Sopkrisen i Neapel har blivit ohållbar under helgerna. Sophögarna tornar upp sig på trottoarerna. Såhär kunde julen se ut, mitt i Europa. I Pianura, en stadsdel i Neapels nordvästra utkanter, protesterar innevånarna mot att en soptipp som stängdes för flera år sen på grund av den var för farlig ska öppnas igen. De blockerar ingången och idag har det varit ständigt intensivare sammandrabbningar mellan demonstranter och polisen. Överallt tänder folk på sophögarna. Inne i städerna, på gatorna. Nu och här i världen, när alla krig och katastrofer åtminstone verkar pågå nån annanstans långt borta, och vår stora kris är den globala uppvärmningen, nånting som vi inte heller kan se eller märka av konkret men som vi pratar väldigt mycket om – då fortsätter den här väldigt påtagliga, stinkande, pysande och brinnande konsekvensen att välla upp i Kampanien. Av vårt leverne bildas avfall, och det måste ta vägen nånstans. Det märks, just där. Systemet funkar inte. Och vi kan inte fortsätta så här en enda dag till, ändå gör vi det. Det finns ingen lösning, inte ett enda förslag.
Neapel är annorlunda och svårt, ett undantag från resten av Europas historia kanske, men norditalienarna har i trettio år fyllt Kampaniens jord med sitt giftiga avfall. Jag frågade Roberto Saviano hur det kan vara såhär uppenbart, att alla vet vad som pågår och ändå fortsätter det. Ja, det är en naiv fråga för svaret är att det kan fortsätta eftersom människor; politiker, camorran, de som äger soptipparna, de som äger sophanteringsföretagen, företagen i norr som betalar en bråkdel av det verkliga priset för att göra sig av med sitt avfall, de tjänar mycket pengar på att den här eviga krissituationen finns.
Idag förklarar Saviano i Repubblica hur sopfrågan hänger ihop, och skriver att de enklaste mänskliga rättigheter blir ovanligheter på de här ställena. Saker som att ha en gata man kan ta sig fram på, andas luft som man inte dör av, att kunna leva med förhoppningar om livet som är normala i ett europeiskt land istället för en besatthet vid tanken på att emigrera eller ta värvning. Och man vänjer sig vid det. I Pianura pyser vit rök upp från under det tunna grästäcket, det är giftig gas från de gamla soporna. I Milano infördes trängselavgifter vid årsskiftet.
Men det var inte det vi skulle prata om. Det var en massa andra saker jag skulle säga men aldrig kom mig för medan det här mellandagssopberget växte, alltså kommer alltihopa nu. Det var till exempel nåt om en rolig början på en sarkastiskt hållen artikel i Repubblica om fotbollsklubbarnas ekonomi, om en milanesisk anomali. ”De stora siffrornas Inter bekräftar också i bokslutens Serie A sin oförmåga att vara normalt.” Av de fem stora klubbarna (som enligt Romtidningen Repubblica är Milan, Inter, Juve, Roma och Lazio) har fyra under de senaste åren skaffat sig betydligt normalare budgetar. Fejkade överskott och ofantliga kostnader för spelarköp och -löner är historia, och klubbarna börjar till och med gå med plus. Men den femte, Inter, har fortfarande stora underskott och enorma lönekostnader och verkar inte vilja ändra på den ordningen. För det är ju samma Inter som knappt förlorar en enda match och om ingen betydande formsvacka drabbar laget under andra halvan av säsongen (vilket såklart kan hända, förra året gjorde det inte det) kommer vinna ligan överlägset. Mönstret är nästan för enkelt att tyda. De italienska storklubbarna, och här kan man väl också räkna in Napoli, sköts alltmer modernt och affärsmässigt. Modernt i en italiensk kontext, men ändå. De ”rör sig långsamt mot en finansiell pseudo-normalitet”, som Repubblica skriver. Juventus, Lazio, Roma och Napoli satsar alla i större eller mindre utsträckning på unga spelare som de köper billigt eller som kommer från de egna plantskolorna, och att låta dem utvecklas. Också Milan har sänkt sina spelarkostnader. (Fast de satsar kanske mer på gamla spelare som fortfarande är bäst i världen men har blivit medelmåttiga i Serie A.) Den klubb som struntar i både balanserade budgetar och lokal förankring, det vill säga Inter, är den som på fotbollsplanen vinner över alla de andra hela tiden. Så hur länge ska de andra låta Inter vinna allt?
Häromdan påstod nån spansk tidning att Napoli med hjälp av rika neapoletanare som finansiärer, planerar för att köpa Messi. Han skulle bli som en Maradona, symbol för hela klubben och staden (istället för soporna) och göra Napoli till en av Europas största klubbar. Jag är knappast kompetent att spekulera i hur mycket sanning det låg i vad tidningen skrev, men det låter i alla fall dels som en omöjlig affär, och sen som motsatsen till vad Aurelio De Laurentiis alltid säger: han vill inte, inte, inte ha en ny Maradona utan ett stabilt kollektiv. Men om Napoli ska bli ett europeiskt storlag måste väl De Laurentiis förr eller senare köpa några stjärnor till klubben? Tanken på Messi som Maradonas arvtagare i Neapel är både fantastisk och skrämmande, eftersom De Laurentiis sätt att styra Napoli faktiskt är ett brott mot det som verkar vara Neapels ständiga öde: att aldrig förnyas. Nu skulle jag kunna skriva att ”kanske kan fotbollen vara ett exempel för resten av samhället”, men jag tror det är bättre att skriva att åtminstone har neapolitanarna sin fotbollsklubb och glädjen den för med sig, och det är inte alls en liten sak att ha.
Apropå Maradona, en överälskad symbol för en stad, skrev Kristina Kappelin en av sina skeptiska krönikor om Totti idag. Jag älskar när hon är butter och missnöjd. ”Francesco Totti skulle ha kunnat bli världens största spelare. I stället har han blivit en jätte i lilleputtarnas land, mer eller mindre självmant.” Det är så skönt att läsa Kristina Kappelin, jag står snart inte ut längre med alla svenska män som känner sig förföljda för att de gillar il calcio och ska hålla på och försvara den. Kristina Kappelin slipper dem uppenbarligen, för ”ingen jag träffar utanför Rom gillar Totti”, skriver hon. ”Det kan bara bero på att han så till den grad är en del av den här galna gamla stan, att både han själv och allt som omger honom är obegripligt en kilometer utanför Roms ringväg.” Det är bara för att hon bott så länge i Rom som hon kan skriva såhär: ”Rom älskar folk till döds, låser in dem i den djupa folksjälen. Och den är bottenlös, trångsynt och lite svampig i mitten.”
Kappelin skriver att Totti inte kan bli större än han är nu eftersom det faktum att han bara spelar i Roma hindrar honom. Jag såg ett litet klipp häromdan på en Totti som då inte kunde varit mer än tonårig, där han hur övertygat som helst säger att hans dröm är att spela hela sin karriär i Roma. Exakt likadana låter De Rossi och Aquilani nuförtiden. Är det tragiskt att de inte kan vidga sina drömmar mer än så eller har de sett nåt som är bättre än vi kan föreställa oss?
Själv har jag bara bott i Rom en kort liten stund och är helt förälskad i förhållandet mellan staden och Francesco Totti. ”Han har blivit en av modern fotbolls mest omoderna ikoner”, skriver Kappelin och det är förstås sant, och kanske ett problem men i så fall ett underbart problem. Eller jag håller nog inte ens med om att det är ett problem, för jag vet nästan inget finare än hur det i Roma går ihop att ha en totalt omodern kapten som symbol för ett av de modernaste projekten i Serie A. (Såhär kan det förresten till exempel se ut när man har det.)
En sak har i alla fall Kappelin glömt, för Totti har en sak kvar att vinna, en ambition kvar som fotbollsspelare förutom att vara Romas kapten i så många år till som det går. Nästa säsong spelas ju finalen i Champions League i Rom, och Francesco har bestämt att den ska stå mellan Roma och Liverpool. Han själv ska avgöra på straffar, självklart till Romas fördel. ”Det är mitt öde”, brukar han säga, att revanschera den katastrofala förlusten mot Liverpool 1984. Också det här är en fantastisk och samtidigt skrämmande tanke, och jag vet inte riktigt med exakt hur stor andel ironi och hur stort allvar Francesco säger så.
Totti kom ju tillbaka till planen, äntligen, precis innan jul, och det var en stor fröjd att se. Samma dag avslutade också Curva Sud sin protest. De organiserade grupperna kom in på arenan i paus, efter att de hållit sig därifrån sen matchen mot Udinese. De ville ju visa vad de var värda sa de, och jag antar de gjorde det. Man såg att de inte var så många och att de flesta i kurvan inte ville offra att gå på matchen för att stödja deras sak, men att de gjorde ganska stor skillnad för hur färgglad och högljudd publiken på stadion var. Ungefär så tror jag, jag var ju inte där och kunde se skillnaden själv.
Också i Milanoderbyt dagen efter protesterade ultras, och hela San Siro var grå. Milanoklubbarnas ultras-grupper ville att deras tystnad under derbyt skulle vara ett tillfälle att reflektera för ”den allmäna opinionen, medierna, institutioner och ligan, över möjligheten att ihärda med den repressiva politik som håller på att förändra, om inte till och med utrota, framför allt den goda delen av tifot”, skriver de i sin kommuniké. I slutet skriver de: ”Dagens tystnad behövs för att ni ska tänka efter. Vi ultras har redan gjort det...” Ändå har de inte tänkt ut någonting att säga om till exempel det faktum att Adriano Galliani sedan i våras tvingas ha ständigt livvaktsskydd just på grund av konflikter med en eller annan del av det organiserade tifot. Men sen dagen Garbriele Sandri dog har kurvorna varit fredliga, trots att de protesterat, så någon trovärdighet bakom den där självreflexionen finns kanske.
Corriere della Seras nätupplaga har haft en omröstning om vilket ord som bäst sammanfattar året 2007, och ultrà är ett av alternativen. Etta kom La casta, titeln på en bok som handlar om hur korrupta italienska politiker är. I en lång intervju i Il Romanista igår beskrev Gabriele Sandris bror passionerat vad det innebär att vara ultras och hur vackert det är. ”Ordet ultras används bara i negativ mening men så är det inte: det är det finaste sättet att följa sitt hjärtas lag var det än spelar, aktivt, genom att heja på.” Och så vidare. Sandris bror och far är djupt besvikna över hur medierna och polisen utnyttjat Gabrieles död. De menar att man gjort en mycket större sak av frågan om fotbollssupportrarna – och fotbollen har ingenting alls med saken att göra, säger de – än att en polis mördat en ung, helt oskyldig kille.
Francesco Totti försvarar såklart också sina ultras. Visserligen kanske deras protest inte visade så tydligt som de hade velat hur stort deras inflytande är, men för Totti är det är ändå fortfarande de som bestämmer hur mycket han kan älskas av den där kurvan, den där kärleken som han enligt Kristina Kappelin offrat chansen att bli världens störste för. Han sa efter manifestationen på Circo Massimo att det var en viktig sak att göra, och på julafton hade han en av sina artiklar han brukar skriva i Corriere dello Sport inne, och han skrev att han var glad att hans återkomst till planen sammanföll med att de organiserade grupperna också kom tillbaka. Han skriver att ultrà inte alls betyder våld, utan bara kärlek för sitt lag.
Eftersom Roma mött Manchester United och dess publik en del den senaste tiden skapade det lite uppståndelse i Rom att Alex Ferguson efter att själv ha suttit på läktaren på Old Trafford i veckan kallade stämningen där för begravningslik. ”The crowd were dead”, sa Ferguson. ”That was the quietest I’ve heard our crowd. We need the supporters to create a good atmosphere here because the players respond to that. At times it was like a funeral.” Och en talesman för en supporterorganisation svarar att det inte är så konstigt eftersom stadion är som en polisstat där folk är rädda att bli utslängda och förlora sitt superduperdyra säsongskort om de bara ställer sig upp. Exakt det här ville Curva Suds grupper visa: vi behövs, ni kommer sakna oss om ni inför ”il modello inglese”. Och Totti sa till dem på julafton att han behöver dem. Men bara de räcker ju inte till. Jag vet inte om det stämmer att Old Trafford är som en polisstat, men åtminstone vill folk gå dit.
I Italien hade Corriere della Sera istället en artikel häromdan med rubriken ”Stadion, den stora flykten”. Trots att Juventus, Napoli och Genoa kom till Serie A i år och ersatte de mindre lagen Ascoli, Chievo och Messina, plus alla derbyn som är under säsongen, är medelantalet åskådare i Serie A bara 2 786 fler den här hösten än förra. Mycket färre än förväntat. Och förra årets medelpubliksiffra var den lägsta de senaste 45 åren. Och folk kämpar om ordet ultras, om det ska betyda ligist eller kärlek till fotbollen, om det är alla lagarna som ska förhindra våldet som är orsaken till att folk inte vill gå till stadion eller om det är folks rädsla för våldsamheter. Jag tror kanske att båda sidor har rätt om att det är den andra sidans fel. Och eftersom jag lärt mig av Roberto Saviano att leta efter pengarna så tror jag kanske också att de kan bråka bäst de vill.
För, förutom den ökande normaliteten i budgetarna som Repubblica skrev om, så skiljer sig ju fortfarande Serie A från andra ligor genom att en så väldigt stor del av klubbarnas intäkter kommer från teve. Enligt la Repubblica kommer bara 12 procent av intäkterna från biljettförsäljning. Så nu ser situationen ut såhär: att det blivit en normalitet att inrikesministeriet stänger av bortasupportrar från arenorna, samtidigt som Sky Italia och Lega Calcio planerar för att spela flera matcher efter varandra både på lördan och söndan så att man kan sända fler i teve.
Någon tänkte sig kanske att det var en krisåtgärd att stänga av hela läktarsektioner, något man skulle göra medan man funderar ut en långsiktig lösning. Men vem behöver lösa den krisen när fotbollen på Sky Italia hela tiden slår nya tittarrekord?
