Tesserata

Genoas fans samlade in sju ton förnödenheter i insamlingen till Gazas befolkning i söndags och fyllde den första containern som ska ge sig av mot Palestina den 1 mars. Nu ska Sampdorias fans göra samma sak på söndag. Så om ni är i Genua på söndag: ta med ris, mjöl, burktomater et cetera till stadion.

Däremot hände det ju andra grejor utanför Marassi, när Fiorentinas spelarbuss körde över en Genoaanhängare.

Oavsett vad som egentligen hände och vems fel det var kan man konstatera att alla verkar väldigt snara att påpeka att det inte var några organiserade tifogrupper som gav sig på Fiorentinas spelarbuss efter matchen. Polischefer, inrikesministeriets observatorier och kommittéer, Genoas president Preziosi, alla säger att det inte var ”il tifo organizzato” utan enskilda personer. Inrikesministeriekommitténs svar på hur man ska bekämpa den typen av händelser är ”en ständigt mer övertygad synergisk verksamhet mellan ordningsmakten och fotbollsklubbarna i verkställandet av positiva och gemensamma projekt, som ’la tessera del tifoso’”.

Jag tror italienska myndigheters stora, enda svar på all sorts supporterproblematik (förutom alla olika restriktioner och förbud som redan införts) är detta: la tessera del tifoso, som alltså är ett personligt kort som ska ersätta biljetter och säsongskort och som Milan infört redan nu. Men de så omhuldade blåröda organiserade tifogrupperna, som till och med får köpa biljetter till bortasektionen i matchen mot sitt tvillinglag Napoli trots vad som hände (Napolis supportrar däremot fick verkligen inte se matchen i Genua i höstas, på grund av icke-händelser som vi minns), tycker själva inte alls om lösningen. L’Associazione Club Genoani skriver:

I princip tror vi initiativ som vårt ”Progetto Scuola”, där vi sedan en tid ägnar oss åt att sprida den rätta kärleken till fotbollen i Genuas skolor och att ta med barn till stadion för att umgås med barn från andra lags supporterskaror, är mycket mer produktiva och pedagogiska (helt säkert mindre integritetskränkande).

Att registrera en person är i sig väldigt arbetskrävande och antidemokratiskt och gör inget annat än att odla kontraproduktivt missnöje också och framförallt hos de som har för avsikt att gå till stadion bara för att närvara vid en fotbollsmatch; vi varnar för att såna här initiativ har utarmat och utarmar fotbollen på sitt bästa innehåll, skapat av supportrarnas passion, och har fört med sig ostridbara resultat som översatt i siffror betyder färre personer på arenorna.

Saviano om Messi

”Jag tycker om Neapel, jag vill åka dit snart”, säger Lionel. ”Att vara där ett tag måste vara väldigt fint. För en argentinare är det som hemma.”

Det mest otroliga ögonblicket under mitt möte med Messi är när jag säger att han liknar Maradona när han spelar – ”liknar”: för jag vet inte hur jag ska uttrycka nånting som upprepats tusen gånger även om jag måste säga det ändå – och han svarar: ”Verdad?” ”På riktigt?”, med ett ännu mer blygt och glatt leende. För övrigt, har Lionel Messi sagt ja till att träffa mig inte för att jag är författare eller vem vet vad annat, utan för att de talat om för honom att jag kommer från Neapel. För honom är det som för en muslim som föds i Mecka.

Det är ju fint att, som Saviano tolkar det, han säger ”Verdad?”, som om han vill ha bekräftelse från någon som sett Maradona spela på San Paolo. Men Saviano säger mycket riktigt inte så mycket om Messi som inte redan sagts, så vi kan ju gå över till Saviano om Saviano.

Jag minns också till exempel att för hela Neapel var onsdagarna en dag som tömde skolorna, man skolkade från skolan för att gå och se Napolis träning. Eftersom Maradona framförallt föredrog att träna på onsdagarna, var det hundratals barn som tittade på när Maradona tränade varje onsdag. Och kanske, och det här säger jag som ett skämt, var det den enda fördelen med att vara född i slutet av sjuttiotalet i Neapel, för det gjorde att man fick se, på åttio- och nittiotalen, Maradona träna och spela.

Jag följer också ganska mycket landslaget. Det var en rolig sak med att landslagets kapten Fabio Cannavaro gjorde ett uttalande där han pratade om vad jag skrivit, om Gomorra, om den vanliga och jag tycker ganska onödiga debatten om att den som pratar om Neapels motsägelser i själva verket svartmålar Neapel. Jag tyckte det var roligt att Barcelonas fans skrev jättemånga mejl till mig där de sa att ”vad väntar du dig av en merengue?”, alltså en spelare i Real Madrid. Det gjorde intryck på mig att spanska fotbollssupportrar deltog i en litterär debatt och till och med en fotbollsspelare deltog i en politisk-litterär debatt. Sen verkar det som at han har sagt att det inte riktigt var det han ville säga, att det var medierna som förstorade.

Jag fortsätter såklart att följa Napoli precis som varje god Napoli-tifoso och napoletansk medborgare. Och jag hoppas på nåt vis att spelare som Messi återigen kan komma och spela i den italienska ligan och i Neapel. När man ser Messi spela är det såklart ofrånkomligt att drömma om att se honom på San Paolo.

I rossoblù

Curva Sud hade en väldigt rolig sång på matchen mot Genoa i söndags, den gick såhär: ”O Genoano taccagno/ nun cacci n’euro da n’anno/ la crisi è colpa tua/ e li mortacci tua!” Jag borde nu översätta jag vet, men jag tror poängen skulle komma bort. Sången anklagar hur som helst de snåla genovesarna för att ha orsakat den ekonomiska krisen.

Genoas ultras verkar vara lite speciella, bland annat har de en väldigt fin grej som gör att barn kan stå i curvan. Deras föräldrar lämnar av dem där, och sen finns det några som tar hand om ungarna under matchen. På Olimpico i söndags lyckades de också på nåt vis besegra det fantastiska Observatoriet, som hade stängt av bortasektionen av säkerhetsskäl. Men ett gäng från Genua hade ändå köpt biljett, helt lagligt, och fanns bland Romafansen i jag tror Curva Distinti Nord, vilket skapade lite oroligheter. Då fick de öppna bortasektionen och släppa in genovesarna där. Av säkerhetsskäl, antar jag. Allt var lugnt.

Nu visar de sig inte heller vara så snåla, eftersom Genoas supportergrupper till matchen på söndag ber folk ta med sig förnödenheter till befolkningen i Gaza. Det kan bli en fin syn kan man tänka sig, när folk ska komma till stadion med ris, mjöl, socker, salt, grönsaker, burktomater, tonfisk, kött på burk, kex och mediciner. Målet är att samla in tio ton förnödenheter till Gaza.

L’antiromanismo spiegato

Precis som man kunde tänka sig sa Philippe Mexès, typiskt Mexès, emot Laziosupportrarna som bråkade med honom utanför klubben i söndags natt, och han fick ett slag av ett bälte i ansiktet. Det är vad han berättar själv i Corriere dello Sport idag i alla fall. Han säger också att det inte fanns någon vänlig laziale där, som rapporterats.

Jag väntade på mina vänners bil utanför. Jag hör någon som ger mig komplimanger. Han var romanista. Andra från Lazio sa andra saker som inte var komplimanger. Sen brast en i respekt mitt i gatan och jag reagerade. Jag vet att jag gjorde fel, men jag stod inte ut längre. 

Och:

Jag tror inte det spelar någon roll alls att de var laziali och det skulle kunna hända oavsett rivaliteten mellan stadens lag som är väldigt stark i Rom. Jag tror att det finns respekt, inne på klubben hälsade jag på Zauri, som var min motståndare i derbyt. Men jag har en familj och vissa saker orkar jag inte med att acceptera. Men jag skulle inte vilja att något liknande hände med en annan spelare, i den här saken spelar fotbollen bara marginellt in. Ibland har det hänt också att tifosi från Lazio har givit mig komplimanger, de var mogna personer.

Han är också kritisk mot Spalletti för bytet när Loria kom in i matchen den dan, men inte för att det var Loria utan för att de plötligt var fem i backlinjen och blev förvirrade. Kanske var det också hans eget fel. Sen berättar han om ett annat litet bråk, det med Zlatan. Är Zlatan lika osympatisk som Nedved, undrar CdS.

Nej, de är mycket olika spelare. Ibra är en jättebra kille, på plan kan han ge intrycket av att göra narr av motståndaren, men i grund och botten är han alltid korrekt. I Milano kom han in i omklädningsrummet och vi skakade hand. Alla gör inte så, det är ett bevis för hans sportslighet. Jag har stor respekt för honom och hans värde. Just nu är han den bäste anfallaren som spelar i Italien, även om vi möter en annan väldigt duktig imorgon, Milito.

Obligatorisk teve

Le Iene hade en dubbelintervju med Francesco Totti och Ilary Blasi igår kväll.

Del ett, i vilken Totti önskar en Champions League-vinst till Ilary, Ilary hellre vill ha en Champions League-vinst än ett tredje barn, Totti avslöjar att det var han som bjöd Giulio Andreotti till bröllopet, Totti förnekar att Ilary är laziale och Ilary bekräftar det, Totti säger att han inte läst Cassanos bok men inte heller tror på att han har haft 600 kvinnor, Ilary vinner en tävling i att sätta på en blöja på en docka, det framkommer att Francesco är den som går upp och tar hand om Chanel på natten.

Del två, i vilken Totti kontrar Cassanos 600 med 25, Francesco säger att han inte skulle släppa in sin dotter i huset mer om hon blev ihop med Lazios målvakt, Ilary säger ”om hon mår bra med det, så” på frågan om hur hon skulle reagera om dottern skulle komma hem med en flickvän, men protesterar mot att sonen skulle bli en ultrà-capo, Francesco har inga invändningar mot ultras-skapet såvida det är för Roma, men han skulle ta livet av sig om sonen kom hem med en pojkvän. ”M’ammazzo, men, alltså, i slutändan är det okej.”

Spanien till Spanien

Det har verkligen inte varit mycket med den här bloggen på sistone. Det här är en till lika lat postning som bara återger saker som ligger mig närmast till hands att råka höra, med det kanske är bättre än inget.

Det var i alla fall Roberto Saviano som är i Barcelona idag och pratade om att Barcelona och Neapel är städer som liknar varandra, som är som kusiner.

Jag älskar Katalonien tack vare George Orwell som i Hyllning till Katalonien har fått mig att förälska mig i den här platsen, och också tack vare Lionel Messi, som är den sak  som mest liknar Maradona. Barcelona är mig kärt också för de här sakerna.

Sen var det Ilary Blasi som pratade om hennes och Tottis eventuella likhet med paret Beckham i tevetidningen Sorrisi e canzoni häromdan.

De är också en familj med barn, det är det enda vi har gemensamt. Allt annat är olika. Till att börja med levnadsstandarden.

Någon har då räknat ut att Totti och Blasi drar in 13 miljoner euro om året, Beckhams 160.

En annan olikhet enligt Ilary:

Francesco följer inte alls modet. Jag gör det lite för jobbets skull, men hemma har jag bara jeans och tennisskor, annars får jag ont i ryggen och fötterna. Sen så sjunger Victoria medan jag är tondöv. Men när jag var liten gillade jag Spice Girls. För två år sen åkte jag och Francesco till Madrid för att se dem.

Francesino, francesone

Så några laziali började bråka med Mexès och Ménez (namnsymmetrin!) utanför en klubb i Roms centrum i natt. Det roligaste med det var kanske att ryktesspridningen efteråt till slut ledde till att det italienska boxningsförbundet någon gång på eftermiddagen idag skickade ut ett pressmeddelande där de dementerar att någon enda ”landslagsboxare som deltagit i OS i Peking har varit huvudperson eller deltagit i bråket mellan de två Romaspelarna och några laziosupportrar”. Boxaren skulle ha slagit Mexès så han fick åka till sjukhus enligt en romersk radiokanal.

Vi satt ju och väntade på att se Mexès intervjuas i fransk teve. I Frankrike är de tydligen mer intresserade av Philippe Mexès olyckliga landslagskarriär än Roma, så det pratas nästan bara om det i Téléfoots intervju och inget om hans Maldinidrömmar är med, men här är intervjun i alla fall. Hans vapendragare Ménez dyker också upp. Pilippe berättar att Domenech efter den där olycksaliga matchen i höstas när han gjorde självmål, orsakade en straff och allt vad det nu var, tröstade honom när han gick av. Fast på bilderna ser det verkligen inte som det han säger är så snällt. Philippe pratar också om att bristen på förtroende från landslagsledningen har att göra med ett reportage då han spexade lite för mycket för journalisterna.

Han har ju en förmåga att hamna i trubbel. De verkar inte gilla det där i Frankrike, det som de kärklesfullt kallar honom Rugantino för i Rom.

Finast sagt idag

Unicef-ambassadören Francesco Totti på FN-organisationens årsmöte:

Det som jag gör för Unicef är viktigt, men nu är det fem år som jag tvingas bära de här färgerna. Snälla, byt dem.

Philippe Mexes i en intervju i Téléfoot i fransk teve som ska sändas på söndag (och som vi alla spänt inväntar här), enligt Corriere dello Sport samtidigt som han sken upp i ett leende (detaljerna är viktiga i såna här frågor):

Jag drömmer om att bli Romas Maldini, det vore bellissimo.

...men utanför de galna scientologkretsarna vet alla vem han är

Tom Cruise, på besök i Rom, försöker bevisa sitt stora fotbollsintresse med att påstå att han skulle spela in sin kompis Beckhams match mot Genoa eftersom han inte kunde vara i Milano och se den. Too bad Tom Cruise, med sen avslöjade du dig.

Totti? Nej, ärligt talat vet jag inte vem det är.

Stoppa matchen

Italiens och Brasiliens politiska relationer verkar basera sig på fotboll. När president Lula var på statsbesök gav Berlusconi honom en träff med alla Milans brassar i present. Nu vill italienska ministrar ställa in vänskapsmatchen mellan Italien och Brasilien eftersom Brasilien vägrar utlämna Cesare Battisti till hemlandet och justitieministern har givit honom status som politisk flykting.

Battisti dömdes i sin frånvaro till livstids fängelse för inblandning i fyra mord då han var med i en militant vänstergrupp under terroriståren på 70-talet och har levt i exil i decennier, mest i Frankrike, nu alltså i Brasilien där han greps för ett tag sen. En del, till exempel Brasilien, menar att rättegången mot honom inte var rättvis.

”Jag hade redan beställt biljett för att gå och se matchen mellan Brasilien och Italien, men jag ska inte gå”, sa försvarsministern Ignazio La Russa. ”Det handlar inte om en officiell match, som det skulle varit i till exempel ett VM då det hade varit riktigt att slå fast att politiken inte ska blanda sig i sporten. Det här däremot är en vänskapsmatch och just nu ser jag inga anledningar till vänskap med Brasilien”.

Ungdomsministern Giorgia Meloni höll med och och oroade sig för att matchen kan komma att bli ett tillfälle för ”spänning gentemot det brasilianska folket, som inte har någonting att göra med en regering som en en minister som är inkompetent och undfallande.”

Det kan också vara så att den italienska fotbollspubliken inte bryr sig lika mycket som regeringen om Battistis utlämning. Just nu tycker i alla fall hela 41 procent i Repubblicas nätenkät att det är rätt att ställa in matchen.

Return to sender

Tabellen vänder och Roma åker tåg till Neapel. Eurostar 16.44 från Termini till Neapel. Är det inte fint och lite ironiskt? Om man minns vad som hände säsongens första match alltså, när Napolis anhängare skulle åka tåg åt andra hållet, äntligen skulle de få åka på bortamatch, och blev bedrövligt behandlade av Trenitalia, polisen, inrikesministeriet och medierna och sen knappt fick gå på fotboll mer. Nu får inte Romas fans åka med sitt lag söderut, det är sorgligt, men San Paolo har i alla fall slagit försäljningsrekord.

Totti var med på tåget. (♥)

I Curva Sud

14 januari 2009.

PR-geniet Claudio Lotito strikes again

Förlåt att jag tjatar om så tråkiga saker som i inlägget nyss, jag vet att idrott ska vara en lek och allt det. Så jag ger er också de här bilderna på när Lazio går på cirkus.

Jag tycker det är roligt, i alla fall.

Från tinget

Det kom ett par calcio-relaterade rättegångsnyheter idag.

Domen häromdan i GEA-processen måste väl ses som ett rejält nederlag för åklagarna, då ingen dömdes för det ”system” som de menade på ett olagligt sätt villkorat spelarmarknaden. Bara Moggi och Moggi jr dömdes för enskilda hot mot spelare. Varför vet man inte eftersom det dröjer innan motiveringen till domen kommer. Den ena åklagaren påpekade att ingen spelare hjälpt till något alls i bevisningen. Omertà råder.

Men nu, den 20 januari, ska den stora Calciopoli-rättegången börja i Neapel. Luciano Moggi har redan annonserat att han kommer åberopa tidigare icke publicerade telefonavlyssningar som kommer förvåna alla, och nu har vittneslistorna släppts. Moggi har 498 namn på sin. I princip alla Serie A-presidenter, premiärministern.

Han verkar ladda för show, den här gången.

En helt annan grej är att repubblica.it visar videor med rekonstruktioner polisen gjort av när polismannen Spaccarotella sköt Gabriele Sandri. Ganska märkligt att se, det ser ut som ett dåligt tevespel. Enligt Spaccarotella själv sköt han med vapnet i en hand, men det tror inte åklagarna på. De har en rekonstruktion baserad på fyra vittnesskildringar och en baserad på ett vittnesmål från en japansk turist, som såg honom sikta i tio sekunder med båda händerna om vapnet. Men han träffade inte där dit pistolen var riktad, för kulan (säger man så?) ändrade bana när den träffade ett metallstängsel, och träffade sen Sandri. Oavsett måste han ju ha siktat mot bilen, och vad som fick polismannen till detta, att sikta och skjuta mot en flyende bil med några några ungdomar som slagits med några andra, är svårt att förstå.

In other news, så bombade Israel sönder den internationella fotbollsstadion i Gaza i fredags.

Dagens bild

Francesco Totti springer.

Fotbollsspelaren igen

Frédéric Kanouté.

Fotbollsspelarens spegel

Fabio Cannavaro visar sig i en intervju i morgondagens Chi (skvallertidning) vara en beundrare av Zapatero. Förutom det där med homoäktenskap som de har i Spanien. ”På den punkten, kanske, är jag mer italiensk...”

Regissören till filmen Gomorra Matteo Garrone har beskrivit hur han när han skulle göra sin film upptäckte att camorristi nuförtiden ser ut och klär sig som fotbollsspelare, alltså som stjärnor. Och jag minns, när jag läser om Cannavaros omdöme om filmen i Chi, att Roberto Saviano en gång för längesen räknade upp just Fabio Cannavaro och Gigi D’Alessio som något av det han hatade mest med bilden av Kampanien, att de ses som förebilder men i själva verket är ”den absoluta motsatsen till varje idé om uppoffring, plikt och uppriktighet”.

Fabio Cannavaro såg Gomorra under landslagslägret i Coverciano innan EM i somras. Han säger att han för den italienska filmens skull hoppas att Gomorra vinner en Oscar, men han tycker inte att den är bra för bilden av Italien i världen. ”Vi har redan så många negativa etiketter.” ”Fortfarande idag sa en lagkamrat till mig: ’Italienare? Mafioso.’”
 
Vad Cannavaro tycker om maffian i sig och dess påverkan på bilden av Italien framgår inte. Däremot berömmer han hur Marco Borriello (vars far var mafioso, vad det nu spelar för roll är det ett knappt omtalat faktum) skött sin kärlekshistoria med den professionella skönheten Belen Rodriguez. Förra årets mest klassiska, uttjatade fotbollsspelarskvallerhistoria. Borriello väntade tills efter hon kommit hem från kändis-Expedition Robinson innan han gjorde slut, vilket tydligen är föredömligt enligt Cannavaro.

Den som vann ”l’Isola dei famosi” i en tittaromröstning mot Belen Rodriguez var förresten transpersonen, politikern, artisten Vladimir Luxuria, som efteråt i intervjuer deklarerade att han, om bara lagen tillät, gärna skulle gifta sig med Roberto Saviano, en av de mest fascinerande och sexiga personer han visste. (Och ”motsatsen till Rossano Rubicondi”, deltagaren vars romans på ön med Rodriguez ska ha varit orsaken till att Borriello gjorde slut.)

Allt hör ihop, på de mest förunderliga sätt.


PS. Själv har ju Cannavaro vunnit Guldbollen, vilket jag tror han anser vara ett bättre sätt att representera Italien i världen än att göra filmer om landet. Hans ATTACK på Zlatan är rolig.

Än så länge, om han vill se Guldbollen, måste han komma hem till mig och titta på den, för jag vann den 2006! När vi spelade i Juve sa han till mig: ”Du har vunnit scudetton 30 år gammal tack vare mig, förut hade du inte vunnit nånting.” Sen, efter att vi delat på oss, jag gick till Real och han till Inter, har jag vunnit VM, Guldbollen och två ligatitlar. Jag har massakrerat honom!

God jul!

Med en julhälsning från Francesco Totti.

Champions League

Roma fick Arsenal. Jag vet inte hur jag ska kommentera det. Roma kan slå Arsenal. Och Arsenal kan slå Roma och jag vill inte ens gå in på hur fruktansvärt tråkigt det skulle vara. Båda de här lagen har nästan hela sina säsonger som hänger på CL. Mexès och Juan får inte bli skadade. Jag kommer antagligen dö av nervositet innan det börjar, så de får klara sig utan mig.

Och oj, vad jag kommer heja på Manchester United. Om inte vi kan slå dem ska för i helvete inte Inter göra det. Nu var det inte alls min mening att hålla på att tippa och bedöma matcherna, men jag tror verkligen inte att Inter kan det heller. Gött. (Är det inte märkligt hur man bryr sig mer om Inter än Juve nu för tiden?)

Che-ccò

Kristina Kappelin skriver visst också om intervjun med Totti idag i Aftonbladet (som jag, nedanför), finns ingen länk tyvärr. Hon nämner också Alessia Filippi, simmaren som kallats la Pupona, är stort Romafan och kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms förorter. Allt apropå tidigare inlägg.

Men det jag skulle säga var att det äntligen kommit en italiensk intervju med Jérémy Ménez. I Il Messaggero idag. Den är ganska rolig. Inte för att jag inte kan franska, men det roliga är kulturkrocken.

I intervjun i CdS sa Totti att Ménez kan bli en ny Messi. Jag vet inte vad det säger om Tottis talang för att bli sportchef, men nu, efter två matcher eller vad det nu är som gjort att hela stan upptäckt Ménez, är det ju roligt att önska sig att de blir ett nytt par, nån som talar samma språk, som Totti säger. Totti och Ménez. Som Cassano, är han, säger chefredaktören för CdS, men Totti menar att det inte stämmer, de är olika. Ménez är snabbare, Cassano fysiskt kraftfullare.

Det var ju så bedårande fint häromdan mot Bordeaux när ”il francesino” som il Messaggero kallar honom, äntligen förstod att han skulle passa Totti framför mål, kaptenen gjorde mål och Ménez kramade om honom så hårt. Han verkligen klamrade sig fast, den annars så till synes känslokalle lille fransosen. För, det är ju ett mysterium det här att han aldrig ler. Varför skrattar han aldrig, undrar Il Messaggero. Han är sån, säger han, han är reserverad, men försäkrar att han skämtar och har roligt med sina vänner.

Är han arrogant, då? När han alltid utmanar motståndaren så fort han har bollen vid fötterna, både på match och träning, försöker han driva med dem, göra bort dem? Ménez menar att det är en beskrivning som är överdriven, som kommer från Frankrike. Han är ambitiös, mer än något annat.

Att de jämför honom med Zidane i Frankrike tycker han också är överdrivet, men han har alltid sett upp till Zidane. Han ville också få folk att häpna, fast på sitt sätt.

Han fjäskar inte i onödan, Jérémy Ménez, vilket är skönt (han säger inget om Colosseum till exempel utan att han inte sett nånting av stan), och gör svaret om varför han valde Italien intressantare. (Möjligen hade han inte ett så fritt val, men hur som helst, vi får ta honom på hans ord. Han har ju trots allt sagt nej till Manchester United, hans pappa tyckte att han inte var redo och att det finns så bra utbildning för unga spelare i Frankrike, berättar han, så jag antar han han en del integritet i sina val.)

För att jag gillar att riskera. Jag föredrar en svår spelaktion framför en lätt och på det viset kom jag hit. Med mitt sätt att röra mig  på plan, hade den engelska eller spanska fotbollen varit enklare. I de ligorna är en spelare mer fri på planen. Roma och Cufré övertygade mig, när de förklarade att de riktiga proven går man igenom här hos er. Om du klarar dem, kommer du direkt in på listan över de som kan utöva det här yrket i en stor klubb. De har också sagt till mig att om du misslyckas kan du bli bränd. Men, som jag har sagt, risken fascinerar mig. I varje situation. 

Resonemanget får åtminstone mig att tänka på Zlatan. Men jag får känslan av att Ménez inte ser Roma som en av de där stora klubbarna han pratar om, eftersom han verkade bli så ängslig av att inte få spela från start på ett par månader. Den stora skillnaden i Roma jämfört med Monaco säger han är fansens passion, taktikpratet och slagen man får ta emot. ”Här är kontakten ständig. Väldigt hårda slag, också utan boll.” Men han är inte rädd för sparkarna. Föga förvånade berättar hårdingen Ménez att han aldrig varit det, sen han var barn, och att han tar emot allt också på träning utan att säga ett ord. Så förbereder han sig för matcherna.

Han gillar såklart poker, och det har inte att göra med att han bott i Monaco. (Pokeransiktet hade han uppenbarligen redan.)

Nej, han är verkligen inte som vår solige Mexès, som sen blir som ett åskmoln när saker går honom emot. Men han har haft hjälp av Philippe eftersom han visserligen förstår, men inte haft tid att lära sig prata italienska än. Han umgås med Mexès, Okaka och De Rossi. Och Totti. Checco. Som direkt hjälpte honom, som en vän. De brukar spela kort, men Totti, han är ju inte så lätt att förstå, men när jag såg en skillnad i deras bakgrund hade jag kanske helt fel. De kommunicerar med blickar och gester, säger Ménez, för ”när han pratar, är det dialekt. Lite som med mig”.

”Om det behövs så skriker han mitt namn, Jeremì. Och jag Che-ccò. Det funkar.”