Judy and Johnny just walked through the door

Apropå domarmisstag är det ju väldigt roligt att Napoli vinner över Juve genom två straffar som nästan alla anser vara felaktiga. Jag läser John Foots Calcio just nu, eller rättare sagt den amerikanska upplagan med ett lite mer publikfriande namn: Winning at All Costs. A Scandalous History of Italian Soccer. Originalupplagan kom ut innan Calciopoli, vilket är tydligt när man läser kapitlet om domarna. John Foot beskriver såklart den normale tifosons inställning till domarkåren (en domare är alltid korrupt until proven otherwise), själv lanserar han tvärtom tesen att domarna är italiensk fotbolls hjältar, en hederlig minoritet i en korrupt värld, en motsvarighet till ”anti-mafia judges in Sicily, anti-corruption magistrates in Milan, honest journalists in Rome”. Mycket möjligt har han rätt. Han påpekar hur få av alla skandaler i Italiens fotbollshistoria som domare varit inblandade i. Men sen var det ju den där största skandalen av dem alla.

John Foot lägger stor vikt vid den psykologiska, omedvetna, underkastelse som man förklarar domarnas gynnande av de stora lagen med. Det som Calciopoli-åklagaren Giuseppe Narducci menar är ”una sciocchezza”: idioti. Men Foot ger inte upp tanken, han förklarar i ett tillagt kapitel om Calciopoli saken såhär:

Ever since football became a mass sport in the 1930s, referees have naturally tended to assist the powerful clubs. In the 1960s this inclination was given a name: ”sudditanza psicologica” – psychological slavery. The hegemony of powerful clubs was usually enough on its own to induce favouritism. By the 1990s, as TV money poured into the game and staying in the top rank became an economic necessity, the rich teams – and especially Juventus, the biggest and richest of them all – were no longer content to rely upon ”psycological slavery”. The system they constructed put referees, linesmen, journalists, the transfer market and agents under their control: in this way success was assured.

Ja, alla vet ju att de jävla tevepengarna är roten till allt ont i världen. Till bilden kan också läggas att Fiat gick väldigt dåligt under den här perioden, vilket gjorde utrymmet att misslyckas ännu mindre för Juve. Men historien slutade inte med att Juventus försvann från Serie A. Så hur ska vi förklara det här nu då, att Juventus verkar missgynnas av domarna? Gentemot just Napoli. Eller hur ska vi förklara att alla verkar så överens om att Juventus missgynnas?

Av nån anledning har jag sparat ett nummer av Gazzetta dello Sports lördagsbilaga Sport Week från i somras, där Alessandro Del Piero är intervjuad. Han säger om hur Juventus blivit behandlade av domarna under året i B:

Jag har tagit emot mycket stryk och ibland har jag inte känt mig särskilt skyddad. Med domarna har vi haft ett speciellt förhållande, det här året... (Åh, Gazzetta, ställl en följdfråga! Speciellt hur?) Men jag klagar aldrig och jag står inte ut med såna som håller på och lipar. Jag föredrar att ta emot och ibland ge tillbaka.

Det blir lite svårare att hålla den här icke-lipande Juventus-stilen när saker och ting plötsligt går emot en. Eller ”you would cry too, if it happened to you”, som det heter i sången. Och vem står mycket riktigt och gråter och beklagar sig nu? Inte Alessandro Del Piero såklart, men Juventus president Giovanni Cobolli Gigli. För alla såg ju att det var fel dömt, eller hur? ”På planen, också på läktaren såg man det”, säger juvepresidenten. ”Napolifansen på läktarna sa också att det inte var straff, hur kunde då domaren se det?” ”Objektivt”, var det inte straff. ”Oacceptabelt.” Ja, det är alltså presidenten för Juventus som säger så här.

(Aurelio De Laurentiis tycker såklart att allt det här är aldeles för roligt. Också han vill kunna fastställa objektiva sanningar. Han instämmer i att straffarna ”objektivt” var feldömda. Han vill att förbundet ska införa teverepriser under matchen så att vi får slut på den här ”komedin”. Att förlita sig till domare som kan påverkas av psykologisk underkastelse eller andra okontrollerbarheter är uppenbarligen fortfarande inget som de som vill tjäna tevepengar har lust med.)

Två dumma grejor folk sagt i teve på sistone och en vacker övervakningskamerabild

1. I TV4 nyss: det är rätt att införa teknik som visar domaren om bollen är i mål eller inte. Frågan har diskuterats så länge jag kan minnas och man hör nästan aldrig nån som inte tycker så, ändå används år 2007 fortfarande ingen sån teknik. Vilket är mycket bra. Hade det varit roligare att inte kunna diskutera om den där bollen på Råsunda idag var inne eller ej utan bara gå till en målkamera eller ett datorchip och få rätt svar? Tycker verkligen folk det om de tänker efter? Egentligen borde jag gå och lägga mig nu men tydligen måste jag leta upp det här citatet först. Jag läste nämligen Pete Davies All Played Out för inte så länge sen, om Englands VM i Italien 1990. Han skriver mycket bra:

So looking back now, I think the worst moment of the tournament was the mysterious failure of the egregious Fredriksson to give the Russians the penalty they so blatantly deserved for Maradona’s handball after twelve minutes in Naples. If the Russians had found their game, and Argentina had gone home when they deserved to, we might have had a better tournament by far.

Och själva poängen:

Still, that doesn’t mean I am, like Chris Waddle, in favour of instant TV replays. The referee’s the referee, a participant in the show – take away the finality of his authority, and he might as well not be there. And then, we want our football to be as just as possible, OK, but it’s not about justice, it’s about drama – and the drama requires villains.

2. I Canal+ igår sa Anja Gatu att Cristiano Lucarelli hyllar Stalin. Nån som satt i stolen bredvid henne tyckte inte att han var en bra förebild för barn. Nähä. Det beror väl på hur man vill att barnen ska bli. Tur att Erik Niva berättar så bra om Lucarelli i Sportbladet idag.

Repubblica har förresten kommit över en video där man ser hur en man kastar den röda färgen i Fontana di Trevi. Tydligen har också polisen identifierat honom, han tillhör någon slags högergrupp, vilket man väl kunde väntat sig av hänvisningen till futurismen.

Gonatt.

Solens derby

Kolla, det är nån som har färgat vattnet i Fontana di Trevi rött! Det ser fantastiskt ut. Det hände igår. Jag gillar inte Fontana di Trevi särskilt, jag gillar en kille som säljer pizza där i närheten, fast inte pizzan så mycket. Men de som färgade vattnet visste vad de höll på med, det är verkligen rött som eld, så vackert och plötsligt blir Roms turisttätaste gatukorsning spännande. Tydligen har färgen inte alls förstört marmorn heller, utan försvann lätt. Jag fattar direkt. Att de ville veta hur det skulle se ut, att de hade på känn att det skulle kunna bli sådär dramatiskt som det ser ut på bilderna att det blev. Men jag förstår inte lika bra när de sen förklarar syftet med aktionen. De är en grupp som kallar sig ”Azione futurista”, med hänvisning till futuristerna. På några flygblad skriver de att de protesterar. Mot ”allt och alla, med kämpaanda och sunt våld”. Mot ”gråborgerlighet” och ”marknadscentrism” och mot Roms filmfestival. Borgmästare Veltroni säger att det är ”en förolämpning mot Rom”.

Idag är det fotbollsmatch i Rom, det är en av säsongens mest historiska matcher, nämligen ”il derby del Sud”, ”derby del sole”, eller vad ni vill kalla det. Roma–Napoli. För första gången i ligan sedan 2001. Det är ju så roligt att Napoli har kommit tillbaka till Serie A i år, eller hur? Synd bara att deras fans aldrig får gå på match. Som jag sa innan säsongen började, så kommer reglerna om sånt som händer på läktarna att tillämpas hårdare den här säsongen. Den institution som sätter olika farlighetsgrader på matcherna och bestämmer vilka säkerhetsåtgärder som ska tillämpas är ”L’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive”, en del av inrikesdepartementet. Napolis fans har nu inte kunnat se sitt lag spela sen den 26 september, då Livorno kom till San Paolo, en olämplig banderoll syntes på stadion och flaskor kastades mot en linjeman. Inget sånt förväntades i nästa match på San Paolo, då Napoli och Genoa möttes – de lag vars supportrar antagligen är mest kompisar med varandra i hela ligan. Men matchen fick spelas utan publik som straff för vad som hände med linjemannen. Nu kan man också straffa en specifik läktarsektion. I nästa omgång hade Napoli bortamatch mot Inter, det bedömdes som en högriskmatch och bortaläktaren stängdes av. Men napoletanare finns ju överallt i världen, speciellt i Milano, och många napolifans var såklart på stadion ändå, på alla möjliga olika läktarsektioner. Interfansen visade upp flera rasistiska banderoller. Sånt som ”Napoli fogna d’Italia”, Neapel Italiens avlopp, och ”Vesuvio pensaci tu”, fixa det du, Vesuvius. Som straff för det blev en del av Inters kurva avstängd i nästa hemmamatch.

På något konstigt sätt är det de värsta banderollerna som slipper igenom verkar det som, trots att man egentligen måste skicka fax i förväg och berätta vad det ska stå för att få ta med sig en banderoll till stadion. Häromdan skrev Cristiano Militello, en av programledarna i det populära skämtprogrammet Striscia la notizia, på sin blogg om förbudet mot banderoller. Striscia la notizia brukar dela ut pris till den bästa banderollen, och Militello skriver att ”man kan inte planera sin humor tio dagar i förväg”. Han räknar upp händelser folk berättar för honom i mejl: en tjej som inte fick ha en tröja med trycket ”ultras unisce, razzismo divide”, ultras förenar, rasism söndrar; gråtande barn som blivit fråntagna sina flaggor; killar i Rimini som blivit avstängda från stadion för att de kastat ut hushållspapper som del av en koreografi: det kan ta eld. Och det mest tydliga och omtalade exemplet av alla, som jag är säker på att jag berättat om förr: romasupportrarna som direkt svarade på de nya banderollreglerna med den geniala och kongeniala banderollen ”a noi ce s’è rotto er fax”, vår fax är sönder, och fick tre års avstängning från stadion.

Roma–Napoli är en superfarlig match. (Farligare än Livorno–Lazio, till exempel, laziofansen får åka på den i morgon.) Häromdagen skrev Luciano Spalletti och Edy Reja brev i Corriere dello Sport och uppmanade supportrarna att vara snälla mot varandra. Förjäves, eftersom fansen aldrig kommer mötas. I veckan bestämde Observatoriet, såklart, att bortasektionen ska vara stängd och att inga biljetter får säljas utanför Roms provins, och sedan bestämde Roms prefektorat att bara säsongskortsinnehavare får gå på matchen, något som Rosella Sensi bad dem om. Nu när arenorna till slut ska uppfylla alla säkerhetsbestämmelser, då är de alltså ändå för osäkra för att släppa in publiken, tydligen.

Matchen mellan Roma och Napoli kallas Söderns derby, de två supporterskarorna är kända som de mest expressiva, kaotiska och varmhjärtade i Italien. Romas fans vill gärna se sig själva som en motpol mot kylan och makten i Nord, men inte bara i Milano utan också i Rom är det en förolämpning att kalla någon för napoletanare. Romanisti är stolta för hur de firar sina segrar, samtidigt hånas de av laziali för att de beter sig som napoletanare. Och romafansen svarar med att påminna om antalet klubbar Paolo Di Canio spelat i, och framförallt att en av dem är SSC Napoli. Jag antar det är paradoxen: likheten och skillnaden, som gör il derby del Sud till ett verkligt derby. Men mötet har också en mer konkret historia, som gör det farligt. För ingen har glömt den där matchen i Neapel 2001, näst sista matchen på säsongen, när Roma kunde säkra scudetton och Gli Azzurri bli klara för nedflyttning, och det var sammandrabbningar mellan romanisti, napolifans och polis på tåget från Rom, i Neapel, utanför San Paolo, inne på San Paolo, på tåget hem till Rom. Bara några år tidigare brukade romanisti och azzurri hjälpa varandra att sjunga sånger mot Lazio och Avellino. Åttiotalets syskonskap var ett undantag i historien, som ska ha brutits av att en napolispelare, Salvatore Bagni, gjorde ombrello-gesten (alltså att man slår högra handflatan mot vänstra överarmen och visar en knytnäve mot sin antagonist, en gest som anses väldigt grov i Italien, Massimo Moratti gjorde det på läktaren förra säsongen minns jag, det skapade stort rabalder) mot Curva Sud i en match 1987. Häromdan bad han (också förjäves) om ursäkt i Il Romanista. ”Vi spelade lika med nio man, de överöste mig med förolämpningar. Det jag gjorde var idiotiskt, jag ångrade mig direkt och jag har bett om ursäkt tusen gånger. Jag förstod att de hatade mig, jag hade spottat mig själv i ansiktet. Men idag är mitt förhållande med Roma annorlunda.” Men vore det inte för hans gest, hade det väl blivit nånting annat?

Egentligen slutar ju Syditalien nånstans på vägen mellan Neapel och Rom. Folk emigrerar nu från Neapel i större antal än på årtionden, och det räcker att ta sig till Rom för att ha lyckats. Jag kan få fel, men jag blir alltid lika förvånad när svenska fotbollsmediamän säger att Fabio Cannavaro kommer komma tillbaka till Napoli vilken dag som helst. De verkar vara helt säkra på det, flera stycken. Jag är inte säker, men jag tror inte att han kommer göra det i första taget. Visst han sysslar med välgörenhetsprojekt i stan och han förnekar absolut inte sitt ursprung, tvärtom. Men han är ingen Cristiano Lucarelli eller Francesco Totti. Cannavaro har ju klarat det, han har tagit sig från Neapel och blivit kapten för Italien och vunnit Guldbollen. Skulle han ge upp nu och vända tillbaka? Det är som Zlatan svarar på Ola Wenströms fråga om varför han inte flyttar till Rosengård när han nu köper hus i Malmö: det finns inga tillräckligt stora hus där. Visserligen finns det nog tillräckligt stora hus för Cannavaro i Neapel, men jag tror det dröjer innan Napoli är tillräckligt stort för honom.

En annan som tagit sig bort från gränderna och blivit en italiensk stjärna är sångaren Gigi D’Alessio. Napolis president Aurelio De Laurentiis har bett honom skriva en ny hymn till Napoli, vilket kan verka logiskt. D’Alessio sjunger ”neomelodica”, i varenda napoletanskt kvarter finns liknande sångare, men D’Alessio har slagit igenom i hela landet. I Gomorra av Roberto Saviano äter författaren vid ett tillfälle pizza tillsammans med en grupp tonåriga camorrakillar under faidan i Secondigliano. Han får tag på en av deras mp3-spelare: bara romantisk pop- och schlagermusik. Märkligt nog verkar anlitandet av en smörsångare vara det närmaste De Laurentiis kommit att ha samröre med maffian hittills. Och inte vilken maffia som helst. D’Alessio har nämligen haft kontakter med Forcella-bossen ”Lovigino”, till och med skrivit musik ihop med honom. Lovigino (han heter Luigi Giuliano men kallas Lovigino för att hans amerikanska älskarinnor lär ha sagt ”I love Luigino” när han låg med dem) var en av de som Maradona umgicks med, och olika botgörare säger att han genom hot och uppgjorda matcher såg till att Napoli förlorade scudetton 1988, då hans klan skulle ha förlorat alltför mycket på alla pengar som satsats på Napolivinst.

Förresten håller både Roma och Napoli på att slå sig ut från sina kvarter – och bli stora i Europa. I veckan talades det om att Roma ska bjudas in till G14. De Laurentiis har längre väg kvar, men kanske till och med större kommersiell potential. Han fortsatte senast efter matchen mot Inter att upprepa vad han vill med Napoli: han bryr sig inte om Italien utan vill ut i Europa.

Sju skivorna

Nån från Tyskland kom nyss hit genom att googla på ”björn runström - girlfriend”, så jag antar han är populär där borta. Men det var inte det jag skulle säga utan jag tänkte helt off topic, eftersom jag inte har nåt bättre för mig än att sitta och kolla vad folk googlar på, istället svara på SFNB:s fråga om sju skivor jag inte vill vara utan. Egentligen är det här lite anakronistiskt eftersom jag knappt lyssnar på skivor längre. Musiken finns ju på internet. Och jag måste såklart säga den gamla vanliga ramsan om att listan kan se helt annorlunda ut imorgon, det finns aldeles för många att välja mellan och så vidare. Men här är sju skivor i alla fall.

Lovers Rock, Sade. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här är antagligen den bästa skivan som gjorts i världen.

Voodoo, D’Angelo. Man glömmer bort att den finns, sen ibland kommer man på att den gör det och lyssnar och upptäcker hur fantastisk den är igen.

Dave Godin’s Deep Soul Treasures vol. 2. Jag vet inte exakt vad reglerna är för den här listan, det här är inte ett album utan en samlingsskiva. Den mesta bra musiken har ju inte kommit i form av album, i historien. När den här skivan var ny bestod min musikanläggning av en cd-walkman kopplad till en kassettbandspelare jag fick i födelsedagspresent när jag var typ tio år. Jag minns att jag sprang till cd-spelaren varje gång den sista låten tog slut för att hinna trycka på tillbakaknappen innan skivan stannade, så jag skulle slippa trycka fram till låt 25 för att höra den igen. Det var Let’s Take a Chance med nån som heter Lisa Richards, och jag var tvungen lyssna på den igen, och igen. Jag vet inte hur bra själva låten egentligen är eller hur mycket det är att hon sjunger den så klart och samtidigt förtrollande som gör att man måste det. Här finns också Ben E. Kings It’s All Over (”I place my hand right over where my heart once used to be”), desperata Just One More Day med Otis Redding, Irma Thomas trotsiga These Four Walls, roliga The Sweeter He Is med otrohetssoulbandet The Soul Children – jag skulle kunna räkna upp alla. Det är det största souldramat i varje låt, som opera fast vackert.

Live at Carnegie Hall, Bill Withers. Egentligen är det väldigt konstigt att det här är den enda skivan från tidigare än åttiotalet på den här listan (fast Deep Soul-låtarna är ju från sextiotalet), och att jag väljer en liveskiva. Jag fattar annars inte riktigt grejen med att lyssna på livemusik på skiva, det här är nog den enda liveinspelning jag gillar. Stämningen präglas som jag förstår det mycket av kriget i Vietnam, men absolut inte av politiska paroller, snarare den varma, sorgsna, mänskliga ton som alltid finns i Bill Withers röst.

Befriended, the Innocence Mission. Det finns något som liknar hos Bill Withers och Karen Peris som sjunger och skriver låtarna i den här trion. Någon sorts vardagligt, konkret sätt att berätta. Skivan handlar ofta om att gå. (En låt heter Walking Around. Deras senaste skiva heter We Walked In Song.) Om när hon går omkring i New Orleans och letar efter en födelsedagstårta till sin son, eller om att sätta på sig tunga vinterkappor när man ska gå ut och det är kallt, eller att gå bredvid nån och inte hålla hans hand fast man vill.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, Håkan Hellström. Förlåt att jag börjar så negativt nu, men en av de mest fruktansvärda artiklarna jag läst den senaste tiden är den här. Den handlar om Lars Winnerbäck, en artist som är ungefär lika irriterande som Pavel Nedved. Alltså så irriterande man kan tänka sig att någonting kan bli. Han har ingenting att säga men vill gärna vara en person som har det, så han skriver låtar om Östeuropa och sjunger dem med Lundell-röst. ”Det är en mörk skiva.” Jag skulle vilja säga att Winnerbäck skriver texter som om Håkan Hellström aldrig funnits. Jag tror nån skrev det i en recension nån gång nånstans, men det kan ha handlat om någon annan än Winnerbäck. Men jag tror det finns ett egenvärde i att det finns bra musik på svenska, och Håkan hade ett språk som inte hade nånting med den där pompösa Thåström-Lundell-traditionen att göra som Winnerbäck skriver i – Håkans språk var direkt och begripligt och romantiskt ändå, och hans eget. Det som gör den fruktansvärda artikeln extra fruktansvärd är att det på slutet av den kommer fram att Lars Winnerbäck den senaste tiden gått långa promenader tillsammans med sin gode vän Håkan Hellström. Åh, nej, han har förstört honom, säkert. Eller jag vet inte om Håkan egentligen är så annorlunda eller om han passar in där bredvid Winnerbäck. I teorin kan jag kanske förstå att folk irriterar sig på honom lika mycket som jag stör mig på Winnerbäck, jag kan nästan börja göra det själv. Fast i praktiken, när man står där och svettas i publiken, då kan man bara smälta. Gudarna vet att jag gjort det många gånger. Och skivan, när den kom, just de orden just då, det känns otroligt fånigt att säga det nu men jag antar att såna saker är fåniga: att ingen skiva har påverkat mitt liv så mycket som den.

She’s So Unusual, Cyndi Lauper. Ja, hon är så speciell, Cyndi Lauper. Fast alla låtarna på den här lp:n är inte ens bra. Det är mer tanken på albumet som ett album, på henne, titeln, produktionen, omslaget. Hela skivan lever inte upp till idén om den, men första låten, Money Changes Everything, är fantastisk, precis som flera andra. Flera tidlöst vackra melodier, hennes starka röst och produktionen som är så mycket som 1984, på allra bästa sätt.

Jag träffade på Heerenveen-spelarna idag i Helsingborg, vid ett-tiden. De kom upp för trapporna och släntrade sen omkring framför Kärnan, i blåa träningsoveraller. Helsingborg var imponerande därifrån, det var soligt och ljummet och väldigt vacker, halvt disig utsikt över taken, sundet och Helsingör. Kanske blir de inte lika imponerade av HIF. Jag var tvungen att gå förbi dem så jag passerade genom truppen, genom ett moln av herrparfym.

Lazio

Förra helgen omhändertogs 66 laziali av polisen, i måndags hade de presskonferens där de visade upp knivar och andra grejor som de omhändertagit, alla 66 fick direkt Daspo, alltså förbud att komma in på sportarenor, i tre år och dessutom måste de gå och skriva på ett papper tre gånger när det är match för att bevisa att de inte är där. De flesta slapp sen underskrivandet. Det har varit mycket med det där under veckan. Så jag satt och letade information om det och om vad som hänt med kurvans mest fascistiska grupp, de som står längst ner i hörnet och som jag råkade bli kompis med under matchen mot Livorno i våras. Man stöter ju alltid på de där grejorna när det handlar om Lazio, det är kanske orättvist att just Lazio förknippas så mycket med våld och fascism men det finns faktiskt ett verkligt problem i Curva Nord fortfarande. Men jag snubblade också mitt i allt över nyheter om Angelo Peruzzi. Jag tycker egentligen mycket om Lazios publik, och matchen efter den då jag stod i kurvan tackades Peruzzi så hjärtligt, inte så mycket officiellt, men spontant från läktarna, det var fint. Han skulle få en plats i klubben efter karriären men det verkar inte stå högst på Lotitos prioriteringslista direkt. Istället engagerar Peruzzi sig i Lazios damlag nuförtiden. I veckan har han föjt med med dem till en turnering i Alghero och han sponsrar dem, ”Pama's Investments by Angelo Peruzzi” står det på tröjorna. Här är hemsidan. Nu ska jag gå och lägga mig, utan att kolla färdigt om de där fascistkillarna.

Bara en Ibra

Jag tänkte på en grej, nu när alla tidningar skriver om Zlatan och Totti som ska mötas idag, hur vackert det vore att se dem spela tillsammans, hur Inter är Ibra-dipendente och så vidare. Men det finns ingen som helst Zlatan-effekt i Italien. Eller kanske finns det andra sorters effekter av honom, men inte den som skulle banat väg för fler svenskar i Serie A. Chippen fick vara med en liten stund, han hade mycket energi och kämpaglöd och fart men platsade inte när Roma förstärkte truppen. Då gick han till Bolton istället för nån annan klubb i landet han närmast visat upp sig i. Italiensk fotboll är alltid snabb att anamma vinnande metoder och trender. Utan att tänka efter så länge har jag bilden av att svenskarna kommit i klump till Serie A. På fyrtio- och femtiotalen och på nittiotalet, efter VM -94. Jag missar antagligen mycket i den historiegeneraliseringen, jag kanske tänker på nittiotalets svenskar som en klump för att jag är för ung för att minnas sjuttio- och åttiotalen så bra? Det fanns ju Glenn Strömberg, Johnny Ekström och så... De kanske också var delar av en svenskperiod? Då fick man bara ha tre utlänningar i laget, nu får man ha hur många som helst, en svensk är en av ligans tre eller två största stjärnor – bakom honom: ingen.

Juve är Juve

Jag kan inte beskriva det så roligt som Kristina Kappelin, men Roma är nu alltså ungefär bäst och vackrast i världen, alla har väl märkt det? Det sa till exempel Zico efter att Fenerbaçe charmat ut Inter i Champions League i ondags. Han försökte kopiera Spallettis taktik för att slå milanesarna, sa han också. Alla vet ju hur det gick: mycket bra. Världens bäste Spallettis geni verkar till och med indirekt. Roma är framtiden. Och i dag ska vi möta Juventus, som kanske aldrig varit så här små och glanslösa. Så vilka är vi nu, när världen är uppochner och gulrött är favoriter mot Juventus? Är det vi som är de arroganta nu? Eller, om Roma har det här lyckliga laget, de snälla killarna som får det att se ut som om fotboll gick ut på att uttrycka glädje och kamratskap och den vinner som har roligast – borde vi inte strunta i fiendskapen och hatet mot Juventus och följa spelarnas harmoniska exempel?

På en presskonferens vill journalisterna så gärna att vår mest romerske fransman Philippe Mexès ska fortsätta sin fejd med Pavel Nedved, alltså den mest irriterande, fule, elake, osympatiske fotbollsspelare som finns. De frågar vår fine back första gången och han säger han är ledsen för det han sa förut om träningsmatchen i somras, att Nedved gick honom på nerverna (fast han använde ett mer olämpligt ord än nerverna, han upprepar det inte nu), det var så men nu är det glömt, Nedved är en stor spelare, och så vidare. Till slut, i slutet av frågestunden och efter jag tror den fjärde frågan om hans juventinske antagonist – då får de fast honom. Han kan bara inte fortsätta skitsnacket så länge, fast han vet att han borde. ”Det är klart att... han är lite... det är inte lätt... hans beteende... nä, jag vill inte ställa till med rabalder, nej, vabbè, han är bravissimo!” skrattar han, ”è un grande”, men de fortsätter fråga och ”nej men det är klart, det vet vi alla ändå till slut att... Nedved är sådär. Det ser vi varje söndag.” Men Philippe är lika glad ändå.

Jag var och såg Annette Kullenberg hålla föredrag om överklassen på Folkets Hus i Lund igår. Fantastiskt roligt. Okej hon är pensionär, men nånting är väldigt fel i det här landet när en av våra bästa stilister och mest framstående journalister de senaste decennierna inte har en fet, återkommande kolumn i någon av de största tidningarna. I någon tidning. Hon vill kanske inte det, jag vet inte. Hon verkade glad i alla fall. Hon var somrigt klädd helt i rosa och berättade att tjejen från Socialdemokratiska studentförbundet som arrangerade tillställningen hämtat henne på hotellet och det visade sig att de skulle gå till Folkets Hus i regnvädret: ”det var sju kilometer!” Hon läste ur Adelskalendern (barn som är adopterade fick under en tid komma in i den, det får de inte längre) och Svensk damtidning. Hon frågade varför Victoria inte förlovat sig med sin pojkvän än fast de varit tillsammans i fem år, hon menade att Kungen aldrig kommer tillåta att de gifter sig, det skulle underminera monarkin. Så unket tänker de i överklassen: det gäller att hålla distansen, inte späda ut det blåa blodet. Hon menar att vi i vår tid lever i en ny sorts barock. Lyxen och överflödet som vissa kan unna sig, och samtidigt rädslan för döden. Hon (eh, liksom Francesco Totti) pratade om den nya journalistiken, skvallret, att folk bryr sig så mycket om skvaller nuförtiden. Vad är det för värderingar som tidningarna förmedlar egentligen? Allt det här har antagligen nånting att göra med det förra inlägget jag skrev här under.

La iena

Okej, efter Rosella Sensi nästa feministikon i Roma: Ilary Blasi.

Det går bara inte att undvika att kapitulera inför familjen Totti. Jag har för länge sen accepterat att jag kanske förhåller mig till dem som en Svensk-damtidningsläsande tant till kungafamiljen. Och jag vill tro att intresset för Totti och Blasi är nåt annat än till exempel när wagsen skaffar sig nån slags huvudroll på läktaren i VM medan Englands landslag spelar världens mest oinspirerade fotboll på planen. Att det är en annan sak. Totti är på nåt vis så mycket representant för Roma att det finns en sorts allmänintresse i vad hans familj tar sig för. Kan man intala sig själv i alla fall.

Ilary är förresten inte bara Tottis fru, hon är en känd person på egen hand. Hon gjorde inte som de engelska spelarfruarna ett arbete av att sitta och existera på vipläktaren och gå på shoppingrundor i väldigt specifikt utvalda (och oändligt ooriginella, förutom i Poshs fall) handväskor och jeans under VM. Först kunde hon inte komma dit eftersom hon jobbade som programledare för ett teveprogram som heter Festvalbar, sen när hon kom till Tyskland gick hon med Francesco och Cristian på zoo. Familjen Totti gör sånt, de går på zoo, de stannar hemma och kollar på film på kvällarna, de köper inte semesterhus på overkliga ställen i Dubai eller Florida, utan i Sabaudia, en bit söder om Rom.

Men Totti är inblandad i en skandalhistora, den stora härvan med en fotograf som har tagit bilder på kändisar och utövat utpressning. Francesco skulle ha fotograferats kyssandes Flavia Vento, och hon skulle ha givit intervjuer där hon berättat om deras flirt (som den kallas), och Totti sen pressats att betala pengar för att bilderna och intervun inte skulle publiceras. Men åklagaren lade ner utredningen om allt som hade med Totti att göra. Enligt Totti är allt lögn. I Gazzetta dello Sport nyligen fick han frågan om vad han säger om historen.

Jag säger att det är en skam, uno schifo, vämjeligt. Ju mer ont du gör, desto mer stödjer de dig. Folk är nyfikna, de tänker bara på kändisars liv och att visa upp sig. Jag är oroad, det är ett annat Italien än det jag växte upp i. Jag hoppas att Cristian och Chanel, med rätt uppfostran, växer upp gott, även om det inte kommer vara lätt att heta Totti. Men jag och Ilary är två enkla personer, utan griller i huvudet.

Det kanske låter konstigt i Sverige där jag senast häromveckan hörde tevekommentatorer diskutera huruvida Totti är en diva eller inte (det är klart han är, i ordets bästa bemärkelse, men inte bara), men de säger ofta så om Francesco och Ilary, att de är så enkla och jordnära och vanliga. Det är de kanske också, men inte bara det heller, såklart. Vanliga, enkla människor kan inte se passningsvägarna som Francesco Totti uppfinner på fotbollsplanen, och ingen skulle vara intresserad om de direktsände sina bröllop i teve.

Totti berättar också i intervjun med la Gazzetta att senaste gången han promenerade i centro storico på dagen var han 18 år gammal. Han kan inte göra det längre. Att ha en nära relation till fansen och samtidigt vara landets kanske mest kända kändis, och gift med en annan tevepersonlighet, det kommer alltid vara en märklig sorts närhet. Oftast är den underbar, Francesco har oftast ett så fantastiskt sätt att lösa det problemet. Men vad som är ”uno schifo” ligger kanske heller inte alltid så långt ifrån det underbara.

Jag var i Curva Sud på Olimpico dagen Tottis och Blasis dotter förres i våras, den 13 maj. Speakern rapporterade nyheten i högtalarna, och Francesco fick extra varma applåder när han kom ut från omklädningsrummet. Det var dagen efter ett stort spektakel i Rom som kallades ”Family day”, en manifestation som uppmärksammades mycket över hela landet. Olika kristna organisationer organserade den för att försvara familjen. Och med familjen menar de en man och en kvinna som är gifta och har barn. De vill skydda den sortens familjebildning från framförallt förslag om att införa sambolagar. När jag diskuterade saken med Cinzia – som är kommunist, inte tål höra namnet Silvio Berlusconi och var en väldigt entusiastisk deltagare i motdemonstrationen mot Family day – kom vi in på homosexuella giftermål. Min radikala vän hade inget emot homosexuella, de ska få finnas, men, det är ju inte naturligt. Om de får skaffa barn kanske barnen blir påverkade? Diskussionen om de här sakerna ser inte likadan ut i Italien som i Sverige.

Läkaren vid Chanel Tottis förlossning sa när han kom ut från sjukhuset att Totti och Ilary förkroppsligar familjen som begrepp, och han refererade till Family day. ”De är ett fantastiskt par, som har förverkligat drömmen om en familj. Vilket verkar vara på modet nuförtiden.”

Totti-familjen är en typisk, perfekt traditionell familj och de är väldigt fina, men – och ja, jag erkänner att jag kanske väldigt gärna vill att det ska vara så också, även om jag inte har nåt emot att Francesco har gift sig med en velina – Ilary är ändå en lite ovanlig fotbollsfru, jag vill ändå påstå det. Ta till exempel en sån sak som att hon jobbar.

En gång i tiden var Ilary letterina, en sån där teveflicka som Financial Times upprördes över, och som fotbollsspelare alltid brukar bli ihop med. Det är liksom det mest lyckade, glamourösa paret: en letterina, eller ”velina”, och en fotbollsspelare. För Ilary Blasi var jobbet som letterina ett sätt att komma in i tevebranschen. Den roligaste intervjun med henne jag läst är nog den här, av Claudio Sabelli Fioretti i Corriere della Seras bilaga Magazine. (Han har precis givit ut en bok som heter Gay. Molti modi per dire ti amo, många sätt att säga jag älskar dig, det är en lång intervju med Franco Grillini, en politiker som länge varit aktiv i gayrörelsen i Italien. Jag har inte läst den.) Hon säger att det inte skulle spela någon roll för henne om Totti bytte klubb, han väljer var han vill spela och hon följer med vart som helst. ”Det är underkastelse”, säger Sabelli Fioretti. ”Jag har gift mig med en fotbollsspelare”, svarar Blasi.

Fast att Ilary inte har några åsikter om Tottis jobb stämmer nog inte riktigt. Francesco berättade i somras att hon ville inte att han skulle sluta i landslaget. ”Hon skickade ett sms”, sa Francesco, ”som jag blev rörd av”. Det var en av anledningarna till att han inte kunde bestämma sig direkt för att säga nej.

Sabelli Fioretti frågar om jobbet som velina, kan man säga att det är ett yrke? Småflickorna säger ju: ”när jag blir stor vill jag bli velina”. ”Nån stans måste man börja också”, säger Ilary.

”Det är inte precis som att de kommer be dig leda ett program...”
Vad är det som fascinerar så med tevevärlden?
”I början är det kanske bara att bli uppklädd, sminkad och fixad i håret som en show girl. Sen, också tanken på att tjäna bra.”

Men väldigt få av alla veline som passerar i teverutan blir ju verkligen programledare, som Ilary blivit. Hon sa upp jobbet som kuttersmycke för ganska länge sen, och fick direkt andra erbjudanden. Sen i vintras har hon varit programledare för ”Le Iene” på Mediasets (Berlusconis) Italia 1. Det är ett program som faktiskt inte har några veline. De har alltid några dansare, men de är ibland bara män och alltid riktiga dansare. Ilary är programledare tillsammans med två killar som jag tror är lite som Italiens Filip och Fredrik. Liksom smart-grabb-tramsiga på ett självmedvetet sätt. Ilary intar rollen som den varma och okonstlade tjejen som absolut inte är dum men inte heller rädd för att bjuda på att hon till exempel uttalar svåra ord fel ibland. De tre presenterar olika inslag där reportrar (”iene”, hyenor, kallas de) brukar avslöja olika oegentligheter, alltid på ett ironiskt och skämtsamt sätt. De har till exempel en iene-utstyrsel på sig, som består av solglasögon och mörk kostym. Uppdragen kan handla om att avslöja något företag som lurar sina kunder på pengar, eller en gång undersökte de hur mycket bakterier som finns på Trenitalias tågsäten och tågtoaletter, vilket gjorde att jag inte ville åka tåg mer.

Ilary och Francesco har ett klädföretag också, men jag skulle tro att Francescos funktion mest är att vara fotomodell. Never Without You heter märket, Totti har alltid kläder därifrån. Inte sällan ser man heller romanisti-killar på Roms gator med tröjor eller kepsar som det står NWY på. I somras kombinerade kaptensparet en resa till Barcelona med att gå på klädmässa och presentera NWY, och att Totti hälsade på Giuly i Barça, och övertygade honom att komma till Roma.

Idag var Roma i Reggio Calabria och spelade match, och Totti gjorde mål. Igår, i det sliskiga teveprogrammet C’è posta per te, var Francesco och Ilary med, de visade bilder från när Chanel döptes och Francesco lovade bort en dedikation om han skulle göra mål till familjen som var anledningen att de var där. C’è posta per te är ett klassiskt program som går ut på att nån, genom teve, skickar ett brev till nån annan och bjuder in dem till programmet, det finns alltid en sentimental historia bakom. Den här gången var det en man som bodde i Reggio Calabria som ville göra sin döde brors fru och söner glada. Broren hade dött i bilolycka, han hade drömt om att bli fotbollsspelare och familjen bodde i Rom och höll på Roma. Så nu fick de den fina presenten att få träffa Roms drottning och åttonde kung. Och man måste liksom först köpa att det är väldigt sliskigt och melodramatiskt och korkat, men sen var det väldigt roligt och fint, när en av sönerna (han var alltså i princip vuxen) fick sitta i Tottis knä eftersom de inte fick plats, Francesco höll tal till den lilla familjen och Ilary höll tal till mamman och nästan började gråta. ”Vi kvinnor ha en kraft som gör att vi kan komma ur också såna här tragedier, en stryka som kommer ur en ren och enkel känsla: kärleken till våra barn.” Jag hade lika gärna kunnat tycka det var motbjudande att en som Ilary skulle sitta i teve och ge råd till den här kvinnan, mycket äldre än hon, som förlorat sin man. Eller för den delen att en mans kärlek till sina barn inte skulle kunna vara lika stark. Men har man en gång fallit för familjen Totti så har man.

Ilary lyckades föda sitt yngsta barn strax efter Iene-säsongen var slut för fyra månader sen, och i torsdags var hon tillbaka på jobbet igen när programmet hade premiär. (Och det rykas om att hon redan är gravid igen, men det är väl bara ett rykte?) Jag vet inte hur man hade sett på det i det amningsfanatiska Sverige. Men om Rosella Sensi vill bli mamma och fortsätta styra Roma har hon en förebild i Ilary. Det är roligt ibland när Ilary får frågor om till exempel varför hon jobbar. Hon har ju en rik man och härliga barn, så varför ska hon jobba? Hon blir uttråkad av att bara sitta hemma säger hon, och hon och Totti har skild ekonomi trots att de är gifta, hon vill kunna vara självständig. Och så frågar de om Francesco ”hjälper till” med barnen. ”Det är oftare han som går upp på nätterna”, sa hon en annan gång i C’è posta per te, och i en intervju i en veckotidning (innan Chanel var född): ”Min man ägnar barnet mer uppmärksamhet. Ibland säger han till mig, för jag kan nästan vara lite disträ.”

”Är Francesco maschilista?” frågar Claudio Sabelli Fioretti, jag vet inte hur jag ska översätta ordet maschilista men det betyder alltså att man tycker kvinnan är underlägsen mannen. Sexist, kanske. ”Förut hade han antika åsikter om kvinnor”, säger Ilary. ”Nu har han ändrat sig.” ”Ni har lärt honom”, föreslår Sabelli Fioretti. ”Han har öppnat sig lite. Han säger inte längre att kvinnor inte kan göra vissa saker som män kan.”

Men Blasi hade klarat en sak bättre än Totti, säger hon. Den där spottloskan.

”Jag hade gjort samma sak, ärligt talat.”
Också ni hade spottat mot Poulsen?
”Ja. Men till skillnad från Francesco, hade jag träffat. Om du nödvändigtvis måste spotta, spotta honom i ansiktet, eller hur?”

Storasystrarna konspirerar

Senaste nytt om sprickan i Lega Calcio och det stora maktspelet i italiensk fotboll: de fem storasystrarna hade ett hemligt möte i Rom i torsdags. (Okej, detta är inte jättefärskt, det stod i Corriere dello Sport i fredags, men jag läser ikapp just nu.) Enligt Corriere var Adriano Galliani, Massimo Moratti och Inters vd Ernesto Paolillo, Rosella Sensi, Giovanni Cobolli Gigli och Napolis Pierpaolo Marino med. Minister Melandri har alltså satt ett ultimatum: klubbarna måste vara överens i december annars tar hon till lagstiftning, jag glömde skriva det förut. Det är på grund av ultimatumet maktkampen hårdnar nu. Det spreds ett rykte om att Melandris undersekreterare Giovanni Lolli skulle ha funnits med på mötet, men Melandris departement skickade ut ett pressmeddelande om att det inte stämde. Men Cobolli Gigli bekräftar att mötet ägde rum, och att det handlade om bildrättigheterna. Det talades om en superliga, tydligen. Eller artikelförfattaren antyder det, i alla fall. Napolis president Aurelio De Laurentiis brukar uttala sig positivt om det förslaget, men det känns ju ganska orealistiskt just nu. Vad som bestämdes på mötet vet jag inte, men storklubbarna håller ihop i alla fall och är inte nöjda med att matcher som Roma–Juve spelas på dagen.

Äntligen

Nu finns det nån som skriver bra om italiensk fotboll på svenska igen. Kristina Kappelin är tillbaka från semestern. (Hon var det redan förra veckan tror jag, men jag glömde uppmärksamma det då.)

Presidente

Jag tyckte det var väldigt tråkigt hur svaga Livorno verkar vara i år, när jag såg dem i premiären mot Juventus. De såg ut som ett lag som kommer åka ur. Men den numera två gånger förlorade sonen Cristiano Lucarelli har inte övergvit sin älskade stad, fast den inte älskar honom tillbaka lika mycket. Nej, han har startat en tidning! En dagstidning. Corriere di Livorno heter den, den startade den 9 september. Här är hemsidan. La Stampa var på redaktionen och gjorde reportage, artikeln är så rolig så jag översätter en bit:

Presidenten, alltså Lucarelli, ringer från två till fyra gånger om dan. Han vill veta allt. Ett av hans samtal kommer klockan fyra, han blir oroad när han får reda på att 5 000 och inte 6 500 kopior såldes andra dagen. Sen frågar han vad som är dagens toppstory. Liuzzi (chefredaktören) svarar entusiastiskt: ”Den prostituerade i porten bredvid. Vi skickade en reporter till ett bostadsområde med dåligt rykte och sa till honom att låtsas vara kund efter att ha läst call-girl-annonserna i tidningarna. Idén är att intervjua grannar, de som organiserar det.” Just i det ögonblicket kommer den utsände tillbaka till redaktionen. Med tomma händer. ”Ingen pratar, alla skäms.” ”Prova igen”, uppmuntrar Liuzzi honom. Lucarelli, från andra sidan luren, lyssnar i tystnad.

Vad har fått er att göra det? ”Passionen. Lucarelli kände sig övergiven av stan, och som en reaktion bestämde han sig för att bidra till något som gör historia i Livorno. Han är en ovanlig fotbollsspelare: andra hade öppnat en restaurang, han grundade en tidning. De enda städerna i Italien med bara en lokaltidning var Bolzano, Trieste och Livorno. Rimini har till och med fyra. Vi fyller ett tomrum.”

Alltså, Cristiano Lucarelli. Hans agent diskuterar ganska mycket i boken han skrivit om honom hur mycket bättre fotbollsspelare han hade kunnat bli om han inte var som han var och nöjde sig med annat än det fotbollsmässigt bästa. Men hur mycket tråkigare världen vore då.

Presidenta

Glöm allt jag sagt. Jag längtar också nu. Den 23 september 15.00 är det partitissima. Gamla, kära hatmötet Roma–Juve har varit ett samtalsämne i säkert ett par veckor redan, trots att det fortfarande är en match mot Reggina och en i Champions League kvar innan det är dags.

Il Romanista – som säger sig vara tidningen för ”i tifosi più tifosi del mondo” och kanske därför kanske är världens mest opportunistiska tidning – hade till exempel en rubrik förra måndan: JUVE BATTUTA. Juve slaget. Vad som inte framgick lika tydligt var att Roma var lika besegrat som den fula gamla frun. Alla hade nämligen förväntat sig att Juventus president Cobolli Gigli skulle väljas in Lega Calcios styrelse, men istället valdes Parmas Ghirardi, och nu har ingen av de fem största klubbarna rösträtt hos ligan i Milano. Därför gick alla fem ut från mötet i protest. Juventus, Milan, Inter, Roma och Napoli. De två sistnämnda verkar inte riktigt passa in i sammanhanget eftersom de, eller åtminstone deras tifosi, brukar utse sig själva till nordklubbarnas värsta motståndare. En gång i tiden, under Falcaos och Maradonas dagar, fanns det till och med ett syskonskap mellan Roma och Napoli, men numera är de extra bittra fiender. Alltså, deras fans är det. Jag vet inte ens riktigt varför det blev så, kanske är de för lika. Men den verkliga skiljelinjen går här: mellan de fem stora och resten. Och den stora frågan handlar om tevepengarna.

Jag skrev ju förut att Francesco Tottis förslag om att spela matcher vid lunchtid på söndagarna aldrig skulle bli verklighet eftersom fotboll är till för teve. Men nu är Lega Calcio i konflikt med teven, och därför kommer Roma–Juve spelas på dagen, som förr i tiden, fast det är matchen med högst potentiella tittarsiffror den omgången. Istället kommer Genovaderbyt gå på kvällen. Anledningen är att ingen vill betala för Serie B. Varken Sky, Mediaset eller Rai har nån lust att sända den stackars B, som ju förra året tvärtom var skitdyr och populär eftersom Juve var där. Nu har ligan förlorat de tre stora klubbarna Juve, Napoli och Genoa, och ligans president Matarese använder inställda tevemässiga kvällsmatcher och för- och eftermatcher i Serie A som ett sätt att sätta press på Sky.

Men den övergripande frågan handlar såklart om fördelningen av pengarna. Sportminister Melandri kom ju med en ny lag förra året, som de stora klubbarna protesterade högljutt emot och som syftar till att fördela pengarna från teverättigheterna jämnare enligt en modell som liknar den engelska, med tillägget att klubbarna måste använda en del av pengarna för att investera i till exempel ungdomsverksamhet. Men det är inte en absolut lag utan den fastställer principer, det är fortfarande upp till parterna att utverka hur fördelningen ska se ut i praktiken. Det finns mycket förhandlingsutrymme kvar, kan man säga. Många euro att slåss om, fram till 2010 då de nuvarande avtalen går ut. Enligt Fulvio Bianchi i Repubblica hoppas nu storklubbarna på att Lega Calcio inte ska kunna komma överens och vill nu att Melandri ska tvingas bestämma – det som de förut motsatt sig så hårt. De små klubbarna vinner alltså mark mot de stora just nu, allt är väldigt spännande. Storasystrarna brukar alltid vinna till slut, man vet ju det. Men än så länge pågår kampen.

Så vi förbereder oss för Roma–Juve, matchen mellan de som är varandras motsatser i allt, medan vi egentligen står på samma sida. Men det tänker vi såklart inte bry oss om. Speciellt inte nu när Juve är en fiende vi kan slå, äntligen. Roma spenderade mest pengar – mer än Moratti! – på spelarmarknaden i somras och laget spelar förmodligen, ja, bäst och vackrast i världen eller så. Och Juventus kommer inte kunna välja sin egen domare.

Ju bättre det går för Roma, desto oftare påpekar Rosella Sensi hur vi har presidenten, hennes far, att tacka för allt. Han som stödjer och står klubben nära varje dag. Själv tror jag den förklaringen är ganska irrelevant. Kanske inte riktigt irrelevant, det är tydligt att till exempel Spalletti menar det när han pratar om vilket varmt förhållande han har med gamle Sensi. Och vilken underbar bild det var när Totti fick Guldskon på Olimpico, med Cristian på armen (och klubbvimpeln i byxlinningen, såklart!) och Franco Sensi bredvid som gjorde nån slags segergest tror jag med sin käpp. Tre generationer. Men det är ju uppenbart att nånting nytt påbörjades när Rosella tog över. För ett tag sen var det en intressant artikel i Il Romanista, en intervju med Ernesto Bronzetti, en medlare, förmedlare (jag vet inte vad som är rätt ord) på spelarmarknaden som bland annat hjälpte Roma att köpa Giuly och Cicinho. Bronzetti var ganska fjäskig i artikeln i och för sig, men berättade, åtminstone till synes, rätt öppet om hur han sett det nya Roma växa fram (och hur diverse affärer med Real Madrid gått till). För om Rosella inte gör motstånd mot norrklubbarna som hennes far försökte göra, så har Roma ändå utvecklat ett alldeles eget och självständigt projekt.

Bronzetti berättar hur han hälsade på president Sensi på hedersläktaren när Roma firare sitt 80-årsjubiléum i somras, och talade om för honom att Roma var i goda händer för ”Rosella c’ha le palle, tiene les pelotas. Jag sa det precis så.” På både italienska och spanska, alltså. Hon är precis som sin far, säger han. Det där med ha ”palle” har jag försökt reda ut en gång i våras. Om killarna i laget kritiseras för nåt brukar det vara att de inte har dem, att de är liksom för mjuka och naiva och, ja, feminina. (Fast det är såklart mest väldigt fint, sist de vann mot Juventus – i cupen - firade de genom att dansa ringdans på planen, som alla minns med blöta hjärtan.) Men Rosella är det nuförtiden ingen som ifrågasätter att hon har vad som krävs.

En annan av Bronzettis anekdoter handlar om när Romas sportchef Daniele Pradè var i Madrid för att köpa Cicinho. Real tryckte på för att spelaren skulle gå till Liverpool istället, och Bronzetti försökte lugna romadirektörerna. Cicinho lovade på telefon till en arg Rosella att han bara ville till Roma: ”presidenta tranquila”, sa han. Så nu har vi en ny titel för vår vd: la presidenta.

Det behövdes att en president var för gammal och sjuk för att arbeta och att han inte hade några söner för att en kvinna skulle bli påtänkt att styra en fotbollsklubb i Serie A. Massimo Moratti, den mest mjuke och känslige av il calcios presidenter, sa den där gången han berättade att han varit på vippen att sälja Inter, också att han inte vill att hans barn tar över klubben. Det har varit mycket plågsamt både för hans far och för honom att styra klubben, sa han. Inte för alla förlusternas skull men för alla attacker de har fått utstå. ”Och bit för bit har de fått mig att bli lite mindre godhjärtad, lite mindre tolerant. Jag har behövt undertrycka min personlighet. Skulle ni önska era barn det?”

Rosella sa i nån intervju i början att hon hade velat bli journalist, att hon har svårt för fotbollsvärlden som har så kort minne. Jag vet inte vad hon tycker om sitt jobb nuförtiden, hon säger att hon är stolt att arbeta i familjens företag. När man ser henne på läktaren brukar hon sitta och röka och se cool ut. I alla intervjuer är hon alltid så glad, hon ler konstant. Och till skillnad från resten av de italienska presidenterna som väl alla är mer eller mindre galna (vilket gör chanserna för att de små klubbarna ska kunna ena sig mot de stora i teverättighetsfrågan betydligt mindre), är hon klok och modernt diplomatisk och fåordig.

Faktiskt fanns det en feministisk debatt i Italien i somras, på grund av en artikel i Financial Times som fick ganska stort genomslag i landet. Alla som varit i Italien och slagit på en teveapparat har ju sett hur varenda program är nedlusat med lättklädda unga kvinnor som inte har någon annan funktion än att vara lättklädda unga kvinnor. Ingen italienare har någon åsikt om att de finns. Tills nyligen alltså, eftersom Financial Times-artikeln, skriven av en engelsman som bott i Milano i tre år, frågar sig hur det kan vara så okontroversiellt att teveprogrammen ser ut som de gör och vad det säger om Italien. Den feministiska rörelsen i Italien brukade vara stark, säger feminister han frågar, men är avsomnad. Italien har urdåliga siffror när det gäller hur många kvinnor som är representerade i olika maktförsamlingar och det finns dåliga chanser att kunna ha sina barn på dagis eller deltidsarbeta.

Men, i Serie A har vi en klubb som styrs av en kvinna. Eller av flera, egentligen. En av de viktigaste posterna i Roma har Cristina Mazzoleni till exempel, hon är ekonomichef. Men det är inte bara det att Rosella råkar vara kvinna, och ung för den delen, som är annorlunda. Hon har, såvitt man kan bedöma utifrån, infört ett sätt att styra Roma som är relativt opatriarkalt. Bronzetti menar att Rosellas bästa egenskap är att hon ger utrymme åt sina medarbetare. Pradè, Mazzoleni, Bruno Conti, Luciano Spalletti och Rosella själv utgör kärnan av de som styr klubben, och alla bedyrar hur starkt sammarbetet och lagkänslan är. Alla är relativt unga, vilket är ovanligt i Italien där ju gubbar kan sitta kvar på sina poster i hundra år. Och de har starka band till Roma. Bronzetti menar att Roma på så vis liknar Milan, klubben han har närmast relationer med, som ju har en tradition att välja milanisti, och före detta spelare, till sin organistation. (Nu senast i somras fick ju Billy Costacurta direkt jobb i klubben när han slutade spela, till exempel.)

Det finns något oromantiskt över Rosellas Roma. Allt är så redigt och realistitiskt och affärsmässigt. Roma för inte något krig mot palatsen i Nord nuförtiden, utan värderar hur vi ska kunna leva i nån slags harmoni med dem med tillräckligt mycket heder i behåll. Romas ekonomi tillåter inte att klubben kämpar för nånting annat än att få ut så mycket som möjligt av tevepengarna. Samtidigt finns det mycket som är så sympatiskt. Rosellas realistiska ekonomi har ändå plats för tydliga idéer, som är viktiga för klubbens identitet. Som kamratskapet och arbetsglädjen som verkar prägla inte bara laget utan hela klubben. Och ungdomsverksamheten, och det som kallas ”l’attaccamento alla maglia”, att det ska betyda något speciellt att spela eller jobbba för Roma, att också flera spelare är romare och romanisti. Det som mest utmärker Roma sedan Rosella kom är kanske de små orden, och de små stegen. Roma nuförtiden gör saker istället för att prata om dem.

Jag antar det är tänkt att Rosella ska bli riktig presidente, med ”e” på slutet, nån gång. Men när hon fick fick frågan häromveckan om vad hon vill göra i framtiden sa hon först att hon alltid velat bli mamma. Hon gifte sig ju i våras. Jag undrar om Romas organisation är tillräckligt feministiskt revolutionärt anpassad än för att det där ska gå ihop. Att vara kvinna i il calcio går nog bra så länge man visar att man har tillräckligt av de där palle. Men jag vet inte om en president kan ta föräldraledigt.

Dagens bild

Idag tjuvstartar vårt älskade Serie A. Det firar vi på Junivallen med en fin bild. Ungen heter Cristian Totti.

Suspicious minds

Jag vet inte vad det är för fel på mig. I ett år var jag fascinerad av Calciopoli. Varken skandaler eller dödsfall eller en match i sällskap med fascister i Curva Nord gjorde mig mindre intresserad av Serie A, tvärt om tror jag. Nu, när det var meningen att vi skulle arkivera allt det där, då började jag plötsligt tycka allt var så sorgligt. Jag kunde inte släppa den där intervjun där Bruno Bartolozzi beskrev Massimo Moratti: förut var han alltid glad fast han förlorade, nu efter Calciopoli är han sorgsen fast han vinner. Han är trött på att bråka med Juventus.

Den är antagligen fåfäng och dum den där sorgsenheten, men jag vet inte om alternativet är bättre. Repubblica har en stor undersökning om italienarnas inställning till Serie A idag, och de har samma uppfattning som Moratti, nämligen att allt är som förut trots Calciopoli. Att fotbollen är korrupt och våldsam – dras med samma gamla problem fortfarande. 88 procent anser att fotbollen ”har lite trovärdighet, eftersom den är i centrum av för många intressen”. Åttioåtta procent, det är en ganska övertygande siffra. Intressant nog är den större än 2005 om jag tolkar Repubblica rätt, då åtta av tio ställde upp på påståendet. Och det är i och för sig ett sant påstående. Men det är ju töntigt att hänga upp sig på det, jag vet inte varför jag gjort det själv. Och, också, så kommer det alltid att vara sant så länge vi accepterar det som vi gör nu, klagar och skyller på alla andra och fortsätter att älska hatet och konspirationerna och grälen. För de flesta gör det, de blir inte sorgsna och trötta som Moratti.

I en intervju i L’espresso med åklagarna i Calciopoli-målet säger Giuseppe Narducci:

För ett år sen var kommentarerna av den här typen: den napolitanska undersökningen har bevisat det som alla visste. Det var inte riktigt så, det fanns inte en sån grad av medvetenhet. Inte ens inom organen för information, förutom i undantagsfall. I åratal hörde jag ett uttryck om domare och matcher: det finns en psykologisk underkastelse i domarkåren gentemot vissa mäktiga lag. I samlingen av dumheter som man upprepade i Italien fanns den här enorma mystifikationen. Det behövdes en rättslig utredning för att upptäcka vad fotbollsvärlden knappast hade kunnat upptäcka själv.

Men vi älskar ju mystifikationer. Även om de napolitanska åklagarna har rätt och är verkliga hjältar faktiskt, så förstörde de också nåt. Jag älskade Romas matcher mot Juve, det var mina favoritmatcher, bättre än derbyt. Jag bestämde mig aldrig för vad jag trodde på var sant om allt som låg bakom hatet mot den fula gamla damen, eller om Roma verkligen var så rent som de rättfärdiga gulröda hävdade sig vara, för det behövdes inte. Jag fattade hela den här italienska grejen, fascinationen i alla olika sanningar som snurras kring varandra, indignationen som knäpps på och av så fort, vissa saker som glöms bort på en sekund och andra oförrätter som ältas i årtionden, konflikterna, att man aldrig riktigt vet vem som är vem eller vad som är vad.

Så jag vet inte vad skillnaden är nu efter Calciopoli, om det är nån mystik som är borta eller varför jag till och med inte såg fram emot att få spela mot Juve igen. Mitt enda andra försvar är att det finns en sorts exotism i förhållande till Italien som jag inte tycker om. Som utlänning kan jag ju inte ha några åsikter om hur Italien ska vara. Men det är inte heller juste att så fort till exempel korruption, maffia eller alldeles för mäktiga galningar som Berlusconi är just italienska företeelser, ser vi dem lätt som lite charmiga. Jaja, Italien är Italien. Ja, men det finns också verkliga, stora problem, som folk lever med. Italien är ett onormalt, hopplöst land. Det är inte så charmigt. Italienarna själva klagar men accepterar också att ingenting nånsin förändras. En typisk grej är att den där sporträttegången förra sommaren kallades en fars redan innan den var det. Det fanns ju en bra dom, den första. Men redan den var starkt ifrågasatt. Det hade gått för fort, sa folk. Sen kom Franco Carraros kompisar och dömde i nästa instans och alla de där intressena hade genast återupprättat sin makt igen. Men det spelar ingen roll vad som gick rätt till och vad som inte gjorde det, det fanns från början ändå ingen som trodde att nåt skulle bli bra. Il calcio är antagligen en bra bit mindre korrupt efter Calciopoli än före, ändå har alltså ännu färre italienare förtroende för den nu än då. Ingen tror på nånting, eller hoppas, vilket också gör det svårare att nånsin bygga upp nånting att tro på. Och då håller vi kvar vid mystiken och konspirationsfantasierna, för det är åtminstone nånting att hålla kvar vid när det inte finns nåt nytt att ta vara på. Det är synd.

Men, fotboll är också bara fotboll och inte så viktigt som maffior och Berlusconi och sånt, och jag tänker alldeles för mycket, antagligen blir jag botad av att äntligen få se lagen spela. Jag ska lära mig att omfamna hyckleriet igen. Jag började redan känna lite Juvenostalgi när väldens mest romerske fransman Phillippe Mexès startade en fejd med världens mest osympatiske fotbollsspelare Pavel Nedved för ett tag sen. Medan Totti faktiskt på riktigt verkar vara trött på polemiken som han alltid är mitt i, har Mexès fortfarande den där busungeblicken, som när han sa häromveckan att han önskade att Lazio skulle åka ur Champions League-kvalet, eller att Nedved som han bråkat med under en vänskapsmatch i somras (eller ”nemichevole”, fiendematch istället för ”amichevole”, som det egentligen är när Roma och Juve möts) var för våldsam och ”mi stava sulle palle”. Häromdan skojade han om att han dedikerar supercupvinsten till Nedved. Mexès är den nye Totti tydligen, och nya vitsvartgulröda konflikter byggs redan upp. Och jag tycker ju att det är roligt.

Man måste nog tycka det, för det kommer bli en säsong av konflikter. Dels på grund av Calciopoli, dels på grund av att de nygamla klubbarna Genoa och Napoli förutom Juve kommer med gamla, outklarade gräl som ska spelas ut. Det är hur många derbyn som helst i år. Inter är det nyaste allmäna hatobjektet, och hetast blir kanske mötet mellan Juventus och Inter. Tyvärr sammanfaller den här konfliktfulla säsongen med den nya farten, efter Catania, hos politiker och fotbollspampar att införa hårdare regler och kontroll för publiken. Redan i första omgången i helgen spelas en match, Genoa–Milan, där milanfansen är portförbjudna och biljettförsäljningen hårt kontrollerad, på grund av att en genoasupporter dödades av en milanista i samband med att lagen möttes för tolv år sen, och tydligen fins det indikationer på att folk vill hämnas. Det är verkligen ingen bra början.

Strax innan Calciopoli bröt ut föreslog Franco Carraro, som då var president i fotbollsfederationen, att man borde förbjuda banderoller på läktarna för att motverka våld. I Barcelona har de 100 000 personer på läktarna utan några problem – och där finns inga banderoller, var hans logik. Då pratades det om att klubbarna skulle utvärdera Pisanu-dekretet, som var ett år gammalt. Ytterligare ett år senare tvingades klubbarna verkligen genomföra det där dekretet, på grund av vad som hände i Catania. På nåt vis har jag känslan av att den händelsen kommer förändra italiensk fotboll mer än Calciopoli gjorde. Carraros förslag, som han framförde som en fundering då, blev ju nästan verklighet efter Catania, då banderoller inte förbjöds, men de regleras väldigt hårt. Det sades att de skulle lätta på reglerna om banderoller och trummor till i höst, men än så länge har inga förändringar synts till. Samtidigt har det funnits planer på att göra kurvorna på mitt älskade Olimpico till sittplats. Champions League-finalen ska ju spelas där nästa år. Redan har de gjort nån slags trappa mitt i där jag tror det ska stå stewards. Men de mycket omtalade stewardsarna kommer inte komma förän i januari, vad det verkar. Det är svårt att säga emot de där förändringarna. Enligt Repubblicas undersökning menar 83 procent att det är riskfyllt att gå till stadion. Fyra procent fler än 2005. En polis har ju dött herregud, hur kan man då komma och prata om rättssäkerhet eller futtiga saker som banderoller och trummor eller skillnaden mellan att stå upp och sitta ner. Är inte människoliv viktigare? Fast jag vet inte om det är för publikens bästa som alla de här reglerna införs. Eller för vilken publiks bästa.

Francesco Totti försökte bli lite politiker innan sommaren, bland annat hotade han med att gå ur spelarfacket eftersom de inte drev frågan om en tidigare ligastart hårdare. De som bestämmer lyssnar alldeles för lite på spelarna, tycker Checco. Han lanserade också idéer om hur ma ska få fler att gå till stadion. Lägre biljettpriser till exempel, som han pratat om länge. Det gulligaste förslaget var kanske att man skulle ha tidiga matcher på söndagarna, med ungdomsmatcher innan. Han vill ha oannonserade dopingkontroller under veckorna istället för efter matcherna. Och basta med de hemska kvällsmatcherna på vintrarna, med hårda och räliga planer. Inget av det här kommer såklart någonsin genomföras, eftersom fotboll på den här nivån är en tevesport i första hand och allt anpassas till tevepubliken, inte till spelarna eller publiken på stadion.

Men jag tröttnade aldrig på att gå på fotboll. Allt runtomkring ja, men jag började sakna Olimpico redan innan jag gått hem efter den sista matchen i våras, när jag stod och tittade på Francesco och Cristian som lekte med en fotboll på gräsmattan och aldrig heller ville sluta. Om man bara går till stadion märker man ju att det inte är farligt. Jag förstår inte hur man någonsin kan tröttna på att åka spårvagnen ut till Olimpico, kolla på folklivet på läktarna, spelarna som värmer upp, på vad som händer i kurvan, sjunga och våndas och jubla över matchen.

Men just det verkar folk vara less på. Enligt Repubblicas undersökning är de alltså rädda för att gå till stadion, men 46 procent kallar sig tifosi, något fler än för två år sen. Fler tifosi, hetare känslor, mer misstroende och mer fiendskap, det är vårt nya Serie A.

We can’t go on together with suspicious minds, heter det i sången. Men det går. I Italien gör de det hela tiden.

Så stor han har blivit!

Jag har stått på Meazza medan röd och gul konfetti flyger runt mig och ”Roma, Roma, Roma” spelas i högtalarna. Jag har sett hur bortaläktaren kan spritta och koka av lycka när den fylls av romare. Men jag har aldrig förut sett Daniele De Rossi lägga en straff fast Francesco Totti finns på plan! Det var rörande.

La famiglia

Ovanvåningen i mitt föräldrahem tidigare ikväll. Mamma tittar på Göteborg–Djurgården på teve. Pappa tittar på en webbsändning av Hammarby–Fredrikstad på datorn. Två bröder tittar på samma sändning på en annan dator i ett annat rum, den tredje broren tittar på Bajenmatchen i ytterligare ett rum. Webbsändingarna är olika tajmade, först kommer ett ”NEJ” efter en missad målchans, sen två till med några sekunders fördröjning mellan varje. Pappa förmanar de äldsta bröderna att de måste vänta med att skrika när nåt händer. ”IFK Göteborg spelar så jävla dåligt!” säger mamma.

Maledetto paese

Det där VM-guldet, som är så lite älskat för att vara ett VM-guld, dyker upp i de mest märkliga sammanhang. Hade jag varit vidskeplig hade jag kanske trott att det låg en förbannelse över det, fast det var så osannolikt vackert hur det vanns. I dag syns VM-bucklan på en bild i Repubblicas nätupplaga. Han som kysser pokalen är Antonio Pelle, mannen som äger hotellet i Duisburg där det blåa landslaget bodde under turneringen. I går sköts sex italienare till döds i Duisburg, de säger att det är säkert att det var medlemmar i ’ndrangetan som gjorde det, som ett led i en faida, ett klankrig. Det är ett märkligt dåd, eftersom de här organisationerna absolut inte vill ha nån onödig uppmärksamhet. Dödar man i utlandet får man det garanterat. Repubblicas reporter ringer Pelle eftersom han är från Kalabrien, från San Luca där ’ndrangetan har sitt centrum, är något av en ledarfigur i den italienska kolonin i Duisburg, och för att en familj Pelle ingår i klanen som attackerades. Men det är en annan familj, säger hotellägaren. Han vet ingenting. Han kände ytligt en av dem som dödades, Sebastiano Strangio, han var en duktig kock enligt herr Pelle, han förstår inte varför de dödade honom. Om man förstår, antar jag att man inte säger det. Kanske var Strangio helt oskyldig, många av camorrans, ’ndrangetans och maffians offer är det. Men namnen, härkomsten; Kalabrien, Kampanien, Sicilien, bär med sig skuld och misstankar ändå. (Roberto Saviano skriver fint om det här.)

Det var relativt många kalabresare i VM-truppen i Duisburg; Rino Gattuso, Simone Perrotta och Vincenzo Iaquinta om jag inte missat nån. Jag läste nyss Gattusos självbiografi (ja, han har skrivit en självbiografi, den kom i våras och heter Se uno nasce quadrato non muore tondo, den som föds fyrkantig dör inte rund), och han berättar om hotellet i Duisburg och sin lycka över att hitta kalabresare där. Han skriver att den kalabresiske ägaren hette Fausto, så jag vet inte om det är nån annan eller om det är Antonio Pelle med nån slags namnförvirring. Gattusos föräldrar åkte i unga år som så många andra italienare till Tyskland för att hitta arbete, men de återvände till Kalabrien efter ett tag. Rino var överförtjust över att kunna prata dialekt med personalen på hotellet, så långt hemifrån. Han lämnade knappt stället om han inte behövde. Kalabresiska är hans modersmål, italienska ett andraspråk, skriver han.

Semifinalen mot Tysland i VM var, precis som Gattuso skriver, matchen där Italien vann VM, mer än finalen symbolmatchen för de blås turnering. En underbar, underbar match. Inför den blev det bråk om en krönika i Der Spiegel som handlade om hur hopplösa och slemmiga italienare enligt krönikören är. På grund av det där bråket skriver Gattuso att istället för att möta elva fotbollsspelare, tänkte han sig när han var på plan att han stod inför elva ”direttori cornuti”. Men mitt intryck är helt säkert att det inte finns några som är så kritiska mot Italien och italienarna som de själva. Mister Pelle säger ”varje gång samma sak. Jag säger alltid till min mamma: varför födde du mig i det där förbannade landet och inte i Argentina eller Dubai? Varför i San Luca och med det här efternamnet?”

Och han har ändå fått kyssa VM-pokalen.

Lapo bloggar!

Ibland är det ändå värt att läsa Gazzetta dello Sport. Idag talade de till exempel om att Lapo Elkann har startat en blogg! Eller, det är en blogg för hans väldigt fåniga företag Italia Independent, men han undertecknar en del inlägg själv. Det är ju nåt med Lapo. Kanske är det bara nån slags överklassaura, att det där namnet, Agnelli, till och med ger sjaskiga historier om medelålders transsexuella i Turins slum nån slags aristokratiskt skimmer, fast de egentligen bara är sjaskiga. När jag bläddrar i Chi (skvallertidning) letar jag alltid efter bilder på Lapo på vimmelsidorna, jag vet inte varför. Han är alltid där, på en eller annan invigning av nån utställning eller kulturevenemang. Men det är inte bara namnet i sig med Lapo. Det är också något både pinsamt och imponerande med hur han, som är arvinge i den mest mytiska, rika, mäktiga familjen, försöker göra sig ett eget namn utanför allt det där. Han har ärvt den här antagligen oförstörbara stilen, ändå försöker han imponera så mycket hela tiden. Han försöker liksom skaffa sig nån annan slags coolhet än den han fick gratis. Och han gör bort sig. Tar kokainöverdoser och startar ett företag som säljer svindyra, fula glasögon med en hel liten Lapo-filosofi omkring sig, så att vi ska förstå att de inte är bara glasögon utan ett koncept, ”Made In Italy 2.0”. Och han lyckas. Jag vet inte hur mycket Lapo ligger bakom lanseringen av Fiats nya 500-modell, antagligen en hel del. Varenda tidning har nostalgiska och hyllande artiklar om cinquecentons ikoniska värde. Jag, som är totalt ointresserad av bilar, gick över Piazza del Popolo när den ställdes ut där och tänkte att ”men den är väldigt fin ändå”. Den säljer tydligen som smör. Nyss såg jag att Vanity Fair har en ”Just released!”-nyhet på hemsidan om sin årliga bäst-klädda-i-världen-lista, och Lapo är såklart med på den som alla år. Om nu Vanity Fair-listor är nån slags mått på hur hipp man är. I italienska Vanity Fair sa han häromveckan att han ätit middag med Lindsay Lohan bara för att hon påminde honom om Martina Stella, den lilla, blonda skådespelerskan som han säger är hans enda kärlek i livet. Åh, Lapo. Det är antagligen det enda tillnärmelsevis rörande jag läst som involverar Lindsay Lohan. Men varför? Är det inte dumt hur lätt det är att falla för den sorgsna, rika pojken?

I sitt senaste inlägg på bloggen är han upprörd över den senaste tidens skandaler inom formel 1 och cykel, och hur skrupelfria sportdirektörer och idrottare förstör för sporten och dess sponsorer. Han skriver utan att nämna sitt eget Juventus med ett enda ord. Men Lapo var faktiskt en av de som redan tidigt öppet ogillade Moggis anhang och vad de gjorde med Juve, om än kanske av mer estetiska än etiska skäl. Jag tycker mest det känns tråkigt och sjaskigt att Juventus ska komma tillbaka till Serie A nu, hoppas Lapo kommer engagera sig i laget i år. Det kan behövas om man ska stå ut med dem.

Andras semesterbilder

Ansiktsuttrycken hos de här små laziokillarna gör mig ändå glad.

Semesterbild

I Slovenien hade de Zlatan-öl.

Viktigt meddelande

Jag upptäckte att Gomorra också kommer på svenska i oktober.

Gomorra

Jag har varit uppslukad av Roberto Savianos Gomorra ett tag. Läste ut den i tisdags men jag kan inte släppa den. Drömde i går morse att jag träffade en av karaktärerna i den. Det är en bra bok. Det var längesen jag läste en bok jag tänkt så mycket på, som beskriver världen som jag inte sett den förut. Jag vet att temat för den här bloggen är fotboll, men jag har bara Gomorra i huvudet.

Boken kom för ett år sen och blev stor bästsäljare i Italien, Saviano blev berömd och utsatt för hot, regeringen tilldelade honom ständigt beskydd. Numera skriver han för L’espresso. Gomorra handlar om den napolitanska camorran, eller det som den blivit de senaste åren; ”Systemet”, en globaliserad maffia som investerar lagligt över hela världen men som har sin kriminella och våldsamma bas i regionen Campania i Syditalien. Läs för att försöka fatta hur jävligt det är i Neapel och Campania – våldet, drogerna, soporna – och hur det hör ihop med allt. Camorran är inte något perifert fenomen, Syditalien är inte nån inflammerad blindtarm som hänger sig fast vid Europa utan att ha nåt med resten att göra. Snarare är Systemet, som är ett ord camorristerna använder om sig själva, nån slags extremkapitalism, camorran globaliseringens vinnare. Systemets centrum finns i norr, där klanerna investerar, inte i syd.

Camorraklanerna handlar med kalasjnikovs och sopor i Somalia, äger semesterbyar i Spanien och sätter fart på turistindustrin i Aberdeen. Hemma hos en napolitansk skräddare dyker Angelina Jolie upp på teven, från röda mattan på Oscarsgalan. Skräddaren blir helt knäckt, han har sytt hennes klänning utan att veta att det var hon som skulle ha den, han känner igen varenda söm och mått. Ingen annan får heller veta att det är han som gjort den. Skräddarna arbetar svart med kläder av allra högsta kvalitet till de bästa modehusen, det enda som skiljer svarta varor från vita är att de senare är officiellt erkända som märkesvaror. Bossarna är framgångsrika entreprenörer, som det heter nuförtiden, med verksamheter inte bara i Norditalien utan i resten av Europa och hela världen. I den napolitanska förorten Secondigliano är i princip alla officiellt arbetslösa, men enorma summor omsätts där i droghandel varje dag. Till Neapels supereffektiva hamn kommer ändlösa mängder varor till Europa från Kina. 20 procent av värdet av importen av textilier från Kina passerar Napolis hamn, skriver Saviano, men 70 procent av kvantiteten. I Neapel löser de den ekvationen. I Campania dumpas sopor och farligt avfall från hela Italien, fast det, sedan åratal tillbaka, inte får plats mer. De norditalienska företagen tjänar mycket på att slippa betala de verkliga kostnaderna för sitt farliga avfall, samtidigt som syditalienarna tvingas skicka sina egna sopor till Tyskland för mångdubbelt högre avgifter än vad camorran tar för att förgifta Campanias jord.

Saviano vet. Han har upplevt det själv. Han är först på mordplatserna, han pratar med ungarna, han går på begravningarna och rättegångarna, tar jobb i hamnen, äter pizza med de tonåriga soldaterna i klankriget i Secondigliano, han lyssnar på alla telefonavlyssningar, läser alla utredningar, knyter en näsduk över ansiktet och ger sig ut på promenad i ”eldlandet”, området som är värst drabbat av uppbrända och inte uppbrända sopberg. Han växte upp i Neapel och ägnade sex år åt att undersöka den organiserade brottsligheten och skriva boken. Han gör allt utan minsta antydan till machomanér. Och utan att lansera sig själv som mystisk uttolkare av verkligheten, trots att han beskriver komplicerade mekanismer, så mycket som sker under ytan. Han nämner namn, platser, adresser, som de vore fotnoter som vem som helst skulle kunna kontrollera. Platserna blir konkreta och verkliga. Och åh, jag håller med honom när han säger att han hatar när skribenter, journalister, förhåller sig till sitt ämne som att de själva vore rättvisans rättesnöre med uppgift att stigmatisera allt dåligt. Saviano ägnar sig istället åt att försöka förstå hur saker fungerar.

Jag var i Neapel ett par dagar häromveckan, det var första gången jag var där, så jag vet väldigt lite. Förutom alla artiklar jag läst, och boken. Slår upp ortsnamnen i Google Maps medan jag läser; Scampia, Secondigliano, Casal di Principe, Mondragone. Letar upp bilden på när den unge bossen Cosimo Di Lauro greps, den som tonåringarna hade som bakgrundsbild i mobiltelefonerna.

När jag kom till Neapel verkade först hela stan utrymd, det var söndagmorgon och ösregnade. I de ruffare kvarteren och gränderna låg en del sopor på gatan och tanter satt på stolar på trottaren. Folk körde scooter utan hjälm, och jag mindes att jag läst det nånstans, att det är bara de som är ute på mördaruppdrag som har hjälm. Aldrig, aldrig har jag sett nån på moped utan hjälm i Rom. Jag har heller aldrig sett så många SUV:ar köra omkring som i Neapel, jag tänkte på Fabio Cannavaro varje gång jag såg en. Vet inte varför.

Jag gick på fotboll. Fyra timmar innan matchen var det redan fullt av folk utanför stadion San Paolo, som om matchen snart skulle starta. Jag vet inte om det är så varje söndag i Neapel, den här var speciell. Det var säsongens sista fotbollssöndag på hemmaplan och Napoli kunde kvalificera sig för Serie A. Om mycket i Neapel är komplicerat och svårt att förstå sig på är det lätt att fatta att väldigt många napolitanare gillar fotboll. Så mycket hann jag ta reda på under mitt besök. Stan var full av blå flaggor och gränderna dessutom av blå och vita plastband som hängde mellan fönsterna och balkongerna. I massor. Stod man i början av en gränd och tittade in fyllde allt blått och vitt hela utrymmet mellan husen från en bit över huvudhöjd, så man inte kunde se igenom till andra sidan. Det var för uppflyttningen till Serie A:s skull.

På stadion satte alla i kurva B på sig blå eller vita tröjor, de vitklädda formade orden TI AMO. Samma sak som romaklacken deklarerade på en banderoll nån gång på 80-talet, jag har glömt exakt när det var men det är en av de där bilderna man alltid ser, som ingen glömmer.

I Gomorra dyker Calciopoli-namnen Filippo Beatrice och Giuseppe Narducci upp ibland, åklagarna som avslöjade fotbollsskandalen. Vanligtvis ägnar de sig åt att bekämpa camorran. Faktiskt kom Gomorra ut bara månaden innan åklagarnas rapport om fotbollen läckte. Ändå har jag inte kommit mig för att läsa boken förrän nu, men gudarna vet att jag läst spaltmil av utskrifter från Big Lucianos telefonsamtal. Boken blev en bästsäljare med sin bortglömda, undanskymda, nya men ändå välbekanta sanning om camorran, samtidigt som sporttidningarna fylldes av bevisen mot fotbollens system. Och när jag till slut läste Gomorra och stötte på de där namnen tänkte jag att varför ska de ägna en massa tid åt nåt så oviktigt som fotboll? Jag tycker såklart att de ska det, men känslan att det är ett väldigt slöseri med resurser kommer ändå. Skit i Luciano Moggi, det finns riktiga maffiabossar att sätta dit.

Det finns såklart en symbolik i att åklagare i just Neapel avslöjade Juventus, som inom fotbollen är den yttersta symbolen för den norditalienska makten, och Napolis absoluta ärkefiende. Att napolitanare avslöjade ett nordligt maffiasystem. Och kanske också i att avslöjandet och Juventus påföljande straff gjorde att det blev mycket svårare för Napoli att ta sig till Serie A, vilket presidenten De Laurentiis satsade pengar på under sommarmarknaden och hade bestämt att de skulle. De klarade det ju inte ens i näst sista omgången när jag var där, utan fick vänta till allra sista matchen.

Neapel är en sån där plats man berättar om, skriver poesi om, samtidigt som dess verklighet är alldeles för bortglömd. Jag kan uppenbarligen inte låta bli just nu att säga nåt om fotbollslaget Napoli utan att först prata om Neapel och våldet och soporna. Det är lite som med Zlatan, ”varför pratar vi så mycket om att Zlatan är från Rosengård men inte att Anders Svensson är från Göteborg?”. Den gamla frågan. Per-Markku Ristilammi skrev en bok för längesen, Rosengård och den svarta poesin, som visar bland annat hur Rosengård lockar fram poeter ur alla slags skribenter, och hur det som gestaltas oftast är en annorlundahet, de andra. Jag tror Neapel har samma effekt. Men Roberto Saviano väger så bra mellan distans till och deltagande i det han skriver om. I intervjuer är han ofta kritisk till en ”svart poesi” kring Neapel; den stereotypa bilden av kaos och underutveckling, team från riksteve som dimper ner mitt i klankrig och inte vet vad de ser, beskriver camorran som om den fortfarande såg ut som på åttiotalet. Men det finns också en skönmålning han inte gillar. Dels en sterotyp bild av det vackra, kultiverade, borgerliga Neapel, som om det vore frikopplat från det ”andra” Neapel. Han beskriver också nån slags Gringo-tanke, tror jag, att bara man beskriver saker som bra så blir de också det, han menar till exempel att politikerna beskriver förbättringsprojekten för några år sen som mer framgångsrika än de var, att det finns en strategi i att förändra bilden av Neapel som en åtgärd i sig. I den här intervjun kritiserar han också hur man talar om Fabio Cannavaro och Gigi D’Alessio (den senare är popsångare från Neapel) som ”pedagoger för de nya generationerna”, när de är ”den absoluta motsatsen till varje idé om uppoffring, plikt och uppriktighet”.

Gomorra är mest ett reportage, ibland nästan essä, ibland nästan självbiografi. (Saviano är lika gammal som jag, på nåt vis gör det att hans historia känns både mer otrolig och närmare.) Delar av boken publicerades från början på en blogg. En av de allra största styrkorna med den är att Saviano inte väjer för att beskriva exakt hur illa det är i Neapel och hur ohållbart det är, eller borde vara – men han stannar aldrig där utan beskriver hela kedjan av makt, kopplar ihop platsen Neapel med resten av världen och visar hur det ohållbara i Neapel angår alla, är en förlängning av vad vi anser normalt. Till exempel påminns man om hur märkligt det är att folk i Sverige diskuterar dyra handväskor som nån slags symbol för vår tids förfall. Fråga istället varför så många handväskor är så billiga, och hur vi kan acceptera det. Fråga till exempel hamnarbetarna, svartarbetarna i Neapel.

Saviano är romantiker; han skriver med en passionerad vrede (och samtidigt en så mjuk röst) och har en stark tro på ordets makt. I Italien där tron på politikens möjligheter är så liten blir det extra tydligt relevant, tänker jag. När det är så svårt att se konkreta politiska åtgärder som skulle förbättra nånting, så svårt att veta var man skulle börja göra nånting åt saker, kan man ändå börja med att försöka fatta hur sakerna hänger ihop och berätta sanningen så precist man kan. I det här landet där ingen nånsin säger som det är är det extra revolutionerande. Men Italien är väl oftast, som staden Neapel, tvärt om ett land man liksom romantiserar automatiskt. Saviano förnekar inte fascinationen inför camorrans mytologi, men han romantiserar inte. Och det finns uppenbarligen de inom klanerna som anser hans bok så besvärlig att de hotat honom till livet.

Om inte Napoli gått upp i Serie A strax innan jag började läsa Gomorra, och alla tjatat om hur fint det kommer bli med Juventus, Napoli och Genoa i högsta ligan nästa säsong, hade jag kanske inte alls tänkt på fotboll och hur den har att göra med vad boken beskriver. Men nu när SSC Napoli går upp, måste man ju undra hur det hänger ihop. Jag fattar inte så mycket av det. Napoli är ingenting av vad Neapel är. Presidenten Aurelio De Laurentiis, en filmproducent som startade upp klubben igen efter att den gått i konkurs 2004 pratar alltid om hur hans lag inte är som Maradona-laget. Dagens lag är en stark grupp, han kommer aldrig köpa en storstjärna. Han satsar på kontinuitet, framförallt, att bli av med de djupa dalarna. Han drömmer om Napoli som ett av lagen i en stängd europeisk liga med alla de största klubbarna, snarare än att vinna Serie A. Han drömmer om att Napoli ska bli allt det staden inte är men kunde varit, kanske.

Egentligen borde det inte vara konstigt att Napoli går bra. De Laurentiis har uppenbarligen pengarna och har satsat dem klokt, publikunderlaget finns absolut i Italiens tredje största stad, där det dessutom finns en tradition och ett stort intresse för fotboll, och en av landets största stadion, även om San Paolo är omodern och sliten. Men så enkelt är det inte med nånting annat i Neapel. Alla mekanismer som hindrar resten av staden att utveckla sina resurser annat än i camorrans system, lämnar fotbollen ifred.

Och när man läser Gomorra får man känslan av att det där är väldigt oviktigt, och att det är galet hur mycket vi ältar fotbollen i förhållande till uppmärksamheten camorran, våldet och soporna får. Men i så fall är till exempel Inter precis lika meningslöst eller -fullt som Napoli. Det är hela Italiens kris, bara att lidandet är oproportionerligt utdelat, och Napoli påminner om det mycket mer än Inter. Och fotbollen och vardagen pågår såklart ändå, trots all världens elände, och det är som det ska vara. Men Gomorra slog mig sådär som böcker nästan aldrig gör nuförtiden, att det känns som att alla borde stanna upp en stund och lyssna just på Roberto Saviano. Folk har också lyssnat på honom, boken som hade en liten upplaga från början har varit en av Italiens absoluta bestsellers de senaste året. Inte för att han har nån lösning på nånting, som sagt. Det är inte heller hans uppgift. Bara att berätta det han berättar, och att folk lyssnar, är något.

Under Maradonas dagar pratades det om hur fotbollen skulle hjälpa Neapel, sätta igång en positiv utveckling för hela stan. Så blev det inte, och nu verkar ingen ens tänka tanken. På ett sätt är det sorgligt, ett tecken på hur lite framtidshopp det finns. Men också rätt, för på det sättet är fotbollen meningslös. Den förändrar inte samhällen, jag tror inte på det. Inbillar man sig det lurar man bara sig själv istället för att ägna sig åt sånt som förändrar på riktigt. Men fotbollen betyder uppenbarligen väldigt mycket. Mycket mer än sitt underhållningsvärde.

Dagen innan matchen jag var på hade en napolitansk affärsman hyrt ett litet flygplan för att flyga runt över Neapel med en banderoll efter sig med texten ”siamo un popolo di munnezza”, vi är ett folk av sopor. (Ja, det finns såklart en film av det på Youtube, fast man ser bättre på det här fotot.) Samtidigt som hela stan var insnurrad i blå plastband och väntade på Serie A-festen. En skribent på en anti-camorra-blogg välkomnar budskapet till en stad som går man ur huse när det egna fotbollslaget går till Serie A. Laget som är det enda i stan man kan drömma om och göra långsiktiga planer för, hoppas få fira och besjunga, också mitt bland berg av sopor.

För i Neapel gör ingen uppror. Inga scener syns i Neapels förorter som de vi sett i till exempel Frankrike, eftersom camorran har stan i ett så fast grepp. Ibland samlas folk för att försöka stoppa att en soptipp öppnas. Ibland gör de också motstånd mot polisen, kastar grejor på dem för att protestera mot att nån boss arresteras eller för att hjälpa nån rånare de håller på att ta fast. Bara för fotbollen fyller folk gatorna.

(Gomorra kommer på engelska den 30 oktober och håller på att bli film. Enzo Biagi, som är tillbaka i teve nuförtiden, intervjuade Roberto Saviano för ett tag sen, man kan se det här. Lugnt och mjukt som han pratar, så skriver han också. Man blir lycklig att man förstår italienska. UPPDATERING: Ännu bättre: den kommer på svenska också i oktober. )

♥

Gentlemannaspelaren

”Det är sånt som händer inom fotbollen”, sa Messi idag om målet han gjorde med handen i lördags. Först när jag läste det kom jag ihåg vad Daniele De Rossi gjorde förra våren. Han sträckte precis som Messi instinktivt upp handen när han inte nådde för att nicka, och slog bollen i mål. Domaren såg inte handen och dömde mål. Men Danielino gick fram till honom och sa vad som hänt, varpå domaren ändrade sitt beslut. Var fick De Rossi det ifrån, att han skulle göra så? Är det inte egentligen han som bryter mot den här märkliga sportens regler? Sånt som han gjorde händer ju aldrig inom fotbollen.

Gentlemannatifoson

Sötaste historian i Corriere dello Sport idag.

Det kommer en kille på motorino till Lazios träningscenter Formello. Han möter Lazios sportchef Walter Sabatini i ingången och berättar att han har hittat en plånbok som tillhör klubbens läkare Petrucci. Killen undrar om han kan lämna den hos sportchefen. ”Javisst, kom in”, säger Sabatini. Killen tar av sig hjälmen men rör sig inte. ”Varsågod”, säger laziochefen, men killen förklarar att han är romanista, han kan aldrig gå in på Formello. ”Ni förstår säkert...”

Läkaren blev alltså av med plånboken för två dagar sen, full av euro, pund eftersom han var på väg till London, kreditkort och olika id-kort. Romanistan hittar den, hittar ett telefonnummer som han ringer och erbjuder sig att ta med allt till Formello. När läkaren tackar undrar killen om han kanske kunde ordna ett par biljetter till Olimplico en gång, när säsongen sätter igång. ”Det är inte till mig utan kompisar som är laziali.”

Sverige

Jag lyssnar på matchen på Radiosporten och tänker på hur oändligt mycket bättre Lars Lagerbäck är på att hantera landslagets ende artist, än de konstnärer inom presskåren som av någon anledning ogillar Lagerbäck och anser honom vara världens tråkigaste och mest provocerande person. Ja, jag minns med fasa den alltför långa perioden när Zlatan inte ville komma tillbaka. Men med alla relationer som Zlatan så obönhörligt brutit i sitt liv, lagade han den med Lagerbäck. Trots att han onekligen har en viss fascination för Luciano Moggi-auktoriteter. Lagerbäck, som beskrivs som så oerhört konservativ, torr och systemfixerad, har alltid givit Zlatan förtroende. Förra sommaren när folk ville sätta Zlatan på bänken mot Tyskland, lyssnade inte Lasse. Nu är inte Zätat i matchform, då sätter han in honom mot slutet när matchen är avgjord och låter honom spela för publikens skull. Då har man väl nån slags känsla, inte bara för taktikplaner? Häromdan skrev Jan Majlard att han trodde laget och svenska folket tröttnat på Lars Lagerbäck eftersom han aldrig säger som det är. Jag tyckte det var helt obegripligt skrivet. Det återstår väl fortfarande att se hur bra Lagerbäcks lag kan bli med Zlatan, men kommunikationen mellan laget, Lagerbäck, Zlatan och publiken verkar funka utmärkt på Råsunda just nu i alla fall. Jag kan ju inte se, men ”Zlatan! Zlatan! Marcus Allbäck, Marcus Allbäck!”, ropar de så det hörs ända hit!

Juste, ojuste

Juste:

– Det är en tre minuters lång dvd i slow motion med bara kampbilder. Det smäller ordentligt, det är härliga bilder, säger landslagets fysiolog Paul Balsom som sammanställt filmen.
– Det var en riktigt tuff, fysisk kamp med smällar i luften, sparkar och smällar när spelarna landar – men matchen var juste. Fysisk men inte ojuste.

Ojuste:
Slå någon i magen, springa in på planen, kasta öl.

Luciano Spalletti:

Den gulröda tränaren har satt ihop en dvd med kramarna mellan hans killar efter målen. Han tillstår: ”Det finaste hittills har varit uttrycken för tillgivenhet efter målen. Jag har gjort en dvd av första delen av säsongen för de visar hur enad gruppen är.”

Danmark

Slå dem.

(Jag har en Totti-vinkel på den här matchen också. Förlåt. Jag kan inte hjälpa det, jag är i Rom. Ett exempel: här kan man, som jag gjorde idag, köpa månadsmagasinet Numberten. Ett magasin om Francesco Totti. Alltså inte ett nummer tillägnat honom, utan det handlar alltid om Checco. En sån här miljö är antagligen mentalt ohälsosam för mig. I alla fall: Grande Wilhelmsson, slå Christian Poulsen.)