Påminnelse

Om ni råkar gå förbi Colosseum ikväll och inte ser för allt är mörkt. Det är Francesco Totti som har släckt ljusen.

Non si discute

Sedan den genomromantiska matchen mot Arsenal verkar Romavärlden istället ha präglats av politik. Till och med en sån hjärtlig händelse som manifestationen vid Trigoria kan till exempel såklart ha politiska bakommotiv, eftersom de klubbledningsvänliga Ultras romani och Mariones radioprogram organiserat saken, understött av klubbledningen. (Men vad bryr sig till exempel alla ungarna som var där om sådant? Ingenting, antagligen.)

Sen har vi Julio Baptista-affären, då klubben inte uppskattade hans uttalanden i Guerin sportivo om att ledningen borde protestera mer mot hur domarna gynnar vissa lag och att klubben kunde organiseras bättre. Den saken kulminerade tror jag när Baptista ”lämnade träningen i vredesmod”. (Jag tror det var för att han var skadad men man vet inte.)

Sen sa visst Spalletti nånting om att man måste diskutera i sommar huruvida laget fortsatt ska byggas kring Totti, vilket genast påkallade diplomatiska förhandlingar och uppvisningar i enighet mellan kaptenen och tränaren.

Sen var det Daniele De Rossis överklagan om sin avstängning. Han fick avslag.

Sen var det kontrakt som ska förnyas eller ej, familjen Sensi som har problem att sälja land, och så vidare. Jag tror allt samlades ihop i Tottis artikel i Corriere dello Sport i onsdags, vars många mellan raderna liggande budskap ingen kunde missa. Det vill säga man kunde inte missa att de fanns där, exakt vad han ville säga kan man nog diskutera länge. Jag undrar också hur många personers röster som låg bakom artikeln som skrevs under med Francesco Tottis namn. Det var Tottis kontrakt som det inte är några problem alls med, Spalletti som han hoppas kommer stanna hela hans karriär, hur han, tränaren och klubbledningen är totalt enade, hur fantastisk ungdomssektionen är, och tal om hur viktig Champions League-platsen är för hela klubben. (Jag vet inte om jag ska tycka det är otroligt fint eller lite oroande hur medvetna Daniele De Rossi och Francesco Totti visar sig vara om klubbens ekonomi. Är det bra att spelare håller på och tänker på hur deras klubbs verksamhet ska finansieras nästa säsong?)

Det som låter allra mest som Francescos egen röst är när han pratar om fördomar mot romare, som alltid måste bekämpas. Faktiskt skrev han också om detta efter matchen mot Inter, då han inte nämnde alls att Romas fans hade gjort rasistiska ljud mot Mario Balotelli, men däremot indignerat påpekade att Balotelli hade sagt ”romani di merda” till spelarna på planen. (Men sen säger han att detta måste bekämpas ”både inom och utanför Trigoria.” Syftar han på någon särskild förrädare inom organisationen då?)

Det roligaste av all politisk dramatik var nog borgmästare Alemannos svar på Times kampanj för att flytta Champions League-finalen från Rom eftersom stan tydligen är fruktansvärt farlig för engelsmän. En kampanj i bästa brittiska arrogant-imperialistiska anda, som samtidigt kommer långt efter de romerska supportrarnas aningen mer verklighetsförankrade påpekanden om att Olimpico till exempel har bedrövliga toaletter, att läktarna tenderar att svämma över när det regnar och att man ser planen dåligt. The Times presenterar istället graverande bevis som:

Type “Roma” and “stabbing” into Google and you get 280,000 results.

(Betyder inte roma romer på engelska?)

Alemanno skrev då ett brev till chefredaktören för The Times och sa bland annat att:

Jag vill gärna påpeka att en sökning på  orden ”London” och ”knivskuren” i Google resulterar i 2 850 000 träffar, tio gånger så många som de som kommer upp om Rom.

Jag vet inte om han drev med the Times eller var allvarlig.

Fotbollen räddar världen

1. Claudio Fontana, en byggarbetare i Viareggio, råkar ut för en olycka på sin arbetsplats och hamnar i koma. Hans fru råkar se Viareggiobon Marcello Lippi stå på sin balkong, hon ringer på och berättar om sin man och hur han älskar Juventus. Tre dagar senare dyker Mister Lippi upp med en cd med inspelade röster från Alessandro Del Piero, Gigi Buffon och Giorgio Chiellini, där de bjuder in signor Fontana att se en träning med Juve och skickar önskningar om att han ska bli frisk. Och, till slut, såklart slutar historien såhär det förstår ni ju själva: han hör till slut en av deras röster, och vaknar upp från koman.

2. Francesco Totti släcker ljusen på Colosseum. Tydligen har han såna befogenheter.

Folk och folk

Såhär fint var det visst på Trigoria idag, när tusentals romanisti invaderade träningen för att hylla sitt lag. Det vill säga: hur fint som helst.

Undrar hur stämningen är i Appiano Gentile eller Vinovo? Inte samma, gissar jag på. (Vilket är som det ska vara, de är andra sorters klubbar.)

Men det finns andra än de där fina människorna vid Trigoria som gillar att titta på Roma också. Reportrar från Ilary Blasis program Le Iene ställde sig och smygfilmade utanför Conis byggnad – det är där man hämtar ut biljetter om man är en viktig person som får sitta på hedersläktaren på Olimpico – innan matchen mot Arsenal, och såg över 40 ”auto blu”, alltså bilar som olika officiella personer har till förfogande för att använda i tjänsten, komma dit och chaufförerna gå in och komma ut igen med ett kuvert i handen. Eftersom vi nu pratar om ett land som ligger väldigt högt både på listor över graden av korruption och hur höga kostnaderna för politiska institutioner och myndigheter är, kan man anta att bilarna används till en del annat. Alla de som Le Iene filmade skickades alltså iväg på uppdrag från ministrar och lokala politiker – för att hämta ut deras biljetter till matchen. Reportaget är ganska roligt.

Io ho pianto

Vill vi vältra oss ännu mer i Arsenalmatchens romantik? Ja, jag vet inte ens varför jag frågar. Vi måste ju lyssna en stund på Francesco Tottis egna ord om tårarna, som han skriver i Corriere dello Sport idag.

Jag måste tacka alla mina lagkamrater för hur de spelade och för att de perfekt har förstått den anda som måste fylla den som bär den här tröjan. Från Trigoria till Olimpico följde och uppmuntrade våra tifosi oss, på läktarna var de enastående, synd med den här bittra epilogen. Den som är romanista som jag vet att man också kan gråta för den här tröjans skull. Och jag grät. Det kan vara tårar av glädje, eller av smärta som den här gången, när chansen att gå vidare och fortsätta hoppas på att spela en eventuell Champions League-final i Rom försvann för våra ögon.
I natt har jag inte sovit för matchen kom tillbaka i huvudet som en film hela tiden. När jag slog straffen och såg bollen gå in trodde jag att vi skulle klara det, men tyvärr gick det på ett annat sätt.

Om jag ändå ska ta ett steg bort och ställa mig bredvid det romantiska vältrandet en stund, kommer jag att tänka på att Mats Olsson ibland brukar skriva om nån gång när Nora Strandberg sa till honom att hon trodde att det var så mycket våld inom fotbollen för att män inte tilläts gråta där. Jag förstår inte den verklighetsbeskrivningen, jag ser många sportmän som gråter. Är det kanske inte snarare så att män slåss så pass relativt lite i samband med något så konfrontativt som fotbollsmatcher – för att de faktiskt får gråta där? Män får ju gråta i sport. Är det inte de homosociala tårarna och romantiska historierna som är en stor del av det fina och rörande med fotboll?

Om det är bra och rörande är kanske olika från fall till fall, men jämför till exempel Svenska Fans alla alster med det samlade modebloggandet, så tror jag det är ganska givet var man hittar de mest gråtmilda, metaforstinna och högtravande poetiska texterna. Eller titta på den journalistiska genren sportkrönikan, så finns det väl ingen annan plats i tidningen som lämnar så mycket utrymme för storslagna känslor, (kvasi-)litterära ambitioner och episka perspektiv.

Isobel Hadley-Kamptz skrev en fin liten text om de där tårarna en gång, minns jag också.

Arkiverat

Ni minns den gamla följetongen om tåget från Neapel, antar jag. Nu har åklagaren lagt ner förundersökningen, eftersom det inte går att identifiera vilka som stod för skadegörelsen på tåget, som hur som helst var mycket mindre omfattande än de 500 tusen euro som rapporterats, enligt åklagaren. Han kritiserar också Observatoriet som var ”blint” när det gav tillstånd till Napolifansen att åka på matchen, och Trenitalia vars beteende när de vägrade ställa till förfogande tillräckligt många tågplatser, var ytligt och oansvarigt.

C’avevo ’n petto er core

Matchen igår var en sån som gav en massa myter och berättelser om Roma ny kraft. Så jag måste väl också fylla i dem lite. Det här är alltså egentligen inte min historia att berätta, jag är för ung och svensk, men den är sån att det inte går att hålla sig ifrån den. Så jag drar den en gång till bara, om jag inte gjort det tillräckligt förut, om ni inte kan den redan.

Det finns en sång av  Francesco De Gregori som var skriven till Agostino Di Bartolomei, Romas kapten när klubben vann scudetton 1983, han som är il Capitano med stor stor bokstav. ”La leva calcistica della classe ’68” handlar om en rädd 12-årig kille som provspelar för något lag. En del av texten går:

Ma Nino non aver paura
di sbagliare un calcio di rigore
Non è mica da questi particolari
che si giudica un giocatore

Nino, var inte rädd att missa en straff, det är inte efter såna saker man dömer en fotbollsspelare. ”Un giocatore lo vedi dal coraggio, dall’altruismo e dalla fantasia”, fortsätter den. Den första artikeln om gårdagens match i dagens Romupplaga av Corriere dello Sport, den är om Francesco Totti, parafraserar just de här raderna.

Sången skrevs 1982 och orden fick senare en sorgligt ironisk innebörd, för Agostino Di Bartolomei var inte alls rädd för att slå straffar. För ett tag sen klämde Marcus Birro okänsligt och jag tror faktiskt komplett felaktigt in Agostino på en lista i Expressen över ”Serie A:s värsta skandalspelare”. Jag tror att grejen med Agostino snarare var att han aldrig ställde till med några skandaler. Han var så vitt jag förstår tyst, blyg och introvert och alltid korrekt. Han studerade och var intresserad av konst och teater. När han blev ivägskickad från Roma skrev Romas ultras ett rörande avskedsbrev, underteckat ”tutti i ragazzi del Commando Ultrà Curva Sud”.

Som vi har beundrat dig, käre Ago, som vi har förstått ditt sätt att vara, som vi har uppskattat det...! Ditt sätt att inte vilja vara nödvändigtvis en ”personlighet”,  din grinta, din självuppoffran, din vilja men också stora ödmjukhet, de kommer vara till hjälp var som helst. Aldrig kan vi glömma när du, efter matchen, höjde armen för att hälsa på oss, lite blyg men full av tacksamhet, aldrig kommer vi glömma när du klappade händerna alltid så samlad, utan för mycket dramatik, uppriktig med dina tifosi... de här sakerna betyder mer än en dans nedanför curvan eller en ringdans runt hörnflaggan, det vet vi för det är av personer som dig vi har lärt oss det.
...
Du har fått oss att vara stolta över att vara romare och romanisti, du har förkroppsligat alla romerska pojkars dröm: att spela för sin egen stad.

Han kom från en fattig romersk stadsdel intill Garbatella och blev kapten för sitt älskade Roma som han ledde till ligaseger efter 41 år. Och han var alltså inte typen som var rädd för att slå straffar, så en fördömd Romkväll den 30 maj 1984 när Europacupfinalen mellan Roma och Liverpool på Olimpico gick till straffar, när Liverpool missat den första, precis som Arsenal missade igår, gick han fram och slog en och satte den. Lugnt, starkt och säkert satte kaptenen Romas första straff medan hans lagkamrater var livrädda.

Den förste som var framme och kramade om Max Tonetto efter att han missat den avgörande straffen igår, var tydligen Bruno Conti. Bruno Conti missade, då 1984. Och Ciccio Graziani missade. Och Roma förlorade.

Den 10 januari i år, inför Roma–Milan, var det en intervju i Gazzetta dello Sport med Di Bartolomeis fru Marisa De Santis. ”Om den matchen slutat på ett annat sätt hade kanske Agostinos liv och karriär aldrig drabbats av ett trauma”, sa hon om Liverpoolmatchen. ”Han drömde om att stanna i Roma och sen arbeta med ungdomssektionen”. Istället blev det hans vän Bruno Conti, som missade straffen, som stannade i Roma och sedermera började arbeta med ungdomssektionen medan Ago, som satte straffen, tvingades lämnna klubben redan säsongen efter Liverpool, när Svennis tog över laget. Agostino följde med Nils Liedholm till Milan, och inte så många från Roma hörde mer av sig särskilt mycket. I hans sista match hade Curva Sud en banderoll.

 AGO TI HANNO TOLTO LA ROMA MA NON LA TUA CURVA

De har tagit Roma ifrån dig men inte din curva. Enligt hans fru hade Ago alltid två bilder med sig i sin kalender, en av Padre Pio och en av Curva Sud.

Den 30 maj 1994, på dagen tio år efter finalen mot Liverpool, Agostino var 39 år gammal, gick han upp tidigt på morgonen, tog sin Smith & Wesson .38 och sköt sig i hjärtat ute på terassen. Inte i tinningen, i hjärtat. Han hade berättat för en vän att det var det mest effektiva sättet och lämnade mindre utrymme för misstag.

Agostino hade svårigheter med att finansiera en fotbollskola han öppnat utanför Salerno där han bodde, men han hade själv inga ekonomiska problem. Han lämnade inga förklaringar efter sig mer än ett datum och skottet i hjärtat. Nils Liedholm sa att Ago var den siste i världen man kunde tänka sig skulle ta sitt liv. ”Han var så balanserad, rationell.”

Vem vet vad som hänt honom, säkert något fruktansvärt. Men jag tror inte sporten spelar in, det här är tragedier som hör helt och hållet till det övriga livet. I såna här fall gör man för många hypoteser, för mycket prat: den före detta mästaren som inte trivdes, anpassningen till ett normalt liv, nostalgi, melankoli. Agostino var en pojke med fullt av intressen, han var en intelligent och beläst man, han kan inte ha blivit så förkrossad.

Den 30 maj i år är det 15 år sen Agostino Di Bartolomei dog, 25 år sen matchen mot Liverpool. Bruno Conti är officiell värd för finalen som spelas i Rom tre dagar tidigare. Om kapten Totti hade missat sin straff igår, hade Roma förlorat. Han satte den men förlorade ändå, som Agostino. Men även om det inte går att låta bli att berätta om Di Bartolomeis död måste man nog hålla den utanför varför Totti så gärna ville spela finalen i Rom. För bara det som hör till själva fotbollen, Romas besvikelse som Totti såg när han var åtta år och satt hemma i soffan med sin familj och tittade på Liverpoolmatchen, räcker. ”När kommer det hända mig igen, med en final i Rom?”, sa han igår kväll enligt la Gazzetta dello Sport.

Det kan ju verka som kuriosa bara, att finalen går i Rom, och om Roma skulle vinna Champions League nästa år eller om fem år, tror jag ingen kommer bry sig ett endaste dugg om var det råkar ske. Men, vilket lag man än råkar hålla på i världen, hur fint är det inte med en fotbollspelare som tänker så romantiskt som Totti, som tänker på historien och vilka historier som berättas. Mod, altruism och fantasi, var det väl? Såhär sa han igår efter matchen enligt Corriere dello Sport:

Det är fördömt. Roma förtjänade segern för det som vi visade, för viljan som vi hade, vi spelade med benen, hjärtat, skinnet, själen, i en match där vi faktiskt aldrig var riktigt hotade. Och sen den där möjliga straffen för Motta, man såg verkligen att det inte var ödet. Vi gav allt, det räckte inte för de här straffarna som har förföljt oss i 25 år, sen alltid. Jag mår inte bra, besvikelsen är enorm, jag kan inte göra nånting för att dölja det, som jag tror alla våra tifosi som var fantastiska, känner sig. Jag gjorde allt för att vara med, jag hade ett skydd för knät, nu känner jag av det lite, men den verkliga smärtan känner jag i hjärtat för såhär får det inte vara.

Che ci fai piangere

Det är nånting med Champions League, Roma och storslagna, signifikativa förluster. Ett så abnormt olycksdrabbat och mörbultat lag som kämpar så stolt som Roma gjorde ikväll, stadion som sjöng så högt, det gör det både vackrare och bittrare. Men ändå måste man om man ska säga något enda såhär med trötta ögon mitt i natten, säga det om Francesco Totti, kaptenen med fotbollsvärldens allra största hjärta. Han har jobbat så för att kunna spela den här matchen, och han klarade det. Simon Kuper kallade honom en gång sexfotad, idag spelade han kanske med ett och ett halvt ben till slut? Ändå var han där och hjälpte sitt lag. Och han fick sätta sin straff, som Agostino Di Bartolomei en gång, men det tjänade ingenting till då och inte nu heller. Totti får aldrig revanschera Agostino, han fick aldrig finalen som han drömt om, och han kommer aldrig få chansen tillbaka. Nästa år kommer det inte vara samma sak. Det skulle vara nu. Han grät när han gick ut från planen.

”Om jag tänker för mycket på matchen får jag ont i huvudet"

Jag vet, Vucinic.

Prata med en kamrat och sök svaret på frågorna i texten

Hjälpte min lillebror med italienskapluggandet och upptäckte att svenska gymnasieelever nuförtiden undervisas i ämnet – Francesco Totti. Det finns ett kapitel i italienskaboken om Totti!

Komplett med övningsfrågor...



...och gloslista.

E le ragazze famo ’nnamorà

Nu är de igång igen. Världens töntigaste fotbollslag.

(Och Super-Doni.)

Intellektuell prostitution

Är det inte totalt fascinerande att observera José Mourinho befinna sig i en miljö där inte bara de flesta spelar samma spel som han, men som är, som bygger på själva hans sätt att manipulera och spela teater för att främja sina egna syften. Han borde trivas som fisken i vattnet. Men det gör han inte.

Jag tror det var i pausen på nån match på Canal plus som jag såg Mourinho prata om – ungefär såhär minns jag att han sa – att han själv kommer från samma kultur som den italienska, där man gör allt för att vinna och trixar och manipulerar, men att han tycker bättre om hur det är i England där folk säger som det är och går vidare.

Jag tror han är uppriktig när han säger det, men, brukade han inte själv utnyttja sitt kulturarv av opinionsmanipulering till fullo när han var i England?

I Italien blir han själv utsatt för samma trick gång på gång, eftersom han representerar den klubb som vinner mest och som får ta emot folkets vrede.

Förra gången det var som mest snack om att Inter fick hjälp av domarna, såg Mourinho snabbt till att bli uppvisad på läktaren i nästa match, och göra sig till offer för och motståndare till domarna. Det var smart, men det funkade inte.

Nu har han fått nog. Hans italienska verkar till och med ha degenererat så rasande är han i sin tio minuter långa fantastiska och förvirrade monolog på dagens presskonferens. Sen i söndags kväll har Balotellis straff ältats, ältats, ältats, men ingen hinner ställa nån fråga om det innan Mourinho själv inbjuder till en ”medeltida” presskonferens, vad nu det betyder.

Jag föredrar att göra en presskonferens i medeltida stil för jag har förstått att jag ligger för långt fram, är för duktig, och måste vända tillbaka.

Snart kommer hela harangen, (video) om hur han inte tycker om ”intellektuell prostitution” utan intellektuell hederlighet, och hur de senaste dagarna ett fantastiskt arbete av intellektuell manipulation satts i verket. 

Mourinho har såklart rätt när han säger att det pågår intellektuell manipulation, från alla möjliga olika håll. Men jag måste medge det är svårt att förstå om han är ironisk när han menar att kampanjen mot Inter är nån slags konspiration för att lägga dimridåer över den hjälp av domarna som Roma och framförallt Juventus får. Enligt Mourinho har ett antal lag förlorat poäng på grund av domarmisstag till Juventus fördel, och Udinese och Torino som ska möta Roma och Juve i nästa match kunde lika gärna skicka primaveralaget eller inte ställa upp alls.

Säkert är i alla fall att han sysslar med intellektuell manipulation.

Jag vet inte om Juve eller Milan eller Inter får hjälp av domarna, men jag är ganska säker på att Inter är de som får klä skott för de eventuella oegentligheterna – inte på grund av någon komplott från Juves sida eller för att Inter inte har nåt inflytande över medierna för det har de – utan för att de är de som vinner mest.

Mycket rolig är ju också Mourinhos attack på Spalletti för att han är med i teve hela tiden.

Juventus har redan utfärdat en kommuniké där de uppmanar Inter att ta avstånd från Mourinhos utspel. Inter svarar med en egen kommuniké där de säger att Mourinhos stil uppskattas mycket av klubbledningen.

Allt det här är ju lika underhållande som fel som uttröttande, samtidigt. Så, man kan ju också påminna sig om att till exempel Aurelio De Laurentiis också kritiserade anklagelsekulturen häromveckan, men utan att samtidigt själv anklaga någon annan för att fuska. Eller att en tränare som Cesare Prandelli också får plats i den italienska kulturen. Det är lätt att förstå José Mourinho när han vantrivs i det italienska klimatet, men i jämförelse med Violas tränare kanske man börjar undra om det verkligen är kosmopoliten Mourinho som är så fruktansvärt avancerad och utvecklad. De som äger Prandellis klubb är visserligen inte världens hederligaste, men de vet att uppskatta honom i en period då det går tungt. Och de har gjort en, på riktigt menar jag det, fin film för att hedra honom.

Londra, alé

Lite avdramatisering, anyone? 

Bara för att minnas matchen i matchen som är en säker vinst redan på förhand: den på läktarna. Den här fick jag av David. Det är från när Roma var i London sist, efter matchen när vi förlorade mot Chelsea.

(För den som inte känner igen ramsan de sjunger är det inte lika roligt kanske men det är den vanliga om polisen: arbetslösheten har givit er ett skityrke, mestiere di merda, carabiniere. Fast lite ändrad. Giardiniere betyder trädgårdsmästare. Sorgligen förstår nog inte trädgårdsmästarna i fråga heller.)

Hoppas de kan hjälpa Lorìa med en sång ikväll. Daje Lorìa!

Och sen, man borde väl inte nämna eller ens tänka på Lazio en dag som den här, men när Mauro Zarate lägger upp såna här bilder på sig själv hos Argentinas lokala svar på Facebook blir man påmind. Vi är inte Lazio i alla fall, vad som än händer.

Mo c’è l’Arsenal

Ja, jag vet att det är konstigt att det stått en massa om Juventus, Genoa, gitarrer och annat här den senaste tiden och inte om det viktigaste som händer. Som händer imorgon. Jag sa efter lottningen att jag skulle dö av nervositet innan matcherna mot Arsenal spelas, så, jag vet inte, jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag ska ignorera matchen eller gräva ner mig i den.

Eftersom jag inte riktigt, som förra året mot Real Madrid och året dessförinnan mot Lyon, med nån särskilt stor övertygelse kan säga att det skulle vara en överraskning om Roma gick vidare och att de andra är klara favoriter, så blir jag också alldeles för nervös när jag ska börja säga nåt annat.

Förutom att jag skulle dö sa jag också efter lottningen att Mexès och Juan inte fick bli skadade. I lördags skadade sig såklart Juan och hoppas, hoppas han kan spela för Panucci finns inte att tillgå eftersom han betett sig som en femåring, Diamotene har nyss kommit och nästa mittbacksalternativ Lorìa lyckades göra sig till en ännu större olycksfågel förra veckan än han redan var, när han tacklade Totti på träningen exakt där han varit skadad så han fick kliva av av smärtan.

Tur då att vi har försvarets kapten Philippe Mexès, som tar hand om alla nykomlingar i backlinjen och istället för att bli skadad spelade prickfritt med en skadad axel i lördags. Sen la han in ett litet romerskt ord i efter-matchen-intervjun, som blir så roligt eftersom han är fransman: ”mo c’è l’Arsenal”, påminde han. Jag vet, Philippe. Kanske kommer jag inte dö.

Gioventù

Juventus är alltså först ut i Italien med att bygga en ny, egen arena. Man kan undra hur det kommer gå med krisen och allt – kommer det finnas pengar till att bygga en fotbollsarena? Tajmingen är inte den bästa på det viset. Klubben har hur som helst fått ett lån på 50 miljoner euro, och Tuttosport rapporterar hur demoleringen av den gamla arenan går. Den nya stadion ska börja byggas på samma plats i juni, men ännu är det inte bestämt vilket byggföretag som ska få uppdraget. Det ska bli världens första ”ekologiska” stadion. Allt det material som nu rivs ner ska till exempel återanvändas.

Fiat har till skillnad från resten av Italien lyckats förändra sig och vända en negativ trend de senaste åren, och nyligen köpte Fiat in sig i Chrysler för att rädda det företaget. Det betyder inte alls att Fiat är förskonat från krisen, eller från varsel. Till exempel Case New Holland, Fiatföretaget som är Juventsus tröjsponsor, använder la cassa integrazione, en slags arbetslöshetskassa som gör att företaget kan spara pengar genom att låta personal stanna hemma och sen kalla in dem igen när de behövs, som aldrig förr. Därför var arbetare från företaget vid Juventus träning i Vinovo idag och protesterade och informerade spelarna om situationen med flygblad. ”Med vår arbetslöshetskassa betalar vi er sponsring”, stod det på ett plakat. De har planerat en banderoll till nästa match: ”Voi in campo, noi in panchina: anche noi vogliamo giocare la nostra partita!” Ni på plan, vi på bänken: vi vill också spela vår match!

Återstår att se vad spelarna gör med informationen.

Suona, suona mia chitarra, lascia piangere il mio cuore, senza casa e senza amore mi rimani solo tu

Julio Baptista spelar gitarr. Hur kärt kan det bli.

(Tack till Mats Lerneby för länken.)

Tesserata

Genoas fans samlade in sju ton förnödenheter i insamlingen till Gazas befolkning i söndags och fyllde den första containern som ska ge sig av mot Palestina den 1 mars. Nu ska Sampdorias fans göra samma sak på söndag. Så om ni är i Genua på söndag: ta med ris, mjöl, burktomater et cetera till stadion.

Däremot hände det ju andra grejor utanför Marassi, när Fiorentinas spelarbuss körde över en Genoaanhängare.

Oavsett vad som egentligen hände och vems fel det var kan man konstatera att alla verkar väldigt snara att påpeka att det inte var några organiserade tifogrupper som gav sig på Fiorentinas spelarbuss efter matchen. Polischefer, inrikesministeriets observatorier och kommittéer, Genoas president Preziosi, alla säger att det inte var ”il tifo organizzato” utan enskilda personer. Inrikesministeriekommitténs svar på hur man ska bekämpa den typen av händelser är ”en ständigt mer övertygad synergisk verksamhet mellan ordningsmakten och fotbollsklubbarna i verkställandet av positiva och gemensamma projekt, som ’la tessera del tifoso’”.

Jag tror italienska myndigheters stora, enda svar på all sorts supporterproblematik (förutom alla olika restriktioner och förbud som redan införts) är detta: la tessera del tifoso, som alltså är ett personligt kort som ska ersätta biljetter och säsongskort och som Milan infört redan nu. Men de så omhuldade blåröda organiserade tifogrupperna, som till och med får köpa biljetter till bortasektionen i matchen mot sitt tvillinglag Napoli trots vad som hände (Napolis supportrar däremot fick verkligen inte se matchen i Genua i höstas, på grund av icke-händelser som vi minns), tycker själva inte alls om lösningen. L’Associazione Club Genoani skriver:

I princip tror vi initiativ som vårt ”Progetto Scuola”, där vi sedan en tid ägnar oss åt att sprida den rätta kärleken till fotbollen i Genuas skolor och att ta med barn till stadion för att umgås med barn från andra lags supporterskaror, är mycket mer produktiva och pedagogiska (helt säkert mindre integritetskränkande).

Att registrera en person är i sig väldigt arbetskrävande och antidemokratiskt och gör inget annat än att odla kontraproduktivt missnöje också och framförallt hos de som har för avsikt att gå till stadion bara för att närvara vid en fotbollsmatch; vi varnar för att såna här initiativ har utarmat och utarmar fotbollen på sitt bästa innehåll, skapat av supportrarnas passion, och har fört med sig ostridbara resultat som översatt i siffror betyder färre personer på arenorna.

Saviano om Messi

”Jag tycker om Neapel, jag vill åka dit snart”, säger Lionel. ”Att vara där ett tag måste vara väldigt fint. För en argentinare är det som hemma.”

Det mest otroliga ögonblicket under mitt möte med Messi är när jag säger att han liknar Maradona när han spelar – ”liknar”: för jag vet inte hur jag ska uttrycka nånting som upprepats tusen gånger även om jag måste säga det ändå – och han svarar: ”Verdad?” ”På riktigt?”, med ett ännu mer blygt och glatt leende. För övrigt, har Lionel Messi sagt ja till att träffa mig inte för att jag är författare eller vem vet vad annat, utan för att de talat om för honom att jag kommer från Neapel. För honom är det som för en muslim som föds i Mecka.

Det är ju fint att, som Saviano tolkar det, han säger ”Verdad?”, som om han vill ha bekräftelse från någon som sett Maradona spela på San Paolo. Men Saviano säger mycket riktigt inte så mycket om Messi som inte redan sagts, så vi kan ju gå över till Saviano om Saviano.

Jag minns också till exempel att för hela Neapel var onsdagarna en dag som tömde skolorna, man skolkade från skolan för att gå och se Napolis träning. Eftersom Maradona framförallt föredrog att träna på onsdagarna, var det hundratals barn som tittade på när Maradona tränade varje onsdag. Och kanske, och det här säger jag som ett skämt, var det den enda fördelen med att vara född i slutet av sjuttiotalet i Neapel, för det gjorde att man fick se, på åttio- och nittiotalen, Maradona träna och spela.

Jag följer också ganska mycket landslaget. Det var en rolig sak med att landslagets kapten Fabio Cannavaro gjorde ett uttalande där han pratade om vad jag skrivit, om Gomorra, om den vanliga och jag tycker ganska onödiga debatten om att den som pratar om Neapels motsägelser i själva verket svartmålar Neapel. Jag tyckte det var roligt att Barcelonas fans skrev jättemånga mejl till mig där de sa att ”vad väntar du dig av en merengue?”, alltså en spelare i Real Madrid. Det gjorde intryck på mig att spanska fotbollssupportrar deltog i en litterär debatt och till och med en fotbollsspelare deltog i en politisk-litterär debatt. Sen verkar det som at han har sagt att det inte riktigt var det han ville säga, att det var medierna som förstorade.

Jag fortsätter såklart att följa Napoli precis som varje god Napoli-tifoso och napoletansk medborgare. Och jag hoppas på nåt vis att spelare som Messi återigen kan komma och spela i den italienska ligan och i Neapel. När man ser Messi spela är det såklart ofrånkomligt att drömma om att se honom på San Paolo.

I rossoblù

Curva Sud hade en väldigt rolig sång på matchen mot Genoa i söndags, den gick såhär: ”O Genoano taccagno/ nun cacci n’euro da n’anno/ la crisi è colpa tua/ e li mortacci tua!” Jag borde nu översätta jag vet, men jag tror poängen skulle komma bort. Sången anklagar hur som helst de snåla genovesarna för att ha orsakat den ekonomiska krisen.

Genoas ultras verkar vara lite speciella, bland annat har de en väldigt fin grej som gör att barn kan stå i curvan. Deras föräldrar lämnar av dem där, och sen finns det några som tar hand om ungarna under matchen. På Olimpico i söndags lyckades de också på nåt vis besegra det fantastiska Observatoriet, som hade stängt av bortasektionen av säkerhetsskäl. Men ett gäng från Genua hade ändå köpt biljett, helt lagligt, och fanns bland Romafansen i jag tror Curva Distinti Nord, vilket skapade lite oroligheter. Då fick de öppna bortasektionen och släppa in genovesarna där. Av säkerhetsskäl, antar jag. Allt var lugnt.

Nu visar de sig inte heller vara så snåla, eftersom Genoas supportergrupper till matchen på söndag ber folk ta med sig förnödenheter till befolkningen i Gaza. Det kan bli en fin syn kan man tänka sig, när folk ska komma till stadion med ris, mjöl, socker, salt, grönsaker, burktomater, tonfisk, kött på burk, kex och mediciner. Målet är att samla in tio ton förnödenheter till Gaza.

L’antiromanismo spiegato

Precis som man kunde tänka sig sa Philippe Mexès, typiskt Mexès, emot Laziosupportrarna som bråkade med honom utanför klubben i söndags natt, och han fick ett slag av ett bälte i ansiktet. Det är vad han berättar själv i Corriere dello Sport idag i alla fall. Han säger också att det inte fanns någon vänlig laziale där, som rapporterats.

Jag väntade på mina vänners bil utanför. Jag hör någon som ger mig komplimanger. Han var romanista. Andra från Lazio sa andra saker som inte var komplimanger. Sen brast en i respekt mitt i gatan och jag reagerade. Jag vet att jag gjorde fel, men jag stod inte ut längre. 

Och:

Jag tror inte det spelar någon roll alls att de var laziali och det skulle kunna hända oavsett rivaliteten mellan stadens lag som är väldigt stark i Rom. Jag tror att det finns respekt, inne på klubben hälsade jag på Zauri, som var min motståndare i derbyt. Men jag har en familj och vissa saker orkar jag inte med att acceptera. Men jag skulle inte vilja att något liknande hände med en annan spelare, i den här saken spelar fotbollen bara marginellt in. Ibland har det hänt också att tifosi från Lazio har givit mig komplimanger, de var mogna personer.

Han är också kritisk mot Spalletti för bytet när Loria kom in i matchen den dan, men inte för att det var Loria utan för att de plötligt var fem i backlinjen och blev förvirrade. Kanske var det också hans eget fel. Sen berättar han om ett annat litet bråk, det med Zlatan. Är Zlatan lika osympatisk som Nedved, undrar CdS.

Nej, de är mycket olika spelare. Ibra är en jättebra kille, på plan kan han ge intrycket av att göra narr av motståndaren, men i grund och botten är han alltid korrekt. I Milano kom han in i omklädningsrummet och vi skakade hand. Alla gör inte så, det är ett bevis för hans sportslighet. Jag har stor respekt för honom och hans värde. Just nu är han den bäste anfallaren som spelar i Italien, även om vi möter en annan väldigt duktig imorgon, Milito.