fredag, mars 13, 2009

Io ho pianto


Vill vi vältra oss ännu mer i Arsenalmatchens romantik? Ja, jag vet inte ens varför jag frågar. Vi måste ju lyssna en stund på Francesco Tottis egna ord om tårarna, som han skriver i Corriere dello Sport idag.
Jag måste tacka alla mina lagkamrater för hur de spelade och för att de perfekt har förstått den anda som måste fylla den som bär den här tröjan. Från Trigoria till Olimpico följde och uppmuntrade våra tifosi oss, på läktarna var de enastående, synd med den här bittra epilogen. Den som är romanista som jag vet att man också kan gråta för den här tröjans skull. Och jag grät. Det kan vara tårar av glädje, eller av smärta som den här gången, när chansen att gå vidare och fortsätta hoppas på att spela en eventuell Champions League-final i Rom försvann för våra ögon.
I natt har jag inte sovit för matchen kom tillbaka i huvudet som en film hela tiden. När jag slog straffen och såg bollen gå in trodde jag att vi skulle klara det, men tyvärr gick det på ett annat sätt.
Om jag ändå ska ta ett steg bort och ställa mig bredvid det romantiska vältrandet en stund, kommer jag att tänka på att Mats Olsson ibland brukar skriva om nån gång när Nora Strandberg sa till honom att hon trodde att det var så mycket våld inom fotbollen för att män inte tilläts gråta där. Jag förstår inte den verklighetsbeskrivningen, jag ser många sportmän som gråter. Är det kanske inte snarare så att män slåss så pass relativt lite i samband med något så konfrontativt som fotbollsmatcher – för att de faktiskt får gråta där? Män får ju gråta i sport. Är det inte de homosociala tårarna och romantiska historierna som är en stor del av det fina och rörande med fotboll?

Om det är bra och rörande är kanske olika från fall till fall, men jämför till exempel Svenska Fans alla alster med det samlade modebloggandet, så tror jag det är ganska givet var man hittar de mest gråtmilda, metaforstinna och högtravande poetiska texterna. Eller titta på den journalistiska genren sportkrönikan, så finns det väl ingen annan plats i tidningen som lämnar så mycket utrymme för storslagna känslor, (kvasi-)litterära ambitioner och episka perspektiv.

Isobel Hadley-Kamptz skrev en fin liten text om de där tårarna en gång, minns jag också.

2 kommentarer:

Julia sa...

Daje Francensco ♥

Fruktansvärt jobbigt att se han gråta...

Malena sa...

Ja, det var en vacker dröm han hade som tog slut.

Hoppas nu han får bli helt frisk i sitt knä nån gång.

Skicka en kommentar