EM-tecken

Jag har inte hunnit skriva förrän nu. EM började med att jag sms-rapporterade till pappa vad hans favoritspelare Cristiano Ronaldo gjorde i matchen pappa inte kunde se. Igår spelade Sverige bättre än jag befarat (eller var det bara motståndaren som var sämre än befarat?) mot ett totalt obegripligt Grekland. VAD HÖLL DE PÅ MED? Greklands anfallsspel, det vill säga det intet som fanns istället för anfallsspel, var det konstigaste jag sett i hela mitt liv.

Jag gillade verkligen att Sverige hade hittat på nåt med hörnorna. Anders Svensson slog dem, och Chippen stod bredvid honom ända till strax innan hörnan gick, då han sprang mot straffområdet. Man såg inte så bra annars vad planen gick ut på för tevevinkeln var så himla dålig varje gång. De verkade vara väldigt utspridda? Det är kul att de hittar på sånt. Det och Lagerbäcks och Anderssons kostymer var små tecken på ett litet klurigt självförtroende hos Sverige som behövs.

Jag vet att man alltid ska lita på Lagerbäck, han vet ju alltid bäst till slut. Ändå tvivlar man alltid på honom nån gång, den här gången var jag ett tag rädd att han skulle chansa med Linderoth men det gjorde han såklart inte utan spelade med Daniel Andersson som han skulle. Men Isaksson var svajig, eller? Nu kan man väl inte byta ut honom, men det kanske hade varit bättre med Shaaban ändå?

TACK ZLATAN!

Holland mot Italien var en härlig match, men dålig för Italien. Jag tror knappt jag sett Donadonis landslag spela någon gång förut, och jag kan inte säga att jag har så mycket mer känsla efter den här matchen för vad han hade tänkt sig åstadkomma med det.

Jag tänkte på en grej utifrån mitt inskränkta Roma-perspektiv, när Jens Fjellström sa att de blå i spelargången efter pausen hade sett ut som de inte var överens om vad de skulle göra. Daniele De Rossi har nummer tio. Tydligen struntar Donadoni i vem som har vilket nummer och låter spelarna själva bestämma det. Så de lät DDR ha tian, det mest symbolladdade numret. För spelarna är han nummer tio men för Donadoni är han inte ens en man för startelvan, inte ens avbytare. Det jag menar är inte att De Rossi skulle räddat allt bara han spelat (men det hade han gjort!), och han är ju inte heller en nummer tio-spelartyp (kanske ger de bara tian till romarna för de är så fåfänga och ingen annan bryr sig), men det verkar vara allmänt rörigt och otydligt vilka idéer som egentligen ligger bakom hur laget ska spela och vem som ska spela. ”Vi testar aldrig laget, vi får veta få timmar före match vem som ska spela. Vi behandlas som barn”, hade en spelare sagt till en annan som inte är med nu på telefon, enligt Gazzetta dello Sport idag.

Nu blir det nog förändringar och De Rossi kommer in. Jag hoppas verkligen att Materazzi hamnar på bänken. Han hade sin stund i solen under och efter VM, det var mer än någon kunde trott eller han själv ens drömt om. Det räcker. Han är inte så bra nu. Italien kan inte ha en så här dålig defensiv.

Däremot har det varit härligt att se Alessandro Del Piero den här säsongen. Det klär honom att slå ur underläge. Det klär hela Juve, men tydligast Del Piero. Den helgen nån gång i våras då Totti bad domaren att dra fanculo och orsakade en flera veckor lång debatt, sa ju Del Piero också mavaffanculova till domaren, eller åt domarens håll i alla fall, fast ingen brydde sig så mycket om det. Jag såg inte när Totti gjorde det men jag minns att kameran filmade precis när Del Piero sa det, han sa det! Till domaren. Men det var positivt. Han har haft nån slags positiv nästan ilska den senaste tiden. Så har han också vunnit skytteligan först i Serie B och sen A. I helgen pratade han om Akilles igen. ”Akilles finns alltid inom mig, i anden”, sa han. Inför VM sa han ju att han var som Akilles som satt på sin kulle och kontemplerade Calciopoli. Nu har han skakat av sig allt det, men Akilles identifierar han sig tydligen fortfarande med. Jag tror inte det är det Del Piero menar, men Akilles är ju faktiskt mest känd för sin svaghet, sin häl. L’Avvocato kallade ju Del Piero för Pinturicchio, det talar också direkt om en svaghet: konstnärens bräcklighet. Men han är starkare nu, mer Akilles än Pinturicchio. Han kommer antagligen också spela på fredag, som kapten.

Kanske är en katastrof som 3–0 vad som behövs för att Italien ska samla sig. Eller inte. Vi får se. Som jag sagt är nästa match, Italien–Rumänien, inte vilken match som helst. Många italienska företag flyttar sin produktion till Rumänien eftersom lönerna är lägre, det finns många rumäner i Italien och de är en särskilt hatad grupp, inte bara romerna utan rumäner i allmänhet, i ett land där rasismen eldas på av regeringen. I Rumäniens landslag spelar flera italienrumäner. Mutu är en av Serie A:s största stjärnor och Chivu en av ligans bästa backar. Många andra i laget drömmer antagligen om att gå samma väg som de. Att göra nåt som Zlatan med det där tevespelsmålet mot Italien i förra EM. Zlatan som kallas zingaro, zigenare, vänskapligt retsamt av lagkamraterna och hatiskt av motståndarfansen.

Eugen Terletac, president i den rumänska föreningen i Italien med 112 000 medlemmar, avråder rumänerna i Italien från att se matchen på storbildsskärmar på torgen och råder dem att istället stanna hemma. ”Efter problemen som varit känner vi oss inte särskilt lugna”, sa han, skriver Corriere della Sera idag.

Chivu sa igår: ”Det här är en fotbollsmatch och måste fortsätta vara det. Politik är politik och fotboll fotboll, det är bättre att inte blanda ihop dem.” Och ”För att vara med oss, på stadion i Zürich, kom 15 000 rumäner. De uppförde sig exemplariskt, för rumänerna är inte de som de tror i Italien eller i Europa, de är bravi ragazzi”. Sienas Codrea som kom till Italien när han var 18, nu är han 26, sa: ”När jag kommer tillbaka till Timisoara kallar de mig italienare. Jag gillar det, för jag älskar ert land och jag älskar Rumänien. Det här, för oss, blir en match mot den vackraste fotbollen i världen.”