Well I’ve been afraid of changing, ’cause I’ve built my life around you

Det är så nervöst med Romas nya säsong, den här speciella once-in-a-lifetime-säsongen när Champions League-finalen går i Rom. Mycket riktigt gick supercupfinalen till straffar. Mycket riktigt missade Totti den avgörande straffen. Och det var inte bara en supercup, det var en match mot Inter, och det var framförallt matchen som Totti från början sagt att han skulle vara tillbaka till efter skadan, och trofén de skulle tillägna Franco Sensi.

Rosella var inte ens där, hon som alltid är på varenda match. Jag vet inte hur familjen resonerar om Roma nu när presidenten är död. Maria och Rosella är uppenbarligen mycket engagerade i klubben, hur de andra systrarna känner vet jag inte. Men under hela Soros-våren ryktades det om att några bland systrarna ville sälja och Rosella och Maria inte. I vilket fall var det Franco som köpte klubben från början, det var hans vilja som gjorde att de ägde den.

Om de höll fast vid Roma bara för Francos skull eller inte så skrev i alla fall banken, Unicredit, faktiskt på den nya planen för avbetalning av Italpetrolis skulder bara några veckor innan han dog. Alla tolkade avtalet som att Roma inte ska säljas, men klubben är ett av alternativen bland tillgångar som kan säljas för att reglera skulderna. Framförallt innebär avtalet att de i familjen själva kan bestämma vad som ska säljas utan påtryckningar av banken, om jag fattat saken rätt. Det är svårt att förstå varför en bank skyddar ett skuldsatt företag så, på vad som verkar vara annat än affärsmässiga grunder. Man måste ägna sig åt dietrologia, räkna ut vilka personer som kan tjäna på vad, vilka som är allierade med varandra, vilka utbyten som kan vara opportuna, hur saker och ting hänger ihop bakom ytan. Men eftersom allt det är hemligt och alla är inblandade med varandra i Italiens närings- och bankliv i en enda stor röra, är det omöjligt att veta. Unicredit är en av Europas största banker, och inblandad i de flesta av Italiens fotbollsklubbar, tror jag. Alessandro Profumo som styr banken anses ändå vara en av de som  står för en någorlunda modern och öppen syn på affärer i Italien, men för att överleva måste man också anpassa sig till den gamla maktens metoder.

En ledtråd om fotbollens roll i de här sammanhangen kan man kanske få av hur Franco Sensi hyllades efter sin död. Han var alltså en till slut ganska – kanske delvis på grund av Roma, jag vet inte exakt – misslyckad affärsman i politikens Rom, utan någon plats i Milanos affärssalonger.  Han var rik, men inte en av de rikaste. Han blev svårt skuldsatt, men han orsakade inga stora skandaler à la Parmalat eller Cirio. Utan Roma hade hans död kanske noterats på tidningarnas affärssidor och lokalt i Rom, om jag gissar. Nu var det 30 000 personer som besökte en likvaka på Campidoglio och republikens president som sa att Sensi var ”un grande”.

Allt det här gör det komplicerat att prata om Franco Sensis arv också.

Francesco Totti skrev själv i Corriere dello Sport att han var rörd över alla lovord som hans president fått efter sin död, från hela Italien. Men även om de var ärligt menade, hade han föredragit att en del som aldrig förut gjort något för att vara Sensis vän, istället hade stött honom i hans strider medan han fortfarande levde. Francesco skriver om hur presidenten alltid stod vid hans sida i hans egna strider, till exempel när han innan Calciopoliskandalen pratade om hur domarkårens opartiskhet var villkorad.

Någon kommer nu påpeka att Sensi själv delade ut Rolexklockor till domarna. Det var ju en väldigt naiv och liten sak att göra jämfört med vad de stora skurkarna höll på med, men som jag sa är allt det här komplext. Jag tyckte mycket om Franco Sensi för hans ilska och stridbarhet, hans kamp mot de gamla, mäktiga systrarna i norr. Och det var inte bara prat, han gjorde det på riktigt, och lyckades vinna scudetton 2001. Samtidigt, just då kollapsade i princip hela den italienska fotbollen, delvis på grund av metoder som Franco Sensi långt ifrån var främmande inför. Fortfarande lider fotbollen av klubbarnas osannolika trixande och fifflande med ekonomin, men den förlorar aldrig helt, och fortfarande lever den över sina tillgångar. Fortfarande visar fotbollen en motbjudande arrogans gentemot det övriga samhällets lagar och regler, och den kan fortsätta för den kommer alltid undan. Franco Sensi kom undan för att han ägde Roma, och för att Cesare Geronzi hjälpte honom. Geronzi är en av den italienska bank- och fotbollsvärldens fulaste fiskar. Han har ett antal processer emot sig, bland annat  för inblandning i de största finansskandalerna, men arbetar ändå oförklarligt på bank. Han var inblandad när Sensi köpte Roma, och hans bank Capitalia räddade klubben – som den räddat andra – när den höll på att gå i stöpet för några år sen.

Men det är inte heller hela sanningen, för Franco Sensi offrade också stora tillgångar; hotellet Cicerone bland annat, för Romas skull. Han kom inte undan bara sådär, han satte sin egen förmögenhet på spel, vilket inga av de nordliga presidenterna gör, till exempel.

När Capitalia gick ihop med Unicredit förra året kom Geronzi för första gången till Milano, och till Mediobanca, en investmentbank som är själva, högsta, maktcentrum i finansvärlden. Geronzi är en bakomfigur, den gamla sortens bankman, som knyter kontakter, delar ut tjänster, gör allt i hemlighet. Jag har ingen aning om vilken påverkan han har på Unicredits alla fotbollskontrakt, eller på vad som händer med Roma nu. Det finns sällan motståndare i det italienska näringslivet eller politiken (och därmed fotbollen), tror jag jag lärt mig. Alla är alltid intrasslade med varandra på något vis.

Jag tycker inte om att fotbollen kommer undan, men jag är glad att Roma gör det. Man får ta det goda med det onda, eller vad var det Lars von Trier brukade säga? Så var det med Sensi, och precis så är Roma också. Storhetsvansinnet, stridbarheten, att vi vill vara stora men påpekar vår underlägsenhet i nästa andetag, rättfärdigheten som växer sig stor trots de egna bristerna. Franco Sensi passade så bra ihop med Roma.

Det har hänt så mycket olyckor med Roma den senaste tiden. Mexès dotter blev, som tur är av misstag, bortrövad en stund i somras när några stal hans frus bil. Daniele De Rossis svärfar mördades nyligen och visade sig då vara nån slags maffiasnubbe. Sen dog presidenten.

Startelvan igår kändes inte så bra. Jag vet att mina kära, snälla rekordderbykillar som var glada hela tiden och firade segrar med att dansa ringdans för ett par år sen kanske inte kan vinna så mycket mer utan förstärkningar. Men nu verkar förstärkningarna inte ens särskilt starka. Det bästa de kommit på sen Mutuaffären sprack är John Arne Riise och Julio Baptista. Totti var inte ens på plan tills sju minuter från slutet igår. Cicinho fick stanna hemma för att han visat missnöje med laguttagningen. Mancini spelade i det andra laget. Spallettiroma som är känt för sitt kantspel hade typ ingen på kanten i första halvlek, och inget annat anfallsspel heller. Spalletti kan inte säga nåt efteråt, för han har tappat rösten. Allt verkar vara i upplösning i Roma.

Inter var precis som förut, fast Mario Balotelli var ännu mer irriterande kaxig, effektiv och ful än förra säsongen. Straffen han slog  var som en gestaltning av hans personlighet, när han med all världens självförtroende i sig stannade upp bakom bollen, grundlurade, förnedrade Doni  som slängde sig, och slog in bollen lätt.

Jag vet, transferfönstret har inte stängt och spelare fattades och det var ingen riktig match. Ändå var det viktigt, för Sensi, för Totti. Och så kom Roma igen ändå, i andra halvlek, och fick oavgjort. Stefano Okaka kom in, tydligen ska Spalletti satsa på honom nu villket är kul för han är en av de där primaverakillarna som fick spela lite då när vi inte hade några anfallare men slog rekord och dansade ringdans och så, om jag inte minns fel. Och allt hade kunnat bli som det skulle, om bara Totti satt en straff efter förlängningen. Älskade Totti slog såklart den sista avgörande straffen, hur kunde det vara annorlunda? Han var så besviken efteråt, det syntes så tydligt. Straffar var hans grej, nu är det hans grej att missa dem.

Riise har förresten vunnit Europacupen med Liverpool, just den klubb Roma ska ta revansch på i den här säsongens Europacupfinal, är det tänkt. Jag vet inte hur jag ska tolka det tecknet. Jag gillar inte John-Arne Riise. Jag brukade, antagligen naivt, gilla nästan alla i Roma. Allt kan gå åt helvete.

Ciao presidente

 

En mycket arg man har dött. Francesco Sensi. Jag kanske skriver nån annan dag om honom och vad som kan hända med Roma nu, när det är hans fru Maria, Rosella och Rosellas systrar som bestämmer. Under tiden letade jag upp de finaste bilderna jag minns från de senaste åren.

Tatanka, La Pupona, uppdämt OS-babbel

Idag tävlar Kampanien i OS. Roberto Saviano skrev en lång artikel om det i l’Espresso häromveckan. Det var nåt jag inte riktigt köpte med artikeln, eller, jag köpte det kanske, men motvilligt för det är en nästan världsfrånvänt sliten klyscha med författare som beundrande skriver om boxning, med svartvita foton till, hur sporten håller borta pojkar från gatan, är moralisk och estetisk – men han gör sig ju ganska bra i den rollen ändå, Roberto Saviano. Precis som han kan man inte motstå romantiken i de där klassiska, manliga, bilderna ibland. Kolla: författaren och boxaren, muskler och allvarliga blickar.

Han skriver om hur han avundas Clemente Russos kropp. Det är alltså Russo som tävlar idag; boxaren, amatörvärldsmästaren i 91-kilosklassen, Clemente ”Tatanka” Russo. Han har redan gått vidare från första omgången, kvart i fyra idag är det kvartsfinal mot ukrainaren Usik Oleksandr. Och Russos kropp i ringen påminner om antika krigare, han förkroppsligar ”stridens episka skönhet”, skriver Roberto Saviano. Den andre boxaren från Kampanien, Domenico Valentino, Mirko, åkte ur i kvarten i 60-kilo igår. Han var damfrisör innan han började boxa. ”Det verkar otroligt att en av de bästa pugilisterna i världen har varit frisör, det verkar nästan radera bilden av en hel kategori”, skriver Saviano.

Jag råkade läsa en liten nyhet häromdan om en omröstning i damtidningen Novella 2000, där kvinnor fått frågan om vem de helst vill se i badbyxor nu under augustisemestern. Inte en enda fotbollsspelare hamnar i topp. (Antagligen var de uteslutna på något vis.) Inte heller några boxarkroppar. Istället en massa medelålders journalister mest, och på andra plats Roberto Saviano. Det är ju en väldigt löjlig undersökning, men på ett mycket bakvänt sätt fick den mig att tänka på en stor grej jag inte tänkt på förut riktigt. Nämligen vilken potentiell revolution som bor i Italien. Tänk att Italien är ett land där det fortfarande är vanligt med hemmafruar, till exempel. Alla dessa kvinnor, mammor, som tar upp en så liten plats i det offentliga rummet (ofta syns ju till exempel kvinnor på teve i ungefär badkläder) och i arbetslivet, med tanke på att de faktiskt utgör hälften av befolkningen. Uppoffrande och förebildliga boxarmän i all ära, men här finns ju en enorm ekonomisk kraft, som bara väntar på att sättas igång, fortfarande i Italien. Ändå är den feministiska rörelsen så försvinnande svag där, men fatta hur stark den skulle kunna vara, hur den kommer vända upp och ner på hela landet när den väl sätter igång.

Ändå fortsätter jag att skriva om män. Som Francesco Totti. Han har såklart också spelat roll i OS. Det finns nämligen inte bara napolitanare, utan till exempel en väldigt romersk italienare i OS också, som tagit simsilver på 800 meter: 21:åriga Alessia Filippi. För ett tag sen var hon på Trigoria och fick en turtröja av Totti, en romatröja med nummer tio och FILIPPI på ryggen. Jag råkade ha en artikel om det i ett sparat nummer av Numberten, il Romanistas magasin om Totti:

Som Totti, fast betydligt mer frivilligt och omfattande i hennes fall, har hon också engagerat sig för Partito Democratico. Jag tror hon bor i Verona nu för träningens skull, men Filippi kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms mest fattiga och stigmatiserade förorter, och är alltid noga med sin romerskhet. Hon kallas ”la Pupona”. Gazzetta dello Sport undrade efter loppet om hon inte är för stor för det namnet nu, men hon gillar det. ”Kalla mig Pupona d’argento.” Men hon är bara en symbol för Rom ”efter Totti, såklart”, har hon sagt förut. I den gamla Numberten säger hon: ”Jag kommer alltid vara romare och framförallt romanista! Och jag ska alltid ha med mig tröjan som jag fick av Totti, den är min turamulett. När jag träffade honom på Trigoria förverkligade jag min dröm och min pappas, stor romanista som inte tycker om landslagets dräkt för färgerna påminner om Lazios.”

Nu när hon vann silver tackade hon Totti för turtröjan som hon haft med sig överallt sen 2006. ”Roma forever, nu ska jag tatuera in det. Nu fattas bara scudetton”, sa hon till Corriere dello Sport. Totti skickade kramar och sa att hon måste komma till Trigoria med medaljen så han får se den. (Ja, vi kan ju behöva all tur tillbaka som vi kan få, nu när vi ska vinna Champions League. Både CL-finalen och sim-VM går i Rom nästa år.)

Federica Pellegrini, som är den stora italienska simstjärnan, har sagt att hennes guld var en revansch för alla kvinnor som arbetar för nånting. Alessia säger till la Gazzetta att hon håller med. ”Det räcker nu med tjejer som inte gör nånting och blir kända. Jag tittar jättelite på teve numera.” Sen ställer reportern den påpassliga frågan om hon kommer ägna sig åt shopping nu när OS är över. Hon säger att hon har alldeles för ont i ryggen för att gå i affärer.

Ett par italienska ministrar, framförallt Giorgia Meloni från Lega Nord, uppmanade innan spelen de italienska olympierna att bojkotta invigningen, som en protest mot Kinas regim. Clemente Russo tyckte de hade helt fel, att de inte förstår så mycket utanför sin egen värld. De borde sköta politiken, han är bara där för idrotten, och för sitt livs chans. Italiens regering är antagligen en av de som är mest kritiska till Kina-OS. Lega Nord har till exempel profilerat sig i frågan. I våras ordnade de en fotbollsmatch mellan Padanien, alltså det område som de hittat på som nån slags överlägset norditalienskt rike, och ett lag som skulle representera Tibet.

Jag antar att OS i Kina mest talar om likheterna, hur insyltade vi själva är, hur allt är falskt och bedrägeri och  hur oändligt arrogant det är att som europé eller amerikan hålla på och ta avstånd från och avslöja Kinas regim, när det så uppenbart bara är ord, för vår ekonomi bygger på att vi i praktiken inte tar ett dugg avstånd från Kina vilka brott mot mänskliga rättigheter de än hittar på. Ändå måste man ju ta avstånd från det. Man kommer inte ifrån dubbelmoralen, jag antar OS lär oss det.

Det bästa jag läste inför OS var nog Naomi Kleins reportage i Rolling Stone om Kinas utveckling av teknologi för övervakning; kameror och datorsystem, tekniker som är mycket intressanta för till exempel USA.Sen hörde jag att  FRA-Reinfeldt meddelade i sitt sommartal häromveckan att Moderaterna inför nästa valrörelse kommer lansera ett trygghetspaket. Åh, det är ju så logiskt. För, vilka är det nu som brukar prata så mycket om trygghetspaket? Ja just det, Italiens rasistiska regering, som nu satt in militär för att patrullera gatorna i landets större städer och bota den upplevda otryggheten. De vann valet på det, så det är inte konstigt om Reinfeldt ser det som en vinnande taktik. ”Trygghet”, övervakning, kontroll: högern är alldeles för lik sig, i Sverige och Italien, och den är alldeles för lik Kinas så kallade kommunism.

Clemente Russo sa att Roberto Saviano tillskrivit honom saker som han inte egentligen sagt i l’Espresso-artikeln, men att den ändå var mycket fin och delvis på grund av vad som står i den vill han göra bra ifrån sig för Italien och sitt Kampanien i OS. Russo och Valentino kommer från Marcianise, Italiens och ett av Europas boxningscentra. Det ligger i Caserta-området, alltså mitt i camorraland. Men camorran bryr sig inte om boxning, eftersom ”det finns inte en massa pengar längre. Med den första europatiteln för juniorer jag vann köpte jag mig en moped”, säger den episkt vackre Clemente Russo, som kallas Tatanka efter vad några indianer i Dansar med vargar kallar bisontjurar.

På något vis är det alltså för att boxningen är en sån losersport nuförtiden som den kan stå för uppbyggliga idrottsliga ideal. Clemente Russo är precis som Alessia Filippi och en massa andra av de italienska idrottsmännen i mindre inkomstbringade sporter, polis. Det är Fiamme Oro-polisen  som organiserar boxningen i Marcianise. Enligt Roberto Saviano står boxningen för motsatsen till camorrans ideal. Tävlingen ansikte mot ansikte, respekten för förlusten, den långsamma och uppoffrande vägen till segern.

Och det sättet kommer alltid förlora mot camorran, som bara bryr sig om business. Maffian vinner både faktiskt; i pengar och makt, och i tjuskraft. En boss i Marcianise fick till och med teveprogrammet la Vita in diretta på Rai att filma hans brors extravaganta bröllop (helikoptrar släppte ner ett regn av blomblad över brudparet), medan boxarna tjänar mopedpengar. Men bossarna kan inte vinna boxningsmedaljer i det annars så businessaktiga och dubbelmoraliska OS. Och man kan man inte låta bli att tycka om i romantiken i Savianos beskrivning av vad Russo och Valentinos OS-tävlande betyder.

När de stoppar dem på gatan i Marcianise, frågar alla: ”När åker vi till Peking?” De säger inte ”åker ni”, utan ”vi”. För i såna här företag är man inte längre ensam, utan blir en summa av många. En summa som stärker anden. Och därför ankommer det att be de här två boxarna om en sak: ge tillbaka till de här platserna det som de tagit från oss, visa vad det betyder att födas här – vreden, ensamheten, intet varje kväll. För allt det här är stoffet som Clemente och Mirko är gjorda av, stoff som på andra ställen inte finns likadant. Den verkliga hungern efter att bli någon, uppnå ett mål, utskilja dig från fegheten och från svassandet bland de som är runtomkring dig. För livet mäter du varje gång du faller, för att slåss betyder att inte lita på någon, veta att här går allting alltid i uppförsbacke, alltid gardera dig och alltid komma ihåg de som inte klarade det.

Totti förklarar världen. Igen.

Ni som läser den här bloggen vill tydligen att jag ska skriva om Dennis Bergkamp, Zvonomir Boban och några jag inte ens vem de är, plus nåt av West Hams nyförvärv. Synd, för jag tänkte skriva om Francesco Totti.

Idag var det intervjuer igen, i Gazzetta och Corriere dello Sport som intervjuat honom samtidigt. Märkligt nog är frågorna och svaren ganska annorlunda, fast liksom ändå samma... Till exempel räddade en av Tottis hundar – två labradorer som jag tror att han mest är nån slags officiell husse för, de heter Ariel och Flipper och är livräddningshundar i Ostia – en kvinna ute i havet som fått kramp i lördags. Enligt Corrieronen säger han att han snart ska träffa hundarna och är väldigt fäst vid dem, fast han vet inte om de känner igen honom, de har så fullt upp med sin livräddningsskola. Enligt Gazzetta dello Sport säger han att han träffar hunden väldigt lite och inte vet om den känner igen honom, men det viktigaste är att hon räddar liv. Egentligen vet man aldrig om en person verkligen har sagt något som det står i en tidning i Italien att hon sagt, eftersom de tolkar så himla friskt.

I alla fall. Förra veckan analyserade Francesco landets kris, nu agerar han diplomat gentemot Rumänien. Totti var i Bukarest där Roma spelade match, och blev fast han bara satt på läktaren hyllad av hela publiken, som han aldrig förut blivit på något annat ställe utanför Rom, tydligen. Beundran för italiensk fotboll är uppenbarligen mycket stor i Rumänien. ”Det är nästan så att jag åker och spelar där”, sa han enligt Rom-Corriere och ”såhär är det inte alltid i Italien, men jag är van vid det här laget”. I Milano-Gazzetta är Italienkritiken reducerad till ”rumänerna gav oss en lektion i hövlighet”.

Med tanke på hur hatade rumäner är just i Rom, är det en smula ironiskt att det varit sånt ståhej om att Adrian Mutu skulle komma till Roma. Totti säger att han hoppades på honom, men det var helt säkert inte Romas fel att det inte blev så. Enligt Romas sportchef Daniele Pradè häromdan, var Mutu i princip Romas spelare förra tisdan, de hade kommit överens med spelaren och klubben och mejlat över kontraktet till Fiorentina, men sen oförklarligt ändrade sig Della Valle-folket inom loppet av bara ett par timmar. Häromdan började Mutu istället hoppa under nån match när Violas fans gjorde ramsan ”den som inte hoppar är giallorosso”.

En konstig grej som jag fastnade för i Mutuhistorien var att rumänens agent är Alessandro Moggi. Alltså lill-Moggi, sonen, som var president för GEA, som är åklagad i en rättegång som bara börjat. En rättegång som handlar om grejor han gjorde när han var – AGENT. Eftersom jag egentligen bara intresserar mig för Francesco Totti just nu har jag inte kollat upp hur det gått till eller vem han mer är agent för eller så, men varför har ingen annan heller gjort det? Hallå? Vad håller ni på med? Varför är det ingen som reagerar på att ALESSANDRO MOGGI JOBBAR SOM FOTBOLLSAGENT?

Det roligaste i intervjun är kanske att Totti kommenterar att Vucinic satt en straff i Bukarest med ”det är jag som lärt honom”.

1984, 2009, 2014, döden

Silvio Berlusconi har nu löst sopfrågan i Neapel. Det tog honom 58 dagar att lösa en 16 år lång kris om ingen annan lyckats stoppa. ”Neapel är nu en stad i Västvärlden igen, ordnad, ren.”

Ett mirakel.

Eller en förolämpning – välj.

Idag var det stor intervju med Francesco Totti i Gazzetta dello Sport. Med en ganska styltig och töntig intervjuare, som hela tiden talar till Totti i tredje person. Jag vet att man ska göra det i den artiga formen, men den här personen säger alltså Francescos namn hela tiden. ”Marcello Lippi har kommit tillbaka till landslaget. Kommer också Totti återvända?”

Men ändå. Totti gav till exempel en analys av hela landets problem.

Har en rik man som Totti någon uppfattning om Italien i kris?
”Ja, krisen är framför ögonen på alla. Övergången från liran till euron sköttes inte bra. Priserna har fördubblats, men inte lönerna.”

Jag tycker det är väldigt roligt varje gång man ser Francesco läsa tidningen. Det är inte så många i Italien som läser tidningen, faktiskt, och italienska tidningar är ju ganska krångliga att läsa. Gazzetta dello Sport som har blivit tabloid nu måste vara den modernast redigerade tidningen. Förutom någon gratistidning, kanske. Men Totti läser dem. I Skys intervju med honom häromdan, från samma dag som Gazzetta dello Sports, sitter han på en träningscykel och läser Il Messaggero. Jag vet i och för sig inte om han bara läser sporten.

Han kommenterar att hans vän Zeman har gått till Röda stjärnan: ”Jag tror det var svårt för honom att arbeta i Italien. Han betalar priset för sina strider.”

Och, det känns som jag tjatat om det här men inte lika mycket som Francesco Totti – nämligen att det viktigaste med den här säsongen är att Champions League-finalen spelas i Rom. Ödet, som Totti brukar säga. It’s now or never. Han fortsätter prata om det i la Gazzetta.

Championsfinalen i Rom är ett tåg som inte stannar här fler gånger för vår generation. Den är vårt mål, mer än scudetton. När Roma förlorade mot Liverpool 1984, var jag åtta år. Jag följde matchen framför teven, i soffan, med hela familjen. Jag minns Pruzzos mål och tystnaden under straffläggningen. Rom var stumt.

Det här är ju det bästa och hopplösaste med Francesco Totti: att han alltid talar om i förväg vad han vill och hur mycket det betyder, när alla andra säger ”nä, vi tar en match i taget”.

Han använder ett lite bakvänt uttryck när han pratar om att han ska stanna i Roma. ”Jag valde att dö här, för jag kände att det var rätt sak att göra.”

På ett väldigt typiskt sätt, verkligen, verkligen typiskt, blev det ingen affär i Bologna, där ju amerikanen Joe Tacopina skulle ta över. Jag har inte satt mig in i exakt vad det var som hände, men det är så, ja, TYPISKT att inget nånsin förändras i Italien, och det är så svårt att investera som utlänning. Igår skrev också Unicredit på  avtalet om återbetalning av Italpetrolis skuld, så det verkar som att Roma stannar hos Sensis så länge de vill.I veckan kom det en bok, den går att köpa i tidningskioskerna i Rom, som berättar både hur det gick till med ryssaffären härom året – Franco Baldini är intervjuad om det – och storyn bakom Soros-spektaklet och hur nära det var att Roma köptes av Soros. Jag tror att de menar att det var den påhittade araben som förstörde allt. Jag är väldigt skeptisk till den där arabhistorien, men vi får väl se om de lyckas övertyga mig med boken.

Totti, trots att han säger att Roma måste vinna Champions League och måste köpa två bra spelare till för att komma bättre än fyra i Serie A, är glad att familjen Sensi stannar, säger han. Han säger att de sa till honom på Trigoria att inget av det som stått i tidningarna var sant. I höstas skrev han så fint i Corriere dello Sport om hur Rosella lyckats i ensam i en värld dominerad av män, och hur han mindes när han och Rosella satt på sommarritiron när han var ung och fördrev tiden med att spela kort – och nu är han kapten och hon chef för alltihopa. Han har vuxit upp med familjen Sensi.

Han kommenterar såklart att Juve köpt Poulsen. Inte ett särskilt imponerande köp, enligt Francesco. ”Jag tror inte han tillför nåt tekniskt. Juve förstärkte sig med Amauri.”. På nåt vis är det nu Totti som är hjälten och Poulsen the bad guy i den gamla spotthistorien. Den mycket juventusvänliga Tuttosport hade rubriken ”Purtroppo Poulsen”, tyvärr Poulsen, när han blev klar. Ganska märkligt sätt att välkomna ett nyförvärv.

Totti vet inte om han kommer skaka hand med Poulsen, han kommer bestämma sig i när det blir aktuellt. Men han ger inte så mycket för hans ursäkt. ”Det är lätt att prata nu. Han kunde ha kommit dagen efter på förhöret och berättat sanningen.”

Han ska sluta 2014, säger han, när han är 38. ”Min fru Ilary har sagt att hon ska organisera avskedskvällen. Alla kommer ha roligt, utom jag.” Sen ska han bli dirigente. Till döden.

Totti update

Francesco och Cristian har börjat sparka på bollen nu. (Fast han gjorde det redan innan i smyg.)

Dagens bild

Don’t play that song for me

Det slog mig hur Roma dominerar hela EM. När jag skrev att de gjorde det menade jag inte det på allvar, faktiskt, men sen slog det mig att det ju faktiskt är så. Varenda match har alltså spelarna gått in på plan till den där jäkla Seven Nation Army. Alla lags supportar verkar sjunga det där riffet, till och med Sveriges. Jag erkänner att jag klagat mer än en gång på allt popopo-tradande, men min officiella åsikt är fortfarande att det är derbymagin som verkar.

Nu måste Spanien vinna, så blir EM nästan perfekt.

Korpfotbollsnivå

Åh, Annette Kullenberg. Uppenbarligen kör hon med teve och radio samtidigt. Så slipper hon Magnus Hedman. (Hon har börjat skriva i Expressen nu! Häromdan skrev hon en underbar krönika om en blus.)

Daje Daniele!

Daniele De Rossi och straffarna, del femtioelva. Man säger alltid sådär efteråt, men jag VISSTE att han inte skulle sätta sin straff. Det hjälpte inte att han hade Colosseum på skorna.

Daje Daniele

Det syns inte så bra men det är en bild från Gazzetta dello Sport, Daniele De Rossi har Colosseum på skorna! De där romarna... Man ser att det är hans för hans dotters namn Gaia står på plösen. Panucci har trikoloren istället, men han säger att han hellre skulle bo i Spanien än i Italien, han håller med Zapatero om att Spanien är ett bättre land. Jag hade kanske gillat om Spanien slog ut Italien egentligen, men nu är startelvan så romersk så jag måste heja på de blåa. Det verkar bli alla romanisti från start.

EM-bubblan

Efter att Cassano fixat naglarna på träningen igår, gick han bort och satte sig bredvid Pirlo och De Rossi på en bänk, Gattuso kom dit också och Cassano skojade och underhöll dem allihop, Danielino skrattade stort och till och med Pirlo såg road ut. Gudarna vet att det inte alltid varit så – jag har till och med undrat om det överhuvudtaget är möjligt för honom att fungera tillsammans med andra i ett fotbollslag – men just nu tror jag Antonio Cassano tvärtom är som en dröm att ha i en trupp, oavsett om han spelar eller ej.

Antagligen skulle man kunna ha en kamera som följer Cassano dygnet runt och det skulle aldrig bli tråkiga bilder.

Så, imorgon spelar Italien mot Spanien.

Min vän Cinzia brukar säga att hon flyttar till Spanien snart, om Berlusconi fortsätter som han gör. Italien–Spanien är egentligen ett mycket mer känsligt derby än det mellan Italien och Frankrike. Jag har för mig det var nån gång i vintras som Spanien gick om Italien i BNP per capita – en stor prestigeförlust för italienarna. Idag pratade Gattuso på presskonferensen om hur det upprör honom med äktenskap mellan homosexuella. I Italien är det till och med kontroversiellt att införa sambolagar, vilket Prodi försökte göra för ett år sen ungefär. Kyrkan ordnade en stor motdemonstration i Rom. Cinzia deltog i motdemonstrationen mot motdemonstrationen, men inte heller hon tycker att homosexuella ska gifta sig eller skaffa barn, det är inte normalt.

Berlusconi kommenterade Zapateros regering på sitt flinande, arroganta och pinsamma sätt, med att den var ”allt för rosa”, alltså med för många kvinnor, och Zapatero får nog svårt att hantera dem. Samma regering som är DEN ENDA som vågat klaga över Italiens rasistiska politik. Själv har den gamle kavaljeren en före detta showgirl från en av sina tevekanaler som jämställdhetsminister.

I Spanien har de till och med sopsortering på Bernabeustadion, medan alla vet hur det är med soporna i Italien. Panucci sa igår: ”Spanien var redan ett stort land när jag var i Madrid -96, men under den här tiden har landet växt väldigt mycket, det är en nation som har gjort viktiga förändringar mot en förbättring som Italien inte har gjort, deras politik de här tolv åren har varit bättre än vår.”

Spanien är så mycket modernare än sin storasyster, och det går samtidigt så mycket bättre för Spanien på alla sätt och vis.

Utom i fotboll, hittills, vilket visserligen är oändligt mindre viktigt, men ändå i sin tur väldigt retligt för spanjorerna.

Egentligen är kanske Spanien undantaget i Europa, och Italien bara det tydligaste exemplet på de kalla vindarna som blåser lite överallt. Det är ju en samling bedrövliga länder som tävlar i EM. Det är FRA-Sverige, Putin-Ryssland, Fritzl-Österrike, nationalist-Turkiet, Sarkozy-Frankrike... Och Italien – vad är egentligen det mest skandalösa av allt med Italien? Det senaste är i alla fall att Berlusconi ska skicka ut militären att patrullera gatorna i hela landet, som vanligt försöker ändra lagen för att klara sig från en rättegång som pågår mot honom, och ska göra det kriminellt för polisen att använda telefonavlyssningar annat än när det gäller organiserad brottslighet och terrorism. De som avslöjade Calciopoli till exempel, skulle fått fem års fängelse för det enligt Berlusconis förslag. Allt är delar av det fantastiska trygghetspaketet, säkerhetspaketet eller hur man nu ska översätta det.

Men detta har ju inget med EM att göra, så jag vet inte varför jag fortsätter tjata. I EM är det tvärt om, där vill jag inte att något lag ska åka ur i någon match. Jag tycker om alla. Varför kan inte både Kroatien, som blev så tokiga när de gjort mål och trodde att de vunnit, och magiska Turkiet, som man bara inte kan låta bli att charmas av när de gör som de gör, få vinna? Och Holland och Ryssland, som båda två exploderat och sprudlat sig fram genom turneringen. Fast okej, Ryssland sprudlade betydligt mer ikväll. Och Tyskland som tydligen fortfarande är det nya, sympatiska Tyskland från VM gick vidare, men jag ville ha kvar Portugal också, eller mest ville jag ha kvar Cristiano Ronaldo.

Uppenbarligen har alla lärt sig av Roma. Eller hur? Det måste ju vara Romas framgångar som har inspirerat den här vågen av anfallsfotboll i EM. Alla tränarna har helt tydligt suttit och studerat Spalletti (som för övrigt bor helt syndigt och ogift tillsammans med mamman till sina barn). Roma är framtiden. Till och med den gamle Milan-Donadoni, som började turneringen med att ställa upp halva Milans förlorarlag på plan, plockar in fler och fler gulröda. Imorgon sägs det att till och med Aquilani ska spela från start. Jag vet inte om Italien kommer anfalla så glatt eller ej – jag vet fortfarande inte riktigt vad Italien är för slags lag i den här turneringen, Spanien är så himla spanskt med sitt tiqui taca men vad är Italien? – men i alla fall kan det bli fyra romanisti i startelvan.

Spallettis Roma brukar man ju förresten säga spelar alla spagnola, vilket är en komplimang i Italien men kanske när allt kommer omkring inte ses som det mest pålitliga sättet att spela på. Ändå vann landslaget med sin offensiv mot Tyskland i VM, och Roma har nästan varit det mest framgångsrika italienska laget i år och slagit ut Real Madrid ur Champions League, med just Daniele De Rossi och Alberto Aquilani som Donadoni verkar välja nu. Det som är vinnande är alltid det bästa, är det mer italienskt än viljan att säkra bakåt? Det är åtminstone inte alls som man ser på saken i Spanien. Att säga att någon spelar italienskt där tror jag knappast är en komplimang.

Häromdan konstaterade Il Romanista att de som slagit ut Roma förut den här säsongen, blir straffade i EM. Kolla bara på Zlatan och Ronaldo. På något vis kommer antagligen Roma vinna EM. (Vi kanske till exempel kan köpa Pavljutjenko, Rosella?)

Dagens bildspel

Italiens landslag tränar. Antonio Cassano sitter bredvid, tittar på, solar benen och gör lite manikyr.

Uppdatering. Här är videon.

Vaffan Sverige

Kjell Häglund skriver hemskt roligt och träffande om gårdagens bedrövligheter.

Big Becali

Intressant artikel om familjen Becali. De två agent-bröderna är alltså kusiner till storpatriarken Becali, som verkar vara nån slags rumänsk mini-Berlusconi och det rumänska fotbollsförbundet till och med mer korrrumperat än Frankrikes.

Pasticceria

Jag börjar med Totti högst upp idag också, det blir så fint när man kommer in på bloggen då.

Egentligen var inte Francesco Tottis säsong så toppenbra i år, eftersom han var skadad och sjuk hela tiden. Men den var full av rekord. Kanske har vi glömt summera ihop det ordentligt för allt det här EM:andet. Den här säsongen blev det statistiskt säkerställt att Totti är Romas meste och bäste spelare någonsin, om man inte visste det förut i sitt hjärta. Alla minns väl till exempel de 500 barnen som stod uppradade för att fira de lika många Totti-målen i gulrött, eller ceremonin med Losi, vars alla tiders matchrekord han slog. Igår pratade De Rossi om det, apropå tröja nummer tio, som han ju fått överta i landslaget. Men han ska inte ta över den i Roma, sa han. De Rossi menar att nummer tio i Roma ska dras tillbaka när Totti slutar. (Totti är kanske en av de sista verkliga nummer tio-spelarna, men till och med han spelar ju mer som nio och en halv eller nånting sånt nu.)

De Rossi pratade också om allt snack kring försäljningen av Roma, och sa att det var svårt för spelarna, de visste inte om ledningen, tränaren skulle försvinna. Han pratade om det som om det var nåt som låg i historien, men saken är inte avgjord för Sensis har fortfarande inte presenterat nån annan lösning än att sälja Roma och nu har en amerikansk fond, Blackstone, kommit in i bilden. Och samma mönster som förut upprepar sig: börsen stiger, Italpetroli skickar ut en kommuniké med dementi. Under tiden har en annan amerikansk fond verkligen och på riktigt köpt in sig i nypromoverade Bologna, det är en ganska stor grej. Det är the usual suspects, Inner Circle Sports och Joe Tacopina, som ordnat affären. De verkar ha en plan.

Igår blev playoff-spelet till Serie A klart, och också Lecce går upp i A, förutom redan klara Bologna och Chievo. Pisa gick inte upp, som jag hoppades att det inte skulle. För nu blir det världens derby mellan Pisa och Livorno i Serie B.

Och, eh, det var faktiskt inte meningen att det skulle bli en sån här övergång här nu, men jag hade lovat att skriva om derbyt mellan Frankrike och Italien imorgon också. Det blev ju inte precis mindre laddat av vad som hände i fredags. Eller så blev det det. Rumänien har fler poäng, och Frankrike och Italien har inte avgörandet i egna händer. Två gamla föredettingar. Det spelar kanske inte ens nån roll vad resultatet i matchen blir.

Överallt i italienska tidningar varnar de såklart för att matchen mellan Holland och Rumänien kan bli en tårta, sufflé eller liten kaka – så kallar man en match som görs upp av två lag för att gynna dem själva och stänga ute några andra (se exemplet Sverige och Danmarks due a due) – för att strax efteråt obligatoriskt självreflexivt klaga över hur ”vi italienare” är förstörda och tänker på hela världen som befolkad av furboni och truffatori, för att Italien är så.

Donadoni försökte själv baka en liten tårta genom att direkt efter matcherna i fredags ringa till sin kompis Van Basten, hette det först. Sen ändrade sig Donadoni, det var visst sex månader sen han pratade med Van Basten.

Italien och Frankrike är lite som motsatser hittills tycker jag, fast de har samma poäng och båda blivit massakrerade av Holland. Frankrike har fantastiska spelare, en av de bästa trupperna om inte den bästa och dessutom flera spelare som är så bra man inte fattar hur de kan ha lämnats hemma. Och så spelar de så provocerande lojt och arrogant! I Italien säger man om fransmän att de har ”la puzza sotto il naso”, alltså något som luktar illa under näsan så de går med den i vädret hela tiden. Ja, det är en ganska trött kliché egentligen som man säger på skämt, men det är ännu tröttare att Frankrike verkligen spelar sådär. De är så jävla bra, tycker de, att de inte ens behöver försöka! Den ende som gör nåt är Ribéry. Men jag minns att det var såhär i början i VM senast också, och då spelade de plötsligt en förtrollande match mot det vidriga Brasilien och gick sen till final. Då spelade de så förtjusande att de fick en låt av mig. De kan få den igen, som en uppmaning. För, it’s been long overdue.

Italien däremot, har inte femtioelva toppenbra spelare att välja på på alla positioner, tvärt om. När en av deras bästa spelare blir skadad skickar de inte ens hem honom, utan han behövs på bänken fast han inte kan gå ens. Men de försöker i alla fall. Nu verkar det som att det blir en tredje variant av Italien i den tredje matchen, de säger med Cassano från start.

Dagens bild

(Tyckte det varit alldeles för lite Francesco Totti den senaste tiden.)

Romania

Amnesty varnade för rasistiska tendenser i sin årsrapport om Italien som kom nyss, förut har spanska ministrar varnat för samma sak. I förrgår uttalade sig regeringen i Rumänien, där en valrörelse pågår, om Berlusconiregeringens ”trygghetspaket ”, som ska klubbas igenom i sommar. De vill att paketet ska modifieras, att deras medborgare inte ses som invandrare (de är ju EU-medborgare), och utlovar samtidigt samarbete för att förhindra att rumäner som redan är dömda för brott kommer till Italien. Italiens minister Andrea Ronchi var där för att förklara. Han sa att linjerna kommer ligga fast i trygghetspaketet. Och: ”Vi vill inte förfölja enskilda etniska grupper. För oss är den italienske medborgarens säkerhet det viktigaste och Italien behöver invandring. Rasism är idioti. ” ”Vi är rädda för våra landsmäns säkerhet ”, sa Rumäniens Europaminister Adrian Ciocanea och utrikessekreteraren Magda Matache.

Som jag sa igår så har många italienska företag produktion i Rumänien. Roberto Bussolini, en av de företagare som mötte Ronchi i Bukarest, sa att det börjar bli svårt för dem där. ”Sen i september har polisen dragit tillbaka 1 400 tillstånd från italienare, vi ses som några som förföljer rumäner i Italien och utsugare i Rumänien. ”

Cristian Chivu sa att man ska hålla politiken utanför fotbollen, men det tycker inte hans agent, Giovanni Becali. Han och hans bror verkar vara agenter för ungefär alla rumänska fotbollsspelare. Il Romanista intervjuade honom och han sa om mötet med Italien imorgon: ”Det här är en match som måste vara till nytta också för den rumänska regeringen. ”

”Hur då?”

Våra ministrar måste förstå att de inte behöver vara så ödmjuka med sina europeiska kollegor. Så fort de hör en italiensk eller fransk minister tala öppnar de öronen. Vad handlar det om? Ju sämre de behandlar oss desto mer är vi servila. Jag älskar Italien, jag bad om politisk asyl på sjuttiotalet, jag kom till Neapel, där bodde jag i fyra år. Och jag fick dem alltid att respektera mig, också de som tog mig för en rumänsk figlio di puttana. I den här matchen måste vi visa att vi är ett väluppfostrat, respektfullt folk, att vi vet att ta emot utlänningar med öppna armar, och att vi har talang. Det är därför vi kommer vinna med 2–1.

Då påminner Il Romanistas utsände om att de säger att Rumänien kommer gå för oavgjort, vilket Becali tolkar som en i raden av alla förolämpningar mot det rumänska folket.

När man talar om vissa saker blir jag arg. Det verkar som att det bara är rumäner som begår brott. Men vad är det för diskurs. För den som gör fel måste fängelsets dörrar öppnas, oavsett nationalitet. Och sen är jag en affärsman, om vi vinner säljer jag lättare mina varor.

Ihopblandningen av matchen och politiken är extra förvirrande här eftersom han några meningar senare själv säger att Rumänien ska gå för oavgjort i alla matcher för att gå vidare i gruppen. Rumänien som, påpekar Il Romanista, i matchen mot Frankrike framstod som catenacciari. Rumänien spelar en bättre catenaccio än Italien nuförtiden om man ska döma av den matchen.

Il Romanista ber Becali göra reklam för några av spelarna han saluför.

Det går knappt att välja. Dorin Goian, Tamas, Contra som går gratis, vi har Daniel Nicolae som skulle kunna ge sig av från Auxerre, vi har Nicolita från Steaua, vi har Dica som Catania vill ha. Och Moti som kan följa efter Radu till Lazio.

EM-tecken

Jag har inte hunnit skriva förrän nu. EM började med att jag sms-rapporterade till pappa vad hans favoritspelare Cristiano Ronaldo gjorde i matchen pappa inte kunde se. Igår spelade Sverige bättre än jag befarat (eller var det bara motståndaren som var sämre än befarat?) mot ett totalt obegripligt Grekland. VAD HÖLL DE PÅ MED? Greklands anfallsspel, det vill säga det intet som fanns istället för anfallsspel, var det konstigaste jag sett i hela mitt liv.

Jag gillade verkligen att Sverige hade hittat på nåt med hörnorna. Anders Svensson slog dem, och Chippen stod bredvid honom ända till strax innan hörnan gick, då han sprang mot straffområdet. Man såg inte så bra annars vad planen gick ut på för tevevinkeln var så himla dålig varje gång. De verkade vara väldigt utspridda? Det är kul att de hittar på sånt. Det och Lagerbäcks och Anderssons kostymer var små tecken på ett litet klurigt självförtroende hos Sverige som behövs.

Jag vet att man alltid ska lita på Lagerbäck, han vet ju alltid bäst till slut. Ändå tvivlar man alltid på honom nån gång, den här gången var jag ett tag rädd att han skulle chansa med Linderoth men det gjorde han såklart inte utan spelade med Daniel Andersson som han skulle. Men Isaksson var svajig, eller? Nu kan man väl inte byta ut honom, men det kanske hade varit bättre med Shaaban ändå?

TACK ZLATAN!

Holland mot Italien var en härlig match, men dålig för Italien. Jag tror knappt jag sett Donadonis landslag spela någon gång förut, och jag kan inte säga att jag har så mycket mer känsla efter den här matchen för vad han hade tänkt sig åstadkomma med det.

Jag tänkte på en grej utifrån mitt inskränkta Roma-perspektiv, när Jens Fjellström sa att de blå i spelargången efter pausen hade sett ut som de inte var överens om vad de skulle göra. Daniele De Rossi har nummer tio. Tydligen struntar Donadoni i vem som har vilket nummer och låter spelarna själva bestämma det. Så de lät DDR ha tian, det mest symbolladdade numret. För spelarna är han nummer tio men för Donadoni är han inte ens en man för startelvan, inte ens avbytare. Det jag menar är inte att De Rossi skulle räddat allt bara han spelat (men det hade han gjort!), och han är ju inte heller en nummer tio-spelartyp (kanske ger de bara tian till romarna för de är så fåfänga och ingen annan bryr sig), men det verkar vara allmänt rörigt och otydligt vilka idéer som egentligen ligger bakom hur laget ska spela och vem som ska spela. ”Vi testar aldrig laget, vi får veta få timmar före match vem som ska spela. Vi behandlas som barn”, hade en spelare sagt till en annan som inte är med nu på telefon, enligt Gazzetta dello Sport idag.

Nu blir det nog förändringar och De Rossi kommer in. Jag hoppas verkligen att Materazzi hamnar på bänken. Han hade sin stund i solen under och efter VM, det var mer än någon kunde trott eller han själv ens drömt om. Det räcker. Han är inte så bra nu. Italien kan inte ha en så här dålig defensiv.

Däremot har det varit härligt att se Alessandro Del Piero den här säsongen. Det klär honom att slå ur underläge. Det klär hela Juve, men tydligast Del Piero. Den helgen nån gång i våras då Totti bad domaren att dra fanculo och orsakade en flera veckor lång debatt, sa ju Del Piero också mavaffanculova till domaren, eller åt domarens håll i alla fall, fast ingen brydde sig så mycket om det. Jag såg inte när Totti gjorde det men jag minns att kameran filmade precis när Del Piero sa det, han sa det! Till domaren. Men det var positivt. Han har haft nån slags positiv nästan ilska den senaste tiden. Så har han också vunnit skytteligan först i Serie B och sen A. I helgen pratade han om Akilles igen. ”Akilles finns alltid inom mig, i anden”, sa han. Inför VM sa han ju att han var som Akilles som satt på sin kulle och kontemplerade Calciopoli. Nu har han skakat av sig allt det, men Akilles identifierar han sig tydligen fortfarande med. Jag tror inte det är det Del Piero menar, men Akilles är ju faktiskt mest känd för sin svaghet, sin häl. L’Avvocato kallade ju Del Piero för Pinturicchio, det talar också direkt om en svaghet: konstnärens bräcklighet. Men han är starkare nu, mer Akilles än Pinturicchio. Han kommer antagligen också spela på fredag, som kapten.

Kanske är en katastrof som 3–0 vad som behövs för att Italien ska samla sig. Eller inte. Vi får se. Som jag sagt är nästa match, Italien–Rumänien, inte vilken match som helst. Många italienska företag flyttar sin produktion till Rumänien eftersom lönerna är lägre, det finns många rumäner i Italien och de är en särskilt hatad grupp, inte bara romerna utan rumäner i allmänhet, i ett land där rasismen eldas på av regeringen. I Rumäniens landslag spelar flera italienrumäner. Mutu är en av Serie A:s största stjärnor och Chivu en av ligans bästa backar. Många andra i laget drömmer antagligen om att gå samma väg som de. Att göra nåt som Zlatan med det där tevespelsmålet mot Italien i förra EM. Zlatan som kallas zingaro, zigenare, vänskapligt retsamt av lagkamraterna och hatiskt av motståndarfansen.

Eugen Terletac, president i den rumänska föreningen i Italien med 112 000 medlemmar, avråder rumänerna i Italien från att se matchen på storbildsskärmar på torgen och råder dem att istället stanna hemma. ”Efter problemen som varit känner vi oss inte särskilt lugna”, sa han, skriver Corriere della Sera idag.

Chivu sa igår: ”Det här är en fotbollsmatch och måste fortsätta vara det. Politik är politik och fotboll fotboll, det är bättre att inte blanda ihop dem.” Och ”För att vara med oss, på stadion i Zürich, kom 15 000 rumäner. De uppförde sig exemplariskt, för rumänerna är inte de som de tror i Italien eller i Europa, de är bravi ragazzi”. Sienas Codrea som kom till Italien när han var 18, nu är han 26, sa: ”När jag kommer tillbaka till Timisoara kallar de mig italienare. Jag gillar det, för jag älskar ert land och jag älskar Rumänien. Det här, för oss, blir en match mot den vackraste fotbollen i världen.”

Biùtiful cauntri

En scen i Gomorra börjar med att Totò, en tonårskille i Scampia som vill bli camorrista, står framför spegeln och noppar ögonbrynen. (Alexandra Dahlström beskrev träffande vad folk har på sig i Italien. ”Ragazzi” illustrerade hon med ett mycket representativt foto och listan: ”noppade ögonbryn/stora muskler/kepsar/solbränna/t-shirtar med FBItryck/ryggsäckar med dekorationer”.) Totò har örhängen, jeans, en tröja utan ärmar som ska likna Englands landslagströja med nummer sju på ryggen. Regissören Matteo Garrone var två månader i Scampia innan han gjorde filmen. Han sa till Repubblica:

Jämfört med hur camorran var en gång i tiden är ansiktena helt förändrade. Idag skulle jag säga är allt mycket mer fashion. De kriminella klär sig i Dolce e Gabbana, gör manikyr, solar i solarium. De är chica och välansade som berömda fotbollssspelare. När jag förstod att mördarna och langarna liknar Totti och Cannavaro mer än personer som är som vem som helst som du kan träffa på gatan blev jag chockad, eftersom jag hade ansikten à la Scorsese i huvudet och istället fick jag konstatera en stark antropologisk förändring.

Gazzetta dello Sport hade en liten faksimil från sin förstasida dagen VM i Tyskland började idag. Det stod ”Totti c’è” och ”Italia ci siamo”, på den. Jag hade nästan glömt hur mycket som handlade om Totti innan VM. Sen under VM gjorde det inte det lika mycket. Istället minns man hur spelarna så vackert och hedersamt reste sig ur Calciopoli-geggan.

Jag tänkte på att landet Italien är ännu mer förödmjukat, deprimerat, pessimistiskt och ridet av skandaler nu än vad det var innan VM. Det är soporna, dioxin-mozzarellan, rasismen, den falska olivoljan, det falska vinet, att en man som i resten av världen anses vara en löjlig, pinsam och antidemokratisk idiot nyss blivit vald till premiärminister, den allt tydligare katastrofala ekonomin, siffrorna om att maffian omsätter mer pengar än någon annan del av samhället.

Den stora Spartacusprocessen håller på att avslutas, och camorran dödar mer än vanligt. Senast Michele Orsi, en företagare i sopbranschen som gjorde stora affärer med klanerna men nu blivit botgörare och vittne.

Jag vet i och för sig inte hur mycket omvärlden tar notis om de här sakerna, de flesta har nog fortfarande nån slags Marcus Birro-dröm om Italien som den allra tydligaste bilden. Men nu börjar det ha gått så långt i landet att det kommer allt fler berättelser om det. Istället för pittoreskt fattiga 50-talskulisser från Garbatella är det filmer från de ikoniska segelhöghusen i Scampia som vinner priser i Cannes. För ett par månader sen kom en hjärtskärande dokumentärfilm som heter Biùtiful cauntri. Titeln är kanske den tydligaste gestaltningen av den krossade (själv-)bilden av Italien. Undertiteln är ”Il Belpaese dei rifiuti” och ”biutiful cauntri” är taget från dåvarande ministern Rutellis dåliga engelska uttal då han i en film som producerades till en mycket dyr och misslyckad turistportal på internet bönföll utländska turister att komma till il Belpaese, landet med ”världens bästa” städer, kultur och landsbygd. Filmen visar just landsbygden, den utanför Neapel. Osannolika, tragiska bilder av dumpade sopor längs vägarna, stinkande soptippar, kilometer efter kilometer av staplade ”ecoballe”, döende får, döende aprikosträd, romska barn som leker bland avfall, förkrossade bönder.

Men inget av det här har med fotboll att göra. Det kommer inte att påverka den och den kommer inte påverka eländet någonting. Ja, spelarna laddade upp för EM med att se Gomorra, det är sympatiskt att de har ögonen öppna för vad som händer utanför sin fotbollsbubbla, men en bubbla är den fortfarande. Så jag vet inte varför jag sitter och skriver om de här sakerna strax innan matchen ska börja, jag är ju knäpp.

Det är fint att Cannavaro ska sitta på bänken. Återigen är en romaspelare obegripligt petad: Daniele De Rossi. Istället satsar Donadoni på ett milanmittfält med Gattuso, Pirlo och Ambrosini, de som misslyckats så kapitalt både i Italien och Europa i år. Det känns gammalmodigt.

Coverciano, Scampia

Igår gav Roberto Donadoni de som ville i Italiens landslag ledigt för att gå och se Gomorra. Bland andra Fabio Cannavaro, Luca Toni och Simone Perrotta gick.

Fikonen i lådan

Vad var det jag sa. Philippe Mexès kom inte med till EM. Och när man läser listan över Frankrikes EM-trupp är det ju uppenbart att en fruktansvärd konspiration ligger bakom den. Hur i hela fridens namn kan SJU spelare från Lyon vara med, när Europas bästa fotbollsklubbar kryllar av duktiga franska spelare? Har Lyon köpt det franska fotbollsförbundet, eller har Domenech inte orkat resa utanför landets gränser?

Det sägs att de på det franska fotbollsförbundet tycker att Mexès är en bråkstake, att presidenten skulle sagt det efter att han såg när Mexès blev utvisad mot Inter. Jag tycker det låter otroligt obegripligt om det är så att Mexès inte kommer med på grund av sitt humör. Konstigt är det hur som helst. Men vad vet jag, de andra franska backarna kanske är bättre än vår Filippo helt enkelt?

Mexès kan vara hetlevrad på plan ibland, men han är ju också en av de trevligaste fotbollsspelarna som finns, såvitt man nu kan avgöra sånt på avstånd. Han är en sån som hälsar på marockanska tevereportrar med salaam aleikum, och när han säger att ”det finns saker som är viktigare än pengar” apropå varför han vill stanna i Roma och inte gå till Real Madrid eller Milan, känner man sig böjd att nästan tro på hans ord. I Rom kallas han Rugantino, efter den romerska teaterkaraktären som enligt Wikipedia är ”arrogant men i grunden snäll och älskvärd”. Det är såklart en enorm komplimang att ge honom det namnet, för det representerar sättet att vara som romarna själva formulerar som romerskt och är så stolta över: det ovårdade och kanske bonniga eller okultiverade, men samtidigt sympatiska och hjärtliga. Förra sommaren fick han priset ”Er mejo fico der bigonzo”, som bokstavligen, på romanesco, betyder bästa fikonet i lådan, efter hur bönderna en gång i tiden lade de finaste fikonen överst när de skulle sälja sin skörd. Er mejo fico der bigonzo är alltså den som är störst, bäst och vackrast. Priset går till den som bäst uttryckt och representerat romerskhet under året och ingen utlänning hade fått det förut. I Mexès fall var det ju dessutom extra passande eftersom han är figo också i den betydelse som gör honom till flickornas favorit.

Apropå konspirationer så blir turerna kring den eventuella försäljningen av Roma alltmer skumma. Jag har hela tiden haft känslan att det inte kommer bli nånting av det, och en fotbollsekonomijournalist i Italien som jag frågade precis i början, för flera månader sen när spekulationerna satte igång, sa också att det antagligen var en tidningsanka. Men sen har det kommit så konkreta uppgifter, så mycket rök att man måste tro att det funnits en eld nånstans.

Familjen Sensi borde verkligen sälja Roma om man ser till vad som är ekonomiskt rimligt, så det är logiskt att diskussionerna finns.

I mitten av april verkade det först som att det skulle bli av att George Soros köpte klubben. Och sen blev det inget. Gazzetta dello Sport påstod att Rosella bluffat om att det fanns ett mycket högre bud från någon arab. Corriere dello Sport publicerade till och med en intervju med en arabisk prins som sa att hans familj skulle köpa Roma. Rosellas bluff skulle ha gjort att George Soros tröttnade på de italienska affärsmetoderna och hans intresse svalnade, säger de. Jag tycker det verkar totalt osannolikt att Rosella skulle gjort nåt sånt. Då verkade hela saken i alla fall död, även om rykten hela tiden funnits om att det kanske inte är avgjort än. Sen sent i söndags kväll fick jag msn-pling från Rom: ”i morgon blir det nog av, det är 70 procents chans nu”. Och i tidningarna stod det att nu vill familjen Sensi äntligen sälja, det vill säga nu tvingar banken dem till det. Men då skulle George Soros ha sagt nej till att köpa. Så då verkade affären återuppstånden, och död igen.

Sen, i går, skrev New York Post, en ganska tvivelaktig tidning, att nu var den italoamerikanske advokaten Joe Tacopina på väg till Rom för att köpa Roma. Soros skulle vara hans finansiär, men Tacopina själv skulle bli president i Roma. I morse landade han i Rom och ställde påpassligt upp på bild med en Roma-halsduk på flygplatsen.



Kalla mig ytlig, men jag blir rädd av den här bilden. Skulle detta vara Romas nye president? En populistisk wannabe-italienare med fula glasögon? Would you buy a car from this man? I don’t think so.

Det lär vara så – lär alltså, som allting annat i den här historien, men det låter också troligt, det var Marco Mensurati på Repubblica som berättade det – att alltihopa började när denne Tacopina befann sig i Italien i höstas eftersom han var försvarsadvokat till Amanda Knox i fallet med den mördade engelska studenten i Perugia, och fick då nys om familjen Sensis ekonomiska situation, att de skulle behöva sälja tillgångar. Då kom han på idén att samla ihop finansiärer för att köpa Roma.

Tacopina – hans far och farfar är från Rom och det konstiga efternamnet kommer av att de stavade fel när de kom till USA – är tydligen, märkligt nog, också Giorgio Chinaglias advokat, den gamle laziohjälten som allierade sig med Casalesi-camorran och IRR för att ta över Lazio härom året. Han förekommer också mycket i teve och kommenterar olika rättsfall. Och har bland annat varit Foxy Browns försvarsadvokat!

Och igår påstod alltså New York Post att han är Romas kommande president, med George Soros pengar i ryggen. Och idag sa New York Daily News, visserligen i sin skvallerspalt men jag tror att Daily News är en mycket seriösare tidning, att det är nonsens. Enligt dem har George Soros Management Fund tittat på förslaget att köpa Roma och sagt nej. Daily News har pratat med en reporter på Vanity Fair, John Connolly, som av någon anledning vet grejor om Joe Tacopina. Och introducerar den investerare som Tacopina nu ska ha rekryterat istället för Soros: ”former Michael Jackson assistant Frank Cascio, aka Frank Tyson. Cascio, 28, an unindicted co-conspirator in the singer’s 2005 child molestation case”. Lovely!

De spekulerar i att Tacopina åker till Italien för att undvika att vittna mot en av sina klienter, en polischef, Bernard Kerik, som erkänt korruption. ”Kerik and Tacopina were once so friendly that, according to Connolly, ’the feds allegedly came across a $25,000 payment that Kerik made to a BMW dealer so that Tacopina could trade in his car for a newer model.’”

En annan typ som dyker upp då och då och sägs representera en konkurrerande grupp investerare som vill köpa Roma, är Raffaello Follieri, en mycket fantastisk man. Han har inga pengar och hans meriter består mest i ett totalt misslyckat skönhetsproduktföretag som han startade när han gick på universitetet. I april i år arresterades han efter att ha skrivit ut en check på 250 000 dollar utan täckning. I höstas ägnade Wall Street Journal honom en förstasida och en artikel (jag kan verkligen rekommendera läsning av den, inte för att den har någonting alls med Roma att göra men för att det är en så fascinerande historia) som beskrev hur han lurat Bill Clintons vän att investera i hans fastighetsprojekt. Follieri nästlade sig in i Clintons kretsar, hävdade att han hade kontakter i Vatikanen, och hans projekt gick ut på att köpa och bygga om byggnader i USA som den katolska kyrkan inte längre behövde. För pengarna som bland annat Bill Clintons vän Ron Burkle investerade levde han lyxliv på Manhattan.

Han är också Anne Hathaways pojkvän. Hathaello, kallas de. Anne Hathaways pojkvän är alltså i teorin en stilig, ung, äkta italiensk affärsman. I verkligheten är han en vanlig kille från Foggia som satt på sig en kavaj.

Jag tror att det är lika stor risk att Raffaello Follieri på riktigt har nånting med ett uppköp av Roma att göra som att den där arabiske prinsen skulle ha det. Häromveckan togs i och för sig hans namn på så stort allvar att Sensis bolag Italpetroli nämnde det i en av alla kommunikéer de hela tiden skickar ut för att dementera alla uppgifter om erbjudanden eller förhandlingar eller möten om att sälja Roma.

Grejen är att den här Tacopina börjar likna Follieri alltmer ju fler skumma grejor man får reda på om honom.

New York Post skriver idag att affären med Tacopina ska bli klar inom några dagar. Samtidigt skriver Il Messaggero att Inner Circle Sports, som hela tiden har sagts vara de som arbetar med saken och var de som ordnade det amerikanska övertaget av Liverpool (det gick ju bra!), har hittat nån ny investerare: HBK, en amerikansk fond men som har sitt säte i Cayman Islands och ”problem med Federal Reserve”, enligt il Messagero. Själv orkar jag inte kolla upp dem.

Så är det på riktigt en möjlighet att Tacopina eller någon av de här märkliga figurerna kan ta över Roma, eller är alltihopa, all hysteri, aktien som gått upp och ner och upp, upp, upp, alla ändlösa diskussioner, alla spaltmeter som skrivits bara grundat på en massa löst skvaller om personer som aldrig egentligen varit i närheten av att kunna genomföra en affär?

De utländska männen som sägs vilja ge sig in i den italienska fotbollsvärlden har i alla fall hittills bjudit på en såpopera som är väl värdig il calcio.

Il poeta

Zlatan om nervositeten på Inters bänk under de 54 minuterna Roma var mästare.

Det kändes som om alla hade ett äpple i halsen.

Napule

Gomorra fick juryns stora pris i Cannes! Jag tror att det är det näst finaste priset man kan få, efter Guldpalmen. Juryns andra pris gick till den andra italienska filmen som var med i tävlingen, Il Divo, som handlar om politikern Andreotti och alltså också om Neapel och maffia.

Nu har jag också laddat ner en smygfilmad version av Gomorra, fast jag har inte sett den än. Filmen finns redan på svarta marknaden i Neapel. Dvd:n kostar fem euro, bilderna är bra och enda felet är lite oljud som stör en aning i bakgrunden, rapporterade Corriere del Mezzogiorno. (Uppdatering: Bloggläsaren Olof rapporterar att när han köpte pirat-dvd:n på gatan i Neapel var priset inte fem euro, utan tre för en och fem för två.) Jag läste en jättefin artikel i Il Tempo av en reporter som varit och sett Gomorra utanför Scampia. Filmen utspelar sig delvis i Scampia, i ”le vele”, höghusen som ser ut som stora segel. Där finns ingen bio, men reklamffischer om att man kan se filmen i Melito som ligger nära. Bara 57 personer ser föreställningen i den gigantiska sextiotalsbiografen, några av dem killar från ”systemet”, camorran. De sätter sig inte tillsammans. Folk mumlar och kommenterar vad som händer i filmen. De kommenterar en kalabresares konstiga dialekt strax innan en karaktär i filmen gör precis samma sak. Det är faidan i Secondigliano som utspelar sig, 2005, när några ville bryta sig ut från Di Lauro-klanens kontroll över droghandeln. I biopubliken börjar de prata med filmen: ”Si’ proprio sicure che vincite vuje?”, är du verkligen säker på att ni vinner?

En som också längtar efter att se filmen är Marco Borriello, som är på landslagsläger i Coverciano. Han är uppvuxen i San Giovanni a Teduccio i Neapel. ”Igår gick min bror och såg den, den har precis kommit ut, så fort jag kan går jag till bion jag också. Jag vet att dialekten är textad på italienska, men för mig behövs det inte för att förstå.” Han berättar att han tillbringade sina uppväxtår på gatorna i sitt kvarter, där camorran bestämde. ”Camorran har alltid funnits, och kommer alltid finnas kvar. För med camorran lever folk, och får mat på bordet. På ett sätt, måste de det. Staten frånvarande? Ja staten saknas. Jag hoppas att Berlusconi och hans regering löser problemet med soporna. Han har kvalitéerna.”

Efter att Berlusconi haft sitt första regeringssammanträde i Neapel förra veckan uppdagades det vad hans magiska plan för att lösa sopsituationen var. Den består i att köra över alla protester mot öppningen av nya soptippar med våld. I Chiaiano har polisen varit brutal mot de som protesterar de senaste dagarna. ”Nu protesterar de som bor i Chiaiano, men jag hoppas att de förstår att om situationen inte löser sig, blir det en enda konsekvens: sopberget i Neapel växer”, säger Borriello.

Roberto Saviano har skrivit en så fin historia om några pojkar som spelade fotboll på gatorna i Neapel när han var liten. Deras historia är liksom tvärt om den vanliga man brukar höra om att fattiga pojkar klarar sig undan kriminalitet genom fotbollen. Tvärt om Marco Borriello, kanske.

De fyra pojkarna han berättar om var de bästa på gatufotboll i hela norra Neapel, de spelade alltid. Bossen Tonino Porcello valde ut dem att spela på ett torg. Han betalade dem för att spela hela dagarna och kvällarna efter skolan. Evigt, betalt fotbollsspelande. Deras uppgift var att hålla utkik, och sparka ut bollen i gatan när de såg polisen, och ropa ”’o pallone, ’o pallone!”, bollen, bollen! Ropet spred sig och alla runtomkring började ropa ”’o pallone!” och varnade langarna som kunde gömma undan sina varor i tid.

Killarna spelade tre matcher för Napolis pojklag, men medan de var borta fanns ingen som var så bra på att skydda droghandeln som de, så de fick överge den organiserade fotbollen.

När de blev äldre och behövde mer pengar än vad fotbollsspelandet gav, gick de alla in i systemet under Tonino Porcello. Utom en av dem, Dario. En gång när de spelade på torget höll han på och härmade en dribbling som han sett brasilianaren Evair göra några dagar tidigare i Atalanta–Juventus. Det han gjorde var så vackert, så han fortsatte fast han såg en polisbil komma. De andra började ropa ”’o pallone!”, men han fortsatte. Langarna blev tagna av polisen, och Dario kallad till Tonino Porcello. Han förklarade att det han höll på att göra var så snyggt, att han bara inte kunde sluta. Bossen straffade honom med en örfil. Han kunde såklart inte tolerera att någon slags skönhet kom i vägen för hans business. Efter det slutade Dario få några fler uppdrag i systemet. Han flyttade till Rom och blev blomsterhandlare.

En gång kallas killarna för att transportera ett hjärta som tillhört fotbollspelaren Vittorio Mero, lagkamrat till Roberto Baggio i Brescia, som dog i en bilolycka. Tonino Porcello känner nämligen en viss mäktig stationschef som styr och ställer med det mesta i hela landet, och som arrangerar att hjärtat ska ges till en annan boss som behöver en hjärttransplantation. Men det blev inte Meros hjärta som bossen fick utan någon annans, för Meros var för skadat. Ja, jag ska inte berätta hela historien. Jag tror att den är sann. Till slut blir killarna såklart ihjälskjutna, av utbrytare i faidan.

Capitan futuro

Åh, Daniele De Rossi efter matchen. Hans mörka, bestämda blick. Det finns ett bra ord i Rom, rosicare. Det betyder att vara frustrerad, irriterad, uppretad, upprörd, arg, över en motgång, över nåt man inte har eller något man förlorat. Bitter. Det är inte så snyggt att vara, men han är kanske ”un po’ rosicone”, säger han, men det är inte därför han ska säga det han vill säga.

Först lyssnar han på hur Stankovic i Parma, som precis som han är kopplad på länk till Skys studio, ger komplimanger till Roma och till honom, Ilaria D’Amico pratar om hur spontant och från hjärtat Stankovic sagt det. Stankovic säger att De Rossi är Europas bästa mediano. Sen säger Daniele det som han bestämt sig för att säga, och det märks så tydligt att han har planerat och bestämt sig för att säga det. Hur Inter vunnit scudetton under de där två månaderna när de inte borde vunnit men domarna ändå gjorde så att de vann. Och han har hållit tyst hela säsongen, han har hållit tyst under veckan eftersom han tycker Inter har blivit orättvist attackerade för telefonavlyssningarna, saker som inte har med fotboll alls att göra. Det är en hederssak för Daniele De Rossi märker man, att han inte sagt nånting utan gjort allt som stod i hans makt fast han visste att han blev orättvist behandlad, och att han nu måste säga sanningen. ”Förra året bugade vi inför en absolut triumf, en dominans utifrån alla synvinklar. Det här året däremot känner jag inte för att göra det, för den intellektuella hederns skull och för hur mycket jag känner för mitt lag.”

Åh, allvaret! Sen upprepar och utvecklar han allt i radio och i Roma Channel. Jag vet att många håller med honom och tycker att Rosella Sensi som är vicepresident för Lega Calcio borde sagt nåt om det här för längesen. Intervjuaren på Roma Channel säger till både De Rossi och Mexès att nu är Romas publik på väg till Fiumicino för att fira er, för de vet vem som egentligen vunnit den här scudettton. ”Visst”, säger De Rossi, ”men sen om två tre år tittar man på tabellen igen och då står ändå Inter kvar först.”

Jag själv känner mig mest glad och fortfarande överraskad över att Roma var mästare i 54 minuter idag, 54 minuter mer än jag någonsin väntat mig.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 7

Hoppas att någon snart fildelar med sig av Gomorra-filmen, som gick upp på bio i Italien igår och ska visas i Cannes imorgon. Den är med i tävlingen om Guldpalmen. Hittills har jag bara hittat halva filmen utan undertexter. (De pratar mest napoletanska i filmen, textat till italienska, och napoletanska är skitsvårt att förstå.)

Filmen är gjord fritt efter Roberto Savianos bok. Det var ju ganska länge sen jag tjatade om Gomorra, så jag gör väl det en liten stund. (Om tjatet undgått någon och allt det här är obegripligt, började det med det här.)

Maffian gjorde sig faktiskt påmind i fotbollen i veckan när man fick reda på att Roberto Mancini, Sinisa Mihajlovic, Javier Zanetti, Marco Materazzi och några andra interpersoner har dykt upp i telefonavlyssningar under en utredning av droghandel kopplad till ’ndranghetan. Corriere della Sera har översatt sin artikel till engelska här. En skräddare som anlitats av Inter är den som varit avlyssnad, och Mancini till exempel har också haft kontakt med en latitante, en maffiaman som levde gömd från rättvisan men sen arresterades i Paris. Mancini rådde honom att stanna i Monte Carlo så att de inte skulle ta honom. Han skulle lyssnat på Mister. Det är faktiskt konstigt att det här kommer upp just den här veckan, men då kommer vi ju in på det där som det står i rubriken att vi inte skulle tänka på.

Förra veckan dog Antonino Princi, en affärsman från Catanzaro i Kalabrien, efter att ha legat på sjukhus sedan han sprängdes i luften av en bilbomb och förlorade båda armarna och båda benen den 26 april. Han var vicepresident i fotbollsklubben Catanzaro Calcio, och begravningen började med att två tifosi till laget gick fram och lade en tröja med lagets gula och röda färger på kistan. Han mördades på grund av en ’ndrangheta-fejd över kontrollen av hamnen i Gioia Tauro. (Där för övrigt familjen Sensi har oljedepåer.) En bilbomb är ett spektakulärt sätt att döda någon, men händelsen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet. Långt, långt ifrån lika mycket som Mancinis skräddare fått, kan man ju säga. Det verkar som att ’ndranghetans våld trappats upp den senaste tiden, medan alla är upptagna med de illegala invandrarna, de som är det stora hotet mot tryggheten. Inte gifterna i marken som ger folk tumörer, inte maffiorna som har mördat tiotusen de senaste trettio åren och som är den mest framgångsrika sektorn av Italiens ekonomi. Nej, romerna.

På något paradoxalt vis passar maffian, med alla myter och historier och fascination som den skapar, ganska dåligt att berätta om i nyhetsmedier, verkar det som. Grova våldsamheter, mord, stora rättsprocesser, kan passera i skymundan. Kanske beror det på att södra Italien befinner sig i mediernas periferi, eller på att så komplicerade och tidskrävande frågor inte passar journalistikens arbetsvillkor, eller att det inte finns tillräckligt folkligt stöd för att det ska vara värt att utsätta sig för allt besvär det kan innebära att berätta om maffian. Bossarna själva älskar när man mytologiserar dem, men hatar när man gör dem synliga på riktigt. I alla fall om man ska döma av vad som hänt Roberto Saviano.

När jag träffade Roberto Saviano i vintras frågade jag hur det kunde komma sig att ’ndranghetan gjorde som de gjorde i Duisburg i somras, åkte till Tyskland och skjöt ihjäl folk, eftersom de måste ha vetat att det skulle dra till sig mycket uppmärksamhet. Han sa att bossarna i Neapel faktiskt blev arga och kallade till möte med ’ndranghetans capi efteråt för att fråga vad de höll på med, sa till dem att det var något enormt de ställt till med.

Men, ”de gjorde det för ibland finns det saker man inte kan låta bli att göra”, sa Roberto Saviano. I det här fallet handlade det om personer som börjat göra affärer utanför organisationen, och att låta något sådant pågå ostraffat skulle sända signalen till andra att det var okej, och det skulle innebära en stor risk för klanens capi. Så de valde att döda dem på det mest uppseendeväckande sättet och strunta i reaktionen. ”Och de tog ett bra beslut, för Tyskland, det är sant att de har reagerat, men nu håller de redan på och arkiverar saken. Så tyvärr gjorde de ingen dålig bedömning.”

Men en non-fiction-roman som Gomorra har faktiskt hotat camorran, och dragit fram den i ljuset. Tack vare italienarna. Tack vare att så många läser boken. Nu har den sålt i 1 200 000 exemplar i Italien och är utgiven i 33 länder. Just de senaste månaderna har camorran visat särskilt missnöje. Otroligt nog kunde ett hot mot Roberto Saviano, en anti-maffiadomare och en journalist på Neapeltidningen Il Mattino läsas upp i rätten för ett tag sen, under Spartacusprocessen. Underskrivet av två av de anklagade: Michele Zagaria och en annan boss som är latitante: Antonio Iovine. Den ene av dem gömmer sig alltså till och med från rättvisan, men deras meddelande, ett brev på 60 sidor, blir uppläst i rättssalen! De senaste dagarna har klotter med hot, senast ”morte”, en bild av en kista och hans namn, dykt upp på väggarna i Casal Di Principe där Roberto Saviano kommer ifrån och där den klan han berättat mest om finns. Domenico Noviello, ägaren till en körskola i Casertaområdet som protesterat mot pizzon, beskyddaravgiften, mördades igår. Den 2 maj mördades botgöraren Domenico Bidognettis far.

I en intervju i Repubblica idag säger Roberto Saviano att allt det här är en upptrappning av motsättningarna, ett svar på maffiamotståndets mobilisering. Ett budskap om död, nolltolerans, att det är nog med uppmärksamhet, nog med strålkastarna som tänts mot dem både i Italien och utomlands.

Tomas Steinfeld skriver i och för sig mycket som är sant i en väldigt pessimistisk text om Italien i Expressen idag, men i en sak har han mycket fel, nämligen: ”Numera når ingen bok, ingen film, ingen intellektuell ut över gränserna, inte ens till Tyskland som länge fungerade som den italienska kulturens andra hemland. Den ende intellektuelle som tycks bry sig om att göra offentligt motstånd är den tjocke komikern Beppe Grillo.” Roberto Saviano finns, han bryr sig och han når ut över gränserna. Visserligen bryr sig ingen om honom i det provinsiella Sverige, men Gomorra är en internationell storsäljare, inte minst i Tyskland. Inför valet skrev han en lång artikel i Time Magazine, för två veckor sedan var han i New York på PEN:s festival World Voices och talade med Salman Rushdie bland annat. Och, de kunde inte säga det i förväg eftersom han inte kan göra för stor reklam för var han befinner sig, men idag kom Roberto Saviano till Cannes, och imorgon visas Gomorra.

Det är sopkaos i Neapel nu igen. Hoppas filmen är bra. I Casal Di Principe igår applåderade publiken efter premiärvisningen.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 6

Konstatera att Italien och Rumänien är i samma grupp i EM. De möts den 13 juni i Zürich.

I La Stampa är det idag en liten intervju med Banel Nicolita, han är 23 år, mittfältare, spelar i Steaua Bukarest och kommer antagligen bli uttagen i Rumäniens landslag till EM. Han är rom och växte upp under mycket fattiga förhållanden. Läs om honom till exempel här och här.

Anledningen till att La Stampa intervjuar honom på inrikessidorna och inte på sportsidorna, är de verkligt anmärkningsvärda saker som hänt i Italien de senaste dagarna. Det startade i helgen när en 16-årig romsk flicka försökte stjäla med sig en sexmånaders bebis från en lägenhet i Ponticelli i Neapel. Hon kom inte särskilt långt innan grannskapet stoppade henne. Jag råkade se förstasidan på Berlusconis tidning Il Giornale i måndags, tidningen som premiärministerns bror är chef för. Den hade som topprubrik: ”Quei rom ladri di bambini”. De där barnarövarna romerna. Efter händelsen har romer och rumäner i Neapel trakasserats, romernas läger i Ponticelli har attackerats, folk har kastat molotovcocktails in i dem och de allra flesta är nu helt tömda och nedbrända. Det hela har övervakats och som det verkar organiserats av den lokala camorrabossen i Ponticelli, Peppe Sarno.

I Corriere della Sera fanns igår ett reportage från en reporter som varit med när folk satte eld på lägren. Han är också vid ett av de tre sista lägren som fortfarande då var bebodda. Några kvinnor och barn som bor bredvid ropar åt de som finns i barrackerna: ”Kom ut så slår vi ihjäl er!” ”Vi har påkarna redo.” Som tur är finns en polis också där. En tjej kommer ut, hon bär en några månader gammal bebis mot bröstet. Hon känner en av kvinnorna och säger till henne: ”Vi ska ge oss av ikväll. Snälla gör oss inte illa.” Kvinnan lyssnar tyst, går fram mot tjejen och spottar mot henne. Hon missar men träffar barnet i ansiktet. De andra applåderar. ”Brava, bravissima.”

Ponticelli är en gammal djupröd del av Neapels periferi. Partito Democratico har sina lokaler i ett hus där det står ”Folkets hus” och ”sezione Antonio Gramsci”. Just den här sektionen av PD, som kallar sig Antonio Gramscis sektion, satte häromdan upp affischer som propagerade för att romerna skulle ut ur Ponticelli. Strax efter händelsen med flickan som försökte kidnappa barnet, sa en lokal politiker från Forza Italia, Raffaele Ambrosino: ”borgmästaren måste tömma alla romernas läger”. Fabio Chiosi från Alleanza Nazionale sa ”halvmesyrernas tid måste vara förbi”.

I förrgår, när medborgarna redan jagat bort romerna från Ponticelli, startade regeringen sin nya politik för ”trygghet”. Det gjorde de genom att slå till mot illegala invandrare, med hjälp av rumänsk polis. 400 personer arresterades i raider över hela landet för droghandel, främjande av illegal immigration, stölder och annat. Umberto Bossi, partiledare för Lega Nord och en av ministrarna i den nya regeringen, sa: ”det är en positiv sak, det är det som folk vill. Folk ber om trygghet och vi måste ge dem det.” Han fortsatte kommentera våldet mot romer i Neapel: ”Folk gör vad de som styr inte klarar av. Det behövs trygghet.” En man i Corriere della Seras reportage från nedbränningen av lägrena säger, att eftersom det inte finns demokrati och staten inte skyddar oss, ”blir den etniska rensningen nödvändig”.

”Sicurezza” var en av de stora frågorna under valrörelsen. I Italien implicerar numera ordet; säkerhet, trygghet, att man talar om ”invandrarna”. Det senare behövs inte ens nämnas innan man vet vad det handlar om. ”Sicurezza” och ”immigrati” är samma politiska fråga i det offentliga samtalet. Vänstern har också omfamnat den utgångspunkten. Våldsbrott som begås av utlänningar får enorm uppmärksamhet och speciellt i blickfånget är romer, rumäner och särskilt romer från Rumänien. När motståndarna kallar Zlatan och Mutu för zigenare, är det långt ifrån en tillfällighet.

I Rom mördades en kvinna för sju månader sen av en rumänsk man, vilket orsakade ett enormt rabalder som till och med blev en konflikt på regeringsnivå mellan Italien och Rumänien. Den dåvarande vänsterborgmästaren i Rom Walter Veltroni ställde in skolmatsalarnas multikulturella temavecka. Rom har alltid varit en vänsterstad, men nyss valdes högermannen Alemanno till Veltronis efterträdare, och hälsades med romerska saluter. Han gick till val just på ”trygghets”-frågan. Rom är i själva verket en av Europas säkraste huvudstäder, ändå har politiker och medier lyckats få folk att känna sig otrygga. Alemanno vill sätta 20 000 rumäner som bor i Rom, EU-medborgare, på flygplan till Rumänien.

Efter allt prat om sicurezza under valrörelsen, vändes debatten en aning upp och ner för två veckor sen, när en 28-årig kille slogs ihjäl av några tonåringar på Första maj i Verona, efter att de frågat honom om cigaretter och han sa nej. De som dödade honom var av ”buona famiglia” som de säger, familjer som hade det gott ställt. Killarna var fascister, och Verona är ju känd som en stad med starka rasistiska strömningar. Sen kom händelsen med flickan i Neapel, och så vände allt om igen.

Nästa vecka verkar det som, ska regeringen klubba igenom sitt trygghetsspaket. Bland annat handlar det om att göra det kriminellt att vistas illegalt i landet, och de vill förhindra att rumäner kommer in i Italien. I Rumänien blir romerna behandlade mycket sämre än i Italien, och eftersom Rumänien är medlem i EU, kommer många därifrån till Italien och de gör det ganska lätt. Så regeringen måste hitta ett sätt att komma runt Schengenavtalet.

Zapateros regering (tur att vi har dem!) i Spanien har protesterat mot Italiens metoder och talat om rasism och xenofobi. (Sveriges regering vill ju själv ta i med hårdhandskarna mot utlänningar, senast genom att med stöd av socialdemokraterna stifta lagar om att neka människor sjukvård, Sverigedemokraterna vinner mark i landet och Janne Josefsson påstår i teve att journalister försöker dölja någon slags sanning om hur mycket invandringen kostar, så det blir svårt för Fredrik Reinfeldt att säga så mycket om Italiens politik om han vill försvara sin egen.)

De stora stjärnorna i Rumäniens landslag, Chivu och Mutu, spelar i Serie A. Banel Nicolita säger till La Stampa att hans dröm är att komma till Italien. Han blir kallad för smutsig zigenare varenda söndag, och säger att rasismen är vanlig också där han kommer ifrån. Men svårast att tolerera hade han när fansen till hans gamla klubb, Timisoara, förolämpade honom. ”Italien rasistiskt? För mig representerar Italien en stor möjlighet, och dessutom är det ännu värre Rumänien. Men allt beror på vad jag kan hitta på den 13 juni i Zürich mot Donadonis azzurri. Jag har fortfarande ganska mycket kredit på mitt turkonto.”

Uppdatering: Det tog inte så lång tid för människorättsorganisationen Every One att ta reda på att flickan varken var rom eller försökte stjäla barnet. Istället blev hon utsatt för en fälla av de boende i huset som ville ha en anledning att ge sig på romerna i området.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 5

Bli glad av Quelli del salumiere, några killar utanför Neapel som filmar sig själva när de ser på Napolis bortamatcher, äter biscotti från Coop, klagar, svär och jublar – och sen klipper ihop små berättelser med kommentarer som de lägger ut på Youtube. De kallar sig Quelli del salumiere eftersom de först såg matcherna hos sin salumiere (svårt för en vegetarian att översätta, men man säger väl delikatesshandlare?). Finaste grabbigheten.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 4

Räkna ut hur många poäng Roma är före Lazio i tabellen.

38

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 3

Läsa Anette Kullenbergs betraktelse över det italienska språket.

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 2

Beundra lill-Tottis pendel med benet, från Olimpico i söndags.



(Det finaste i dvd:n som Totti gav ut på Mondadori förra året, är en scen när han går omkring på grusplanen nedanför huset där han växte upp, hans första fotbollsplan. Cristian är också med, men nu har han varit nån annanstans en stund och fått en jättestor macka av nån, och kommer springande med den i handen. Han och hans pappa börjar prata, och Francesco frågar vad han heter, som man gör med barn som lär sig prata: man frågar vad de heter och så ska de säga sitt namn. Så man förväntar sig att Cristian ska säga ”Cristian”, men han säger nåt annat tyst till Francesco, som pekar på kameramannen och säger på romanesco: ”a lui je lo devi dì”, till honom måste du säga det. Och Cristian tittar mot kameran och säger: ”Totti”. Såklart.)

Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 1

Kolla på när Philippe Mexès säger salaam aleikum.

Tabellone

Det är antagligen väldigt felaktigt tänkt, men jag känner mig nästan oförskämd som berättar om det här. Jag såg inte ens matcherna igår och har inget från mig själv att komma med. Verkligheten har nu kombinerat ihop så mycket mer poesi än vad jag någonsin skulle kunna tänka ut. Ändå sitter jag här och skriver igen.

Det kunde ju ha räckt med att det tydligen återigen galna Inter spelade oavgjort efter att Materazzi missat en straff på San Siro inför publiken som var beredda på att fira, och Roma samtidigt vann sin match. Men ta sen till exempel hur alla omständigheter gaddat ihop sig mot Hector Cúper. På söndag i Serie A:s sista omgång skiljer det alltså en poäng mellan Inter och Roma. Roma möter Catania på Sicilien och Inter möter Parma borta. Två lag som spelar om ligasegern möter vars ett lag som kämpar om att hålla sig kvar i serien. Snyggt fixat! Av Alessandro Del Piero som gjorde ett kvitteringsmål i 89:e minuten i Juves match mot Catania och räddade Parmas chanser, eller av ödet, slumpen, San Gennaro, den allsmäktige Silvio Berlusconi eller vem det nu är som bestämmer i det där landet.

Allt påminner om den 5 maj 2002, då Hector Cúper tränade Inter och de förlorade scudetton i sista omgången till Juve. För två månader sen började Hector Cúper träna Parma. Nu kanske Juventus kvittering mot Catania ger Parma anledning att kämpa och slå Inter och ta scudetton ifrån dem i sista omgången. Eller så tar Inter chansen och vinner och vänder på historien, i sista omgången en dag i maj.

De kunde gjort det det mot Hector Cúper, men han fick alldeles nyss sparken från Parma och nu ska primaveralagets tränare leda laget den sista matchen.

Ja, man känner sig ju löjlig när man skriver ner allt det här. Men trots all uppenbar dramatik och symbolik krystade Aurelio De Laurentiis fram lite mer. Napoli, som fortfarande har en Uefa-cupplats att spela om, vann ju storartat mot Milan på San Paolo. Och De Laurentiis påpekar särskilt att han inte skämtar när han säger att segern var en stor tjänst till Silvio Berlusconi. Milans ägare presenterade Italiens nya regering förra veckan. Den innehåller fyra leghister och tio av 22 ministrar kommer från Lombardiet och Veneto. Men Berlusconi ska regera tre dagar i veckan från Neapel tills sopkrisen är löst, har han lovat.

”Det är här han ska ha sitt första ministersammanträde, och alltså härifrån han vill ta avstamp för att bygga upp Italien igen, som är så sårat. Om Milan hade slagit oss, hade han skapat motvilja, på det här sättet låter han oss glädjas lite istället. Men ja, jag tror att det här kanske var önskat, nästan med vilje, också av Berlusconi”, sa De Laurentiis.

Corriere dello Sport har högst upp på sin förstasida idag en bild på när Materazzi missar sin straff – som kunde avgjort alltihop om han bara satt den, eller om han inte stulit den från Cruz och han satt den istället, eller om Zlatan varit där och kunnat sätta den – och rubriken: ”De har fortfarande inte lyckats göra så att Inter vinner scudettton”. De är alltså domarna.

Nu är istället sista nedflyttningsplatsen, sista Champions League-platsen och ligasegern – allt är öppet. Det enda som egentligen är klart är att Livorno åker ur. Redan innan matchen på Armando Picchi igår hade ultrà-supportrarna klistrat upp ett stort ”B” på plexiglaset till Curva Nord, berättar Corriere di Livorno, tidningen som Cristiano Lucarelli startade den nionde september förra året. Det måste vara en av de roligaste och finaste grejorna som hände på hela säsongen fast det inte hade med Serie A alls att göra: att han startade en dagstidning! För fotbollen i Livorno däremot är det totalmörkt. Spinelli förklarade för ett tag sen att han skulle sälja klubben, men ännu är det ingen som vet hur det blir. Jag skrev redan efter första matchen att de såg ut som de skulle åka ur, men den senaste tiden har jag glömt bort dem lite så jag tror jag måste gräva ner mig i Livorno nu fast det är försent. Lucarellis oändliga och så ofta obesvarade kärlek. Han tog dem till A, och när han lämnade åkte de ur direkt. I curvan började de vissla ut spelarna redan under uppvärminingen. De förstörde sen toaletterna, kastade in resterna av dem och bengaler på planen för att få matchen avbruten och förbundet att straffa klubben. Andra halvlek blev också avbruten två gånger.

Och så är det här konstiga, konstiga som jag försökte beskriva igår, att scudetton blir ett alternativ som känns verkligt (fast ändå väldigt overkligt) för Roma först den sista omgången, den sista veckan av serien. Roms nye borgmästare, han är såklart laziale, lovade snabbt som blixten igår att kommunen skulle ordna fram storbildsskärmar runt om i stan för matchen på söndag. I förmiddags hade han blivit varse sitt misstag och skickade ut en kommuniké om att det såklart bara skulle ske om klubben och supportrarna ville det. Att göra något sådant skulle ju vara ett gigantiskt brott mot vidskepelsens alla regler. Francesco Totti kan dem bättre. Han som i och för sig brukar önska sig allting i förväg och redan har deklarerat att ödet bestämt att Roma ska vinna Champions Leaguefinalen över Liverpool i Rom om ett år. Men när Curci gifte sig (i en silverkostym) i en kyrka i EUR i förmiddags svarade Francesco som var gäst rätt på frågorna. ”De vinner på söndag. Det är skrivet. Roma vinner och Inter också, perciò (alltså, hans favoritord som han säger i ungefär varannan mening)...”

Totti kommer vara där, men tyvärr får antagligen inte Roma ha några fler av sina tifosi med sig i Catania, på grund av inrikesministeriets fantastiska observatorium som fortsätter att sätta sin prägel på säsongen in i det sista.

Dimmi cos’è

Igår sprang jag förbi en villaträdgård där några ungar lekte, och hörde en välbekant melodi från en barnamun: ”ooh-o-o-o-o-ooh-oh”. Det gamla White Stripes-riffet från rekordderbyt i Rom. Den där ramsan letade sig till Söderstadion, till VM i Tyskland och en massa andra ställen. Ungen jag sprang förbi hade förmodligen fått den från Ängelholms ishall när Rögle gick upp i Elitserien. Och jag vet, det här är fotbollskulturens utslätning och likriktning, allt låter likadant överallt. Men ändå, fast de flesta som sjunger den antagligen inte vet om det kan jag inte låta bli att tänka att det är magin från den dan och hela den fantastiska början av året 2006 när Roma återuppstod, som fortfarande verkar och sprider sig.

Idag medan jag födelsedagsfikade, spelade Klumpeduns, tränade på att hjula och hoppa ljushopp, spelade fotboll och brottades med två barn hamnade alltså Roma plötsligt på minus bara en poäng från ligaguldet, istället för att Inter vann det, som det var tänkt, planerat och förutsett.

Jag vet att Inter fortfarande har fördelen, men ändå måste man komma ihåg hur oväntat det här fortfarande är. Jag är i alla fall fortfarande överraskad.

Våren 2004 höll Roma på att gå i konkurs och räddades bara kvar i Serie A av en förfalskad bankgaranti som på något sätt kom fram i nästan bokstavligen sista minuten. Det var bara fyra år sen! Det största, finaste, bästa jag sett med Roma sen dess, eller någonsin, är kanske det där derbyt då Roma tog sin elfte vinst i rad. För det var en sån överraskning, det kom helt oväntat. Inget kan slå det. Och sen bara fortsatte våra killar att ställa till med de roligaste, finaste överraskningskalas. I Lyon, i Madrid. De är så bra på det. Och det är det bästa med dem, tror jag. Jag räknade bort scudetton redan innan den här säsongen började. Men nu helt plötsligt får vi världens present igen: en enda minuspoäng och en superspännande sista omgång.

Dessutom vann Napoli mot Milan. Som jag sa för ett tag sen: det är nästan en otänkbar tanke att Milan inte skulle spela Champions League nästa säsong. Nästan otänkbart förut, men nu är det nästan sant.