Che ci fai piangere
Det är nånting med Champions League, Roma och storslagna, signifikativa förluster. Ett så abnormt olycksdrabbat och mörbultat lag som kämpar så stolt som Roma gjorde ikväll, stadion som sjöng så högt, det gör det både vackrare och bittrare. Men ändå måste man om man ska säga något enda såhär med trötta ögon mitt i natten, säga det om Francesco Totti, kaptenen med fotbollsvärldens allra största hjärta. Han har jobbat så för att kunna spela den här matchen, och han klarade det. Simon Kuper kallade honom en gång sexfotad, idag spelade han kanske med ett och ett halvt ben till slut? Ändå var han där och hjälpte sitt lag. Och han fick sätta sin straff, som Agostino Di Bartolomei en gång, men det tjänade ingenting till då och inte nu heller. Totti får aldrig revanschera Agostino, han fick aldrig finalen som han drömt om, och han kommer aldrig få chansen tillbaka. Nästa år kommer det inte vara samma sak. Det skulle vara nu. Han grät när han gick ut från planen.
4 kommentarer:
Jag grät inombords när jag tänkte på Francescos hyllningsdröm till Agostino. Ögonen var bara tomma och fast i backen där jag gick, men hjärtat det pumpar och det pumpar. Jag är så kär. Jag älskar Roma. Och jag är stolt, så stolt!
De var ena riktiga kämpar. Men de får komma igen nästa år, jag tror det blir värt det då också.
visst blir det en härlig kamp nästa år igen, men i Tottis tårar som jag hoppas torkat försvann chansen på triumf i Rom. Men men, han är ju ändå störst. Han har ju ett eget kapitel i en svensk-italiensk lärobok!
Ja, jag tror att det för Totti var väldigt, väldigt betydelsefullt med finalen i Rom, han har tänkt på det länge och jag tycker oändligt mycket om honom för att han tänker på såna sätt.
Det är väl detta som är det vackra och bittra: Totti var grandios igårkväll, om det var möjligt så växte han sig ännu större än vi redan visste att han var. Men ändå förlorade han till slut. Samma sak kan överföras på hela laget.
Det är det här som är Roma...
Skicka en kommentar