Dagens bild

Idag är det Francesco Tottis födelsedag, men egentligen blir det ju lika fint varje gång man slänger in den här bilden på bloggen. Fast just nu saknas han extra mycket. Kom tillbaka!

Tåget igen

Jag vet inte vad det är med mig. På kort tid har jag här i mitt hörn av internet sågat Kristina Kappelin, Jennifer Wegerup och säkert någon däremellan. Håller jag på att bli bitter och elak? Har jag varit det hela tiden? I Wegerupfallet anklagade jag i min egen indignation till och med henne felaktigt för ett faktafel i en gammal artikel. (Om ni vill ha förklaringen finns den i kommentarerna till inlägget.)

Även om ingen anklagat mig för det i just den frågan som jag åtminstone inbillar mig att min text (och den första texten jag skrev om den här tågfrågan) handlar om, antar jag själv att det är lite odrägligt att tala om för folk vad de ska bli upprörda över. Det kanske också är relativistiskt på nåt dumt sätt. Ändå tycker jag att det är något fel i proportionerna när ett skadat tåg får så mycket uppmärksamhet i förhållande till verkliga problem, och jag tror sättet det händer på i Italien säger nånting om landet.

Men jag har ju själv uppmärksammat tåget ganska mycket, och jag ska fortsätta göra det lite till bara, för efter ett mycket fascinerande mejlutbyte har jag nu på bloggen Europa Calling gått från att vara en rättshaverist med bristande läsförståelse till en läsare som mejlat en intressant artikel. Jennifer Wegerup har nämligen skrivit ett nytt inlägg och länkat till Repubblicas artikel om det försvunna tåget, och visat sig vara öppen för en mer komplicerad bild av verkligheten. Props till henne för det.

Nästa söndag spelar Napoli borta mot Genoa. Förhållandet mellan just de supporterskarorna måste vara något väldigt speciellt i Serie A, att ha ett så tydligt vänskapsförhållande i en liga som annars präglas av motsättningar. Förrförra säsongen möttes de i Genua i sista matchen i Serie B och firade kvalificeringen till A tillsammans. Ändå är det bestämt att Napolis supportrar inte får åka på bortaresan dit, och biljetter får bara säljas i Ligurien.

My heart is closed for the season

Genoa–Roma, 3–1. Daniele De Rossi utvisad. Totti skadad. Lazio vinner med 3–0.

Roberto Maronis bästa vän

Fan, jag skulle gå och lägga mig men så läste jag vad den superkunniga Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig, skriver om ”Krig, maffia och fotboll”, och blev upprörd.

Om man läst Gomorra, om man känner till vad som händer i Italien just nu, där ett mördarband från Casalecamorran härjat i flera månader, hittills har de dödat 16 personer, de första berättade jag om i våras om nån minns, och i torsdags skjöt de ihjäl sju personer och skadade en allvarligt, sju var afrikaner och en italienare, kanske hade en eller två av dem något att göra med droglangning, de andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle – då förstår man väl hur meningslöst det är att prata om camorran i samband med det där tåget?

Kanske kan en sådan bok (Gomorra) också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom, kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor.

Skriver Jennifer Wegerup, som är superinsatt i allting som har med Italien att göra.

HUR DÅ? Hur kan boken förklara det? Vad menar hon? Varför upprepar Jennifer Wegerup de lögnaktiga insinuationerna från Italiens rasistiska regering som om de vore nån slags insiktsfull fundering från en Italienexpert som hon, som nästan bevakat krig, över hur det italienska samhället fungerar?

Uppenbarligen har hon inte lyssnat på de åklagare och poliser som säger att inget tyder på att det som hände  var planerat av camorran eller nån annan, som inte kan utreda skadorna på tåget eftersom det redan var i trafik när polisens tekniker skulle undersöka det, och som pratar om att det var förståeligt att folk tappade tålamodet. Alltså knappast om nån ”kapning”, ett ord från de första dagarnas hysteriska rapportering.

Eller lyssnat på de ledare för curvorna som är beredda att ta ansvaret för de överträdelser som skedde, men inte vill bli anklagade för saker som inte hänt.

Hon ger en helt annan beskrivning av verkligheten än den ende journalist som själv, tillsammans med sin kollega, var ögonvittne till händelserna. Hans skildring har cirkulerat lite överallt på nätet.

Men det är inte det jag blir upprörd över, utan hur man kan trivialisera nånting så på riktigt oändligt hemskt som det som händer i Kampanien, så att man använder det för att sprida indignation över fotbollssupportrar. Hur kan man över huvud taget tänka på det där tåget när man just läst Gomorra och när det här fruktansvärda just hänt? Eller är det så illa att Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig och läst en ”mycket målande artikel” i Repubblica om rättegången mot de två personer som greps på matchdagen, inte känner till vad som hänt i Castelvolturno? Eller bryr hon sig inte? Det vore i och för sig värre.

Om ni har har möjlighet, läs en av alla artiklar i Repubblica som Jennifer Wegerup missat – Roberto Savianos artikel från igår, en förbittrad och sorglig uppgörelse med hans hembygd, där han namnger alla de sex mördarna. Här. Han vet. Jag vet inte hur vi i Europa kan tillåta att detta pågår bland våra egna medborgare.

Tänk på det och glöm det jävla tåget.

Cluj, schmuj

Bara så ni vet tänker jag inte ge upp om Champions League-finalen. Inte nu, inte efter första matchen. Det var inte så det skulle bli. Jag vägrar.

Totti c’è

Okej, så det är kris i Roma lagom till att Champions League börjar. Nu är i alla fall Totti, De Rossi, Mexès, Juan och Vucinic tillbaka i truppen. Totti intervjuades av Roma Channel idag, han är på 70 procent sa han, och passade på att tjata två gånger om att finalen går i Rom och vi inte tänker låta det tillfället passera oss förbi. Mitt i attackerade en fluga honom. Och så skämtade han, om vem i Roma som är i bäst form. ”Jag.”

Hur farligt kan nånting vara när man har en skämtande Francesco Totti i laget?

(Inte så farligt att man kan förlora mot Cluj? Väl?)

Några grejor till

Jag rättar mig själv lite. Roberto Maroni har ju kommit med mer exakta siffror än ”200 på tåget” om hur många de dömda napoletanarna var. Enligt Maroni fanns bland de 3 096 personer som köpte bortabiljetter till Roma–Napoli 800 personer med noteringar i brottsregistret. Av dem hade 27 stycken kopplingar till camorran.  260 var dömda för drogförsäljning, 419 för brott mot egendom, 218 för brott mot person eller myndighet, 70 för vapeninnehav, 71 för störande av allmän ordning, 70 för förfalskning och 210 för mindre brott.

Jag antar att man kan ta fram de här väldigt exakta siffrorna eftersom alla som köpte biljett registrerades så noggrant. Eftersom det inte är förbjudet för personer med noteringar i brottsregistret att gå på fotboll, kan man fråga sig vad offentliggörandet av uppgifterna är till för, mer än att bidra till en allmän bild av fotbollssupportrar som brottsliga och farliga typer.

Man kan också fråga sig om Roberto Maroni anser att han själv är olämplig att gå på match. Han är stolt över sin dom för våldsamt motstånd, har han sagt. Den kom efter en demonstration för Padanien, alltså det norditalienska område som Lega Nord vill ska bryta sig loss från resten av landet. Jag säger det igen: han är INRIKESminister.

Jag måste också påpeka igen hur snyggt, roligt och fint Napolifansen reagerat på allt som de blivit utsatta för. De gula tröjorna är en så smart replik. Allt under demonstrationen innan matchen igår gick lugnt till. En av killarna gick in i spelarbussen när den kom, och hejade på laget. De satte upp skyltar utanför stadion där det stod ”inträde förbjudet för personer dömda för brott”. Inne på stadion var ju curvorna tomma, någon på långsidan hade en banderoll: ”Jag var i Rom. Stäng sittplats”. Den stora banderollen utanför stadion hade budskapet: ”tomma curvor, absolut tystnad: resultatet av vad ni planerat, men skadan ni orsakat, har er värderingsman uppskattat den?” Ja, på italienska rimmade det, så det lät lite bättre.

Napolifansen är inte oskyldiga, varken i allmänhet eller till saker som hände den där söndagen, så mycket tror jag står ganska klart. Men i hela den här soppan har just de varit anledningen att tro på att det kanske inte står så illa till med de italienska fotbollsfansen som alla vill påstå.

Resistenza e oltraggio a pubblico ufficiale

Kolla på Napolifansen! De demonstrerade utanför San Paolo idag, i tröjor där det står ”IO HO PRECEDENTI PENALI”. Jag är tidigare dömd. Snyggt gjort! Folk, framförallt inrikesministern Maroni som nu helt tagit över besluten om säkerhetsåtgärder kring fotbollsmatcher, har ju varit otroligt upprörda över hur många dömda brottslingar det finns bland fotbollsfansen. Härom söndan var de tydligen 200 stycken bland Napolis fans, hur de nu kunde räkna ut det så fort. Av 2–3 000 eller så.

Annars går dagarna och fler och fler uppgifter dyker upp om vad som egentligen hände, eller inte hände, eller om hur lite nån vet om vad som hände på det där tåget från Neapel till Rom. Medan färre och färre bryr sig. Igår kunde man läsa i Repubblicas Neapelupplaga att själva tåget försvunnit. Polisens tekniker skulle undersöka det, men då fanns bara fyra av vagnarna kvar i Neapel. Resten av de totalförstörda vagnarna var i redan trafik. Däremot har de hittat den tåganställde som skulle ha attackerats och skadats. Han hade inte en skråma på kroppen.

I Repubblicas artikel uttalar sig också riktiga åklagare, äntligen, som utreder saken. Man får inte glömma hur många duktiga och modiga åklagare och domare som finns i Italien, inte minst i Neapel. Chefsåklagaren Giovandomenico Lepore säger att det är förståeligt att folk på tåget tappade tålamodet, de hade ju väntat sen klockan sju på stationen och tåget gick först tolv. Men hittills har de inte hittat någon kriminell plan utverkad av camorran. ”Många camorristi är tifosi. Men det är svårt att hitta utifrån otåligheten den söndan en förutbestämd plan. Hur som helst utreder vi allt.”

Något av det fulaste i hela historien måste vara polischefen Manganellis (kul namn på en polis, det betyder batonger) uttalande om att camorran var inblandad. Vem som helst som kan tänka själv kunde räkna ut att det han sa var orimligt. Vad är camorran? Ja, vi kan ta ett exempel utan att behöva lämna vägen mellan Rom och Neapel, för det finns en stor maxiprocess, Spartacusprocessen, där det framgår att Casaleklanens företag byggt motorvägen A1 mellan de två städerna. Maffiorna vinner viktiga kontrakt, de bygger landet. De behöver inte ta tåget. Att dra in camorran i den här historien är både att demonisera ultras och förminska betydelsen av den organiserade brottslighetens makt, och utgår från ett fördomsfullt sätt att se på Nord- och Syditalien.

Nu spelar det förstås ingen roll vad sanningen är, för de första dagarnas skamlösa rapportering om den där tågresan och politikernas tävlan om vem som kan ta i med de hårdaste tagen mot fotbollens våldsverkare, har antagligen redan lagt grunden för läktarpolitiken den här säsongen. Det verkar ju så på de åtgärder som vidtagits kring matcherna den här helgen. Alla stängda läktarsektioner och inställda bortaresor har alltså sin grund i att världens fredligaste camorraklan av allt att döma inte attackerade varken polisen, andra passagerare, tågpersonal eller motståndarfansen förra söndan, och ingen blev skadad.

Enligt Marco Travaglios och Peter Gomez bok Se li conosci li eviti, är förresten antalet dömda, åklagade och personer under brottsutredning i det nya italienska parlamentet exakt hundra stycken. Av 630. Minister Maronis dom är på fyra månader och tjugo dagar. Motstånd mot polis.

It’s the media image

Via il Pallone in confusione, av mig från italienskan översatta utdrag ur en intervju med en österrikisk journalist som tillsammans med en kollega åkte med på tåget från Neapel till Rom förra söndan. Originalartikeln på tyska från derStandard.at.

(Uppdatering. Jag råkar ha IPIC i min rss-läsare, men tydligen kommer översättningen av artikeln från början från asromaultras.org, vilket jag inte sett förut. Rätt ska vara rätt. Nu finns det av någon mystisk anledning en länk hit där. Coolt.)

Ni var ögonvittne till händelserna på stationen i Neapel, kan ni berätta vad som egentligen hände?
Först och främst kan man absolut inte prata om napolitanska ultras som hotade och fick 300 passagerare att stiga av tåget, sen av attackerna mot kontrollanterna från Trenitalia såg vi inget. Tåget skulle gå 09.24. Strax efter 11 gick personal från Trenitalia genom tågen för att råda passagerarna som inte var tifosi att ta ett annat tåg, vilket alla gjorde. Till slut avgår klockan 12.30 ett tåg som är överfullt och överhopat. Vid ankomsten till Rom hade matchen redan börjat; vi kom in på Olimpico i 52:a spelminuten, en skandal med tanke på att största delen av supportrarna hade betalat både tågbiljetten och inträdesbiljetten till Olimpico på 28 euro. Vi såg demoleringen av toaletterna men man kommer aldrig upp i siffran som Trenitalia officiellt kommunicerade (om vad skadorna på tåget kostat, min anm.), och sen får nån tala om för mig vad som skulle finnas att plundra i ett tåg... det hela övergår min fantasi, precis som nyheten att ultras skulle använt tårgas på Termini-stationen.

Fanns det något ögonblick när ni var rädda att något skulle hända?
Vi var aldrig rädda för nånting som de napolitanska ultras gjorde, de attackerade inte ordningsmakten varken på stationen eller på stadion, också för att de visste vad som stod på spel. Den enda stunden av anspänning var när polisen efter matchen kom in i bussarna för att slå mot vem som helst som fanns i deras väg, allt med ursäkten att de här personerna skulle ha hindrat bussens avgång. Det mest absurda är att de här bussarna gick först efter en och en halv timme! De höll oss kvar inne på stadion i fyra timmar utan möjlighet att köpa vatten eller mat. Löftet om att få vatten hölls aldrig!

...

Vilka slutsatser drar ni av helgen?
I framtiden kommer jag tro ännu mindre på nyheter om våldsamheter som kommer från Italien. Det finns en enorm diskrepans mellan det som vi såg den dagen och vad medierna rapporterade dagen efter. På hela dagen träffade vi inte en enda journalistkollega. Medierna har inte gjort någon enda undersökning på plats, de använder sig av rapporter som myndigheternas informationsavdelningar redan gjort färdiga. Och i de rapporterna tas ingen eller bara minimal hänsyn till fansens version. Raiuno är den enda kanalen som har låtit också tifosi och vanligt folk tala, och inte bara politiker och olika representanter för myndigheter om det som hänt. Och de vanliga människorna och supportrarna berättar historier som stämmer överens med vad vi upplevde förra helgen.

Miraklet den 9 september

Idag är det min födelsedag och inga olyckor har så vitt jag vet hänt i Roma. Däremot har en överraskande nyhet kommit: Francesco Totti tränade med laget igår och idag gjorde han dessutom två mål, och kan kanske tvärsemot tidigare besked vara med mot Palermo på lördag! Eller, jag vet inte för hans läkare sa ”han är i god kondition, men vi släpper inte ut honom på plan förrän han är 100 procent läkt”, hur man nu ska tolka det. I varje fall är det en sensation som hänt. En historisk händelse. Så här formulerar läkaren sig:

För första gången i idrottsmedicinens historia kommer en spelare som opererat korsbandet tillbaka till planen efter fyra månader.

För första gången i idrottsmedicinens historia.

Même sous la pluie

Jag hade tänkt skriva om Kristina Kappelins exceptionellt idiotiska krönika i Aftonbladet om hur ”världen står i brand” på fotbollsläktarna i Italien (ställen som hon själv antagligen inte besökt på mycket länge för i så fall hade hon vetat att de inte alls står i brand). Men nu glömde jag bort allt det för sen läste jag om Frankrikes VM-kvalmatch mot Österrike. Roms stolthet Philippe Mexès får ju nu äntligen chansen i landslaget efter att Domenech så länge vägrat ta ut honom. Eller, han fick. Han spelade från start. Han gjorde självmål. Sen orsakade han en straff. Frankrike förlorade med 3–1. ”Skjut inte Domenech: den huvudsakligt ansvarige för Frankrikes förlust mot Österrike är jag”, sa han. Förstår ni? Förstår ni att jag försöker samla ihop magin här, tecken på att La Magica har alla sina lyckliga  specialkrafter med sig på den omöjliga vägen mot Champions League-finalen. Allt som händer är olyckor!

Uppdatering. Såg på Sportspegeln. Mellan självmålet och straffen orsakade Philippe också en frispark som ledde till ett baklängesmål. Han låg alltså bakom alla tre.

En kedja av anomalier

Det här läste jag i tidningen idag: att igår åkte en 20-årig kille tåg från Alassio i Ligurien i norra Italien, ända till Cassino som ligger mellan Rom och Neapel. Plötsligt för en månad sen hade hans jämnåriga flickvän från samma stad anslutit sig till klostret i Montecassino. Hon vill bli nunna, han vill ha henne tillbaka. På eftermiddagen kom han fram till klostret, men hon vägrade prata med honom. Så han lämnade en banderoll, ett stort vitt lakan utanför med meddelandet ”ti amo, torna da me”. Jag älskar dig, kom tillbaka till mig.

I söndags var det några killar som åkte tåg på samma spår fast åt andra hållet. De orsakade lite casino. ”Una catena di anomalie”, en kedja av anomalier, kallade inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord det som hände. Det började i Neapel, där folk alltså övernattade utanför San Paolo förra veckan för att få biljetter till bortamatchen mot Roma. En gigantisk banderoll fanns utanför stadion: ”TUTTI A ROMA CON IL TRENO”. Alla till Rom med tåget. På lördagen, dagen innan matchen, skickade Trenitalia ut ett meddelande som uppmanade de tifosi som skulle till Olimpico att inte åka tåg, för det fanns ingen plats, det var 31 augusti och söndag, sista dagen på semestern för en massa norditalienare som skulle hem från solen i Syd.

Ingenting av det som följde kunde överraska någon. Det fanns mycket riktigt inte plats på tåget. Trenitalias lilla uppmaning hade inte lika stor påverkan som hela veckans paroll från supportrarna: ”vi tar tåget till Rom”. Så de tog över 9.25-tåget mot Turin. Övriga passagerare fick stiga av, uppmanade av tågpersonalen eller supportrarna. Tåget avgick tre timmar försenat, överfullt av tifosi. När det kom fram vid avsparkstid klockan tre var tåget ganska illa åtgånget inuti. Supportrarna vällde ut på Termini, att döma av filmerna som kommit ut på Youtube gick de ganska samlat och högljutt och med en och annan tänd bengal med sig, genom stationen till bussar som väntade, bland annat skanderandes ”bruciamo la capitale”. Men det var inte så mycket som brändes ner. Bussarna tog dem till stadion, där var första halvlek redan spelad och de kom in utan biljettkontroll om jag fattat rätt. Tidningarna fylldes i dagar av indignerade beskrivningar av huliganernas framfart, på olika forum på nätet kan man läsa om övervåld från polisen, som ändå inte verkar ha gjort några särskilt ambitiösa försök att stoppa det hela.

Snart deklarerade inrikesministern, såklart, att Napolis supportrar inte får åka på bortamatch på hela säsongen. Och alla började, såklart, skriva vidare på den eviga historien om den förlorade staden Neapel. Polischefen menade att camorran var inblandad. Fabio Cannavaro uttalade sig från landslagslägret i Coverciano och menade att bilden av Neapel svärtats ner än en gång, men han är alltid stolt att vara napolitanare. Och så vidare.

Jag vet inte om alla redan glömt upploppen i Rom, protesterna i Milano och Bergamo i vintras när Gabriele Sandri dog. Jag kommer ihåg att jag frågade Roberto Saviano om det, för jag råkade intervjua honom strax efteråt. Det var nåt om varför det kan bli upplopp i Rom för fotbollens skull, när värre saker, som de han berättar om, händer i till exempel Neapel medan ingen protesterar. Han pratade om att fotbollssupportrarna är välorganiserade, vilket motståndet mot maffian inte är. Det finns inte ens en tillräckligt stark berättelse, en tydlig indignation över levnadsförhållandena i södra Italien som kan engagera på ett självklart sätt.

Ikväll uttalade sig Italiens premiärminister om det ockuperade tåget. Han befinner sig själv i Neapel på grund av en konferens om sopsituationen i Kampanien. Han tycker inte – och man kan fråga sig om han nu uttalar sig som ägare till en fotbollsklubb eller som premiärminister – att Napoli ska åläggas något ”objektivt ansvar” som det heter när en klubb straffas för vad dess supportrar hittat på. Han lovar att den engelska modellen ska införas i Italien. Och så säger han: ”Mot de våldsamma fansen ska vi följa metoden som användes mot soporna: staten ska börja agera som stat igen och mot den som blandar ihop tifo med ligism kommer vi inte ha någon som helst tolerans.”

Silvio Berlusconi hävdar ju att han är på väg att lösa sopfrågan i Neapel, att han löste den akuta krisen på 58 dagar. Det är inget av hans bisarra skämt när han säger det, men det kunde varit det eftersom det fortfarande ligger kvar sopor på gatorna, bara inte längre där det syns mest. Sophanteringen sköts fortfarande genom samma korrupta samarbete mellan politiker, företagare och camorra, sopor dumpas fortfarande illegalt, och inget hållbart sätt att ta hand om hushållssoporna har presenterats. Det är bara det att medierna inte rapporterar om saken just nu. Men vill man  ha bevis finns det till exempel några människor som börjat samla videodokumentation från ”La terra dei fuochi”, Eldslandet, som det mest drabbade området kallas. Nu i augusti har de fångat svarta rökpelare som dyker upp på himlen, mellan städer, köpcentrum och fruktodlingar. När de kommer fram till en ursprungsplats för en rök är det däck, frigolit, plastavfall som eldats upp, och nytt material har redan fyllts på ovanpå askan. Bilderna är osannolika. Vad är svårast att tro på, att camorran eldar upp farligt avfall ute i naturen så att landskapet fylls av svarta rökpelare, mitt framför ögonen på hela världen, utan att polisen, staten gör nånting? Eller att Berlusconi löste sopkrisen på 58 dagar?

En reporter på Corriere della Sera har pratat med en man, Pietro kallas han i artikeln, som var med i upproret i Pianura i våras, och var med på tåget till Rom i söndags. Det sägs ju att ultraskillar från Napolis curva A anlitades av camorran för att hetsa demonstranterna mot polisen när folket i Pianura motsatte sig att den gamla, farliga, av en orsak stängda soptippen skulle öppnas igen. De säger det, men jag vet inte om det är sant. Åklagaren Antonello Ardituro som utreder huliganismen i Neapel menar att det är samma professionella upprorsmakare som fanns på tåget som också fanns i Pianura och i Chaiano, där regeringen nu vill öppna en soptipp men folket har motsatt sig och blockerat arbetet. Överallt där nya sopanläggningar ska öppnas möter protester från befolkningen, för de har inget som helst förtroende för staten, som har svikit dem varje gång. De vet att camorran kommer vara inblandad, de vet att farligt avfall kommer dumpas, för så är det överallt.

I somras satte Italiens regering in militärer att patrullera gatorna i städerna. (Igen är det ofattbart så man kan inte skriva det bara sådär utan måste kursivera.) Ändå kunde alltså fotbollssupportrar ta över ett tåg, få det att köra dem från Neapel till Rom, där de blev hämtade av bussar som körde dem till stadion, där de släpptes in utan biljettkontroll. Men nu ska staten ta itu med huliganerna, säger premiärministern.

I somras läste jag en mycket bra artikel om just sopsituationen och staten, det som Berlusconi nu tar som exempel. Artikeln börjar med att en zoolog och miljöaktivist ifrågasätter ungefär den fråga jag ställde till Roberto Saviano.

Varje gång de säger till oss: varför protesterade ni inte när camorran dumpade giftigt avfall? Hoppar jag upp från stolen. Hur menar de? På åttiotalet vakade vi om natten, riskerade livet, för att blockera lastbilarna som arbetade för den organiserade brottsligheten. Hur tror ni att så många undersökningar från antimaffiapolisen föddes?

Angelo Genovese som säger det, är 48 år och en av de som motsätter sig sopanläggningen i Chiaiano. Hans och hans kamraters protester på 80-talet ledde till utfrågningar i parlamentet och antimaffiapolisen började ägna sig åt vad de nu kallade ”ecomafie”. Under nittiotalet slutade Genovese protestera för han var besviken och frustrerad, och började tänka på sitt.

Men 2007 kunde jag inte kunde jag inte hålla mig oberörd inför faktumet att de ville öppna tippen i Terzigno, i Vesuvius nationalpark, som vi lyckade stänga för 15 år sen. Så här är jag nu fortfarande, och protesterar, bara det att den här gången är inte staten på vår sida längre. Idag slåss vi mot kommissariernas dekret och mot regeringen, mot lagar som är i konflikt med konstitutionen och EU:s konstitution.

För vad gjorde till exempel Berlusconi och hans regering när de skulle lösa sopkrisen? De baserade sina åtgärder på de hinder som sopkriskommisarien Guido Bertolaso stött på i sitt arbete. Det var: protester från medborgarna, utredningar från åklagarmyndigheten om den olagliga verksamheten, giftigt avfall blandat med det vanliga. Alltså säger Berlusconis sopkrisdekret att: den som motsätter sig användningen av en soptipp ska arresteras; alla utredningar om sopskandalen ska underordnas en enda superåklagare, som knappast kan arbeta effektivt; olika typer av sopor, också farliga, ska kunna slängas. Armén ska vakta soptipparna. Detta är ”metoden som användes mot soporna”.

Nu får inte Napolis supportrar åka på fler bortamatcher. Jag vet inte varför de fick åka på den första, eller varför allt det här väldigt förutsägbara tilläts hända trots att inrikesministeiet inrättat ett nytt råd där till och med agenter från säkerhetspolisen fanns med. Missade agenterna den jättestora banderollen? Kanske går det inte att låta Napolis supportrar åka på trasferta. Jag vet inte. Det finns andra frågor. Som varför Italien har en inrikesminister som representerar ett parti som bara är valbart i den norra delen av landet. Eller vem den italienska staten företräder, eller vilken anledning landets innevånare har att känna något alls förtroende för den. Eller vad Berlusconi menar när han säger att staten ska börja agera som stat igen. Eller om vilken legitimitet han har, som själv använder sin ställning för att komma undan åtal och baktala och försvåra för landets domare och rättsväsende, att kräva av medborgarna att de ska följa lagen.

I filmen Biútiful cauntri, en dokumentärfilm som handlar om sopskandalen på Kampaniens landsbygd, finns ett fantastiskt replikbyte. Filmarna är utanför en en sopanläggning och vill komma in men får inte, för ”det är privat egendom”. ”Vem tillhör det, då?” ”Staten.”

And it burns, burns, burns

Nu har han fått mig att sjunga på en countrysång igen. För, det är inte bara jag som plågas av den missade straffen i supercupen fortfarande, utan också Francesco Totti.  ”Ancora mi brucia”, skriver han i dag i Corriere dello Sport. Fortfarande gör det mig ont.

Facimm’ e brav’

Det börjar alltså med nån slags derby idag, solens derby eller derby del Sud, Roma–Napoli. Vilket får en att minnas Observatoriet, som vi lärde känna förra säsongen. l’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive, inrikesministeriets lilla kommitté som till exempel i princip stängde av just Napolis supportar från att åka på bortamatcher. Nu är det annorlunda. Dels är det en ny regering nu, och den nye inrikesministern, tillsammans med polisen, ville egentligen ta bort Observatoriet där en massa intressen från fotbollen finns representerade. Men det gick inte, så då skapade de en ny institution, Comitato di analisi per la sicurezza delle manifestazioni sportivi, CASMS, som har den slutgiltiga beslutanderätten, trots att Observatoriet också finns kvar. I CASMS deltar bara polisen, också säkerhetspolisen.

På polisens hemsida kan man läsa att det här är ”la stagione del dialogo”. Napolifansen får alltså, äntligen, åka på bortamatch i morgon, och det till en av de mest fientliga städerna. Det återstår att se exakt vad den nya strategin från myndigheterna egentligen är. Det pratas om nolltolerans för den som missköter sig och stort säkerhetspådrag inte bara vid stadion utan längs med vägarna och andra platser där eventuella våldsamheter kan tänkas uppstå. Och kontroll. Ett slags kort, ”la tessera del tifoso”, ska introduceras, redan i år är det det som är Milans säsongskort tror jag. De som köpte biljett till Olimpico i Neapel fick gå in inne på stadion, två och två, noggrant visa upp id-kort och bli registrerade av stadions kameror.

I Neapel är de såklart överlyckliga för att äntligen få åka på bortamatch. Efter Napolis match mot Vllaznia i torsdags stannade många kvar och köade på gatan utanför San Paolo för att kunna köpa biljetter direkt när kassan öppnade på förmiddagen nästa dag. Över tusen stod i kö när de öppnade. Från curva A kom ett flygblad: ”Äntligen en bortamatch.. Oväntat har vi nu möjligheten att åka till huvudstaden. Att ta oss an den här bortamatchen på bästa möjliga sätt är ordet på dagordningen. Inget enskilt initiativ, ingen vandalisering,  inga försök att resa eller ta sig in på stadion utan biljett. Det är våra regler. Den som inte har tänkt att följa dem, stanna hemma.” Klubben och kapten Paolo Cannavaro, har också läst upp budskap och vädjat till supportrarna att sköta sig bra. Vid curva B (Napoli har ju två klackar) fanns en gigantisk banderoll: ”A ROMA TUTTI IN TRENO”. Jag fattar inte riktigt budskapet i den, mer än en uppmaning att åka tåg till matchen. Det är i och för sig tillräckligt kontroversiellt i sig, för 9.25 tåget från Neapel till Turin idag avgick inte förrän 12.40, eftersom tifosi utan biljett försökt ta sig ombord. På tåget finns 1 300 tifosi, och många som velat åka hem från semestern i Syditalien, idag är ju sista dagen på semestern, har fått ta sig norrut på nåt annat sätt. Igår uppmanade Trenitalia folk att ta sig till matchen med andra medel än tåg, eftersom det inte fanns tillräckligt med biljetter. Lite sent. Vi får se om det blir säsongens första och sista trasferta, det här.

Well the landslide will bring it down

(Jag har haft Landslide, Dixie Chicks version, i huvudet hur länge som helst nu, därav de töntiga rubrikerna.)

Det blev ännu oroligare med Tottis supercupstraff när man läste vad han sa efteråt. Precis som vem som helst så lätt kunde se i hans ansikte, hade han redan förberett tusen olika tillägnan innan han slog den, ”speciellt en”. ”När jag skulle slå den, var det som att se om en film jag sett förut. Den från matchen i VM mot Australien: jag som börjar på bänken, sen kommer jag in och får slå en avgörande straff... Bara det att den här gången blev det inget lyckligt slut.”

Det fick mig att tänka på vad han sa i en intervju i Grazia när han fyllde trettio, när han får frågan hur det känns vinna, och han berättar vad han tänker på när han gör mål. ”Jag tänker på alla”, sa han. Det är så fint, det är som det finaste med Francesco Totti perfekt klumpigt formulerat i fyra ord. Men det blir så hemskt när det misslyckas. Allt som skulle blivit, allt som ligger på hans axlar, allt som han lovat, misslyckas.

Som tur är skämtade han sen, efter supercupen, med sportchefen Pradè. ”Nu får du köpa en straffskytt också.”

Jag borde inte älta, fortfarande, supercupfinalen. Det är bara det här med symboliken i det hela. För sen fick man reda på att Totti inte kan spela mot Napoli i morgon, på grund av en ANNAN skada än den han fick i våras. Nu är det hans gamla vrist han har ont i. I tidningen skrev de att ”Roma klarar sig utmärkt också utan Totti.” Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv.

Sen var det Champions League-lottning och Bruno Conti fick vara med i dragningen och representera finalstaden. Bruno Conti slog den andra straffen i straffläggningen mot Liverpool den 30 maj 1984. Han missade efter att kapten Ago, som den 30 maj tio år senare skulle ta sitt liv, satt sin. ”Tankarna gick till matchen mot Liverpool”, sa Tottis mentor Conti efter lottningen. ”Jag har haft turen att komma till finalen. Som spelare gick det inget bra, nu får vi hoppas att det går bättre som ledare.”

Jag har ju bestämt att jag ska tro på att Roma i enlighet med ödet ska gå till final i CL i år. Jag vet att Roma egentligen inte kan göra det, så tron får baseras på det magiska elementet i klubben. Egentligen finns det också ett mönster, ett Roma som gått överraskande långt i Champions ett par år på rad, skaffat sig den så viktiga Europaerfarenheten och väldigt välbehövliga intäkter. Den här säsongen skulle vara ett kliv till på samma väg, även om seger fortfarande inte är ett realistiskt mål. Ända till eftermiddagen då Mutuaffären sprack såg det ut så. Kanske blir det fortfarande så, men nu är ändå tvivlen större än man hade förväntat sig att de skulle vara. Alla de här olyckorna, uteblivna spelarköpen, missade straffarna.

Kristina Kappelin är inne på samma sak, hennes krönika finns inte på nätet men hon skriver alla fall i Aftonbladet i dag om en allt mer sliten Totti och att hon inte skulle bli förvånad om Roma såldes den här säsongen. Fast, jag vet inte. Marco Liguori, en journalist som sysslar mycket med fotbollens ekonomi, har läst Italpetrolis avtal med Unicredit och menar att klubben, åtminstone just nu, inte finns med i försäljningsplanerna. I torsdags valdes Rosella Sensi till Romas president (hon är den andra kvinnan i Serie A efter donna Flora Viola som var Romas president ett litet tag 1991 efter maken Dinos död, hon vann italienska cupen), hennes mamma Maria kommer också väljas in i klubbens styrelse, och alltihopa presenterades som något som ska gälla inför framtiden och inte bara som nån övergångslösning.

Ändå. Imorgon är det hemmapremiär, direkt mot ärkefienden Napoli. Totti som brukar smälta hjärtan när han har Cristian med sig på första matchen, den här gången skulle han ha en unge på varje arm, sa han förra gången om jag minns rätt. Nu sitter han antagligen inte ens på bänken.

Well I’ve been afraid of changing, ’cause I’ve built my life around you

Det är så nervöst med Romas nya säsong, den här speciella once-in-a-lifetime-säsongen när Champions League-finalen går i Rom. Mycket riktigt gick supercupfinalen till straffar. Mycket riktigt missade Totti den avgörande straffen. Och det var inte bara en supercup, det var en match mot Inter, och det var framförallt matchen som Totti från början sagt att han skulle vara tillbaka till efter skadan, och trofén de skulle tillägna Franco Sensi.

Rosella var inte ens där, hon som alltid är på varenda match. Jag vet inte hur familjen resonerar om Roma nu när presidenten är död. Maria och Rosella är uppenbarligen mycket engagerade i klubben, hur de andra systrarna känner vet jag inte. Men under hela Soros-våren ryktades det om att några bland systrarna ville sälja och Rosella och Maria inte. I vilket fall var det Franco som köpte klubben från början, det var hans vilja som gjorde att de ägde den.

Om de höll fast vid Roma bara för Francos skull eller inte så skrev i alla fall banken, Unicredit, faktiskt på den nya planen för avbetalning av Italpetrolis skulder bara några veckor innan han dog. Alla tolkade avtalet som att Roma inte ska säljas, men klubben är ett av alternativen bland tillgångar som kan säljas för att reglera skulderna. Framförallt innebär avtalet att de i familjen själva kan bestämma vad som ska säljas utan påtryckningar av banken, om jag fattat saken rätt. Det är svårt att förstå varför en bank skyddar ett skuldsatt företag så, på vad som verkar vara annat än affärsmässiga grunder. Man måste ägna sig åt dietrologia, räkna ut vilka personer som kan tjäna på vad, vilka som är allierade med varandra, vilka utbyten som kan vara opportuna, hur saker och ting hänger ihop bakom ytan. Men eftersom allt det är hemligt och alla är inblandade med varandra i Italiens närings- och bankliv i en enda stor röra, är det omöjligt att veta. Unicredit är en av Europas största banker, och inblandad i de flesta av Italiens fotbollsklubbar, tror jag. Alessandro Profumo som styr banken anses ändå vara en av de som  står för en någorlunda modern och öppen syn på affärer i Italien, men för att överleva måste man också anpassa sig till den gamla maktens metoder.

En ledtråd om fotbollens roll i de här sammanhangen kan man kanske få av hur Franco Sensi hyllades efter sin död. Han var alltså en till slut ganska – kanske delvis på grund av Roma, jag vet inte exakt – misslyckad affärsman i politikens Rom, utan någon plats i Milanos affärssalonger.  Han var rik, men inte en av de rikaste. Han blev svårt skuldsatt, men han orsakade inga stora skandaler à la Parmalat eller Cirio. Utan Roma hade hans död kanske noterats på tidningarnas affärssidor och lokalt i Rom, om jag gissar. Nu var det 30 000 personer som besökte en likvaka på Campidoglio och republikens president som sa att Sensi var ”un grande”.

Allt det här gör det komplicerat att prata om Franco Sensis arv också.

Francesco Totti skrev själv i Corriere dello Sport att han var rörd över alla lovord som hans president fått efter sin död, från hela Italien. Men även om de var ärligt menade, hade han föredragit att en del som aldrig förut gjort något för att vara Sensis vän, istället hade stött honom i hans strider medan han fortfarande levde. Francesco skriver om hur presidenten alltid stod vid hans sida i hans egna strider, till exempel när han innan Calciopoliskandalen pratade om hur domarkårens opartiskhet var villkorad.

Någon kommer nu påpeka att Sensi själv delade ut Rolexklockor till domarna. Det var ju en väldigt naiv och liten sak att göra jämfört med vad de stora skurkarna höll på med, men som jag sa är allt det här komplext. Jag tyckte mycket om Franco Sensi för hans ilska och stridbarhet, hans kamp mot de gamla, mäktiga systrarna i norr. Och det var inte bara prat, han gjorde det på riktigt, och lyckades vinna scudetton 2001. Samtidigt, just då kollapsade i princip hela den italienska fotbollen, delvis på grund av metoder som Franco Sensi långt ifrån var främmande inför. Fortfarande lider fotbollen av klubbarnas osannolika trixande och fifflande med ekonomin, men den förlorar aldrig helt, och fortfarande lever den över sina tillgångar. Fortfarande visar fotbollen en motbjudande arrogans gentemot det övriga samhällets lagar och regler, och den kan fortsätta för den kommer alltid undan. Franco Sensi kom undan för att han ägde Roma, och för att Cesare Geronzi hjälpte honom. Geronzi är en av den italienska bank- och fotbollsvärldens fulaste fiskar. Han har ett antal processer emot sig, bland annat  för inblandning i de största finansskandalerna, men arbetar ändå oförklarligt på bank. Han var inblandad när Sensi köpte Roma, och hans bank Capitalia räddade klubben – som den räddat andra – när den höll på att gå i stöpet för några år sen.

Men det är inte heller hela sanningen, för Franco Sensi offrade också stora tillgångar; hotellet Cicerone bland annat, för Romas skull. Han kom inte undan bara sådär, han satte sin egen förmögenhet på spel, vilket inga av de nordliga presidenterna gör, till exempel.

När Capitalia gick ihop med Unicredit förra året kom Geronzi för första gången till Milano, och till Mediobanca, en investmentbank som är själva, högsta, maktcentrum i finansvärlden. Geronzi är en bakomfigur, den gamla sortens bankman, som knyter kontakter, delar ut tjänster, gör allt i hemlighet. Jag har ingen aning om vilken påverkan han har på Unicredits alla fotbollskontrakt, eller på vad som händer med Roma nu. Det finns sällan motståndare i det italienska näringslivet eller politiken (och därmed fotbollen), tror jag jag lärt mig. Alla är alltid intrasslade med varandra på något vis.

Jag tycker inte om att fotbollen kommer undan, men jag är glad att Roma gör det. Man får ta det goda med det onda, eller vad var det Lars von Trier brukade säga? Så var det med Sensi, och precis så är Roma också. Storhetsvansinnet, stridbarheten, att vi vill vara stora men påpekar vår underlägsenhet i nästa andetag, rättfärdigheten som växer sig stor trots de egna bristerna. Franco Sensi passade så bra ihop med Roma.

Det har hänt så mycket olyckor med Roma den senaste tiden. Mexès dotter blev, som tur är av misstag, bortrövad en stund i somras när några stal hans frus bil. Daniele De Rossis svärfar mördades nyligen och visade sig då vara nån slags maffiasnubbe. Sen dog presidenten.

Startelvan igår kändes inte så bra. Jag vet att mina kära, snälla rekordderbykillar som var glada hela tiden och firade segrar med att dansa ringdans för ett par år sen kanske inte kan vinna så mycket mer utan förstärkningar. Men nu verkar förstärkningarna inte ens särskilt starka. Det bästa de kommit på sen Mutuaffären sprack är John Arne Riise och Julio Baptista. Totti var inte ens på plan tills sju minuter från slutet igår. Cicinho fick stanna hemma för att han visat missnöje med laguttagningen. Mancini spelade i det andra laget. Spallettiroma som är känt för sitt kantspel hade typ ingen på kanten i första halvlek, och inget annat anfallsspel heller. Spalletti kan inte säga nåt efteråt, för han har tappat rösten. Allt verkar vara i upplösning i Roma.

Inter var precis som förut, fast Mario Balotelli var ännu mer irriterande kaxig, effektiv och ful än förra säsongen. Straffen han slog  var som en gestaltning av hans personlighet, när han med all världens självförtroende i sig stannade upp bakom bollen, grundlurade, förnedrade Doni  som slängde sig, och slog in bollen lätt.

Jag vet, transferfönstret har inte stängt och spelare fattades och det var ingen riktig match. Ändå var det viktigt, för Sensi, för Totti. Och så kom Roma igen ändå, i andra halvlek, och fick oavgjort. Stefano Okaka kom in, tydligen ska Spalletti satsa på honom nu villket är kul för han är en av de där primaverakillarna som fick spela lite då när vi inte hade några anfallare men slog rekord och dansade ringdans och så, om jag inte minns fel. Och allt hade kunnat bli som det skulle, om bara Totti satt en straff efter förlängningen. Älskade Totti slog såklart den sista avgörande straffen, hur kunde det vara annorlunda? Han var så besviken efteråt, det syntes så tydligt. Straffar var hans grej, nu är det hans grej att missa dem.

Riise har förresten vunnit Europacupen med Liverpool, just den klubb Roma ska ta revansch på i den här säsongens Europacupfinal, är det tänkt. Jag vet inte hur jag ska tolka det tecknet. Jag gillar inte John-Arne Riise. Jag brukade, antagligen naivt, gilla nästan alla i Roma. Allt kan gå åt helvete.

Ciao presidente

 

En mycket arg man har dött. Francesco Sensi. Jag kanske skriver nån annan dag om honom och vad som kan hända med Roma nu, när det är hans fru Maria, Rosella och Rosellas systrar som bestämmer. Under tiden letade jag upp de finaste bilderna jag minns från de senaste åren.

Tatanka, La Pupona, uppdämt OS-babbel

Idag tävlar Kampanien i OS. Roberto Saviano skrev en lång artikel om det i l’Espresso häromveckan. Det var nåt jag inte riktigt köpte med artikeln, eller, jag köpte det kanske, men motvilligt för det är en nästan världsfrånvänt sliten klyscha med författare som beundrande skriver om boxning, med svartvita foton till, hur sporten håller borta pojkar från gatan, är moralisk och estetisk – men han gör sig ju ganska bra i den rollen ändå, Roberto Saviano. Precis som han kan man inte motstå romantiken i de där klassiska, manliga, bilderna ibland. Kolla: författaren och boxaren, muskler och allvarliga blickar.

Han skriver om hur han avundas Clemente Russos kropp. Det är alltså Russo som tävlar idag; boxaren, amatörvärldsmästaren i 91-kilosklassen, Clemente ”Tatanka” Russo. Han har redan gått vidare från första omgången, kvart i fyra idag är det kvartsfinal mot ukrainaren Usik Oleksandr. Och Russos kropp i ringen påminner om antika krigare, han förkroppsligar ”stridens episka skönhet”, skriver Roberto Saviano. Den andre boxaren från Kampanien, Domenico Valentino, Mirko, åkte ur i kvarten i 60-kilo igår. Han var damfrisör innan han började boxa. ”Det verkar otroligt att en av de bästa pugilisterna i världen har varit frisör, det verkar nästan radera bilden av en hel kategori”, skriver Saviano.

Jag råkade läsa en liten nyhet häromdan om en omröstning i damtidningen Novella 2000, där kvinnor fått frågan om vem de helst vill se i badbyxor nu under augustisemestern. Inte en enda fotbollsspelare hamnar i topp. (Antagligen var de uteslutna på något vis.) Inte heller några boxarkroppar. Istället en massa medelålders journalister mest, och på andra plats Roberto Saviano. Det är ju en väldigt löjlig undersökning, men på ett mycket bakvänt sätt fick den mig att tänka på en stor grej jag inte tänkt på förut riktigt. Nämligen vilken potentiell revolution som bor i Italien. Tänk att Italien är ett land där det fortfarande är vanligt med hemmafruar, till exempel. Alla dessa kvinnor, mammor, som tar upp en så liten plats i det offentliga rummet (ofta syns ju till exempel kvinnor på teve i ungefär badkläder) och i arbetslivet, med tanke på att de faktiskt utgör hälften av befolkningen. Uppoffrande och förebildliga boxarmän i all ära, men här finns ju en enorm ekonomisk kraft, som bara väntar på att sättas igång, fortfarande i Italien. Ändå är den feministiska rörelsen så försvinnande svag där, men fatta hur stark den skulle kunna vara, hur den kommer vända upp och ner på hela landet när den väl sätter igång.

Ändå fortsätter jag att skriva om män. Som Francesco Totti. Han har såklart också spelat roll i OS. Det finns nämligen inte bara napolitanare, utan till exempel en väldigt romersk italienare i OS också, som tagit simsilver på 800 meter: 21:åriga Alessia Filippi. För ett tag sen var hon på Trigoria och fick en turtröja av Totti, en romatröja med nummer tio och FILIPPI på ryggen. Jag råkade ha en artikel om det i ett sparat nummer av Numberten, il Romanistas magasin om Totti:

Som Totti, fast betydligt mer frivilligt och omfattande i hennes fall, har hon också engagerat sig för Partito Democratico. Jag tror hon bor i Verona nu för träningens skull, men Filippi kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms mest fattiga och stigmatiserade förorter, och är alltid noga med sin romerskhet. Hon kallas ”la Pupona”. Gazzetta dello Sport undrade efter loppet om hon inte är för stor för det namnet nu, men hon gillar det. ”Kalla mig Pupona d’argento.” Men hon är bara en symbol för Rom ”efter Totti, såklart”, har hon sagt förut. I den gamla Numberten säger hon: ”Jag kommer alltid vara romare och framförallt romanista! Och jag ska alltid ha med mig tröjan som jag fick av Totti, den är min turamulett. När jag träffade honom på Trigoria förverkligade jag min dröm och min pappas, stor romanista som inte tycker om landslagets dräkt för färgerna påminner om Lazios.”

Nu när hon vann silver tackade hon Totti för turtröjan som hon haft med sig överallt sen 2006. ”Roma forever, nu ska jag tatuera in det. Nu fattas bara scudetton”, sa hon till Corriere dello Sport. Totti skickade kramar och sa att hon måste komma till Trigoria med medaljen så han får se den. (Ja, vi kan ju behöva all tur tillbaka som vi kan få, nu när vi ska vinna Champions League. Både CL-finalen och sim-VM går i Rom nästa år.)

Federica Pellegrini, som är den stora italienska simstjärnan, har sagt att hennes guld var en revansch för alla kvinnor som arbetar för nånting. Alessia säger till la Gazzetta att hon håller med. ”Det räcker nu med tjejer som inte gör nånting och blir kända. Jag tittar jättelite på teve numera.” Sen ställer reportern den påpassliga frågan om hon kommer ägna sig åt shopping nu när OS är över. Hon säger att hon har alldeles för ont i ryggen för att gå i affärer.

Ett par italienska ministrar, framförallt Giorgia Meloni från Lega Nord, uppmanade innan spelen de italienska olympierna att bojkotta invigningen, som en protest mot Kinas regim. Clemente Russo tyckte de hade helt fel, att de inte förstår så mycket utanför sin egen värld. De borde sköta politiken, han är bara där för idrotten, och för sitt livs chans. Italiens regering är antagligen en av de som är mest kritiska till Kina-OS. Lega Nord har till exempel profilerat sig i frågan. I våras ordnade de en fotbollsmatch mellan Padanien, alltså det område som de hittat på som nån slags överlägset norditalienskt rike, och ett lag som skulle representera Tibet.

Jag antar att OS i Kina mest talar om likheterna, hur insyltade vi själva är, hur allt är falskt och bedrägeri och  hur oändligt arrogant det är att som europé eller amerikan hålla på och ta avstånd från och avslöja Kinas regim, när det så uppenbart bara är ord, för vår ekonomi bygger på att vi i praktiken inte tar ett dugg avstånd från Kina vilka brott mot mänskliga rättigheter de än hittar på. Ändå måste man ju ta avstånd från det. Man kommer inte ifrån dubbelmoralen, jag antar OS lär oss det.

Det bästa jag läste inför OS var nog Naomi Kleins reportage i Rolling Stone om Kinas utveckling av teknologi för övervakning; kameror och datorsystem, tekniker som är mycket intressanta för till exempel USA.Sen hörde jag att  FRA-Reinfeldt meddelade i sitt sommartal häromveckan att Moderaterna inför nästa valrörelse kommer lansera ett trygghetspaket. Åh, det är ju så logiskt. För, vilka är det nu som brukar prata så mycket om trygghetspaket? Ja just det, Italiens rasistiska regering, som nu satt in militär för att patrullera gatorna i landets större städer och bota den upplevda otryggheten. De vann valet på det, så det är inte konstigt om Reinfeldt ser det som en vinnande taktik. ”Trygghet”, övervakning, kontroll: högern är alldeles för lik sig, i Sverige och Italien, och den är alldeles för lik Kinas så kallade kommunism.

Clemente Russo sa att Roberto Saviano tillskrivit honom saker som han inte egentligen sagt i l’Espresso-artikeln, men att den ändå var mycket fin och delvis på grund av vad som står i den vill han göra bra ifrån sig för Italien och sitt Kampanien i OS. Russo och Valentino kommer från Marcianise, Italiens och ett av Europas boxningscentra. Det ligger i Caserta-området, alltså mitt i camorraland. Men camorran bryr sig inte om boxning, eftersom ”det finns inte en massa pengar längre. Med den första europatiteln för juniorer jag vann köpte jag mig en moped”, säger den episkt vackre Clemente Russo, som kallas Tatanka efter vad några indianer i Dansar med vargar kallar bisontjurar.

På något vis är det alltså för att boxningen är en sån losersport nuförtiden som den kan stå för uppbyggliga idrottsliga ideal. Clemente Russo är precis som Alessia Filippi och en massa andra av de italienska idrottsmännen i mindre inkomstbringade sporter, polis. Det är Fiamme Oro-polisen  som organiserar boxningen i Marcianise. Enligt Roberto Saviano står boxningen för motsatsen till camorrans ideal. Tävlingen ansikte mot ansikte, respekten för förlusten, den långsamma och uppoffrande vägen till segern.

Och det sättet kommer alltid förlora mot camorran, som bara bryr sig om business. Maffian vinner både faktiskt; i pengar och makt, och i tjuskraft. En boss i Marcianise fick till och med teveprogrammet la Vita in diretta på Rai att filma hans brors extravaganta bröllop (helikoptrar släppte ner ett regn av blomblad över brudparet), medan boxarna tjänar mopedpengar. Men bossarna kan inte vinna boxningsmedaljer i det annars så businessaktiga och dubbelmoraliska OS. Och man kan man inte låta bli att tycka om i romantiken i Savianos beskrivning av vad Russo och Valentinos OS-tävlande betyder.

När de stoppar dem på gatan i Marcianise, frågar alla: ”När åker vi till Peking?” De säger inte ”åker ni”, utan ”vi”. För i såna här företag är man inte längre ensam, utan blir en summa av många. En summa som stärker anden. Och därför ankommer det att be de här två boxarna om en sak: ge tillbaka till de här platserna det som de tagit från oss, visa vad det betyder att födas här – vreden, ensamheten, intet varje kväll. För allt det här är stoffet som Clemente och Mirko är gjorda av, stoff som på andra ställen inte finns likadant. Den verkliga hungern efter att bli någon, uppnå ett mål, utskilja dig från fegheten och från svassandet bland de som är runtomkring dig. För livet mäter du varje gång du faller, för att slåss betyder att inte lita på någon, veta att här går allting alltid i uppförsbacke, alltid gardera dig och alltid komma ihåg de som inte klarade det.

Totti förklarar världen. Igen.

Ni som läser den här bloggen vill tydligen att jag ska skriva om Dennis Bergkamp, Zvonomir Boban och några jag inte ens vem de är, plus nåt av West Hams nyförvärv. Synd, för jag tänkte skriva om Francesco Totti.

Idag var det intervjuer igen, i Gazzetta och Corriere dello Sport som intervjuat honom samtidigt. Märkligt nog är frågorna och svaren ganska annorlunda, fast liksom ändå samma... Till exempel räddade en av Tottis hundar – två labradorer som jag tror att han mest är nån slags officiell husse för, de heter Ariel och Flipper och är livräddningshundar i Ostia – en kvinna ute i havet som fått kramp i lördags. Enligt Corrieronen säger han att han snart ska träffa hundarna och är väldigt fäst vid dem, fast han vet inte om de känner igen honom, de har så fullt upp med sin livräddningsskola. Enligt Gazzetta dello Sport säger han att han träffar hunden väldigt lite och inte vet om den känner igen honom, men det viktigaste är att hon räddar liv. Egentligen vet man aldrig om en person verkligen har sagt något som det står i en tidning i Italien att hon sagt, eftersom de tolkar så himla friskt.

I alla fall. Förra veckan analyserade Francesco landets kris, nu agerar han diplomat gentemot Rumänien. Totti var i Bukarest där Roma spelade match, och blev fast han bara satt på läktaren hyllad av hela publiken, som han aldrig förut blivit på något annat ställe utanför Rom, tydligen. Beundran för italiensk fotboll är uppenbarligen mycket stor i Rumänien. ”Det är nästan så att jag åker och spelar där”, sa han enligt Rom-Corriere och ”såhär är det inte alltid i Italien, men jag är van vid det här laget”. I Milano-Gazzetta är Italienkritiken reducerad till ”rumänerna gav oss en lektion i hövlighet”.

Med tanke på hur hatade rumäner är just i Rom, är det en smula ironiskt att det varit sånt ståhej om att Adrian Mutu skulle komma till Roma. Totti säger att han hoppades på honom, men det var helt säkert inte Romas fel att det inte blev så. Enligt Romas sportchef Daniele Pradè häromdan, var Mutu i princip Romas spelare förra tisdan, de hade kommit överens med spelaren och klubben och mejlat över kontraktet till Fiorentina, men sen oförklarligt ändrade sig Della Valle-folket inom loppet av bara ett par timmar. Häromdan började Mutu istället hoppa under nån match när Violas fans gjorde ramsan ”den som inte hoppar är giallorosso”.

En konstig grej som jag fastnade för i Mutuhistorien var att rumänens agent är Alessandro Moggi. Alltså lill-Moggi, sonen, som var president för GEA, som är åklagad i en rättegång som bara börjat. En rättegång som handlar om grejor han gjorde när han var – AGENT. Eftersom jag egentligen bara intresserar mig för Francesco Totti just nu har jag inte kollat upp hur det gått till eller vem han mer är agent för eller så, men varför har ingen annan heller gjort det? Hallå? Vad håller ni på med? Varför är det ingen som reagerar på att ALESSANDRO MOGGI JOBBAR SOM FOTBOLLSAGENT?

Det roligaste i intervjun är kanske att Totti kommenterar att Vucinic satt en straff i Bukarest med ”det är jag som lärt honom”.

1984, 2009, 2014, döden

Silvio Berlusconi har nu löst sopfrågan i Neapel. Det tog honom 58 dagar att lösa en 16 år lång kris om ingen annan lyckats stoppa. ”Neapel är nu en stad i Västvärlden igen, ordnad, ren.”

Ett mirakel.

Eller en förolämpning – välj.

Idag var det stor intervju med Francesco Totti i Gazzetta dello Sport. Med en ganska styltig och töntig intervjuare, som hela tiden talar till Totti i tredje person. Jag vet att man ska göra det i den artiga formen, men den här personen säger alltså Francescos namn hela tiden. ”Marcello Lippi har kommit tillbaka till landslaget. Kommer också Totti återvända?”

Men ändå. Totti gav till exempel en analys av hela landets problem.

Har en rik man som Totti någon uppfattning om Italien i kris?
”Ja, krisen är framför ögonen på alla. Övergången från liran till euron sköttes inte bra. Priserna har fördubblats, men inte lönerna.”

Jag tycker det är väldigt roligt varje gång man ser Francesco läsa tidningen. Det är inte så många i Italien som läser tidningen, faktiskt, och italienska tidningar är ju ganska krångliga att läsa. Gazzetta dello Sport som har blivit tabloid nu måste vara den modernast redigerade tidningen. Förutom någon gratistidning, kanske. Men Totti läser dem. I Skys intervju med honom häromdan, från samma dag som Gazzetta dello Sports, sitter han på en träningscykel och läser Il Messaggero. Jag vet i och för sig inte om han bara läser sporten.

Han kommenterar att hans vän Zeman har gått till Röda stjärnan: ”Jag tror det var svårt för honom att arbeta i Italien. Han betalar priset för sina strider.”

Och, det känns som jag tjatat om det här men inte lika mycket som Francesco Totti – nämligen att det viktigaste med den här säsongen är att Champions League-finalen spelas i Rom. Ödet, som Totti brukar säga. It’s now or never. Han fortsätter prata om det i la Gazzetta.

Championsfinalen i Rom är ett tåg som inte stannar här fler gånger för vår generation. Den är vårt mål, mer än scudetton. När Roma förlorade mot Liverpool 1984, var jag åtta år. Jag följde matchen framför teven, i soffan, med hela familjen. Jag minns Pruzzos mål och tystnaden under straffläggningen. Rom var stumt.

Det här är ju det bästa och hopplösaste med Francesco Totti: att han alltid talar om i förväg vad han vill och hur mycket det betyder, när alla andra säger ”nä, vi tar en match i taget”.

Han använder ett lite bakvänt uttryck när han pratar om att han ska stanna i Roma. ”Jag valde att dö här, för jag kände att det var rätt sak att göra.”

På ett väldigt typiskt sätt, verkligen, verkligen typiskt, blev det ingen affär i Bologna, där ju amerikanen Joe Tacopina skulle ta över. Jag har inte satt mig in i exakt vad det var som hände, men det är så, ja, TYPISKT att inget nånsin förändras i Italien, och det är så svårt att investera som utlänning. Igår skrev också Unicredit på  avtalet om återbetalning av Italpetrolis skuld, så det verkar som att Roma stannar hos Sensis så länge de vill.I veckan kom det en bok, den går att köpa i tidningskioskerna i Rom, som berättar både hur det gick till med ryssaffären härom året – Franco Baldini är intervjuad om det – och storyn bakom Soros-spektaklet och hur nära det var att Roma köptes av Soros. Jag tror att de menar att det var den påhittade araben som förstörde allt. Jag är väldigt skeptisk till den där arabhistorien, men vi får väl se om de lyckas övertyga mig med boken.

Totti, trots att han säger att Roma måste vinna Champions League och måste köpa två bra spelare till för att komma bättre än fyra i Serie A, är glad att familjen Sensi stannar, säger han. Han säger att de sa till honom på Trigoria att inget av det som stått i tidningarna var sant. I höstas skrev han så fint i Corriere dello Sport om hur Rosella lyckats i ensam i en värld dominerad av män, och hur han mindes när han och Rosella satt på sommarritiron när han var ung och fördrev tiden med att spela kort – och nu är han kapten och hon chef för alltihopa. Han har vuxit upp med familjen Sensi.

Han kommenterar såklart att Juve köpt Poulsen. Inte ett särskilt imponerande köp, enligt Francesco. ”Jag tror inte han tillför nåt tekniskt. Juve förstärkte sig med Amauri.”. På nåt vis är det nu Totti som är hjälten och Poulsen the bad guy i den gamla spotthistorien. Den mycket juventusvänliga Tuttosport hade rubriken ”Purtroppo Poulsen”, tyvärr Poulsen, när han blev klar. Ganska märkligt sätt att välkomna ett nyförvärv.

Totti vet inte om han kommer skaka hand med Poulsen, han kommer bestämma sig i när det blir aktuellt. Men han ger inte så mycket för hans ursäkt. ”Det är lätt att prata nu. Han kunde ha kommit dagen efter på förhöret och berättat sanningen.”

Han ska sluta 2014, säger han, när han är 38. ”Min fru Ilary har sagt att hon ska organisera avskedskvällen. Alla kommer ha roligt, utom jag.” Sen ska han bli dirigente. Till döden.