Dietrologia för (av) nybörjare

Nu vet jag inte varför någon skulle vilja köpa en fotbollsklubb som man blir så deprimerad av som AS Roma, men i våras var det väldigt mycket prat om att någon skulle göra det. I söndags låg jag i soffan och läste Vanity Fair, och hittade ännu en liten pusselbit i den historian. VF har nämligen en lång genomgång av vad som hände med Raffaello Follieri, ni vet Anne Hathaways före detta pojkvän, den charmerande, unge italienaren i New York, som nu sitter häktad på grund av att han inte var en så framgångsrik affärsman som han ville påskina, och som sas vara en av dem som ville köpa Roma. VF:s reporter ifrågasätter om Follieri verkligen skulle vara intressant för åklagaren om han inte vore Hathaways pojkvän, och det verkar oklart hur mycket Follieri medvetet lurade sin omgivning och hur mycket han lurade sig själv. I vilket fall som helst var han fascinerande skicklig på att överdriva sin egen betydelse, samtidigt som han i själva verket misslyckades totalt med sina affärer.

Enligt Vanity Fair var det hans idé att köpa Roma, och hans kompanjon, Joe Tacopina, kom ju som alla minns till Fiumicino och ställde upp på bild med en Romahalsduk, och var sedan nära att köpa in sig i Bologna i somras. Men då hade de två redan brutit med varann. Det här skriver VF om Follieris del i historien:

Like a lot of successful criminal-defense lawyers, Tacopina has a tough-guy charm that works on nearly everyone—particularly tabloid reporters. One of the reasons he was hired was to help spin the story of the Burkle lawsuit so it didn’t splatter too much mud on Follieri. The two Italians formed an instant bond, and soon Follieri was sending him business ideas, just as he’d done with Doug Band. One was to buy the AS Roma soccer team, in Italy. According to one former Follieri Group insider, someone in Follieri’s family knew the family that owned the team, and hoped Tacopina could find investors. But, says the insider, Follieri soon felt that Tacopina was going behind his back to deal with the owners himself. Tacopina’s version is that he had the contacts to do the deal and that Follieri was working against him. Either way, the two men soon had a falling-out.

Tacopina sas vara den som hade George Soros bakom sig som investerare. För några veckor sen deltog Soros i ett möte i Bryssel om situationen för romerna i Europa, och kritiserade (som alla andra) den italienska regeringen hårt. När han var där fick han frågan om Roma och svarade att det är märkligt att folk verkar intressera sig så mycket för hans i princip icke-existerande intresse för Roma, i förhållande till hans långa engagemang för romerna. Det har han säkert en poäng i, men nu är vi ju inte bättre människor än att det är ganska intressant att veta att det – enligt honom själv i alla fall, kanske vill han inte erkänna en affär som aldrig blev av? – fanns någon slags liten grund i hans påstådda intresse för Roma, men bara en väldigt liten. Kanske presenterade Tacopina förslaget för honom och han sa nej? Bara. Jag vet inte, men hans intresse verkar ha överdrivits väldigt mycket.

Häromveckan pratade jag med en chef på Corriere dello Sport som bland annat skrivit en bok om Calciopoli och har koll på såna här frågor. Han menade att en utlänning aldrig kommer köpa en italiensk fotbollsklubb. Om någon skulle vilja göra det är det antagligen en mycket dubiös person. För man skaffar inte en fotbollsklubb i Italien för att tjäna pengar, man gör det för kontakterna och beskyddet det för för med sig. 

Affären Alitalia som varit den stora såpoperan i italienska medier tills nyligen, är ett exempel på att det inte bara är i fotbollsbranschen kontakter knyts på såna sätt. ”Non passa lo straniero!”, säger Berlusconi, och ett gäng investerare som inte vet någonting om flygbranschen har tagit över det kraschande företaget, antagligen för att göra Silvio Berlusconi en tjänst.

Idag är det en artikel i Repubblica som handlar om att finanskrisen är farlig för Roma, eller åtminstone för familjen Sensi, eftersom bankerna är illa ute. Och särskilt Unicredit, en av Europas största banker och den enda italienska banken som etablerat sig utomlands. Sensis holdingbolag Italpetroli har precis som väldigt många fotbollsklubbar sina skulder hos Unicredit.

Italpetrolis avtal med banken härrör från italiensk fotbolls stora kris, då Roma höll på att gå i konkurs men räddades av Cesare Geronzi och Capitalia, en bank som nu gått ihop med Unicredit. Geronzi, en mycket, mycket skum figur som har flera pågående rättegångar mot sig (bland annat för inblandning i de stora företagsskandalerna Cirio och Parmalat som drog med sig fotbollsklubbar) och förut korta perioder har suspenderats från sin tjänst just på grund av dem men alltid kommer tillbaka igen, är nu president för Mediobanca, den italienska affärsvärldens salotto buono, som förr i tiden skötte alla stora affärer i landet. Nu är inte inflytandet lika stort, men fortfarande är Mediobanca nån slags maktcentrum där alla de stora patriarkerna (Berlusconi, Pirelli och Della Valle till exempel, men inte längre det förnyade och framgångsrika Fiat, för att nämna några fotbollsintressenter) finns med genom klassiskt italienskt korsägande och aktieägarkarteller. Mediobanca är också en av de viktigaste ägarna av RCS-gruppen, som består av förlaget Rizzoli, landets största tidningar Corriere della Sera och Gazzetta dello Sport och en massa magasin och veckotidningar, och stora tidningar i Spanien.

Förut har bankvärlden inte stått så nära Silvio Berlusconi. Unicredit till exempel, var närmare den förra regeringen Prodi. Men den senaste tiden har Berlusconi allierat sig allt mer med bankerna. Bara häromveckan blev Silvios dotter, Marina Berlusconi, som är president i Berlusconifamilens holdingbolag Fininvest och förlaget Mondadori, invald i Mediobancas styrelse.

Italpetroli och Unicredit skrev på ett avtal i somras som går ut på att Sensis bolag ska betala tillbaka 130 miljoner av skulden på 365 miljoner euro innan årsskiftet. För att göra det måste de sälja av tillgångar. De har till exempel Roma, land i Torrevecchia där det hittills bara finns tillstånd att bygga en cittadella dello sport för Romas räkning, och oljedepåer. Det verkar som att Sensis inte vill sälja Roma, till exempel verkar det som att Rosellas man, den mystiske signor Staffoli, har fått nån slags funktion i klubben nu. Men hur ska de kunna betala Unicredit?

Enligt artikeln i Repubblica har Rosella bett om ett uppskov, men det fick hon inte nu när det är dåliga tider för banken. Som vanligt varje gång någon skriver i tidningen om de här sakerna skickade Italpetroli och  Roma ut en kommuniké och dementerade allt. De skriver också att AS Roma inte ingår i överenskommelsen med Unicredit och inte har några skulder att betala banken. Unicredit skickade också ut ett meddelande om att de inte pressar familjen och har ett utmärkt förhållande med dem.

Repubblica skriver vidare att tre nya amerikanska ”magnater”, ska ha undersökt Roma den senaste tiden, och att det finns rykten om araber som vill ha både Roma och oljedepåerna, kanske skulle det vara Tamoil, som sponsrade Juve förut. Om inte nånting görs snabbt kan saken hamna i domstolen härnäst, menar reportern. Han skriver också, och här blir Roma och Italpetroli helt ihopblandade, att Romaledarna pratat med Adriano Galliani om att skaffa en ny affärspartner, och att en av Berlusconis allierade, Tarak Ben Ammar, en utländsk affärsman som sitter i Mediobancas styrelse, ska vara kopplad till frågan. Han har dementerat det.

Jag har ingen aning om något av det här stämmer. Romas kommuniké (där premiärministern mycket korrekt kallas ”il Cavaliere del Lavoro Dottor Silvio Berlusconi”) säger att ingen av Milanmännen har ombetts att påverka Unicredit eller göra nånting annat i frågan.

Till slut verkar det ändå logiskt att Italpetroli måste betala tillbaka sina skulder, att familjen Sensi inte har pengarna, och att det verkar väldigt svårt att sälja land, oljedepåer eller fotbollsklubbar just nu. Det borde få konsekvenser. Men eftersom saker i Italiens ekonomi inte alltid är logiska utan bestäms i så hög grad av kontakter, allianser, inflytande och sånt, har jag ingen aning om vad som kommer hända. Det är i såna här lägen konspirationsteorierna blir enda utvägen. Mina förkunskaper är såklart bristfälliga, men jag tror inte de kommer låta den som äger Roma gå i konkurs, för det är en för viktig klubb. Berlusconi till exempel kommer inte tillåta det, och han sitter i Mediobanca tillsammans med Unicredit och Geronzi, som hjälpte Franco Sensi köpa Roma och som räddat klubben förut. Och vem annars än Sensis kan driva Roma? Ingen, verkar det som. Alltså kommer inte Italpetroli gå i konkurs. Det är en teori.

Förklaring, förfrågan, uppmaning

Jag håller på och trixar och testar med att lägga in nån slags grej med senaste kommentarerna här i sidkolumnen, det går inte så bra ifall ni undrar varför det ser skumt ut här på Junivallen. Om nån vet nåt bra sätt får ni gärna tipsa. Under tiden kan jag själv tipsa alla om att läsa Helenes kommentarer och berättelse från Kampanien här. Gör det!

Assolutissimamente

I förrgår gjorde Rainews24 ett superlångt inslag om tåget mellan Neapel och Rom. De hittar inget som stödjer vare sig Trenitalias uppgifter om vad skadorna kostat, eller överhuvudtaget mediernas beskrivning av vad som hänt. En representant för polisfacket i Neapel uttalar sig och säger att supportrarna inte ställde till med några större problem. Enligt hans bedömning hade det varit bättre för allas säkerhet om Trenitalia låtit tåget avgå i tid. De två österrikiska journalisterna som fanns på tåget är intervjuade, mycket förvånade över den enorma skillnaden mellan vad de såg med egna ögon och vad som stod i tidningarna.En bufala helt enkelt, en tidningsanka, konstaterar Rainews24.

Dagens bild

Idag är det Francesco Tottis födelsedag, men egentligen blir det ju lika fint varje gång man slänger in den här bilden på bloggen. Fast just nu saknas han extra mycket. Kom tillbaka!

Tåget igen

Jag vet inte vad det är med mig. På kort tid har jag här i mitt hörn av internet sågat Kristina Kappelin, Jennifer Wegerup och säkert någon däremellan. Håller jag på att bli bitter och elak? Har jag varit det hela tiden? I Wegerupfallet anklagade jag i min egen indignation till och med henne felaktigt för ett faktafel i en gammal artikel. (Om ni vill ha förklaringen finns den i kommentarerna till inlägget.)

Även om ingen anklagat mig för det i just den frågan som jag åtminstone inbillar mig att min text (och den första texten jag skrev om den här tågfrågan) handlar om, antar jag själv att det är lite odrägligt att tala om för folk vad de ska bli upprörda över. Det kanske också är relativistiskt på nåt dumt sätt. Ändå tycker jag att det är något fel i proportionerna när ett skadat tåg får så mycket uppmärksamhet i förhållande till verkliga problem, och jag tror sättet det händer på i Italien säger nånting om landet.

Men jag har ju själv uppmärksammat tåget ganska mycket, och jag ska fortsätta göra det lite till bara, för efter ett mycket fascinerande mejlutbyte har jag nu på bloggen Europa Calling gått från att vara en rättshaverist med bristande läsförståelse till en läsare som mejlat en intressant artikel. Jennifer Wegerup har nämligen skrivit ett nytt inlägg och länkat till Repubblicas artikel om det försvunna tåget, och visat sig vara öppen för en mer komplicerad bild av verkligheten. Props till henne för det.

Nästa söndag spelar Napoli borta mot Genoa. Förhållandet mellan just de supporterskarorna måste vara något väldigt speciellt i Serie A, att ha ett så tydligt vänskapsförhållande i en liga som annars präglas av motsättningar. Förrförra säsongen möttes de i Genua i sista matchen i Serie B och firade kvalificeringen till A tillsammans. Ändå är det bestämt att Napolis supportrar inte får åka på bortaresan dit, och biljetter får bara säljas i Ligurien.

My heart is closed for the season

Genoa–Roma, 3–1. Daniele De Rossi utvisad. Totti skadad. Lazio vinner med 3–0.

Roberto Maronis bästa vän

Fan, jag skulle gå och lägga mig men så läste jag vad den superkunniga Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig, skriver om ”Krig, maffia och fotboll”, och blev upprörd.

Om man läst Gomorra, om man känner till vad som händer i Italien just nu, där ett mördarband från Casalecamorran härjat i flera månader, hittills har de dödat 16 personer, de första berättade jag om i våras om nån minns, och i torsdags skjöt de ihjäl sju personer och skadade en allvarligt, sju var afrikaner och en italienare, kanske hade en eller två av dem något att göra med droglangning, de andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle – då förstår man väl hur meningslöst det är att prata om camorran i samband med det där tåget?

Kanske kan en sådan bok (Gomorra) också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom, kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor.

Skriver Jennifer Wegerup, som är superinsatt i allting som har med Italien att göra.

HUR DÅ? Hur kan boken förklara det? Vad menar hon? Varför upprepar Jennifer Wegerup de lögnaktiga insinuationerna från Italiens rasistiska regering som om de vore nån slags insiktsfull fundering från en Italienexpert som hon, som nästan bevakat krig, över hur det italienska samhället fungerar?

Uppenbarligen har hon inte lyssnat på de åklagare och poliser som säger att inget tyder på att det som hände  var planerat av camorran eller nån annan, som inte kan utreda skadorna på tåget eftersom det redan var i trafik när polisens tekniker skulle undersöka det, och som pratar om att det var förståeligt att folk tappade tålamodet. Alltså knappast om nån ”kapning”, ett ord från de första dagarnas hysteriska rapportering.

Eller lyssnat på de ledare för curvorna som är beredda att ta ansvaret för de överträdelser som skedde, men inte vill bli anklagade för saker som inte hänt.

Hon ger en helt annan beskrivning av verkligheten än den ende journalist som själv, tillsammans med sin kollega, var ögonvittne till händelserna. Hans skildring har cirkulerat lite överallt på nätet.

Men det är inte det jag blir upprörd över, utan hur man kan trivialisera nånting så på riktigt oändligt hemskt som det som händer i Kampanien, så att man använder det för att sprida indignation över fotbollssupportrar. Hur kan man över huvud taget tänka på det där tåget när man just läst Gomorra och när det här fruktansvärda just hänt? Eller är det så illa att Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig och läst en ”mycket målande artikel” i Repubblica om rättegången mot de två personer som greps på matchdagen, inte känner till vad som hänt i Castelvolturno? Eller bryr hon sig inte? Det vore i och för sig värre.

Om ni har har möjlighet, läs en av alla artiklar i Repubblica som Jennifer Wegerup missat – Roberto Savianos artikel från igår, en förbittrad och sorglig uppgörelse med hans hembygd, där han namnger alla de sex mördarna. Här. Han vet. Jag vet inte hur vi i Europa kan tillåta att detta pågår bland våra egna medborgare.

Tänk på det och glöm det jävla tåget.

Cluj, schmuj

Bara så ni vet tänker jag inte ge upp om Champions League-finalen. Inte nu, inte efter första matchen. Det var inte så det skulle bli. Jag vägrar.

Totti c’è

Okej, så det är kris i Roma lagom till att Champions League börjar. Nu är i alla fall Totti, De Rossi, Mexès, Juan och Vucinic tillbaka i truppen. Totti intervjuades av Roma Channel idag, han är på 70 procent sa han, och passade på att tjata två gånger om att finalen går i Rom och vi inte tänker låta det tillfället passera oss förbi. Mitt i attackerade en fluga honom. Och så skämtade han, om vem i Roma som är i bäst form. ”Jag.”

Hur farligt kan nånting vara när man har en skämtande Francesco Totti i laget?

(Inte så farligt att man kan förlora mot Cluj? Väl?)

Några grejor till

Jag rättar mig själv lite. Roberto Maroni har ju kommit med mer exakta siffror än ”200 på tåget” om hur många de dömda napoletanarna var. Enligt Maroni fanns bland de 3 096 personer som köpte bortabiljetter till Roma–Napoli 800 personer med noteringar i brottsregistret. Av dem hade 27 stycken kopplingar till camorran.  260 var dömda för drogförsäljning, 419 för brott mot egendom, 218 för brott mot person eller myndighet, 70 för vapeninnehav, 71 för störande av allmän ordning, 70 för förfalskning och 210 för mindre brott.

Jag antar att man kan ta fram de här väldigt exakta siffrorna eftersom alla som köpte biljett registrerades så noggrant. Eftersom det inte är förbjudet för personer med noteringar i brottsregistret att gå på fotboll, kan man fråga sig vad offentliggörandet av uppgifterna är till för, mer än att bidra till en allmän bild av fotbollssupportrar som brottsliga och farliga typer.

Man kan också fråga sig om Roberto Maroni anser att han själv är olämplig att gå på match. Han är stolt över sin dom för våldsamt motstånd, har han sagt. Den kom efter en demonstration för Padanien, alltså det norditalienska område som Lega Nord vill ska bryta sig loss från resten av landet. Jag säger det igen: han är INRIKESminister.

Jag måste också påpeka igen hur snyggt, roligt och fint Napolifansen reagerat på allt som de blivit utsatta för. De gula tröjorna är en så smart replik. Allt under demonstrationen innan matchen igår gick lugnt till. En av killarna gick in i spelarbussen när den kom, och hejade på laget. De satte upp skyltar utanför stadion där det stod ”inträde förbjudet för personer dömda för brott”. Inne på stadion var ju curvorna tomma, någon på långsidan hade en banderoll: ”Jag var i Rom. Stäng sittplats”. Den stora banderollen utanför stadion hade budskapet: ”tomma curvor, absolut tystnad: resultatet av vad ni planerat, men skadan ni orsakat, har er värderingsman uppskattat den?” Ja, på italienska rimmade det, så det lät lite bättre.

Napolifansen är inte oskyldiga, varken i allmänhet eller till saker som hände den där söndagen, så mycket tror jag står ganska klart. Men i hela den här soppan har just de varit anledningen att tro på att det kanske inte står så illa till med de italienska fotbollsfansen som alla vill påstå.

Resistenza e oltraggio a pubblico ufficiale

Kolla på Napolifansen! De demonstrerade utanför San Paolo idag, i tröjor där det står ”IO HO PRECEDENTI PENALI”. Jag är tidigare dömd. Snyggt gjort! Folk, framförallt inrikesministern Maroni som nu helt tagit över besluten om säkerhetsåtgärder kring fotbollsmatcher, har ju varit otroligt upprörda över hur många dömda brottslingar det finns bland fotbollsfansen. Härom söndan var de tydligen 200 stycken bland Napolis fans, hur de nu kunde räkna ut det så fort. Av 2–3 000 eller så.

Annars går dagarna och fler och fler uppgifter dyker upp om vad som egentligen hände, eller inte hände, eller om hur lite nån vet om vad som hände på det där tåget från Neapel till Rom. Medan färre och färre bryr sig. Igår kunde man läsa i Repubblicas Neapelupplaga att själva tåget försvunnit. Polisens tekniker skulle undersöka det, men då fanns bara fyra av vagnarna kvar i Neapel. Resten av de totalförstörda vagnarna var i redan trafik. Däremot har de hittat den tåganställde som skulle ha attackerats och skadats. Han hade inte en skråma på kroppen.

I Repubblicas artikel uttalar sig också riktiga åklagare, äntligen, som utreder saken. Man får inte glömma hur många duktiga och modiga åklagare och domare som finns i Italien, inte minst i Neapel. Chefsåklagaren Giovandomenico Lepore säger att det är förståeligt att folk på tåget tappade tålamodet, de hade ju väntat sen klockan sju på stationen och tåget gick först tolv. Men hittills har de inte hittat någon kriminell plan utverkad av camorran. ”Många camorristi är tifosi. Men det är svårt att hitta utifrån otåligheten den söndan en förutbestämd plan. Hur som helst utreder vi allt.”

Något av det fulaste i hela historien måste vara polischefen Manganellis (kul namn på en polis, det betyder batonger) uttalande om att camorran var inblandad. Vem som helst som kan tänka själv kunde räkna ut att det han sa var orimligt. Vad är camorran? Ja, vi kan ta ett exempel utan att behöva lämna vägen mellan Rom och Neapel, för det finns en stor maxiprocess, Spartacusprocessen, där det framgår att Casaleklanens företag byggt motorvägen A1 mellan de två städerna. Maffiorna vinner viktiga kontrakt, de bygger landet. De behöver inte ta tåget. Att dra in camorran i den här historien är både att demonisera ultras och förminska betydelsen av den organiserade brottslighetens makt, och utgår från ett fördomsfullt sätt att se på Nord- och Syditalien.

Nu spelar det förstås ingen roll vad sanningen är, för de första dagarnas skamlösa rapportering om den där tågresan och politikernas tävlan om vem som kan ta i med de hårdaste tagen mot fotbollens våldsverkare, har antagligen redan lagt grunden för läktarpolitiken den här säsongen. Det verkar ju så på de åtgärder som vidtagits kring matcherna den här helgen. Alla stängda läktarsektioner och inställda bortaresor har alltså sin grund i att världens fredligaste camorraklan av allt att döma inte attackerade varken polisen, andra passagerare, tågpersonal eller motståndarfansen förra söndan, och ingen blev skadad.

Enligt Marco Travaglios och Peter Gomez bok Se li conosci li eviti, är förresten antalet dömda, åklagade och personer under brottsutredning i det nya italienska parlamentet exakt hundra stycken. Av 630. Minister Maronis dom är på fyra månader och tjugo dagar. Motstånd mot polis.

It’s the media image

Via il Pallone in confusione, av mig från italienskan översatta utdrag ur en intervju med en österrikisk journalist som tillsammans med en kollega åkte med på tåget från Neapel till Rom förra söndan. Originalartikeln på tyska från derStandard.at.

(Uppdatering. Jag råkar ha IPIC i min rss-läsare, men tydligen kommer översättningen av artikeln från början från asromaultras.org, vilket jag inte sett förut. Rätt ska vara rätt. Nu finns det av någon mystisk anledning en länk hit där. Coolt.)

Ni var ögonvittne till händelserna på stationen i Neapel, kan ni berätta vad som egentligen hände?
Först och främst kan man absolut inte prata om napolitanska ultras som hotade och fick 300 passagerare att stiga av tåget, sen av attackerna mot kontrollanterna från Trenitalia såg vi inget. Tåget skulle gå 09.24. Strax efter 11 gick personal från Trenitalia genom tågen för att råda passagerarna som inte var tifosi att ta ett annat tåg, vilket alla gjorde. Till slut avgår klockan 12.30 ett tåg som är överfullt och överhopat. Vid ankomsten till Rom hade matchen redan börjat; vi kom in på Olimpico i 52:a spelminuten, en skandal med tanke på att största delen av supportrarna hade betalat både tågbiljetten och inträdesbiljetten till Olimpico på 28 euro. Vi såg demoleringen av toaletterna men man kommer aldrig upp i siffran som Trenitalia officiellt kommunicerade (om vad skadorna på tåget kostat, min anm.), och sen får nån tala om för mig vad som skulle finnas att plundra i ett tåg... det hela övergår min fantasi, precis som nyheten att ultras skulle använt tårgas på Termini-stationen.

Fanns det något ögonblick när ni var rädda att något skulle hända?
Vi var aldrig rädda för nånting som de napolitanska ultras gjorde, de attackerade inte ordningsmakten varken på stationen eller på stadion, också för att de visste vad som stod på spel. Den enda stunden av anspänning var när polisen efter matchen kom in i bussarna för att slå mot vem som helst som fanns i deras väg, allt med ursäkten att de här personerna skulle ha hindrat bussens avgång. Det mest absurda är att de här bussarna gick först efter en och en halv timme! De höll oss kvar inne på stadion i fyra timmar utan möjlighet att köpa vatten eller mat. Löftet om att få vatten hölls aldrig!

...

Vilka slutsatser drar ni av helgen?
I framtiden kommer jag tro ännu mindre på nyheter om våldsamheter som kommer från Italien. Det finns en enorm diskrepans mellan det som vi såg den dagen och vad medierna rapporterade dagen efter. På hela dagen träffade vi inte en enda journalistkollega. Medierna har inte gjort någon enda undersökning på plats, de använder sig av rapporter som myndigheternas informationsavdelningar redan gjort färdiga. Och i de rapporterna tas ingen eller bara minimal hänsyn till fansens version. Raiuno är den enda kanalen som har låtit också tifosi och vanligt folk tala, och inte bara politiker och olika representanter för myndigheter om det som hänt. Och de vanliga människorna och supportrarna berättar historier som stämmer överens med vad vi upplevde förra helgen.

Miraklet den 9 september

Idag är det min födelsedag och inga olyckor har så vitt jag vet hänt i Roma. Däremot har en överraskande nyhet kommit: Francesco Totti tränade med laget igår och idag gjorde han dessutom två mål, och kan kanske tvärsemot tidigare besked vara med mot Palermo på lördag! Eller, jag vet inte för hans läkare sa ”han är i god kondition, men vi släpper inte ut honom på plan förrän han är 100 procent läkt”, hur man nu ska tolka det. I varje fall är det en sensation som hänt. En historisk händelse. Så här formulerar läkaren sig:

För första gången i idrottsmedicinens historia kommer en spelare som opererat korsbandet tillbaka till planen efter fyra månader.

För första gången i idrottsmedicinens historia.

Même sous la pluie

Jag hade tänkt skriva om Kristina Kappelins exceptionellt idiotiska krönika i Aftonbladet om hur ”världen står i brand” på fotbollsläktarna i Italien (ställen som hon själv antagligen inte besökt på mycket länge för i så fall hade hon vetat att de inte alls står i brand). Men nu glömde jag bort allt det för sen läste jag om Frankrikes VM-kvalmatch mot Österrike. Roms stolthet Philippe Mexès får ju nu äntligen chansen i landslaget efter att Domenech så länge vägrat ta ut honom. Eller, han fick. Han spelade från start. Han gjorde självmål. Sen orsakade han en straff. Frankrike förlorade med 3–1. ”Skjut inte Domenech: den huvudsakligt ansvarige för Frankrikes förlust mot Österrike är jag”, sa han. Förstår ni? Förstår ni att jag försöker samla ihop magin här, tecken på att La Magica har alla sina lyckliga  specialkrafter med sig på den omöjliga vägen mot Champions League-finalen. Allt som händer är olyckor!

Uppdatering. Såg på Sportspegeln. Mellan självmålet och straffen orsakade Philippe också en frispark som ledde till ett baklängesmål. Han låg alltså bakom alla tre.

En kedja av anomalier

Det här läste jag i tidningen idag: att igår åkte en 20-årig kille tåg från Alassio i Ligurien i norra Italien, ända till Cassino som ligger mellan Rom och Neapel. Plötsligt för en månad sen hade hans jämnåriga flickvän från samma stad anslutit sig till klostret i Montecassino. Hon vill bli nunna, han vill ha henne tillbaka. På eftermiddagen kom han fram till klostret, men hon vägrade prata med honom. Så han lämnade en banderoll, ett stort vitt lakan utanför med meddelandet ”ti amo, torna da me”. Jag älskar dig, kom tillbaka till mig.

I söndags var det några killar som åkte tåg på samma spår fast åt andra hållet. De orsakade lite casino. ”Una catena di anomalie”, en kedja av anomalier, kallade inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord det som hände. Det började i Neapel, där folk alltså övernattade utanför San Paolo förra veckan för att få biljetter till bortamatchen mot Roma. En gigantisk banderoll fanns utanför stadion: ”TUTTI A ROMA CON IL TRENO”. Alla till Rom med tåget. På lördagen, dagen innan matchen, skickade Trenitalia ut ett meddelande som uppmanade de tifosi som skulle till Olimpico att inte åka tåg, för det fanns ingen plats, det var 31 augusti och söndag, sista dagen på semestern för en massa norditalienare som skulle hem från solen i Syd.

Ingenting av det som följde kunde överraska någon. Det fanns mycket riktigt inte plats på tåget. Trenitalias lilla uppmaning hade inte lika stor påverkan som hela veckans paroll från supportrarna: ”vi tar tåget till Rom”. Så de tog över 9.25-tåget mot Turin. Övriga passagerare fick stiga av, uppmanade av tågpersonalen eller supportrarna. Tåget avgick tre timmar försenat, överfullt av tifosi. När det kom fram vid avsparkstid klockan tre var tåget ganska illa åtgånget inuti. Supportrarna vällde ut på Termini, att döma av filmerna som kommit ut på Youtube gick de ganska samlat och högljutt och med en och annan tänd bengal med sig, genom stationen till bussar som väntade, bland annat skanderandes ”bruciamo la capitale”. Men det var inte så mycket som brändes ner. Bussarna tog dem till stadion, där var första halvlek redan spelad och de kom in utan biljettkontroll om jag fattat rätt. Tidningarna fylldes i dagar av indignerade beskrivningar av huliganernas framfart, på olika forum på nätet kan man läsa om övervåld från polisen, som ändå inte verkar ha gjort några särskilt ambitiösa försök att stoppa det hela.

Snart deklarerade inrikesministern, såklart, att Napolis supportrar inte får åka på bortamatch på hela säsongen. Och alla började, såklart, skriva vidare på den eviga historien om den förlorade staden Neapel. Polischefen menade att camorran var inblandad. Fabio Cannavaro uttalade sig från landslagslägret i Coverciano och menade att bilden av Neapel svärtats ner än en gång, men han är alltid stolt att vara napolitanare. Och så vidare.

Jag vet inte om alla redan glömt upploppen i Rom, protesterna i Milano och Bergamo i vintras när Gabriele Sandri dog. Jag kommer ihåg att jag frågade Roberto Saviano om det, för jag råkade intervjua honom strax efteråt. Det var nåt om varför det kan bli upplopp i Rom för fotbollens skull, när värre saker, som de han berättar om, händer i till exempel Neapel medan ingen protesterar. Han pratade om att fotbollssupportrarna är välorganiserade, vilket motståndet mot maffian inte är. Det finns inte ens en tillräckligt stark berättelse, en tydlig indignation över levnadsförhållandena i södra Italien som kan engagera på ett självklart sätt.

Ikväll uttalade sig Italiens premiärminister om det ockuperade tåget. Han befinner sig själv i Neapel på grund av en konferens om sopsituationen i Kampanien. Han tycker inte – och man kan fråga sig om han nu uttalar sig som ägare till en fotbollsklubb eller som premiärminister – att Napoli ska åläggas något ”objektivt ansvar” som det heter när en klubb straffas för vad dess supportrar hittat på. Han lovar att den engelska modellen ska införas i Italien. Och så säger han: ”Mot de våldsamma fansen ska vi följa metoden som användes mot soporna: staten ska börja agera som stat igen och mot den som blandar ihop tifo med ligism kommer vi inte ha någon som helst tolerans.”

Silvio Berlusconi hävdar ju att han är på väg att lösa sopfrågan i Neapel, att han löste den akuta krisen på 58 dagar. Det är inget av hans bisarra skämt när han säger det, men det kunde varit det eftersom det fortfarande ligger kvar sopor på gatorna, bara inte längre där det syns mest. Sophanteringen sköts fortfarande genom samma korrupta samarbete mellan politiker, företagare och camorra, sopor dumpas fortfarande illegalt, och inget hållbart sätt att ta hand om hushållssoporna har presenterats. Det är bara det att medierna inte rapporterar om saken just nu. Men vill man  ha bevis finns det till exempel några människor som börjat samla videodokumentation från ”La terra dei fuochi”, Eldslandet, som det mest drabbade området kallas. Nu i augusti har de fångat svarta rökpelare som dyker upp på himlen, mellan städer, köpcentrum och fruktodlingar. När de kommer fram till en ursprungsplats för en rök är det däck, frigolit, plastavfall som eldats upp, och nytt material har redan fyllts på ovanpå askan. Bilderna är osannolika. Vad är svårast att tro på, att camorran eldar upp farligt avfall ute i naturen så att landskapet fylls av svarta rökpelare, mitt framför ögonen på hela världen, utan att polisen, staten gör nånting? Eller att Berlusconi löste sopkrisen på 58 dagar?

En reporter på Corriere della Sera har pratat med en man, Pietro kallas han i artikeln, som var med i upproret i Pianura i våras, och var med på tåget till Rom i söndags. Det sägs ju att ultraskillar från Napolis curva A anlitades av camorran för att hetsa demonstranterna mot polisen när folket i Pianura motsatte sig att den gamla, farliga, av en orsak stängda soptippen skulle öppnas igen. De säger det, men jag vet inte om det är sant. Åklagaren Antonello Ardituro som utreder huliganismen i Neapel menar att det är samma professionella upprorsmakare som fanns på tåget som också fanns i Pianura och i Chaiano, där regeringen nu vill öppna en soptipp men folket har motsatt sig och blockerat arbetet. Överallt där nya sopanläggningar ska öppnas möter protester från befolkningen, för de har inget som helst förtroende för staten, som har svikit dem varje gång. De vet att camorran kommer vara inblandad, de vet att farligt avfall kommer dumpas, för så är det överallt.

I somras satte Italiens regering in militärer att patrullera gatorna i städerna. (Igen är det ofattbart så man kan inte skriva det bara sådär utan måste kursivera.) Ändå kunde alltså fotbollssupportrar ta över ett tåg, få det att köra dem från Neapel till Rom, där de blev hämtade av bussar som körde dem till stadion, där de släpptes in utan biljettkontroll. Men nu ska staten ta itu med huliganerna, säger premiärministern.

I somras läste jag en mycket bra artikel om just sopsituationen och staten, det som Berlusconi nu tar som exempel. Artikeln börjar med att en zoolog och miljöaktivist ifrågasätter ungefär den fråga jag ställde till Roberto Saviano.

Varje gång de säger till oss: varför protesterade ni inte när camorran dumpade giftigt avfall? Hoppar jag upp från stolen. Hur menar de? På åttiotalet vakade vi om natten, riskerade livet, för att blockera lastbilarna som arbetade för den organiserade brottsligheten. Hur tror ni att så många undersökningar från antimaffiapolisen föddes?

Angelo Genovese som säger det, är 48 år och en av de som motsätter sig sopanläggningen i Chiaiano. Hans och hans kamraters protester på 80-talet ledde till utfrågningar i parlamentet och antimaffiapolisen började ägna sig åt vad de nu kallade ”ecomafie”. Under nittiotalet slutade Genovese protestera för han var besviken och frustrerad, och började tänka på sitt.

Men 2007 kunde jag inte kunde jag inte hålla mig oberörd inför faktumet att de ville öppna tippen i Terzigno, i Vesuvius nationalpark, som vi lyckade stänga för 15 år sen. Så här är jag nu fortfarande, och protesterar, bara det att den här gången är inte staten på vår sida längre. Idag slåss vi mot kommissariernas dekret och mot regeringen, mot lagar som är i konflikt med konstitutionen och EU:s konstitution.

För vad gjorde till exempel Berlusconi och hans regering när de skulle lösa sopkrisen? De baserade sina åtgärder på de hinder som sopkriskommisarien Guido Bertolaso stött på i sitt arbete. Det var: protester från medborgarna, utredningar från åklagarmyndigheten om den olagliga verksamheten, giftigt avfall blandat med det vanliga. Alltså säger Berlusconis sopkrisdekret att: den som motsätter sig användningen av en soptipp ska arresteras; alla utredningar om sopskandalen ska underordnas en enda superåklagare, som knappast kan arbeta effektivt; olika typer av sopor, också farliga, ska kunna slängas. Armén ska vakta soptipparna. Detta är ”metoden som användes mot soporna”.

Nu får inte Napolis supportrar åka på fler bortamatcher. Jag vet inte varför de fick åka på den första, eller varför allt det här väldigt förutsägbara tilläts hända trots att inrikesministeiet inrättat ett nytt råd där till och med agenter från säkerhetspolisen fanns med. Missade agenterna den jättestora banderollen? Kanske går det inte att låta Napolis supportrar åka på trasferta. Jag vet inte. Det finns andra frågor. Som varför Italien har en inrikesminister som representerar ett parti som bara är valbart i den norra delen av landet. Eller vem den italienska staten företräder, eller vilken anledning landets innevånare har att känna något alls förtroende för den. Eller vad Berlusconi menar när han säger att staten ska börja agera som stat igen. Eller om vilken legitimitet han har, som själv använder sin ställning för att komma undan åtal och baktala och försvåra för landets domare och rättsväsende, att kräva av medborgarna att de ska följa lagen.

I filmen Biútiful cauntri, en dokumentärfilm som handlar om sopskandalen på Kampaniens landsbygd, finns ett fantastiskt replikbyte. Filmarna är utanför en en sopanläggning och vill komma in men får inte, för ”det är privat egendom”. ”Vem tillhör det, då?” ”Staten.”

And it burns, burns, burns

Nu har han fått mig att sjunga på en countrysång igen. För, det är inte bara jag som plågas av den missade straffen i supercupen fortfarande, utan också Francesco Totti.  ”Ancora mi brucia”, skriver han i dag i Corriere dello Sport. Fortfarande gör det mig ont.

Facimm’ e brav’

Det börjar alltså med nån slags derby idag, solens derby eller derby del Sud, Roma–Napoli. Vilket får en att minnas Observatoriet, som vi lärde känna förra säsongen. l’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive, inrikesministeriets lilla kommitté som till exempel i princip stängde av just Napolis supportar från att åka på bortamatcher. Nu är det annorlunda. Dels är det en ny regering nu, och den nye inrikesministern, tillsammans med polisen, ville egentligen ta bort Observatoriet där en massa intressen från fotbollen finns representerade. Men det gick inte, så då skapade de en ny institution, Comitato di analisi per la sicurezza delle manifestazioni sportivi, CASMS, som har den slutgiltiga beslutanderätten, trots att Observatoriet också finns kvar. I CASMS deltar bara polisen, också säkerhetspolisen.

På polisens hemsida kan man läsa att det här är ”la stagione del dialogo”. Napolifansen får alltså, äntligen, åka på bortamatch i morgon, och det till en av de mest fientliga städerna. Det återstår att se exakt vad den nya strategin från myndigheterna egentligen är. Det pratas om nolltolerans för den som missköter sig och stort säkerhetspådrag inte bara vid stadion utan längs med vägarna och andra platser där eventuella våldsamheter kan tänkas uppstå. Och kontroll. Ett slags kort, ”la tessera del tifoso”, ska introduceras, redan i år är det det som är Milans säsongskort tror jag. De som köpte biljett till Olimpico i Neapel fick gå in inne på stadion, två och två, noggrant visa upp id-kort och bli registrerade av stadions kameror.

I Neapel är de såklart överlyckliga för att äntligen få åka på bortamatch. Efter Napolis match mot Vllaznia i torsdags stannade många kvar och köade på gatan utanför San Paolo för att kunna köpa biljetter direkt när kassan öppnade på förmiddagen nästa dag. Över tusen stod i kö när de öppnade. Från curva A kom ett flygblad: ”Äntligen en bortamatch.. Oväntat har vi nu möjligheten att åka till huvudstaden. Att ta oss an den här bortamatchen på bästa möjliga sätt är ordet på dagordningen. Inget enskilt initiativ, ingen vandalisering,  inga försök att resa eller ta sig in på stadion utan biljett. Det är våra regler. Den som inte har tänkt att följa dem, stanna hemma.” Klubben och kapten Paolo Cannavaro, har också läst upp budskap och vädjat till supportrarna att sköta sig bra. Vid curva B (Napoli har ju två klackar) fanns en gigantisk banderoll: ”A ROMA TUTTI IN TRENO”. Jag fattar inte riktigt budskapet i den, mer än en uppmaning att åka tåg till matchen. Det är i och för sig tillräckligt kontroversiellt i sig, för 9.25 tåget från Neapel till Turin idag avgick inte förrän 12.40, eftersom tifosi utan biljett försökt ta sig ombord. På tåget finns 1 300 tifosi, och många som velat åka hem från semestern i Syditalien, idag är ju sista dagen på semestern, har fått ta sig norrut på nåt annat sätt. Igår uppmanade Trenitalia folk att ta sig till matchen med andra medel än tåg, eftersom det inte fanns tillräckligt med biljetter. Lite sent. Vi får se om det blir säsongens första och sista trasferta, det här.

Well the landslide will bring it down

(Jag har haft Landslide, Dixie Chicks version, i huvudet hur länge som helst nu, därav de töntiga rubrikerna.)

Det blev ännu oroligare med Tottis supercupstraff när man läste vad han sa efteråt. Precis som vem som helst så lätt kunde se i hans ansikte, hade han redan förberett tusen olika tillägnan innan han slog den, ”speciellt en”. ”När jag skulle slå den, var det som att se om en film jag sett förut. Den från matchen i VM mot Australien: jag som börjar på bänken, sen kommer jag in och får slå en avgörande straff... Bara det att den här gången blev det inget lyckligt slut.”

Det fick mig att tänka på vad han sa i en intervju i Grazia när han fyllde trettio, när han får frågan hur det känns vinna, och han berättar vad han tänker på när han gör mål. ”Jag tänker på alla”, sa han. Det är så fint, det är som det finaste med Francesco Totti perfekt klumpigt formulerat i fyra ord. Men det blir så hemskt när det misslyckas. Allt som skulle blivit, allt som ligger på hans axlar, allt som han lovat, misslyckas.

Som tur är skämtade han sen, efter supercupen, med sportchefen Pradè. ”Nu får du köpa en straffskytt också.”

Jag borde inte älta, fortfarande, supercupfinalen. Det är bara det här med symboliken i det hela. För sen fick man reda på att Totti inte kan spela mot Napoli i morgon, på grund av en ANNAN skada än den han fick i våras. Nu är det hans gamla vrist han har ont i. I tidningen skrev de att ”Roma klarar sig utmärkt också utan Totti.” Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv.

Sen var det Champions League-lottning och Bruno Conti fick vara med i dragningen och representera finalstaden. Bruno Conti slog den andra straffen i straffläggningen mot Liverpool den 30 maj 1984. Han missade efter att kapten Ago, som den 30 maj tio år senare skulle ta sitt liv, satt sin. ”Tankarna gick till matchen mot Liverpool”, sa Tottis mentor Conti efter lottningen. ”Jag har haft turen att komma till finalen. Som spelare gick det inget bra, nu får vi hoppas att det går bättre som ledare.”

Jag har ju bestämt att jag ska tro på att Roma i enlighet med ödet ska gå till final i CL i år. Jag vet att Roma egentligen inte kan göra det, så tron får baseras på det magiska elementet i klubben. Egentligen finns det också ett mönster, ett Roma som gått överraskande långt i Champions ett par år på rad, skaffat sig den så viktiga Europaerfarenheten och väldigt välbehövliga intäkter. Den här säsongen skulle vara ett kliv till på samma väg, även om seger fortfarande inte är ett realistiskt mål. Ända till eftermiddagen då Mutuaffären sprack såg det ut så. Kanske blir det fortfarande så, men nu är ändå tvivlen större än man hade förväntat sig att de skulle vara. Alla de här olyckorna, uteblivna spelarköpen, missade straffarna.

Kristina Kappelin är inne på samma sak, hennes krönika finns inte på nätet men hon skriver alla fall i Aftonbladet i dag om en allt mer sliten Totti och att hon inte skulle bli förvånad om Roma såldes den här säsongen. Fast, jag vet inte. Marco Liguori, en journalist som sysslar mycket med fotbollens ekonomi, har läst Italpetrolis avtal med Unicredit och menar att klubben, åtminstone just nu, inte finns med i försäljningsplanerna. I torsdags valdes Rosella Sensi till Romas president (hon är den andra kvinnan i Serie A efter donna Flora Viola som var Romas president ett litet tag 1991 efter maken Dinos död, hon vann italienska cupen), hennes mamma Maria kommer också väljas in i klubbens styrelse, och alltihopa presenterades som något som ska gälla inför framtiden och inte bara som nån övergångslösning.

Ändå. Imorgon är det hemmapremiär, direkt mot ärkefienden Napoli. Totti som brukar smälta hjärtan när han har Cristian med sig på första matchen, den här gången skulle han ha en unge på varje arm, sa han förra gången om jag minns rätt. Nu sitter han antagligen inte ens på bänken.

Well I’ve been afraid of changing, ’cause I’ve built my life around you

Det är så nervöst med Romas nya säsong, den här speciella once-in-a-lifetime-säsongen när Champions League-finalen går i Rom. Mycket riktigt gick supercupfinalen till straffar. Mycket riktigt missade Totti den avgörande straffen. Och det var inte bara en supercup, det var en match mot Inter, och det var framförallt matchen som Totti från början sagt att han skulle vara tillbaka till efter skadan, och trofén de skulle tillägna Franco Sensi.

Rosella var inte ens där, hon som alltid är på varenda match. Jag vet inte hur familjen resonerar om Roma nu när presidenten är död. Maria och Rosella är uppenbarligen mycket engagerade i klubben, hur de andra systrarna känner vet jag inte. Men under hela Soros-våren ryktades det om att några bland systrarna ville sälja och Rosella och Maria inte. I vilket fall var det Franco som köpte klubben från början, det var hans vilja som gjorde att de ägde den.

Om de höll fast vid Roma bara för Francos skull eller inte så skrev i alla fall banken, Unicredit, faktiskt på den nya planen för avbetalning av Italpetrolis skulder bara några veckor innan han dog. Alla tolkade avtalet som att Roma inte ska säljas, men klubben är ett av alternativen bland tillgångar som kan säljas för att reglera skulderna. Framförallt innebär avtalet att de i familjen själva kan bestämma vad som ska säljas utan påtryckningar av banken, om jag fattat saken rätt. Det är svårt att förstå varför en bank skyddar ett skuldsatt företag så, på vad som verkar vara annat än affärsmässiga grunder. Man måste ägna sig åt dietrologia, räkna ut vilka personer som kan tjäna på vad, vilka som är allierade med varandra, vilka utbyten som kan vara opportuna, hur saker och ting hänger ihop bakom ytan. Men eftersom allt det är hemligt och alla är inblandade med varandra i Italiens närings- och bankliv i en enda stor röra, är det omöjligt att veta. Unicredit är en av Europas största banker, och inblandad i de flesta av Italiens fotbollsklubbar, tror jag. Alessandro Profumo som styr banken anses ändå vara en av de som  står för en någorlunda modern och öppen syn på affärer i Italien, men för att överleva måste man också anpassa sig till den gamla maktens metoder.

En ledtråd om fotbollens roll i de här sammanhangen kan man kanske få av hur Franco Sensi hyllades efter sin död. Han var alltså en till slut ganska – kanske delvis på grund av Roma, jag vet inte exakt – misslyckad affärsman i politikens Rom, utan någon plats i Milanos affärssalonger.  Han var rik, men inte en av de rikaste. Han blev svårt skuldsatt, men han orsakade inga stora skandaler à la Parmalat eller Cirio. Utan Roma hade hans död kanske noterats på tidningarnas affärssidor och lokalt i Rom, om jag gissar. Nu var det 30 000 personer som besökte en likvaka på Campidoglio och republikens president som sa att Sensi var ”un grande”.

Allt det här gör det komplicerat att prata om Franco Sensis arv också.

Francesco Totti skrev själv i Corriere dello Sport att han var rörd över alla lovord som hans president fått efter sin död, från hela Italien. Men även om de var ärligt menade, hade han föredragit att en del som aldrig förut gjort något för att vara Sensis vän, istället hade stött honom i hans strider medan han fortfarande levde. Francesco skriver om hur presidenten alltid stod vid hans sida i hans egna strider, till exempel när han innan Calciopoliskandalen pratade om hur domarkårens opartiskhet var villkorad.

Någon kommer nu påpeka att Sensi själv delade ut Rolexklockor till domarna. Det var ju en väldigt naiv och liten sak att göra jämfört med vad de stora skurkarna höll på med, men som jag sa är allt det här komplext. Jag tyckte mycket om Franco Sensi för hans ilska och stridbarhet, hans kamp mot de gamla, mäktiga systrarna i norr. Och det var inte bara prat, han gjorde det på riktigt, och lyckades vinna scudetton 2001. Samtidigt, just då kollapsade i princip hela den italienska fotbollen, delvis på grund av metoder som Franco Sensi långt ifrån var främmande inför. Fortfarande lider fotbollen av klubbarnas osannolika trixande och fifflande med ekonomin, men den förlorar aldrig helt, och fortfarande lever den över sina tillgångar. Fortfarande visar fotbollen en motbjudande arrogans gentemot det övriga samhällets lagar och regler, och den kan fortsätta för den kommer alltid undan. Franco Sensi kom undan för att han ägde Roma, och för att Cesare Geronzi hjälpte honom. Geronzi är en av den italienska bank- och fotbollsvärldens fulaste fiskar. Han har ett antal processer emot sig, bland annat  för inblandning i de största finansskandalerna, men arbetar ändå oförklarligt på bank. Han var inblandad när Sensi köpte Roma, och hans bank Capitalia räddade klubben – som den räddat andra – när den höll på att gå i stöpet för några år sen.

Men det är inte heller hela sanningen, för Franco Sensi offrade också stora tillgångar; hotellet Cicerone bland annat, för Romas skull. Han kom inte undan bara sådär, han satte sin egen förmögenhet på spel, vilket inga av de nordliga presidenterna gör, till exempel.

När Capitalia gick ihop med Unicredit förra året kom Geronzi för första gången till Milano, och till Mediobanca, en investmentbank som är själva, högsta, maktcentrum i finansvärlden. Geronzi är en bakomfigur, den gamla sortens bankman, som knyter kontakter, delar ut tjänster, gör allt i hemlighet. Jag har ingen aning om vilken påverkan han har på Unicredits alla fotbollskontrakt, eller på vad som händer med Roma nu. Det finns sällan motståndare i det italienska näringslivet eller politiken (och därmed fotbollen), tror jag jag lärt mig. Alla är alltid intrasslade med varandra på något vis.

Jag tycker inte om att fotbollen kommer undan, men jag är glad att Roma gör det. Man får ta det goda med det onda, eller vad var det Lars von Trier brukade säga? Så var det med Sensi, och precis så är Roma också. Storhetsvansinnet, stridbarheten, att vi vill vara stora men påpekar vår underlägsenhet i nästa andetag, rättfärdigheten som växer sig stor trots de egna bristerna. Franco Sensi passade så bra ihop med Roma.

Det har hänt så mycket olyckor med Roma den senaste tiden. Mexès dotter blev, som tur är av misstag, bortrövad en stund i somras när några stal hans frus bil. Daniele De Rossis svärfar mördades nyligen och visade sig då vara nån slags maffiasnubbe. Sen dog presidenten.

Startelvan igår kändes inte så bra. Jag vet att mina kära, snälla rekordderbykillar som var glada hela tiden och firade segrar med att dansa ringdans för ett par år sen kanske inte kan vinna så mycket mer utan förstärkningar. Men nu verkar förstärkningarna inte ens särskilt starka. Det bästa de kommit på sen Mutuaffären sprack är John Arne Riise och Julio Baptista. Totti var inte ens på plan tills sju minuter från slutet igår. Cicinho fick stanna hemma för att han visat missnöje med laguttagningen. Mancini spelade i det andra laget. Spallettiroma som är känt för sitt kantspel hade typ ingen på kanten i första halvlek, och inget annat anfallsspel heller. Spalletti kan inte säga nåt efteråt, för han har tappat rösten. Allt verkar vara i upplösning i Roma.

Inter var precis som förut, fast Mario Balotelli var ännu mer irriterande kaxig, effektiv och ful än förra säsongen. Straffen han slog  var som en gestaltning av hans personlighet, när han med all världens självförtroende i sig stannade upp bakom bollen, grundlurade, förnedrade Doni  som slängde sig, och slog in bollen lätt.

Jag vet, transferfönstret har inte stängt och spelare fattades och det var ingen riktig match. Ändå var det viktigt, för Sensi, för Totti. Och så kom Roma igen ändå, i andra halvlek, och fick oavgjort. Stefano Okaka kom in, tydligen ska Spalletti satsa på honom nu villket är kul för han är en av de där primaverakillarna som fick spela lite då när vi inte hade några anfallare men slog rekord och dansade ringdans och så, om jag inte minns fel. Och allt hade kunnat bli som det skulle, om bara Totti satt en straff efter förlängningen. Älskade Totti slog såklart den sista avgörande straffen, hur kunde det vara annorlunda? Han var så besviken efteråt, det syntes så tydligt. Straffar var hans grej, nu är det hans grej att missa dem.

Riise har förresten vunnit Europacupen med Liverpool, just den klubb Roma ska ta revansch på i den här säsongens Europacupfinal, är det tänkt. Jag vet inte hur jag ska tolka det tecknet. Jag gillar inte John-Arne Riise. Jag brukade, antagligen naivt, gilla nästan alla i Roma. Allt kan gå åt helvete.

Ciao presidente

 

En mycket arg man har dött. Francesco Sensi. Jag kanske skriver nån annan dag om honom och vad som kan hända med Roma nu, när det är hans fru Maria, Rosella och Rosellas systrar som bestämmer. Under tiden letade jag upp de finaste bilderna jag minns från de senaste åren.

Tatanka, La Pupona, uppdämt OS-babbel

Idag tävlar Kampanien i OS. Roberto Saviano skrev en lång artikel om det i l’Espresso häromveckan. Det var nåt jag inte riktigt köpte med artikeln, eller, jag köpte det kanske, men motvilligt för det är en nästan världsfrånvänt sliten klyscha med författare som beundrande skriver om boxning, med svartvita foton till, hur sporten håller borta pojkar från gatan, är moralisk och estetisk – men han gör sig ju ganska bra i den rollen ändå, Roberto Saviano. Precis som han kan man inte motstå romantiken i de där klassiska, manliga, bilderna ibland. Kolla: författaren och boxaren, muskler och allvarliga blickar.

Han skriver om hur han avundas Clemente Russos kropp. Det är alltså Russo som tävlar idag; boxaren, amatörvärldsmästaren i 91-kilosklassen, Clemente ”Tatanka” Russo. Han har redan gått vidare från första omgången, kvart i fyra idag är det kvartsfinal mot ukrainaren Usik Oleksandr. Och Russos kropp i ringen påminner om antika krigare, han förkroppsligar ”stridens episka skönhet”, skriver Roberto Saviano. Den andre boxaren från Kampanien, Domenico Valentino, Mirko, åkte ur i kvarten i 60-kilo igår. Han var damfrisör innan han började boxa. ”Det verkar otroligt att en av de bästa pugilisterna i världen har varit frisör, det verkar nästan radera bilden av en hel kategori”, skriver Saviano.

Jag råkade läsa en liten nyhet häromdan om en omröstning i damtidningen Novella 2000, där kvinnor fått frågan om vem de helst vill se i badbyxor nu under augustisemestern. Inte en enda fotbollsspelare hamnar i topp. (Antagligen var de uteslutna på något vis.) Inte heller några boxarkroppar. Istället en massa medelålders journalister mest, och på andra plats Roberto Saviano. Det är ju en väldigt löjlig undersökning, men på ett mycket bakvänt sätt fick den mig att tänka på en stor grej jag inte tänkt på förut riktigt. Nämligen vilken potentiell revolution som bor i Italien. Tänk att Italien är ett land där det fortfarande är vanligt med hemmafruar, till exempel. Alla dessa kvinnor, mammor, som tar upp en så liten plats i det offentliga rummet (ofta syns ju till exempel kvinnor på teve i ungefär badkläder) och i arbetslivet, med tanke på att de faktiskt utgör hälften av befolkningen. Uppoffrande och förebildliga boxarmän i all ära, men här finns ju en enorm ekonomisk kraft, som bara väntar på att sättas igång, fortfarande i Italien. Ändå är den feministiska rörelsen så försvinnande svag där, men fatta hur stark den skulle kunna vara, hur den kommer vända upp och ner på hela landet när den väl sätter igång.

Ändå fortsätter jag att skriva om män. Som Francesco Totti. Han har såklart också spelat roll i OS. Det finns nämligen inte bara napolitanare, utan till exempel en väldigt romersk italienare i OS också, som tagit simsilver på 800 meter: 21:åriga Alessia Filippi. För ett tag sen var hon på Trigoria och fick en turtröja av Totti, en romatröja med nummer tio och FILIPPI på ryggen. Jag råkade ha en artikel om det i ett sparat nummer av Numberten, il Romanistas magasin om Totti:

Som Totti, fast betydligt mer frivilligt och omfattande i hennes fall, har hon också engagerat sig för Partito Democratico. Jag tror hon bor i Verona nu för träningens skull, men Filippi kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms mest fattiga och stigmatiserade förorter, och är alltid noga med sin romerskhet. Hon kallas ”la Pupona”. Gazzetta dello Sport undrade efter loppet om hon inte är för stor för det namnet nu, men hon gillar det. ”Kalla mig Pupona d’argento.” Men hon är bara en symbol för Rom ”efter Totti, såklart”, har hon sagt förut. I den gamla Numberten säger hon: ”Jag kommer alltid vara romare och framförallt romanista! Och jag ska alltid ha med mig tröjan som jag fick av Totti, den är min turamulett. När jag träffade honom på Trigoria förverkligade jag min dröm och min pappas, stor romanista som inte tycker om landslagets dräkt för färgerna påminner om Lazios.”

Nu när hon vann silver tackade hon Totti för turtröjan som hon haft med sig överallt sen 2006. ”Roma forever, nu ska jag tatuera in det. Nu fattas bara scudetton”, sa hon till Corriere dello Sport. Totti skickade kramar och sa att hon måste komma till Trigoria med medaljen så han får se den. (Ja, vi kan ju behöva all tur tillbaka som vi kan få, nu när vi ska vinna Champions League. Både CL-finalen och sim-VM går i Rom nästa år.)

Federica Pellegrini, som är den stora italienska simstjärnan, har sagt att hennes guld var en revansch för alla kvinnor som arbetar för nånting. Alessia säger till la Gazzetta att hon håller med. ”Det räcker nu med tjejer som inte gör nånting och blir kända. Jag tittar jättelite på teve numera.” Sen ställer reportern den påpassliga frågan om hon kommer ägna sig åt shopping nu när OS är över. Hon säger att hon har alldeles för ont i ryggen för att gå i affärer.

Ett par italienska ministrar, framförallt Giorgia Meloni från Lega Nord, uppmanade innan spelen de italienska olympierna att bojkotta invigningen, som en protest mot Kinas regim. Clemente Russo tyckte de hade helt fel, att de inte förstår så mycket utanför sin egen värld. De borde sköta politiken, han är bara där för idrotten, och för sitt livs chans. Italiens regering är antagligen en av de som är mest kritiska till Kina-OS. Lega Nord har till exempel profilerat sig i frågan. I våras ordnade de en fotbollsmatch mellan Padanien, alltså det område som de hittat på som nån slags överlägset norditalienskt rike, och ett lag som skulle representera Tibet.

Jag antar att OS i Kina mest talar om likheterna, hur insyltade vi själva är, hur allt är falskt och bedrägeri och  hur oändligt arrogant det är att som europé eller amerikan hålla på och ta avstånd från och avslöja Kinas regim, när det så uppenbart bara är ord, för vår ekonomi bygger på att vi i praktiken inte tar ett dugg avstånd från Kina vilka brott mot mänskliga rättigheter de än hittar på. Ändå måste man ju ta avstånd från det. Man kommer inte ifrån dubbelmoralen, jag antar OS lär oss det.

Det bästa jag läste inför OS var nog Naomi Kleins reportage i Rolling Stone om Kinas utveckling av teknologi för övervakning; kameror och datorsystem, tekniker som är mycket intressanta för till exempel USA.Sen hörde jag att  FRA-Reinfeldt meddelade i sitt sommartal häromveckan att Moderaterna inför nästa valrörelse kommer lansera ett trygghetspaket. Åh, det är ju så logiskt. För, vilka är det nu som brukar prata så mycket om trygghetspaket? Ja just det, Italiens rasistiska regering, som nu satt in militär för att patrullera gatorna i landets större städer och bota den upplevda otryggheten. De vann valet på det, så det är inte konstigt om Reinfeldt ser det som en vinnande taktik. ”Trygghet”, övervakning, kontroll: högern är alldeles för lik sig, i Sverige och Italien, och den är alldeles för lik Kinas så kallade kommunism.

Clemente Russo sa att Roberto Saviano tillskrivit honom saker som han inte egentligen sagt i l’Espresso-artikeln, men att den ändå var mycket fin och delvis på grund av vad som står i den vill han göra bra ifrån sig för Italien och sitt Kampanien i OS. Russo och Valentino kommer från Marcianise, Italiens och ett av Europas boxningscentra. Det ligger i Caserta-området, alltså mitt i camorraland. Men camorran bryr sig inte om boxning, eftersom ”det finns inte en massa pengar längre. Med den första europatiteln för juniorer jag vann köpte jag mig en moped”, säger den episkt vackre Clemente Russo, som kallas Tatanka efter vad några indianer i Dansar med vargar kallar bisontjurar.

På något vis är det alltså för att boxningen är en sån losersport nuförtiden som den kan stå för uppbyggliga idrottsliga ideal. Clemente Russo är precis som Alessia Filippi och en massa andra av de italienska idrottsmännen i mindre inkomstbringade sporter, polis. Det är Fiamme Oro-polisen  som organiserar boxningen i Marcianise. Enligt Roberto Saviano står boxningen för motsatsen till camorrans ideal. Tävlingen ansikte mot ansikte, respekten för förlusten, den långsamma och uppoffrande vägen till segern.

Och det sättet kommer alltid förlora mot camorran, som bara bryr sig om business. Maffian vinner både faktiskt; i pengar och makt, och i tjuskraft. En boss i Marcianise fick till och med teveprogrammet la Vita in diretta på Rai att filma hans brors extravaganta bröllop (helikoptrar släppte ner ett regn av blomblad över brudparet), medan boxarna tjänar mopedpengar. Men bossarna kan inte vinna boxningsmedaljer i det annars så businessaktiga och dubbelmoraliska OS. Och man kan man inte låta bli att tycka om i romantiken i Savianos beskrivning av vad Russo och Valentinos OS-tävlande betyder.

När de stoppar dem på gatan i Marcianise, frågar alla: ”När åker vi till Peking?” De säger inte ”åker ni”, utan ”vi”. För i såna här företag är man inte längre ensam, utan blir en summa av många. En summa som stärker anden. Och därför ankommer det att be de här två boxarna om en sak: ge tillbaka till de här platserna det som de tagit från oss, visa vad det betyder att födas här – vreden, ensamheten, intet varje kväll. För allt det här är stoffet som Clemente och Mirko är gjorda av, stoff som på andra ställen inte finns likadant. Den verkliga hungern efter att bli någon, uppnå ett mål, utskilja dig från fegheten och från svassandet bland de som är runtomkring dig. För livet mäter du varje gång du faller, för att slåss betyder att inte lita på någon, veta att här går allting alltid i uppförsbacke, alltid gardera dig och alltid komma ihåg de som inte klarade det.

Totti förklarar världen. Igen.

Ni som läser den här bloggen vill tydligen att jag ska skriva om Dennis Bergkamp, Zvonomir Boban och några jag inte ens vem de är, plus nåt av West Hams nyförvärv. Synd, för jag tänkte skriva om Francesco Totti.

Idag var det intervjuer igen, i Gazzetta och Corriere dello Sport som intervjuat honom samtidigt. Märkligt nog är frågorna och svaren ganska annorlunda, fast liksom ändå samma... Till exempel räddade en av Tottis hundar – två labradorer som jag tror att han mest är nån slags officiell husse för, de heter Ariel och Flipper och är livräddningshundar i Ostia – en kvinna ute i havet som fått kramp i lördags. Enligt Corrieronen säger han att han snart ska träffa hundarna och är väldigt fäst vid dem, fast han vet inte om de känner igen honom, de har så fullt upp med sin livräddningsskola. Enligt Gazzetta dello Sport säger han att han träffar hunden väldigt lite och inte vet om den känner igen honom, men det viktigaste är att hon räddar liv. Egentligen vet man aldrig om en person verkligen har sagt något som det står i en tidning i Italien att hon sagt, eftersom de tolkar så himla friskt.

I alla fall. Förra veckan analyserade Francesco landets kris, nu agerar han diplomat gentemot Rumänien. Totti var i Bukarest där Roma spelade match, och blev fast han bara satt på läktaren hyllad av hela publiken, som han aldrig förut blivit på något annat ställe utanför Rom, tydligen. Beundran för italiensk fotboll är uppenbarligen mycket stor i Rumänien. ”Det är nästan så att jag åker och spelar där”, sa han enligt Rom-Corriere och ”såhär är det inte alltid i Italien, men jag är van vid det här laget”. I Milano-Gazzetta är Italienkritiken reducerad till ”rumänerna gav oss en lektion i hövlighet”.

Med tanke på hur hatade rumäner är just i Rom, är det en smula ironiskt att det varit sånt ståhej om att Adrian Mutu skulle komma till Roma. Totti säger att han hoppades på honom, men det var helt säkert inte Romas fel att det inte blev så. Enligt Romas sportchef Daniele Pradè häromdan, var Mutu i princip Romas spelare förra tisdan, de hade kommit överens med spelaren och klubben och mejlat över kontraktet till Fiorentina, men sen oförklarligt ändrade sig Della Valle-folket inom loppet av bara ett par timmar. Häromdan började Mutu istället hoppa under nån match när Violas fans gjorde ramsan ”den som inte hoppar är giallorosso”.

En konstig grej som jag fastnade för i Mutuhistorien var att rumänens agent är Alessandro Moggi. Alltså lill-Moggi, sonen, som var president för GEA, som är åklagad i en rättegång som bara börjat. En rättegång som handlar om grejor han gjorde när han var – AGENT. Eftersom jag egentligen bara intresserar mig för Francesco Totti just nu har jag inte kollat upp hur det gått till eller vem han mer är agent för eller så, men varför har ingen annan heller gjort det? Hallå? Vad håller ni på med? Varför är det ingen som reagerar på att ALESSANDRO MOGGI JOBBAR SOM FOTBOLLSAGENT?

Det roligaste i intervjun är kanske att Totti kommenterar att Vucinic satt en straff i Bukarest med ”det är jag som lärt honom”.

1984, 2009, 2014, döden

Silvio Berlusconi har nu löst sopfrågan i Neapel. Det tog honom 58 dagar att lösa en 16 år lång kris om ingen annan lyckats stoppa. ”Neapel är nu en stad i Västvärlden igen, ordnad, ren.”

Ett mirakel.

Eller en förolämpning – välj.

Idag var det stor intervju med Francesco Totti i Gazzetta dello Sport. Med en ganska styltig och töntig intervjuare, som hela tiden talar till Totti i tredje person. Jag vet att man ska göra det i den artiga formen, men den här personen säger alltså Francescos namn hela tiden. ”Marcello Lippi har kommit tillbaka till landslaget. Kommer också Totti återvända?”

Men ändå. Totti gav till exempel en analys av hela landets problem.

Har en rik man som Totti någon uppfattning om Italien i kris?
”Ja, krisen är framför ögonen på alla. Övergången från liran till euron sköttes inte bra. Priserna har fördubblats, men inte lönerna.”

Jag tycker det är väldigt roligt varje gång man ser Francesco läsa tidningen. Det är inte så många i Italien som läser tidningen, faktiskt, och italienska tidningar är ju ganska krångliga att läsa. Gazzetta dello Sport som har blivit tabloid nu måste vara den modernast redigerade tidningen. Förutom någon gratistidning, kanske. Men Totti läser dem. I Skys intervju med honom häromdan, från samma dag som Gazzetta dello Sports, sitter han på en träningscykel och läser Il Messaggero. Jag vet i och för sig inte om han bara läser sporten.

Han kommenterar att hans vän Zeman har gått till Röda stjärnan: ”Jag tror det var svårt för honom att arbeta i Italien. Han betalar priset för sina strider.”

Och, det känns som jag tjatat om det här men inte lika mycket som Francesco Totti – nämligen att det viktigaste med den här säsongen är att Champions League-finalen spelas i Rom. Ödet, som Totti brukar säga. It’s now or never. Han fortsätter prata om det i la Gazzetta.

Championsfinalen i Rom är ett tåg som inte stannar här fler gånger för vår generation. Den är vårt mål, mer än scudetton. När Roma förlorade mot Liverpool 1984, var jag åtta år. Jag följde matchen framför teven, i soffan, med hela familjen. Jag minns Pruzzos mål och tystnaden under straffläggningen. Rom var stumt.

Det här är ju det bästa och hopplösaste med Francesco Totti: att han alltid talar om i förväg vad han vill och hur mycket det betyder, när alla andra säger ”nä, vi tar en match i taget”.

Han använder ett lite bakvänt uttryck när han pratar om att han ska stanna i Roma. ”Jag valde att dö här, för jag kände att det var rätt sak att göra.”

På ett väldigt typiskt sätt, verkligen, verkligen typiskt, blev det ingen affär i Bologna, där ju amerikanen Joe Tacopina skulle ta över. Jag har inte satt mig in i exakt vad det var som hände, men det är så, ja, TYPISKT att inget nånsin förändras i Italien, och det är så svårt att investera som utlänning. Igår skrev också Unicredit på  avtalet om återbetalning av Italpetrolis skuld, så det verkar som att Roma stannar hos Sensis så länge de vill.I veckan kom det en bok, den går att köpa i tidningskioskerna i Rom, som berättar både hur det gick till med ryssaffären härom året – Franco Baldini är intervjuad om det – och storyn bakom Soros-spektaklet och hur nära det var att Roma köptes av Soros. Jag tror att de menar att det var den påhittade araben som förstörde allt. Jag är väldigt skeptisk till den där arabhistorien, men vi får väl se om de lyckas övertyga mig med boken.

Totti, trots att han säger att Roma måste vinna Champions League och måste köpa två bra spelare till för att komma bättre än fyra i Serie A, är glad att familjen Sensi stannar, säger han. Han säger att de sa till honom på Trigoria att inget av det som stått i tidningarna var sant. I höstas skrev han så fint i Corriere dello Sport om hur Rosella lyckats i ensam i en värld dominerad av män, och hur han mindes när han och Rosella satt på sommarritiron när han var ung och fördrev tiden med att spela kort – och nu är han kapten och hon chef för alltihopa. Han har vuxit upp med familjen Sensi.

Han kommenterar såklart att Juve köpt Poulsen. Inte ett särskilt imponerande köp, enligt Francesco. ”Jag tror inte han tillför nåt tekniskt. Juve förstärkte sig med Amauri.”. På nåt vis är det nu Totti som är hjälten och Poulsen the bad guy i den gamla spotthistorien. Den mycket juventusvänliga Tuttosport hade rubriken ”Purtroppo Poulsen”, tyvärr Poulsen, när han blev klar. Ganska märkligt sätt att välkomna ett nyförvärv.

Totti vet inte om han kommer skaka hand med Poulsen, han kommer bestämma sig i när det blir aktuellt. Men han ger inte så mycket för hans ursäkt. ”Det är lätt att prata nu. Han kunde ha kommit dagen efter på förhöret och berättat sanningen.”

Han ska sluta 2014, säger han, när han är 38. ”Min fru Ilary har sagt att hon ska organisera avskedskvällen. Alla kommer ha roligt, utom jag.” Sen ska han bli dirigente. Till döden.

Totti update

Francesco och Cristian har börjat sparka på bollen nu. (Fast han gjorde det redan innan i smyg.)

Dagens bild

Don’t play that song for me

Det slog mig hur Roma dominerar hela EM. När jag skrev att de gjorde det menade jag inte det på allvar, faktiskt, men sen slog det mig att det ju faktiskt är så. Varenda match har alltså spelarna gått in på plan till den där jäkla Seven Nation Army. Alla lags supportar verkar sjunga det där riffet, till och med Sveriges. Jag erkänner att jag klagat mer än en gång på allt popopo-tradande, men min officiella åsikt är fortfarande att det är derbymagin som verkar.

Nu måste Spanien vinna, så blir EM nästan perfekt.

Korpfotbollsnivå

Åh, Annette Kullenberg. Uppenbarligen kör hon med teve och radio samtidigt. Så slipper hon Magnus Hedman. (Hon har börjat skriva i Expressen nu! Häromdan skrev hon en underbar krönika om en blus.)

Daje Daniele!

Daniele De Rossi och straffarna, del femtioelva. Man säger alltid sådär efteråt, men jag VISSTE att han inte skulle sätta sin straff. Det hjälpte inte att han hade Colosseum på skorna.

Daje Daniele

Det syns inte så bra men det är en bild från Gazzetta dello Sport, Daniele De Rossi har Colosseum på skorna! De där romarna... Man ser att det är hans för hans dotters namn Gaia står på plösen. Panucci har trikoloren istället, men han säger att han hellre skulle bo i Spanien än i Italien, han håller med Zapatero om att Spanien är ett bättre land. Jag hade kanske gillat om Spanien slog ut Italien egentligen, men nu är startelvan så romersk så jag måste heja på de blåa. Det verkar bli alla romanisti från start.

EM-bubblan

Efter att Cassano fixat naglarna på träningen igår, gick han bort och satte sig bredvid Pirlo och De Rossi på en bänk, Gattuso kom dit också och Cassano skojade och underhöll dem allihop, Danielino skrattade stort och till och med Pirlo såg road ut. Gudarna vet att det inte alltid varit så – jag har till och med undrat om det överhuvudtaget är möjligt för honom att fungera tillsammans med andra i ett fotbollslag – men just nu tror jag Antonio Cassano tvärtom är som en dröm att ha i en trupp, oavsett om han spelar eller ej.

Antagligen skulle man kunna ha en kamera som följer Cassano dygnet runt och det skulle aldrig bli tråkiga bilder.

Så, imorgon spelar Italien mot Spanien.

Min vän Cinzia brukar säga att hon flyttar till Spanien snart, om Berlusconi fortsätter som han gör. Italien–Spanien är egentligen ett mycket mer känsligt derby än det mellan Italien och Frankrike. Jag har för mig det var nån gång i vintras som Spanien gick om Italien i BNP per capita – en stor prestigeförlust för italienarna. Idag pratade Gattuso på presskonferensen om hur det upprör honom med äktenskap mellan homosexuella. I Italien är det till och med kontroversiellt att införa sambolagar, vilket Prodi försökte göra för ett år sen ungefär. Kyrkan ordnade en stor motdemonstration i Rom. Cinzia deltog i motdemonstrationen mot motdemonstrationen, men inte heller hon tycker att homosexuella ska gifta sig eller skaffa barn, det är inte normalt.

Berlusconi kommenterade Zapateros regering på sitt flinande, arroganta och pinsamma sätt, med att den var ”allt för rosa”, alltså med för många kvinnor, och Zapatero får nog svårt att hantera dem. Samma regering som är DEN ENDA som vågat klaga över Italiens rasistiska politik. Själv har den gamle kavaljeren en före detta showgirl från en av sina tevekanaler som jämställdhetsminister.

I Spanien har de till och med sopsortering på Bernabeustadion, medan alla vet hur det är med soporna i Italien. Panucci sa igår: ”Spanien var redan ett stort land när jag var i Madrid -96, men under den här tiden har landet växt väldigt mycket, det är en nation som har gjort viktiga förändringar mot en förbättring som Italien inte har gjort, deras politik de här tolv åren har varit bättre än vår.”

Spanien är så mycket modernare än sin storasyster, och det går samtidigt så mycket bättre för Spanien på alla sätt och vis.

Utom i fotboll, hittills, vilket visserligen är oändligt mindre viktigt, men ändå i sin tur väldigt retligt för spanjorerna.

Egentligen är kanske Spanien undantaget i Europa, och Italien bara det tydligaste exemplet på de kalla vindarna som blåser lite överallt. Det är ju en samling bedrövliga länder som tävlar i EM. Det är FRA-Sverige, Putin-Ryssland, Fritzl-Österrike, nationalist-Turkiet, Sarkozy-Frankrike... Och Italien – vad är egentligen det mest skandalösa av allt med Italien? Det senaste är i alla fall att Berlusconi ska skicka ut militären att patrullera gatorna i hela landet, som vanligt försöker ändra lagen för att klara sig från en rättegång som pågår mot honom, och ska göra det kriminellt för polisen att använda telefonavlyssningar annat än när det gäller organiserad brottslighet och terrorism. De som avslöjade Calciopoli till exempel, skulle fått fem års fängelse för det enligt Berlusconis förslag. Allt är delar av det fantastiska trygghetspaketet, säkerhetspaketet eller hur man nu ska översätta det.

Men detta har ju inget med EM att göra, så jag vet inte varför jag fortsätter tjata. I EM är det tvärt om, där vill jag inte att något lag ska åka ur i någon match. Jag tycker om alla. Varför kan inte både Kroatien, som blev så tokiga när de gjort mål och trodde att de vunnit, och magiska Turkiet, som man bara inte kan låta bli att charmas av när de gör som de gör, få vinna? Och Holland och Ryssland, som båda två exploderat och sprudlat sig fram genom turneringen. Fast okej, Ryssland sprudlade betydligt mer ikväll. Och Tyskland som tydligen fortfarande är det nya, sympatiska Tyskland från VM gick vidare, men jag ville ha kvar Portugal också, eller mest ville jag ha kvar Cristiano Ronaldo.

Uppenbarligen har alla lärt sig av Roma. Eller hur? Det måste ju vara Romas framgångar som har inspirerat den här vågen av anfallsfotboll i EM. Alla tränarna har helt tydligt suttit och studerat Spalletti (som för övrigt bor helt syndigt och ogift tillsammans med mamman till sina barn). Roma är framtiden. Till och med den gamle Milan-Donadoni, som började turneringen med att ställa upp halva Milans förlorarlag på plan, plockar in fler och fler gulröda. Imorgon sägs det att till och med Aquilani ska spela från start. Jag vet inte om Italien kommer anfalla så glatt eller ej – jag vet fortfarande inte riktigt vad Italien är för slags lag i den här turneringen, Spanien är så himla spanskt med sitt tiqui taca men vad är Italien? – men i alla fall kan det bli fyra romanisti i startelvan.

Spallettis Roma brukar man ju förresten säga spelar alla spagnola, vilket är en komplimang i Italien men kanske när allt kommer omkring inte ses som det mest pålitliga sättet att spela på. Ändå vann landslaget med sin offensiv mot Tyskland i VM, och Roma har nästan varit det mest framgångsrika italienska laget i år och slagit ut Real Madrid ur Champions League, med just Daniele De Rossi och Alberto Aquilani som Donadoni verkar välja nu. Det som är vinnande är alltid det bästa, är det mer italienskt än viljan att säkra bakåt? Det är åtminstone inte alls som man ser på saken i Spanien. Att säga att någon spelar italienskt där tror jag knappast är en komplimang.

Häromdan konstaterade Il Romanista att de som slagit ut Roma förut den här säsongen, blir straffade i EM. Kolla bara på Zlatan och Ronaldo. På något vis kommer antagligen Roma vinna EM. (Vi kanske till exempel kan köpa Pavljutjenko, Rosella?)

Dagens bildspel

Italiens landslag tränar. Antonio Cassano sitter bredvid, tittar på, solar benen och gör lite manikyr.

Uppdatering. Här är videon.

Vaffan Sverige

Kjell Häglund skriver hemskt roligt och träffande om gårdagens bedrövligheter.

Big Becali

Intressant artikel om familjen Becali. De två agent-bröderna är alltså kusiner till storpatriarken Becali, som verkar vara nån slags rumänsk mini-Berlusconi och det rumänska fotbollsförbundet till och med mer korrrumperat än Frankrikes.

Pasticceria

Jag börjar med Totti högst upp idag också, det blir så fint när man kommer in på bloggen då.

Egentligen var inte Francesco Tottis säsong så toppenbra i år, eftersom han var skadad och sjuk hela tiden. Men den var full av rekord. Kanske har vi glömt summera ihop det ordentligt för allt det här EM:andet. Den här säsongen blev det statistiskt säkerställt att Totti är Romas meste och bäste spelare någonsin, om man inte visste det förut i sitt hjärta. Alla minns väl till exempel de 500 barnen som stod uppradade för att fira de lika många Totti-målen i gulrött, eller ceremonin med Losi, vars alla tiders matchrekord han slog. Igår pratade De Rossi om det, apropå tröja nummer tio, som han ju fått överta i landslaget. Men han ska inte ta över den i Roma, sa han. De Rossi menar att nummer tio i Roma ska dras tillbaka när Totti slutar. (Totti är kanske en av de sista verkliga nummer tio-spelarna, men till och med han spelar ju mer som nio och en halv eller nånting sånt nu.)

De Rossi pratade också om allt snack kring försäljningen av Roma, och sa att det var svårt för spelarna, de visste inte om ledningen, tränaren skulle försvinna. Han pratade om det som om det var nåt som låg i historien, men saken är inte avgjord för Sensis har fortfarande inte presenterat nån annan lösning än att sälja Roma och nu har en amerikansk fond, Blackstone, kommit in i bilden. Och samma mönster som förut upprepar sig: börsen stiger, Italpetroli skickar ut en kommuniké med dementi. Under tiden har en annan amerikansk fond verkligen och på riktigt köpt in sig i nypromoverade Bologna, det är en ganska stor grej. Det är the usual suspects, Inner Circle Sports och Joe Tacopina, som ordnat affären. De verkar ha en plan.

Igår blev playoff-spelet till Serie A klart, och också Lecce går upp i A, förutom redan klara Bologna och Chievo. Pisa gick inte upp, som jag hoppades att det inte skulle. För nu blir det världens derby mellan Pisa och Livorno i Serie B.

Och, eh, det var faktiskt inte meningen att det skulle bli en sån här övergång här nu, men jag hade lovat att skriva om derbyt mellan Frankrike och Italien imorgon också. Det blev ju inte precis mindre laddat av vad som hände i fredags. Eller så blev det det. Rumänien har fler poäng, och Frankrike och Italien har inte avgörandet i egna händer. Två gamla föredettingar. Det spelar kanske inte ens nån roll vad resultatet i matchen blir.

Överallt i italienska tidningar varnar de såklart för att matchen mellan Holland och Rumänien kan bli en tårta, sufflé eller liten kaka – så kallar man en match som görs upp av två lag för att gynna dem själva och stänga ute några andra (se exemplet Sverige och Danmarks due a due) – för att strax efteråt obligatoriskt självreflexivt klaga över hur ”vi italienare” är förstörda och tänker på hela världen som befolkad av furboni och truffatori, för att Italien är så.

Donadoni försökte själv baka en liten tårta genom att direkt efter matcherna i fredags ringa till sin kompis Van Basten, hette det först. Sen ändrade sig Donadoni, det var visst sex månader sen han pratade med Van Basten.

Italien och Frankrike är lite som motsatser hittills tycker jag, fast de har samma poäng och båda blivit massakrerade av Holland. Frankrike har fantastiska spelare, en av de bästa trupperna om inte den bästa och dessutom flera spelare som är så bra man inte fattar hur de kan ha lämnats hemma. Och så spelar de så provocerande lojt och arrogant! I Italien säger man om fransmän att de har ”la puzza sotto il naso”, alltså något som luktar illa under näsan så de går med den i vädret hela tiden. Ja, det är en ganska trött kliché egentligen som man säger på skämt, men det är ännu tröttare att Frankrike verkligen spelar sådär. De är så jävla bra, tycker de, att de inte ens behöver försöka! Den ende som gör nåt är Ribéry. Men jag minns att det var såhär i början i VM senast också, och då spelade de plötsligt en förtrollande match mot det vidriga Brasilien och gick sen till final. Då spelade de så förtjusande att de fick en låt av mig. De kan få den igen, som en uppmaning. För, it’s been long overdue.

Italien däremot, har inte femtioelva toppenbra spelare att välja på på alla positioner, tvärt om. När en av deras bästa spelare blir skadad skickar de inte ens hem honom, utan han behövs på bänken fast han inte kan gå ens. Men de försöker i alla fall. Nu verkar det som att det blir en tredje variant av Italien i den tredje matchen, de säger med Cassano från start.

Dagens bild

(Tyckte det varit alldeles för lite Francesco Totti den senaste tiden.)

Romania

Amnesty varnade för rasistiska tendenser i sin årsrapport om Italien som kom nyss, förut har spanska ministrar varnat för samma sak. I förrgår uttalade sig regeringen i Rumänien, där en valrörelse pågår, om Berlusconiregeringens ”trygghetspaket ”, som ska klubbas igenom i sommar. De vill att paketet ska modifieras, att deras medborgare inte ses som invandrare (de är ju EU-medborgare), och utlovar samtidigt samarbete för att förhindra att rumäner som redan är dömda för brott kommer till Italien. Italiens minister Andrea Ronchi var där för att förklara. Han sa att linjerna kommer ligga fast i trygghetspaketet. Och: ”Vi vill inte förfölja enskilda etniska grupper. För oss är den italienske medborgarens säkerhet det viktigaste och Italien behöver invandring. Rasism är idioti. ” ”Vi är rädda för våra landsmäns säkerhet ”, sa Rumäniens Europaminister Adrian Ciocanea och utrikessekreteraren Magda Matache.

Som jag sa igår så har många italienska företag produktion i Rumänien. Roberto Bussolini, en av de företagare som mötte Ronchi i Bukarest, sa att det börjar bli svårt för dem där. ”Sen i september har polisen dragit tillbaka 1 400 tillstånd från italienare, vi ses som några som förföljer rumäner i Italien och utsugare i Rumänien. ”

Cristian Chivu sa att man ska hålla politiken utanför fotbollen, men det tycker inte hans agent, Giovanni Becali. Han och hans bror verkar vara agenter för ungefär alla rumänska fotbollsspelare. Il Romanista intervjuade honom och han sa om mötet med Italien imorgon: ”Det här är en match som måste vara till nytta också för den rumänska regeringen. ”

”Hur då?”

Våra ministrar måste förstå att de inte behöver vara så ödmjuka med sina europeiska kollegor. Så fort de hör en italiensk eller fransk minister tala öppnar de öronen. Vad handlar det om? Ju sämre de behandlar oss desto mer är vi servila. Jag älskar Italien, jag bad om politisk asyl på sjuttiotalet, jag kom till Neapel, där bodde jag i fyra år. Och jag fick dem alltid att respektera mig, också de som tog mig för en rumänsk figlio di puttana. I den här matchen måste vi visa att vi är ett väluppfostrat, respektfullt folk, att vi vet att ta emot utlänningar med öppna armar, och att vi har talang. Det är därför vi kommer vinna med 2–1.

Då påminner Il Romanistas utsände om att de säger att Rumänien kommer gå för oavgjort, vilket Becali tolkar som en i raden av alla förolämpningar mot det rumänska folket.

När man talar om vissa saker blir jag arg. Det verkar som att det bara är rumäner som begår brott. Men vad är det för diskurs. För den som gör fel måste fängelsets dörrar öppnas, oavsett nationalitet. Och sen är jag en affärsman, om vi vinner säljer jag lättare mina varor.

Ihopblandningen av matchen och politiken är extra förvirrande här eftersom han några meningar senare själv säger att Rumänien ska gå för oavgjort i alla matcher för att gå vidare i gruppen. Rumänien som, påpekar Il Romanista, i matchen mot Frankrike framstod som catenacciari. Rumänien spelar en bättre catenaccio än Italien nuförtiden om man ska döma av den matchen.

Il Romanista ber Becali göra reklam för några av spelarna han saluför.

Det går knappt att välja. Dorin Goian, Tamas, Contra som går gratis, vi har Daniel Nicolae som skulle kunna ge sig av från Auxerre, vi har Nicolita från Steaua, vi har Dica som Catania vill ha. Och Moti som kan följa efter Radu till Lazio.

EM-tecken

Jag har inte hunnit skriva förrän nu. EM började med att jag sms-rapporterade till pappa vad hans favoritspelare Cristiano Ronaldo gjorde i matchen pappa inte kunde se. Igår spelade Sverige bättre än jag befarat (eller var det bara motståndaren som var sämre än befarat?) mot ett totalt obegripligt Grekland. VAD HÖLL DE PÅ MED? Greklands anfallsspel, det vill säga det intet som fanns istället för anfallsspel, var det konstigaste jag sett i hela mitt liv.

Jag gillade verkligen att Sverige hade hittat på nåt med hörnorna. Anders Svensson slog dem, och Chippen stod bredvid honom ända till strax innan hörnan gick, då han sprang mot straffområdet. Man såg inte så bra annars vad planen gick ut på för tevevinkeln var så himla dålig varje gång. De verkade vara väldigt utspridda? Det är kul att de hittar på sånt. Det och Lagerbäcks och Anderssons kostymer var små tecken på ett litet klurigt självförtroende hos Sverige som behövs.

Jag vet att man alltid ska lita på Lagerbäck, han vet ju alltid bäst till slut. Ändå tvivlar man alltid på honom nån gång, den här gången var jag ett tag rädd att han skulle chansa med Linderoth men det gjorde han såklart inte utan spelade med Daniel Andersson som han skulle. Men Isaksson var svajig, eller? Nu kan man väl inte byta ut honom, men det kanske hade varit bättre med Shaaban ändå?

TACK ZLATAN!

Holland mot Italien var en härlig match, men dålig för Italien. Jag tror knappt jag sett Donadonis landslag spela någon gång förut, och jag kan inte säga att jag har så mycket mer känsla efter den här matchen för vad han hade tänkt sig åstadkomma med det.

Jag tänkte på en grej utifrån mitt inskränkta Roma-perspektiv, när Jens Fjellström sa att de blå i spelargången efter pausen hade sett ut som de inte var överens om vad de skulle göra. Daniele De Rossi har nummer tio. Tydligen struntar Donadoni i vem som har vilket nummer och låter spelarna själva bestämma det. Så de lät DDR ha tian, det mest symbolladdade numret. För spelarna är han nummer tio men för Donadoni är han inte ens en man för startelvan, inte ens avbytare. Det jag menar är inte att De Rossi skulle räddat allt bara han spelat (men det hade han gjort!), och han är ju inte heller en nummer tio-spelartyp (kanske ger de bara tian till romarna för de är så fåfänga och ingen annan bryr sig), men det verkar vara allmänt rörigt och otydligt vilka idéer som egentligen ligger bakom hur laget ska spela och vem som ska spela. ”Vi testar aldrig laget, vi får veta få timmar före match vem som ska spela. Vi behandlas som barn”, hade en spelare sagt till en annan som inte är med nu på telefon, enligt Gazzetta dello Sport idag.

Nu blir det nog förändringar och De Rossi kommer in. Jag hoppas verkligen att Materazzi hamnar på bänken. Han hade sin stund i solen under och efter VM, det var mer än någon kunde trott eller han själv ens drömt om. Det räcker. Han är inte så bra nu. Italien kan inte ha en så här dålig defensiv.

Däremot har det varit härligt att se Alessandro Del Piero den här säsongen. Det klär honom att slå ur underläge. Det klär hela Juve, men tydligast Del Piero. Den helgen nån gång i våras då Totti bad domaren att dra fanculo och orsakade en flera veckor lång debatt, sa ju Del Piero också mavaffanculova till domaren, eller åt domarens håll i alla fall, fast ingen brydde sig så mycket om det. Jag såg inte när Totti gjorde det men jag minns att kameran filmade precis när Del Piero sa det, han sa det! Till domaren. Men det var positivt. Han har haft nån slags positiv nästan ilska den senaste tiden. Så har han också vunnit skytteligan först i Serie B och sen A. I helgen pratade han om Akilles igen. ”Akilles finns alltid inom mig, i anden”, sa han. Inför VM sa han ju att han var som Akilles som satt på sin kulle och kontemplerade Calciopoli. Nu har han skakat av sig allt det, men Akilles identifierar han sig tydligen fortfarande med. Jag tror inte det är det Del Piero menar, men Akilles är ju faktiskt mest känd för sin svaghet, sin häl. L’Avvocato kallade ju Del Piero för Pinturicchio, det talar också direkt om en svaghet: konstnärens bräcklighet. Men han är starkare nu, mer Akilles än Pinturicchio. Han kommer antagligen också spela på fredag, som kapten.

Kanske är en katastrof som 3–0 vad som behövs för att Italien ska samla sig. Eller inte. Vi får se. Som jag sagt är nästa match, Italien–Rumänien, inte vilken match som helst. Många italienska företag flyttar sin produktion till Rumänien eftersom lönerna är lägre, det finns många rumäner i Italien och de är en särskilt hatad grupp, inte bara romerna utan rumäner i allmänhet, i ett land där rasismen eldas på av regeringen. I Rumäniens landslag spelar flera italienrumäner. Mutu är en av Serie A:s största stjärnor och Chivu en av ligans bästa backar. Många andra i laget drömmer antagligen om att gå samma väg som de. Att göra nåt som Zlatan med det där tevespelsmålet mot Italien i förra EM. Zlatan som kallas zingaro, zigenare, vänskapligt retsamt av lagkamraterna och hatiskt av motståndarfansen.

Eugen Terletac, president i den rumänska föreningen i Italien med 112 000 medlemmar, avråder rumänerna i Italien från att se matchen på storbildsskärmar på torgen och råder dem att istället stanna hemma. ”Efter problemen som varit känner vi oss inte särskilt lugna”, sa han, skriver Corriere della Sera idag.

Chivu sa igår: ”Det här är en fotbollsmatch och måste fortsätta vara det. Politik är politik och fotboll fotboll, det är bättre att inte blanda ihop dem.” Och ”För att vara med oss, på stadion i Zürich, kom 15 000 rumäner. De uppförde sig exemplariskt, för rumänerna är inte de som de tror i Italien eller i Europa, de är bravi ragazzi”. Sienas Codrea som kom till Italien när han var 18, nu är han 26, sa: ”När jag kommer tillbaka till Timisoara kallar de mig italienare. Jag gillar det, för jag älskar ert land och jag älskar Rumänien. Det här, för oss, blir en match mot den vackraste fotbollen i världen.”

Biùtiful cauntri

En scen i Gomorra börjar med att Totò, en tonårskille i Scampia som vill bli camorrista, står framför spegeln och noppar ögonbrynen. (Alexandra Dahlström beskrev träffande vad folk har på sig i Italien. ”Ragazzi” illustrerade hon med ett mycket representativt foto och listan: ”noppade ögonbryn/stora muskler/kepsar/solbränna/t-shirtar med FBItryck/ryggsäckar med dekorationer”.) Totò har örhängen, jeans, en tröja utan ärmar som ska likna Englands landslagströja med nummer sju på ryggen. Regissören Matteo Garrone var två månader i Scampia innan han gjorde filmen. Han sa till Repubblica:

Jämfört med hur camorran var en gång i tiden är ansiktena helt förändrade. Idag skulle jag säga är allt mycket mer fashion. De kriminella klär sig i Dolce e Gabbana, gör manikyr, solar i solarium. De är chica och välansade som berömda fotbollssspelare. När jag förstod att mördarna och langarna liknar Totti och Cannavaro mer än personer som är som vem som helst som du kan träffa på gatan blev jag chockad, eftersom jag hade ansikten à la Scorsese i huvudet och istället fick jag konstatera en stark antropologisk förändring.

Gazzetta dello Sport hade en liten faksimil från sin förstasida dagen VM i Tyskland började idag. Det stod ”Totti c’è” och ”Italia ci siamo”, på den. Jag hade nästan glömt hur mycket som handlade om Totti innan VM. Sen under VM gjorde det inte det lika mycket. Istället minns man hur spelarna så vackert och hedersamt reste sig ur Calciopoli-geggan.

Jag tänkte på att landet Italien är ännu mer förödmjukat, deprimerat, pessimistiskt och ridet av skandaler nu än vad det var innan VM. Det är soporna, dioxin-mozzarellan, rasismen, den falska olivoljan, det falska vinet, att en man som i resten av världen anses vara en löjlig, pinsam och antidemokratisk idiot nyss blivit vald till premiärminister, den allt tydligare katastrofala ekonomin, siffrorna om att maffian omsätter mer pengar än någon annan del av samhället.

Den stora Spartacusprocessen håller på att avslutas, och camorran dödar mer än vanligt. Senast Michele Orsi, en företagare i sopbranschen som gjorde stora affärer med klanerna men nu blivit botgörare och vittne.

Jag vet i och för sig inte hur mycket omvärlden tar notis om de här sakerna, de flesta har nog fortfarande nån slags Marcus Birro-dröm om Italien som den allra tydligaste bilden. Men nu börjar det ha gått så långt i landet att det kommer allt fler berättelser om det. Istället för pittoreskt fattiga 50-talskulisser från Garbatella är det filmer från de ikoniska segelhöghusen i Scampia som vinner priser i Cannes. För ett par månader sen kom en hjärtskärande dokumentärfilm som heter Biùtiful cauntri. Titeln är kanske den tydligaste gestaltningen av den krossade (själv-)bilden av Italien. Undertiteln är ”Il Belpaese dei rifiuti” och ”biutiful cauntri” är taget från dåvarande ministern Rutellis dåliga engelska uttal då han i en film som producerades till en mycket dyr och misslyckad turistportal på internet bönföll utländska turister att komma till il Belpaese, landet med ”världens bästa” städer, kultur och landsbygd. Filmen visar just landsbygden, den utanför Neapel. Osannolika, tragiska bilder av dumpade sopor längs vägarna, stinkande soptippar, kilometer efter kilometer av staplade ”ecoballe”, döende får, döende aprikosträd, romska barn som leker bland avfall, förkrossade bönder.

Men inget av det här har med fotboll att göra. Det kommer inte att påverka den och den kommer inte påverka eländet någonting. Ja, spelarna laddade upp för EM med att se Gomorra, det är sympatiskt att de har ögonen öppna för vad som händer utanför sin fotbollsbubbla, men en bubbla är den fortfarande. Så jag vet inte varför jag sitter och skriver om de här sakerna strax innan matchen ska börja, jag är ju knäpp.

Det är fint att Cannavaro ska sitta på bänken. Återigen är en romaspelare obegripligt petad: Daniele De Rossi. Istället satsar Donadoni på ett milanmittfält med Gattuso, Pirlo och Ambrosini, de som misslyckats så kapitalt både i Italien och Europa i år. Det känns gammalmodigt.