Quattro, cinque, Juve
Så här är det att hålla på Roma: så fort nånting går bra vet man att allt strax kommer gå åt helvete. Experterna får frågan ibland. Varför är det så här? Varför spelar de så dåligt nu? Helt plötsligt mycket bättre?
Jag vill inte romantisera vårt berg-och-dalbanebeteende, om någon kan förklara det så får de gärna. Men hittills vrider folk mest på sig inför frågeställningen.
Och jag får förlita mig till vad som sägs, för jag har själv inte sett mina killar spela så mycket den senaste tiden. Modellen med Francesco Totti som ensam punta verkar fungera bra vad jag förstår, så enkel är kanske orsaken till de senaste framgångarna. I veckan beskrevs han i Corriere dello Sport som ”den totale fotbollsspelaren”. Han gör allt, kan allt.
Men kaptenen som ende anfallare är en nödlösning som alla är inställda på ska ändras. Själv säger Totti att hemligheten finns ”nello spojjatojjo”, som han på sin underbara dialekt säger. Lo spogliatoio, omklädningsrummet. Det vill säga det nu Cassano-fria omklädningsrummet, antar jag man ska tolka det som.
Idag var dessutom Totti skadad. Alla anfallarna skadade, alltså. Till och med den purunge inhopparen Okaka. Och vi hade vunnit fyra gånger i rad. Fyra!
Så jag visste att Roma skulle förlora mot Udinese. Men, istället: vinst med fyra mål mot ett. Fyra!
Nu har AS Romas A-lag vunnit fem matcher i rad. Fem! ”Två instabila lag som hittat stabiliteten till slut”, sa Pelle Blohm i Liga Europa nyss om Roma och Inter. Som sagt: jag vill inte romantisera. Jag vill att det ska vara så Pelle-Blohm-enkelt. Till slut. Men erfarenheten säger mig att jag kommer bli besviken. Och nästa match är mot Juventus.
13 kommentarer:
Låter som ett uppgivet men ändå hoppfullt tänkande Malena. Du vågar inte hoppas, men visst tror du på ditt Roma? Du vill gå in med samma inställning som mot Udinese, och hoppas att utgången ska bli den samma! Men, om man spekulerar... är det någon gång under säsongen något lag rår sig på Z Juventus så är det nu. Man har inlett två senaste matcherna halvtaskigt måste jag säga... så en sjätte raka seger är inte helt omöjligt! För övrigt håller jag på Juve(mest för min stora fascination för Z)PS. Intressant inlägg./Lucio
Ibland behöver man inte ens lämna landet och än mindre stan:
"Så här är det att hålla på Bajen: så fort nånting går bra vet man att allt strax kommer gå åt helvete. Experterna får frågan ibland. Varför är det så här? Varför spelar de så dåligt nu? Helt plötsligt mycket bättre?"
Och svaren är gamla och givna (utan att för den skull inge någon ro): Än går det vågor på Hammarby sjö... och: Det svänger om Bajen.
Nu vet jag inte om Roma roma(-ntiserar) sitt bergådalbanebeteende på samma sätt som Bajen, men att göra det är ett litet skydd mot livets jävelskap.
När är bergochdalbaneeländet som "roligast"? När det går upp- eller när det går utför?
Tänk på att alla andra lag (t.ex Juve) påminner om stora eller små pariserhjul. Runt runt runt – och hur kul är det för en tvättäkta romantiker? I alla fall efter ett tag?
När det gäller Roma så tycks ingenting vara omöjligt – romantiskt nog – så passa på att njuta.
Lucio: Ja, jag tror. Jag vill inte gå in med samma inställning som mot Udinese eftersom jag var säker på förlust då.
MiP: Ja, det är just mitt problem. Jag är liksom som minst optimistisk nu när det går bra. Men jag hade nog en svacka igår kväll bara. Som sagt: jag tror.
Garage och Mip: Roma kallas väl för La Magica av en anledning. Och det finns väl också en anledning till att jag gillar just Roma och Bajen, även om jag inte är helt frivillig i det senare fallet. Insert valfri klubb i det stycket annars antar jag. Kanske inte alla. inte Juve, som Mip säger.
Men det mest oromantiska är ju att förklara romantiserandet sådär rationellt som Garageland. Det är som att säga att man tror på Gud för att man är rädd för att dö, inte av övertygelse.
Att hålla på lag som Inter och Roma är inte alltid njutning. Snarare tvärt om.
Men, och det är på fullt allvar, jag skulle inte vilja byta mot Juve, eller blowit för den delen, någon dag i veckan.
För jag är fullt övertygad om att njutningen blir så mycket större när den väl kommer.
Och att vara gaisare i Gbg är också ganska trevligt. I alla fall tills 1 april, då premiären sker.
För att dra en västkuskt parallell.
Bra inlägg!
Att romantisera förlorandet är ju också så futtigt. Jag fick nyss mejl från The Global Game som bl a skriver om att Tottenham har tagit bort den latinska frasen "Audere est Facere" (att våga är att göra, skulle man översätta det så?) från sitt klubbemblem. Eller logo, som det är nu då. Och den här mannen vill inte det. Han är romantisk. Audere est facere är ju nåt att tro på. Han vill att hans klubb ska stå för det. Det är romantiskt, att en klubb står för nånting mer än att bara vinna. Som mitt Roma gör. Och då förlorar man kanske ibland också, eller ofta.Men även om man förlorar, så vet man ändå vem man är, för man definierar inte sig själv efter vinsterna heller. Men det är en annan sak än att romantisera berg-och-dalbanandet som Garageland beskriver. Som nån slags plåster på såren, bara. Det där kan jag bli ganska trött på. "Konsten att förlora", som att förlorandet var ett mål i sig. Jag vet inte om jag förklarar mig så bra.
"Även om man förlorar, så vet man ändå vem man är." är bland det bästa jag har läst, på länge.
Kul också att du nämner Tottenham, som också är mitt lag.
Det pinsamma med hela logo-bytet och latin-stryket är att man rättfärdigar det hela med "To dare is to do". Självmål.
"Men det mest oromantiska är ju att förklara romantiserandet sådär rationellt som Garageland."
Och nu kommer den (o-)rationella förklaringen: "Och då förlorar man kanske ibland också, eller ofta.Men även om man förlorar, så vet man ändå vem man är, för man definierar inte sig själv efter vinsterna heller."
Ursäkta, var det nån som sa nåt annat? Eller hänger du upp dig på det jag skrev om (det lilla) skyddet mot livets jävelskap? Vetskapen om vågor och svängningar gör en både ödmjuk och härdad, även utanför fotbollens förlovade land. Det anser åtminstone jag är en romantisk syn på vad år i Bajens klack kan göra med en människa.
Men ibland är jag förvisso lite enögd.
Åh, Carl. Ända sen friends in need?
Garage: Ja, jag hängde upp mig på det. Jag började bara fundera på varför jag kan tröttna så mycket på nån slags Konsten att förlora-tjat. Meningen var inte att tillskriva dig det. Men som sagt vet jag inte om jag förklarade mig så bra. Jag kanske försöker uppfinna en skillnad som inte finns.
Men du, är det inte så det är med romantiken: Den ter sig olika ut beroende på betraktarens ögon.
Att romantisera konsten att förlora, är en egen genre inom romantiken. Man kan tycka den är futtig, trist och till och med ful, men även den är EN del av definitionen av Vi:et.
Vi:et vet att det "svänger om Bajen" (byt till valfritt bergådalbanelag), å "när Bajen loosar har vi ingen sorg" Vi:et är inte som dom där andra som alltid köper sig till sina vinster och pokaler. Vi:et är underdogs. Osv, osv..
Dom andra har nog en annan syn på romantik: Dom har vunnit mest och flest och bäst...
..jaha, svarar jag. Och vill jag byta Vi:et mot dom? Inte en chans.
Hur ska jag förklara, som Zlatan skulle sagt.
Jag säger ju romantisera, så ja, det handlar om romantik.
När jag skriver "så här är det att hålla på Roma", då har jag ju själv redan börjat den romantiska berättelsen.
Jag är inte emot Bajen-romantiken eller "när Bajen loosar har vi ingen sorg". Skillnaden mellan Bajen-lagen och Juve-lagen har jag aldrig ifrågasatt.
Men förlorandet är väl lika tomt som vinnandet att hänga upp "vem man är" på. Och det kanske inte är nån som gör det heller, det är kanske bara mina fördomar. Jag borde ha ett exempel men jag får väl återkomma med det.
Jag har väl inte påstått att Juvenahängarna är oromantiska? Det är de kanske, men det får de väl reda ut själva.
Det enda jag menar är oromantiskt är när man själv erkänner att det man säger sig tro på inte stämmer egentligen. Då tror man ju inte på det. Jag vill höra och pröva de rationella argumenten, för jag vill tro på det som är sant. Det betyder inte att man bara måste tro på det som kan förklaras rationellt (det vore ju oromantiskt, uppenbarligen), men man följer de rationella argumenten så långt de kan ta en, och sen får man tro. På kärleken eller Gud eller latinska motton eller vad det nu är.
Nu snackar vi nog förbi varandra. Jag menar inte att att det nåt jag hänger upp hela identiteten på. Det finns själfallet andra delar i mytologin som jag omhuldar mer eller mindre, beroende på sammanhang. Vissa delar är romantik andra inte. Det är bara att välja.
Du kallar mig oromantisk! Men förklara då för mig varför det pirrar i magen innan mitt favoritlags match? Varför jag jublar och kramas när de gör mål. Varför jag efter en seger har ett fånigt leende på mina läppar?
Ja, vi pratar nog förbi varann.
Jag menar inte att du är oromantisk. Jag trodde jag redan sagt det. Som jag sa så hängde jag upp mig på en liten sak som du sa. Jag har aldrig sagt att hela du skulle vara oromantisk. Jag försöker bara förklara varför jag tycker just den saken är oromantisk. Alltså: "att göra det är ett litet skydd mot livets jävelskap". Den saken.
Sen kallade jag väl dig snarare romantiserande än oromantisk. Och det var ju lite förvirrande. Och det var orättvist att dra in dig i det kanske. Men jag menar väl bara att berg-och-dalbanandet inte är så mycket att just hänga upp hela identiteten på, antar jag. Och vi verkar vara överens i den frågan.
Skicka en kommentar