torsdag, mars 12, 2009

C’avevo ’n petto er core

Matchen igår var en sån som gav en massa myter och berättelser om Roma ny kraft. Så jag måste väl också fylla i dem lite. Det här är alltså egentligen inte min historia att berätta, jag är för ung och svensk, men den är sån att det inte går att hålla sig ifrån den. Så jag drar den en gång till bara, om jag inte gjort det tillräckligt förut, om ni inte kan den redan.

Det finns en sång av  Francesco De Gregori som var skriven till Agostino Di Bartolomei, Romas kapten när klubben vann scudetton 1983, han som är il Capitano med stor stor bokstav. ”La leva calcistica della classe ’68” handlar om en rädd 12-årig kille som provspelar för något lag. En del av texten går:

Ma Nino non aver paura
di sbagliare un calcio di rigore
Non è mica da questi particolari
che si giudica un giocatore
Nino, var inte rädd att missa en straff, det är inte efter såna saker man dömer en fotbollsspelare. ”Un giocatore lo vedi dal coraggio, dall’altruismo e dalla fantasia”, fortsätter den. Den första artikeln om gårdagens match i dagens Romupplaga av Corriere dello Sport, den är om Francesco Totti, parafraserar just de här raderna.

Sången skrevs 1982 och orden fick senare en sorgligt ironisk innebörd, för Agostino Di Bartolomei var inte alls rädd för att slå straffar. För ett tag sen klämde Marcus Birro okänsligt och jag tror faktiskt komplett felaktigt in Agostino på en lista i Expressen över ”Serie A:s värsta skandalspelare”. Jag tror att grejen med Agostino snarare var att han aldrig ställde till med några skandaler. Han var så vitt jag förstår tyst, blyg och introvert och alltid korrekt. Han studerade och var intresserad av konst och teater. När han blev ivägskickad från Roma skrev Romas ultras ett rörande avskedsbrev, underteckat ”tutti i ragazzi del Commando Ultrà Curva Sud”.
Som vi har beundrat dig, käre Ago, som vi har förstått ditt sätt att vara, som vi har uppskattat det...! Ditt sätt att inte vilja vara nödvändigtvis en ”personlighet”,  din grinta, din självuppoffran, din vilja men också stora ödmjukhet, de kommer vara till hjälp var som helst. Aldrig kan vi glömma när du, efter matchen, höjde armen för att hälsa på oss, lite blyg men full av tacksamhet, aldrig kommer vi glömma när du klappade händerna alltid så samlad, utan för mycket dramatik, uppriktig med dina tifosi... de här sakerna betyder mer än en dans nedanför curvan eller en ringdans runt hörnflaggan, det vet vi för det är av personer som dig vi har lärt oss det.
...
Du har fått oss att vara stolta över att vara romare och romanisti, du har förkroppsligat alla romerska pojkars dröm: att spela för sin egen stad.
Han kom från en fattig romersk stadsdel intill Garbatella och blev kapten för sitt älskade Roma som han ledde till ligaseger efter 41 år. Och han var alltså inte typen som var rädd för att slå straffar, så en fördömd Romkväll den 30 maj 1984 när Europacupfinalen mellan Roma och Liverpool på Olimpico gick till straffar, när Liverpool missat den första, precis som Arsenal missade igår, gick han fram och slog en och satte den. Lugnt, starkt och säkert satte kaptenen Romas första straff medan hans lagkamrater var livrädda.

Den förste som var framme och kramade om Max Tonetto efter att han missat den avgörande straffen igår, var tydligen Bruno Conti. Bruno Conti missade, då 1984. Och Ciccio Graziani missade. Och Roma förlorade.

Den 10 januari i år, inför Roma–Milan, var det en intervju i Gazzetta dello Sport med Di Bartolomeis fru Marisa De Santis. ”Om den matchen slutat på ett annat sätt hade kanske Agostinos liv och karriär aldrig drabbats av ett trauma”, sa hon om Liverpoolmatchen. ”Han drömde om att stanna i Roma och sen arbeta med ungdomssektionen”. Istället blev det hans vän Bruno Conti, som missade straffen, som stannade i Roma och sedermera började arbeta med ungdomssektionen medan Ago, som satte straffen, tvingades lämnna klubben redan säsongen efter Liverpool, när Svennis tog över laget. Agostino följde med Nils Liedholm till Milan, och inte så många från Roma hörde mer av sig särskilt mycket. I hans sista match hade Curva Sud en banderoll.
 AGO TI HANNO TOLTO LA ROMA MA NON LA TUA CURVA
De har tagit Roma ifrån dig men inte din curva. Enligt hans fru hade Ago alltid två bilder med sig i sin kalender, en av Padre Pio och en av Curva Sud.

Den 30 maj 1994, på dagen tio år efter finalen mot Liverpool, Agostino var 39 år gammal, gick han upp tidigt på morgonen, tog sin Smith & Wesson .38 och sköt sig i hjärtat ute på terassen. Inte i tinningen, i hjärtat. Han hade berättat för en vän att det var det mest effektiva sättet och lämnade mindre utrymme för misstag.

Agostino hade svårigheter med att finansiera en fotbollskola han öppnat utanför Salerno där han bodde, men han hade själv inga ekonomiska problem. Han lämnade inga förklaringar efter sig mer än ett datum och skottet i hjärtat. Nils Liedholm sa att Ago var den siste i världen man kunde tänka sig skulle ta sitt liv. ”Han var så balanserad, rationell.”
Vem vet vad som hänt honom, säkert något fruktansvärt. Men jag tror inte sporten spelar in, det här är tragedier som hör helt och hållet till det övriga livet. I såna här fall gör man för många hypoteser, för mycket prat: den före detta mästaren som inte trivdes, anpassningen till ett normalt liv, nostalgi, melankoli. Agostino var en pojke med fullt av intressen, han var en intelligent och beläst man, han kan inte ha blivit så förkrossad.
Den 30 maj i år är det 15 år sen Agostino Di Bartolomei dog, 25 år sen matchen mot Liverpool. Bruno Conti är officiell värd för finalen som spelas i Rom tre dagar tidigare. Om kapten Totti hade missat sin straff igår, hade Roma förlorat. Han satte den men förlorade ändå, som Agostino. Men även om det inte går att låta bli att berätta om Di Bartolomeis död måste man nog hålla den utanför varför Totti så gärna ville spela finalen i Rom. För bara det som hör till själva fotbollen, Romas besvikelse som Totti såg när han var åtta år och satt hemma i soffan med sin familj och tittade på Liverpoolmatchen, räcker. ”När kommer det hända mig igen, med en final i Rom?”, sa han igår kväll enligt la Gazzetta dello Sport.

Det kan ju verka som kuriosa bara, att finalen går i Rom, och om Roma skulle vinna Champions League nästa år eller om fem år, tror jag ingen kommer bry sig ett endaste dugg om var det råkar ske. Men, vilket lag man än råkar hålla på i världen, hur fint är det inte med en fotbollspelare som tänker så romantiskt som Totti, som tänker på historien och vilka historier som berättas. Mod, altruism och fantasi, var det väl? Såhär sa han igår efter matchen enligt Corriere dello Sport:
Det är fördömt. Roma förtjänade segern för det som vi visade, för viljan som vi hade, vi spelade med benen, hjärtat, skinnet, själen, i en match där vi faktiskt aldrig var riktigt hotade. Och sen den där möjliga straffen för Motta, man såg verkligen att det inte var ödet. Vi gav allt, det räckte inte för de här straffarna som har förföljt oss i 25 år, sen alltid. Jag mår inte bra, besvikelsen är enorm, jag kan inte göra nånting för att dölja det, som jag tror alla våra tifosi som var fantastiska, känner sig. Jag gjorde allt för att vara med, jag hade ett skydd för knät, nu känner jag av det lite, men den verkliga smärtan känner jag i hjärtat för såhär får det inte vara.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Malena, jag är dig evigt tacksam för detta inlägg. Jag ska kyssa dina fötter den dagen jag träffar dig. Det här var precis den hyllningen jag hade inom mig men inte kunde få ner svart på vitt. Jag är dig evigt tacksam. Kram och tack ännu en gång!

Malena sa...

Åh, som sagt, det är ju inte jag som hittat på de här grejorna. Men tack.

Anonym sa...

fantastiskt..tack
halsningar fran polen

Anonym sa...

Det är inget påhitt, och kanske inte ditt, men du har plitat ner det. Svart på vitt. Tack ännu en gång!

Andreas Helmersson sa...

Helt underbart skrivet, finns inga ord....

Anonym sa...

Fantastiskt, Malena.

/D

Malena sa...

Tack så mycket hörni.

Anonym sa...

Tack!
/Claes

candela sa...

Hej Malena,

det är ett tag sedan du skrev det här nu, men det är det utan tvekan finaste jag läst av dig, och jag brukar försöka få i mig det du delar med dig av. För hur många skriver om Roma...

Det här är allvar. Det är Roma som Liv.

Romanista sedan jag var 10 bast och såg Conti i VM '82. Alla undrar idag hur det gick till, varför, innan de ens publicerade Serie A resultat i ens tidningens veckosummering av fotbollsresultat. Det var nåt med passionen, dramat, känslan av nåt större som sipprade ut de gånger man mötte italiensk fotboll i Sverige (innan Uno Kryss Due...). Då såg man Conti. Falcao spelade enligt Panini i Roma. och Boniek. Och sen kom TV på riktigt och Giannini. Och shit...

Men det du skriver här. Det är en förlorad pusselbit. Ago är ju allt som Totti inte är. Och ändå samma. En av alla saker jag tänker på när jag läser det här är, vad hade dagens Champions League-Europa gjort av Agos Roma? Hade han överlevt så länge ens? Hade man gillat honom bättre än Francesco?

Blyghet? Osäkerhet?

Tack igen.

/ Erik Törner, Malmö.

Malena sa...

Hej Erik,
Tack så mycket för din kommentar! Jag har lltid gillat att både Totti och Ago är blyga, fast så helt olika annars.
Allt fint,
Malena

Skicka en kommentar