Ciao Cristian!

Idag spelar jag Jovanottis ”Per te” på repeat för Cristian Totti.

Snälla ni

Min sportmusiklista har urartat på ett trevligt sätt. Jag har inte bara fått en massa fina låtförslag, utan dessutom mp3-presenter, The Clash-överkurser och en rapport från en fotbollsmatch i Eriksdalshallen: ”Strummer var en iller, Jones finlirare, Simonon tuff och Topper kunde varenda tjuvknep som då uppfunnits i fotbollen.”

Här är era förslag hittills:

Sweet and Tender Hooligan – The Smiths
Sambadrome – B.A.D.
Sinbin – Head
Groovy Times – The Clash
When an Old Cricketer Leaves the Crease – Roy Harper
Rain Delay – Marah
En dag ska hela läktaren resa sig – Thomas Andersson Wij

Jag lägger till Complainte Pour Ste Catherine med Kate och Anna McGarrigle.

Och länkar till de musikaliska bidragsgivarna Bajen Panikbloggeri1 och Bandwagonesque.

Och säger grattis till Carl, vars Gais fått en splirrans ny och fin plats i Allsvenskan.

Bästaste kapten!

Vad var det de skrev på banderollen utanför Trigoria i lördags? Himmel eller helvete? Först en himmelsk halvlek mot Inter ikväll, sen en i helvetet. Och sen vinst! Och fortfarande, hela tiden, snurrar jorden runt Francesco Totti. Världens bästa fotbollspelare.

Och nu tillbaka till skärselden, för Francesco lär väl bli avstängd efter sin utvisning. Vad är vi utan honom?

Lugnt är det i alla fall aldrig.

[Uppdatering torsdag 22.50: Fotbolls-pelare? Nä, jag menade fotbollsspelare. Faktiskt.]

Nummer sjutton, arton, nitton och alltihopa

Nänu har det gått alldeles för lång tid utan att min sportmusiklista har fyllts på. Så här kommer tre låtar på en gång, ganska nya allihopa.

Den första är Tweets ”Sports, Sex & Food”. Jag vet inte vad jag ska säga om den mer än att texten är sexistisk, låten svänger och Tweet är så cool.

Den andra är ”South 2nd” med CocoRosie. De här frankofila amerikanska systrarna sjunger nonsens som ”I dreamt one thousand basketball courts/Nothing holier than sports”, eller ironiskt ”Let’s all say a prayer/for Walter Disney and Mike Tyson/at Madison Square Garden”. Fast inte i den här låten. Här säger de bara ”we don’t need no baseball bats”. Och den är finast.

Nummer nitton är ”I Remember Learning How to Dive” med Vashti Bunyan och Animal Collective. Vashti Bunyans lp ”Just Another Diamond Day” från 1970 är ungefär så vacker som musik kan bli. Och nu har hon precis gjort sin andra skiva. Men först kom den här ep:n med Animal Collective. ”I just had to jump/you just have to jump/and touch the water/with the ends of your fingers”

Eftersom jag inte har något bättre för mig just nu har jag samlat ihop hela låthögen också. Det här är alltså mina bra låtar med sportanknytning, hittills:

1. Konichiwa Bitches – Robyn
2 & 3. Gårdakvarnar och skit – Håkan Hellström & That’s When He Told Her - The Proclaimers
4. The World’s Greatest – R Kelly
5. Du som stack eller Den svenska gymnastikens betydelse – Monica Zetterlund
6. The New Workout Plan – Kanye West
7. Zlatan – Nacka Forum
8 1/2. Roy’s Keen & Munich Air Disaster 1958 – Morrissey
9. Bola de meia, bola de gudes – Milton Nascimento
10. Tour de France – från soundtracket till Les Triplettes de Belleville
11. Cassius Marcellus Clay – Jorge Ben
12 & 13. The Sporting Life & The Gymnast, High Above the Ground – The Decemberists
14. Victory Test Match – Lord Beginner
15. Dom tittar när jag dansar - Kaah
16. Tears in the Typing Pool – Broadcast
17. Sports, Sex & Food – Tweet
18. South 2nd – CocoRosie
19. I Remember Learning How to Dive – Animal Collective & Vashti Bunyan

Nästan perfekt

Jag visste väl att man kunde lita på Francesco Totti. Istället för det dumma målfirandet som utlovats gjorde han världens, världens finaste. Med bollen under tröjan som en gravid mage! Åh, Francesco!

Matchresultatet blev lite fel, däremot.

Publikfrieri

Jag vet inte vad jag ska tro om det här derbyt i kväll. Allt handlar om Francesco Totti. Hans barn. Totti åkte inte till Uefa-cupen i Norge häromdan eftersom hans son snart ska födas. Vid träningen på Trigoria igår var 2 000 personer som inte protesterade mot nånting, skriver Gazzettan. Eller så var de 500 och kusligt tysta, med ett plakat som sa ”Det är ni som väljer, himmel eller helvete”, enligt Ansa. Totti tog en megafon och sa till dem: ”Gör jag mål i morgon firar jag under Nord-kurvan”. Alltså laziosupportrarnas del av stadion. Skitkonstigt. Paolo Di Canio gjorde så, fast tvärtom, för hundra år sen, han borde väl vara den siste att ta efter? Av så många skäl. ”Delirio totale”, var i alla fall reaktionen enligt La Gazzetta. För ingen vet ens om vår kapten kommer att vara med i matchen, eftersom sonen som sagt är på väg. Tränaren Spalletti säger: ”För min del kommer Francesco spela. Vi står till hans förfogande.” Ja, han sa tydligen så. Vi står till hans förfogande.

Hej Bajen!

Oj! Junivallen har invaderats av hammarbyare idag. Alla är högst välkomna. Intresset har sitt ursprung i att en charmant Grönvita-sidan-upp-person intervjuats på HIF:s officiella hemsida och då puffat lite för mig. Det var ju typiskt för det är ett helt sant faktum att jag läste den grönvita sidan häromdan och tänkte att jag borde skriva nåt om hur bra den var. Men det blev tydligen inte av. Så nu får jag säga det idag istället, att GSU är liksom både subjektiv och resonabel, och känslomässig och saklig. Och det gör den mycket roligare och originellare än samma gamla tråk-det-är-en-konst-att-förlora-jargong som hörs överallt annars när det kommer till berättelser ur supporterperspektiv. Så, om någon mot förmodan hittat hit utan att hitta dit först, missa för allt i världen inte ...grönvita sidan upp!

Från Mars

Ett urval av exempel på hur man kan tala om den o-så-manliga näst sista herrallsvenska omgången i fotboll:

1. Glenn Hysén slits mellan sympatier för blåvitt och kärleken till sin son:

- I sådana lägen får det blåvita komma i andra hand.
Fast en sak höll han med:
Det hade varit lättare med en dotter...

2. Blivande fadern Matias Concha jämför fotboll och biologi:

- Guld nu, cupguld om en vecka och sedan en guldklimp till, ler Concha.
Lägligt när säsongen är över?
- Jag har planerat väldigt noga vet du. Jag skjuter bara skarpt när det verkligen är läge.

3. Glenn Hysén-bloggarna tycker fortfarande de är roliga när de kallar Björn Runström för fröken.

4. Hammarby vinner över IFK Göteborg även i blogg-rolighet.

Skandal

Apropå Faktum om bögar och fotboll idag. I programmet sa Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, om varför det inte finns några öppet homosexuella i svensk herrfotboll:

Det är ingenting som jag har gått och funderat på.

Låt mig påminna om FA. Där har de tänkt. Där har de ett program mot diskriminering tillsammans med Gay Football Supporters Network.

England är mycket bättre än Sverige i den här frågan. Fundera på det.

Snygga tjejer?

Vad var det jag sa igår om svenska fotbollsproffs och deras blondiner? Isobel har hittat bildbevis.

På ytan

Förut var det ”Zlatans tatueringar”. Men sedan ett tag är den vanligaste googlingen människor gör för att komma hit ”snygga tjejer”. Besvikna de måste bli för här är ju bara killar. (Och inte ens några snygga bilder på dem.)

Har jag till exempel sagt att jag tycker om Björn Runström? Han som tydligen har Allsvenskans mest ideologiskt laddade frisyr. Åtminstone bryr sig en Glenn Hysén-bloggare fortfarande om hans hårlängd. Och orsaken, igen, till att Runströms hår är så dåligt, är att småflickor tycker om det.

Ända sedan Motowns glansdagar har det gång på gång bevisats att flickor har ypperlig smak. Men än idag har alltså en del inte förstått.

Märkligt att långt hår fortfarande 2005 kan vara upprörande. Minns hur Björn i våras kommenterade att han anses vara Allsvenskans värsta filmare enligt en undersökning bland spelare:

– Det var så lätt att sätta den stämpeln på mig när jag kom direkt från Italien och hade långt hår.
– Hade jag spelat i England och haft kort hår hade det inte varit samma sak.

Möjligt, och Björn hade nog inte sagt så om han inte tyckte det var mycket roligare att vara en filmare med italiensk frisyr än en hyvens kille med engelsk dito.

Zlatans tatueringar är också aktuella idag. Han har tatuerat frasen ”Only God can judge me” på magen.

Detta verkar vara vad fotbollsproffs bryr sig om utanför sporten: familjen, tatueringar, frisyrer (alternativt mössor), Gud och Playstation.

Kanske kan man förklara Zlatans ömhetsbetygelser till sin familj, och nu Gud, med hans sydländska ursprung. Men är de inte snarare ett fotbollsproffsfenomen?

Jag och E diskuterade nån gång varför alla svenska utlandsproffs verkar ha en blond flickvän som de varit tillsammans med sedan gymnasiet och skaffar barn ihop med när de är typ 23. Kanske beror det på att de har för mycket fritid och inte har nåt annat för sig än att bilda familj. Eller så är det en klassfråga, att skaffa barn tidigt. Men jag kommer igen tillbaka till den italienska undersökningen som visade hur olyckliga fotbollspelare är. Stress, press och otrygghet verkar göra att familjen blir superviktig för spelarna. Francesco Totti svarade på en fråga om vilket råd han skulle ge sin kommande son om han bestämde sig för att satsa på fotbollen, att ”det viktigaste är att lära sig välja vilka personer som står dig nära. Familjens roll är jätteviktig”.

Att ta Italien som exempel är kanske korkat eftersom det även där kan ha att göra med sydeuropeiska traditioner. I England till exempel verkar spelarna syssla med mer skandalösa saker än familjeliv. Men Zlatan måste vara en av de mest utsatta spelarna. Ifrågasatt och omdebatterad från första stund. Inte konstigt att han söker trygghet i familjen. Och tydligen i Gud också.

”Only God can judge me”. Det låter sorgligt.

Uppladdning

Bode Miller har en intressant poäng om doping när han säger att Epo skulle vara bättre för skidåkarnas hälsa, inte sämre. Naturligtvis håller ingen med honom. För det finns inget större tabu inom idrotten än att vara positiv till doping. Ja, att ens diskutera doping i andra termer än ”utrota det!” är förbjudet. Inom alla sporter utom fotboll. Där bryr man sig inte så särskilt.

Allt doping- och Juventusprat den senaste tiden fick mig att leta fram videon från i våras där Fabio Cannavaro filmar sig själv medan han får något slags preparat injicerat i armen. Den är fascinerande för att den är så vardaglig. Egentligen är den nog fascinerande bara för att den visar sånt som vi aldrig får se: annars så otillgängliga fotbollsstjärnor som löjlar sig på ett hotellrum dagen före en en viktig match.

Cannavaro löjlar sig över att en läkare knyter en gummislang om hans arm och sticker en kanyl i en uppsvullen blodådra. ”Kvällen före finalen i Uefa-cupen. Se vad vi reducerats till. Jag är 25 år gammal och de håller på att mörda mig.” Han skämtar obekymrat hela tiden. Man tänker på hur sympatisk (om än löjlig) han är. Fabio Cannavaro är en sån där back som kan göra försvarsspel vackert till och med för en ytlig person som jag. Bara för att han är så gudomligt skicklig på det. Han har också, som man kan höra i videon, världens sötaste röst och italienska dialekt. Och medan han är sådär sympatisk får han alltså dropp, fast han är helt frisk.

Det som är normalt i en elitidrottares liv är redan ganska extremt, oavsett om det finns dopingpreparat i Cannavaros dropp eller ej. Bode Millers idé är kanske inte så udda som den låter.

Cannavaros video kan man se här om man klickar på ”il video andato in onda”.

Svartvitt

Delar av min världsbild bekräftas lite för lättvindigt just nu. Det börjar med att Juventus är onda. Som romafan har jag vetat det länge. Nu helt plötsligt blir detta faktum relevant också om man håller på Sverige.

Juve, med sina ”medicinska faciliteter” (översättning à la romanista: ”dopinglaboratorium”) och brottslige läkare vill bestämma över historiens hjälte, Zlatan, och hålla honom för sig själva. Darling Zlatan säger att han bestämmer själv. Mesige Lars Lagerbäck har under tiden inga svårigheter att samarbeta med en läkare som fällts i domstol för att ha dopat spelare.

Alltså. Juventus: onda. Zlatan: hjälte. De svenska ledarna: förment neutrala. Ska världen verkligen vara så här enkel att ta ställning till?

Den gamla damen har dessutom inte förlorat en enda match på hela säsongen. Förkastligt.

Flamingon från Malmö

Hyllning till Zlatan av Paolo Forcolin i La Gazzetta dello Sport idag. Zlatan säger ju att han föredrar de italienska journalisterna framför de svenska. Jag vet inte vilka som är bäst, men några nya bilder av Zlatan har vi väl fått från Italien. Som jämförelsen med Marco van Basten. Det är den Forcolin vinklar på. Han menar att Zlatan blir mer och mer lik (och lika bra som) honom.

Italienskan passar också så bra för smeknamn. Van Basten heter Svanen och Forcolin gillar att kalla Zätat för Flamingon. Inte så djupsinnigt kanske, men ganska roligt. Undrar vad Zlatan tycker om det namnet.

Tian

Det har varit populärt att lista bästa fotbollsbloggarna de här dagarna. Junivallen platsar inte i Göteborg, men blir uttagen i mer internationella elvor. Det vill säga av folk som inte förstår vad jag säger. Amerikanska The Global Game tillskriver mig en helt ofrivillig medskribent och utlovar fokus på damfotboll. Om det ändå vore så vackert. Junivallen handlar ju mest om Francesco Totti. Men även om uttagningen alltså skett på högst tvivelaktiga grunder, är det såklart mycket hedrande att bära detta världslags tröja nummer 10. Samma som min käre kapten. Tjusigt. Och jag spelar tydligen på topp!

[Uppdatering fredag 10.47: Nu har jag talat dem tillrätta och fått en ny beskrivning. O, hur o-zlatanskt gammaldags det svenska bidraget till denna elva framstår. Och det är det ju också.]

Så jag vill ta tillfället i akt och tipsa om The Global Game. De är fenomenala på att hitta nyheter från världens alla hörn och dra röda trådar mellan dem. Krönikan över skotsk fotboll är en favorit till exempel, och var annars kan man få ett fotbollsperspektiv på katastrofen i New Orleans?

Andra som jag tycker om just nu: min anfallskollega OleOle, de generöst översättande zlatanisterna hos Ibra=Zlatan och något tunga men superintressanta Asian Football Business Review.

Asien är framtiden

Det har varit tyst här på Junivallen ett tag, jag vet inte varför. Under tiden började i alla fall alla plötsligt tycka att Premier League är dyr och förutsägbar och dödens trist. Jag tycker att Premier League är rolig och att det är toppen att man kan se hela kalaset på tv. Och jag vet att jag borde veta bättre. För som vanligt handlar det om hur fotbollstraditionen, alla gamla klubbar och föreningar och generationer fans ska få plats i den globala ekonomin.

Och med globaliseringen kommer en ny sorts fans också. För i andra änden av problemen i fotbollens ursprungsland hittar man den asiatiska publiken. Även om publiksiffrorna på arenorna i England just nu har gått ner en aning, så tittar ju fler människor än någonsin på Premier League.

Medan alla i England klagat på de sjunkande publiksiffrorna och den alltmer defensiva fotbollen, har ligans ordförande Dave Richards varit i Malaysia. Han har pratat om problemen med engelska lag som åker till Asien och spelar matcher och tjänar skitmycket pengar på det, ”without leaving behind any kind of legacy”, som det asiatiska fotbollförbundets president Mohamed Bin Hammam säger.

”In many of our countries, we are in real danger of creating, or allowing, a football community of fans that have never gone to a live match, or have never kicked a ball”, har Bin Hammam sagt, apropå att folk i Asien tittar på europeisk fotboll men inte bryr sig om de lokala lagen. Här verkar alltså problemet vara att Premier League är för rolig. Bin Hammam vill skapa asiatiska ligor som är minst lika bra som de europeiska, och som lockar till sig de största europeiska stjärnspelarna. ”The Future is Asia” är asiatiska förbundets slogan.

Så, jag har mer tänkt på Asien än på England. Jag har inte kommit fram till så mycket, men de asiatiska fansen intresserar mig. De verkar ju också ”älska fotboll”, som det heter. Är de verkligen bara passiva konsumenter som inte fattar sitt eget bästa? Bin Hamman pratar såklart fint om att satsa på barnen och gräsrötterna, men om de europeiska fotbollsklubbarna fört med sig någon slags ”legacy” till Asien verkar det mer handla om ”professionalism” än kultur. Sånt som Bin Hammam vill göra: ”Presenting football as a ”product”, as an industry that is subject to market forces”.

Australien har precis blivit medlem i det asiatiska fotbollförbundet. De också nyss startat en ny liga med stöd av Rupert Murdoch. Låter inte så kul.

Käraste Francesco

Francesco Tottis frågespalt i La Gazzetta dello Sport är ljuvlig. Idag har den fått en egen plats på internet också. Han säger till exempel, mycket roligt, att han inte förstod vad dansken han spottade på sa till honom. Det bästa är kanske ändå hans alldeles underbara bildbyline. Den är så han. Kolla!

Fifa-approved

Jag har ju snöat in på det här med Romas matchtröjor och bollar. I matchen mot Udinese igår såg jag Janus-bollen i spel för första gången. Jag vet inte hur spelarna uppfattar den, men i tv var den en katastrof. Den fladdrade och flimrade som en fjäril i flykten. (Eh, jag kunde inte låta bli att skriva den meningen.) Fifa som gillar att lägga sig i, varför har de godkänt Janus?

Och vad var det jag sa, det finns en grön tröja:


Uefa-cup, Coppa Italia, borta- och hemmaställ. Alla olika. Ett av dem grönt. Diadora hade tydligen mörkat alla sina alternativa matchställ och presenterade dem idag. Sådan är kapitalismen.

Men det verkar bli Barcelona och Roma som spelar utan sponsor på tröjan i år! Dyrt kalas.

Annars var Geniet Cassano bra i matchen. Man såg verkligen hur koncentrerad han var. Så lätt man glömmer alla struliga kontraktsturer bara man får en aningens smak av hur samspelet mellan Totti och Cassano kan vara. Det borde finnas en regel som säger att de ska spela i samma lag.

Ny historia

Med tanke på att han såvitt jag vet aldrig skrivit en rad om sport har jag en känsla av att Andres Lokko är överrepresenterad här på Junivallen. (Ha, tänk om han vore sportkunnig och kunde ta över Mats Olssons jobb!) Idag skriver han i alla fall igen om de där temana jag brukar älta här: historieskrivning och England och sånt. Hur en ny, av kvinnor formulerad, väg genom musikhistorien ger ett alternativ till 90-talets sökande efter autenticitet, och ”inget The Band-skägg har en chans att protestera; de vet att de har fel.”

Jag slår gärna ett slag för andra sätt att berätta sportens historia också. Det är så intressant när det kommer andra berättelser, om det handlar om tyska friidrottskvinnor, Jennifer Wegerups damelva eller Simon Kuper om Holland och andra världskriget.

Universalexemplet Zlatan går såklart att applicera här också. Simon Bank berör till exempel England och historia idag när han skriver om Zlatan. Att Zlatan utmanar bilden av att Sverige måste spela på engelskt vis. Jag tycker verkligen om Simons poäng att den engelska vägen inte är den enda. Fast jag tror nog man kan säga mer om engelsk-svensk fotbollsideologi – disciplin, krigande, underkastelse och sånt – än att den är, som Simon menar, ”fantastiskt bra”. Zlatan-alternativet till det engelska måste väl ändå innehålla en kritik också. (Som jag antar att jag då borde, men tar mig bloggarens frihet att säga att jag inte har tid att försöka formulera just nu. Jag kanske redan gjort det nånstans? Jag kanske återkommer om det.) Argumenten för Zlatans väg tillhandahåller han i alla fall bäst själv. Som hans mål i onsdags. Det går inte att opponera sig mot. De som har lust att ändå försöka vet att de har fel.

Tom Alandhs film om Ingemar Johansson var också en ljuvlig historia. (O, vilket vackert par de var, Ingemar och Birgit!) Här fick vi en svensk folkhemshjälte som flyttar till Genève av skatteskäl och på frågan om han skulle välja bort boxningen för en Hollywoodkarriär svarar ”jag vill tjäna pengar”. So much för den heliga idrotten. Trots, eller kanske just på grund av, att så många fler av dem tjänar en massa pengar nu, låter det som ett helt otänkbart svar från en svensk idrottare idag. Inte ens Zlatan skulle säga så.

Roligt

En ståtlig påg ger den enda beskrivning man behöver av gårdagens svenska kvalmatch: ”Det är tur vi har en lång skåning där framme som kan avgöra”, sa Andreas Isaksson.

Gårdagens allra vackraste resultat: Nordirland 1, England 0. Lovely. ”Are you Scotland in disguise?” sjöng publiken i Belfast efter ett tag. Tydligen inte, för Skottland vann sin match. ”The highlight of my football supporting career”, säger den här nordirländske bloggaren. A wee bit skadeglad blir man allt varje gång nån sticker hål på den där ballongen som varit uppblåst sen 1966. Speciellt när det är Nordirland som gör det.

Och så från istheshit.net genom Mitt liv som populärkultursjunkie: