Biùtiful cauntri

En scen i Gomorra börjar med att Totò, en tonårskille i Scampia som vill bli camorrista, står framför spegeln och noppar ögonbrynen. (Alexandra Dahlström beskrev träffande vad folk har på sig i Italien. ”Ragazzi” illustrerade hon med ett mycket representativt foto och listan: ”noppade ögonbryn/stora muskler/kepsar/solbränna/t-shirtar med FBItryck/ryggsäckar med dekorationer”.) Totò har örhängen, jeans, en tröja utan ärmar som ska likna Englands landslagströja med nummer sju på ryggen. Regissören Matteo Garrone var två månader i Scampia innan han gjorde filmen. Han sa till Repubblica:

Jämfört med hur camorran var en gång i tiden är ansiktena helt förändrade. Idag skulle jag säga är allt mycket mer fashion. De kriminella klär sig i Dolce e Gabbana, gör manikyr, solar i solarium. De är chica och välansade som berömda fotbollssspelare. När jag förstod att mördarna och langarna liknar Totti och Cannavaro mer än personer som är som vem som helst som du kan träffa på gatan blev jag chockad, eftersom jag hade ansikten à la Scorsese i huvudet och istället fick jag konstatera en stark antropologisk förändring.

Gazzetta dello Sport hade en liten faksimil från sin förstasida dagen VM i Tyskland började idag. Det stod ”Totti c’è” och ”Italia ci siamo”, på den. Jag hade nästan glömt hur mycket som handlade om Totti innan VM. Sen under VM gjorde det inte det lika mycket. Istället minns man hur spelarna så vackert och hedersamt reste sig ur Calciopoli-geggan.

Jag tänkte på att landet Italien är ännu mer förödmjukat, deprimerat, pessimistiskt och ridet av skandaler nu än vad det var innan VM. Det är soporna, dioxin-mozzarellan, rasismen, den falska olivoljan, det falska vinet, att en man som i resten av världen anses vara en löjlig, pinsam och antidemokratisk idiot nyss blivit vald till premiärminister, den allt tydligare katastrofala ekonomin, siffrorna om att maffian omsätter mer pengar än någon annan del av samhället.

Den stora Spartacusprocessen håller på att avslutas, och camorran dödar mer än vanligt. Senast Michele Orsi, en företagare i sopbranschen som gjorde stora affärer med klanerna men nu blivit botgörare och vittne.

Jag vet i och för sig inte hur mycket omvärlden tar notis om de här sakerna, de flesta har nog fortfarande nån slags Marcus Birro-dröm om Italien som den allra tydligaste bilden. Men nu börjar det ha gått så långt i landet att det kommer allt fler berättelser om det. Istället för pittoreskt fattiga 50-talskulisser från Garbatella är det filmer från de ikoniska segelhöghusen i Scampia som vinner priser i Cannes. För ett par månader sen kom en hjärtskärande dokumentärfilm som heter Biùtiful cauntri. Titeln är kanske den tydligaste gestaltningen av den krossade (själv-)bilden av Italien. Undertiteln är ”Il Belpaese dei rifiuti” och ”biutiful cauntri” är taget från dåvarande ministern Rutellis dåliga engelska uttal då han i en film som producerades till en mycket dyr och misslyckad turistportal på internet bönföll utländska turister att komma till il Belpaese, landet med ”världens bästa” städer, kultur och landsbygd. Filmen visar just landsbygden, den utanför Neapel. Osannolika, tragiska bilder av dumpade sopor längs vägarna, stinkande soptippar, kilometer efter kilometer av staplade ”ecoballe”, döende får, döende aprikosträd, romska barn som leker bland avfall, förkrossade bönder.

Men inget av det här har med fotboll att göra. Det kommer inte att påverka den och den kommer inte påverka eländet någonting. Ja, spelarna laddade upp för EM med att se Gomorra, det är sympatiskt att de har ögonen öppna för vad som händer utanför sin fotbollsbubbla, men en bubbla är den fortfarande. Så jag vet inte varför jag sitter och skriver om de här sakerna strax innan matchen ska börja, jag är ju knäpp.

Det är fint att Cannavaro ska sitta på bänken. Återigen är en romaspelare obegripligt petad: Daniele De Rossi. Istället satsar Donadoni på ett milanmittfält med Gattuso, Pirlo och Ambrosini, de som misslyckats så kapitalt både i Italien och Europa i år. Det känns gammalmodigt.