson säger. Att hon menar sig vilja visa något speciellt kvinnligt, och att det dessutom måste ha med sex att göra. Det värsta som hon säger är det här: ”Jag tror att alla tjejer vill visa sin sexuella sida”. Vem är hon att uttala sig om vad alla tjejer vill? Varför är det just tjejerna som vill visa sin ”sexuella sida”? Och varför måste det handla om sex när man vill ”bryta av”?

Annars har Skugge en annan utgångspunkt än jag. Jag intresserade mig mest för de olika förutsättningarna för män och kvinnor, medan hon inriktar sig på de enskilda idrottarnas ansvar. Hon har rätt i att budskapet om att kvinnor viker ut sig för att det är vad kvinnor gör, för att kvinnor vill vara sexobjekt - medan männen viker ut sig av rationella skäl, för att de tjänar pengar på det - är dåligt.

Men, det verkar ju faktiskt vara så att kvinnliga idrottare kan tjäna pengar genom att spela på sex. Ta damtennisen till exempel. Anledningen till att det måste handla om sex är ju att just kvinnor har möjlighet använda sig av sin eventuella sexighet för att dra mer pengar till sig själva och sin sport.

Och när de gör det så förmedlar de ofta samtidigt en ganska taskig kvinnobild.

Åt skogen, 2005

Jag har suttit och läst gamla bloggtexter en stund. Tänk att jag hade glömt bort Monica! Hon levde bara några sommarmånader, men hon var en av de bästa katter jag känt. Och jag hade redan glömt bort att hon alls funnits. Enligt bloggen dog hon den 3 augusti. Hon fick sitt namn efter Monica Zetterlund, som också dog, så oförtjänt tragiskt, i våras.

Jag satt och grät över Tom Alandhs film om Monica Z istället för att titta på Champions League-finalen. Hon var en Annika-typ, Monica. Annikorna som jag försvarat här på Junivallen. Det är såklart nån slags försvar för mig själv.

Monica Z startade också hela den här musik-följetongen som jag hade. Nästan, i alla fall. Egentligen började det med att TV4 använde Robyns ”Konichiwa Bitches” som signatur till sändningarna från damfotbolls-EM.

Jag försökte problematisera det där med sexualisering av sporten ett tag runt EM. Det var ju ett liv om det ett tag efter Lennart Johanssons uttalande om att damfotbollen borde marknadsföra sig annorlunda. Det är ett svårt ämne. Jag blev till exempel så trött när jag läste vad Anja Pärson sa om det i Sportmagasinet för någon månad sen. Pärson tror att ”alla tjejer vill visa sin sexuella sida” och säger ”vår idrott är väldigt manlig” och andra totalt antifeministiska saker. Men det blev det ingen debatt om. Linda Skugge skrev roligt om det, men sen var det inte så många fler som brydde sig.

Jag tycker det är idiotiskt att Pärson vill använda sin ”kvinnlighet” för att marknadsföra sin sport. Jag menar, här har vi pratat i decennier om könsroller och hur begränsande och förtryckande de oftast är. Och så vill Pärson istället förstärka och använda sig av sin jäkla kvinnlighet.

Att kvinnors idrottande sexualiseras är problematiskt. Män har ett så mycket större handlingsutrymme. Medan till exempel Fredrik Ljungberg kan synas i avklädda reklamkampanjer, eller såna som George Best leva sina rockenroll-liv, utan att herrfotbollen ifrågasätts, så måste damfotbollen fortfarande kämpa för att ens bli ansedd vara fotboll.

Men det är också så korkat om all sexualitet per se ses som förtryckande för kvinnor.

Jag skrev på det temat i Sportbladet också. Om Suzanne Sjögren. Sen ångrade jag mig nästan när hon och Jessica Almenäs uttalade sig om hur kvinnliga de skulle vara på Fotbollsgalan. Så: det är svårt. Men jag har så många hjältinnor som ser fel ut, och beter sig fel, och därför inte tas på allvar. Dolly Parton mest kanske, som jag älskar så mycket. Och Annette Kullenberg, som jag blev påmind om av bloggen för några veckor sen och har läst och läst om mycket sen dess. Suzanne Sjögren är också en som inte ser ut som man ska för att bli tagen på allvar.

Jag hade kanske fel om damfotbollen. Det måste kanske handla om sporten, bara, hela tiden, för att damfotbollen ska accepteras.

Fast, nu när jag tänker på det så är faktiskt ”Konichiwa Bitches” det bästa exemplet på att sexualisering inte automatiskt måste vara kvinnofientlig. Låten är sexig, men inte på ett sätt som till exempel Maria Sjarapovas undergivna blick på omslaget till Sportmagasinsnumret med Pärsons uttalanden. Det är istället en kvinna, som med just sportmetaforer, beskriver en situation där hon har övertaget och initiativet.

Med allt det här sagt, så är det alltså inte så att jag längtar efter mer sexualisering av sporten. Jag tycker till exempel det är väldigt härligt att det finns ett så stort intresse för Anja Pärsons sport (i Sverige i alla fall, det har kanske sina andra orsaker), utan att den behöver vika ut sig och alldeles oavsett om den är manlig eller kvinnlig. Jag tycker bara att sexualiseringen (ett fult ord som jag använt alldeles för mycket nu) är ett mer komplext fenomen än att den alltid är skadlig.

Inom männens fotboll så verkar ju sexualiseringen faktiskt ha positiva effekter. Homofobi var också ett ämne för Junivallen under året och just såna som Fredrik Ljungberg och David Beckham verkar göra en del för toleransen gentemot homosexualitet inom den manligaste av sporter. Åtminstone enligt en skribent på Gay Football Supporters Networks hemsida. Här motverkar alltså sexualiseringen könsstereotyper, i motsats till vad Anja Pärson vill.

Vad var det mer, 2005? Jo, Roma vann tio matcher. Tio. På hela året. Katastrofalt. Antonio Cassano har precis sålts till Real Madrid och det känns skönt att det är slut men mest melankoliskt. Man tänker på allt som kunde varit. Han och Francesco Totti, som kan spela som en, fast de är två. Vi köpte honom för trettio miljoner euro, säljer honom för fem.

Nåja, vi har några bra saker kvar. Vi har Damiano Tommasi.

Vi har Francesco Totti. ”Jag hade två drömmar: att få spela med Francesco Totti och att få spela i Real Madrid”, sa Cassano om sin flytt. ”Man blir så glad av Francesco Totti!” skrev jag, och det är lika sant varje dag. Han gifte sig med oss, han gifte sig med Ilary, han fick barn, han var den strålande, kärleksfulla solen över den romanistiska diasporan. Det ska bli så roligt att se honom i VM.

Vi har också Stefano Okaka. Som jag aldrig sett spela, men som helt säkert kommer bli 2006 års stjärna och hopp.

Han sa att det berodde på att han hade ett privat åtagande, men vad än orsaken var så var det så skönt att Totti inte ställde upp på att springa med den olympiska elden tillsammans med Paolo Di Canio. Jag skulle inte velat se dem tillsammans.

Jag började skriva om Di Canios fascisthälsning, men jag blev inte klar, och sen blev det jul, och vem vill ägna julen åt Paolo Di Canio. Häromdan hittade jag en en läsvärd kommentar här, från en Jakob Hellman i Rom.

Han delar uppenbarligen också min kluvenhet inför att Zlatan spelar i Juventus. Det har varit ganska mycket Totti under hösten, men jag tror att Junivallen under året mest handlat om käraste Zätat. Det outtömliga ämnet.

Ja, det här blev värsta långa ”Junivallens årskrönika”. En inte särskilt heltäckande sådan, tror jag.

Jag har inte skrivit så mycket här på länge. Det finns ingen speciell anledning till det vad jag vet. Jag har väl läst Annette Kullenberg och sytt velourmjukisbokstäver till barn och sånt istället. Om någon orkat ta sig igenom alla de femtioelva orättvist kort behandlade ämnena i den här texten och ända hit, så måste jag säga att det har varit helt osannolikt fantastiskt vilka snälla och söta personer som läst Junivallen och hört av sig. Det har varit så roligt. Jag har blivit så bortskämd med komplimanger. Allt fint i världen till alla som läst, kommenterat och mejlat.