Pasticceria

Jag börjar med Totti högst upp idag också, det blir så fint när man kommer in på bloggen då.

Egentligen var inte Francesco Tottis säsong så toppenbra i år, eftersom han var skadad och sjuk hela tiden. Men den var full av rekord. Kanske har vi glömt summera ihop det ordentligt för allt det här EM:andet. Den här säsongen blev det statistiskt säkerställt att Totti är Romas meste och bäste spelare någonsin, om man inte visste det förut i sitt hjärta. Alla minns väl till exempel de 500 barnen som stod uppradade för att fira de lika många Totti-målen i gulrött, eller ceremonin med Losi, vars alla tiders matchrekord han slog. Igår pratade De Rossi om det, apropå tröja nummer tio, som han ju fått överta i landslaget. Men han ska inte ta över den i Roma, sa han. De Rossi menar att nummer tio i Roma ska dras tillbaka när Totti slutar. (Totti är kanske en av de sista verkliga nummer tio-spelarna, men till och med han spelar ju mer som nio och en halv eller nånting sånt nu.)

De Rossi pratade också om allt snack kring försäljningen av Roma, och sa att det var svårt för spelarna, de visste inte om ledningen, tränaren skulle försvinna. Han pratade om det som om det var nåt som låg i historien, men saken är inte avgjord för Sensis har fortfarande inte presenterat nån annan lösning än att sälja Roma och nu har en amerikansk fond, Blackstone, kommit in i bilden. Och samma mönster som förut upprepar sig: börsen stiger, Italpetroli skickar ut en kommuniké med dementi. Under tiden har en annan amerikansk fond verkligen och på riktigt köpt in sig i nypromoverade Bologna, det är en ganska stor grej. Det är the usual suspects, Inner Circle Sports och Joe Tacopina, som ordnat affären. De verkar ha en plan.

Igår blev playoff-spelet till Serie A klart, och också Lecce går upp i A, förutom redan klara Bologna och Chievo. Pisa gick inte upp, som jag hoppades att det inte skulle. För nu blir det världens derby mellan Pisa och Livorno i Serie B.

Och, eh, det var faktiskt inte meningen att det skulle bli en sån här övergång här nu, men jag hade lovat att skriva om derbyt mellan Frankrike och Italien imorgon också. Det blev ju inte precis mindre laddat av vad som hände i fredags. Eller så blev det det. Rumänien har fler poäng, och Frankrike och Italien har inte avgörandet i egna händer. Två gamla föredettingar. Det spelar kanske inte ens nån roll vad resultatet i matchen blir.

Överallt i italienska tidningar varnar de såklart för att matchen mellan Holland och Rumänien kan bli en tårta, sufflé eller liten kaka – så kallar man en match som görs upp av två lag för att gynna dem själva och stänga ute några andra (se exemplet Sverige och Danmarks due a due) – för att strax efteråt obligatoriskt självreflexivt klaga över hur ”vi italienare” är förstörda och tänker på hela världen som befolkad av furboni och truffatori, för att Italien är så.

Donadoni försökte själv baka en liten tårta genom att direkt efter matcherna i fredags ringa till sin kompis Van Basten, hette det först. Sen ändrade sig Donadoni, det var visst sex månader sen han pratade med Van Basten.

Italien och Frankrike är lite som motsatser hittills tycker jag, fast de har samma poäng och båda blivit massakrerade av Holland. Frankrike har fantastiska spelare, en av de bästa trupperna om inte den bästa och dessutom flera spelare som är så bra man inte fattar hur de kan ha lämnats hemma. Och så spelar de så provocerande lojt och arrogant! I Italien säger man om fransmän att de har ”la puzza sotto il naso”, alltså något som luktar illa under näsan så de går med den i vädret hela tiden. Ja, det är en ganska trött kliché egentligen som man säger på skämt, men det är ännu tröttare att Frankrike verkligen spelar sådär. De är så jävla bra, tycker de, att de inte ens behöver försöka! Den ende som gör nåt är Ribéry. Men jag minns att det var såhär i början i VM senast också, och då spelade de plötsligt en förtrollande match mot det vidriga Brasilien och gick sen till final. Då spelade de så förtjusande att de fick en låt av mig. De kan få den igen, som en uppmaning. För, it’s been long overdue.

Italien däremot, har inte femtioelva toppenbra spelare att välja på på alla positioner, tvärt om. När en av deras bästa spelare blir skadad skickar de inte ens hem honom, utan han behövs på bänken fast han inte kan gå ens. Men de försöker i alla fall. Nu verkar det som att det blir en tredje variant av Italien i den tredje matchen, de säger med Cassano från start.