Maledetto paese

Det där VM-guldet, som är så lite älskat för att vara ett VM-guld, dyker upp i de mest märkliga sammanhang. Hade jag varit vidskeplig hade jag kanske trott att det låg en förbannelse över det, fast det var så osannolikt vackert hur det vanns. I dag syns VM-bucklan på en bild i Repubblicas nätupplaga. Han som kysser pokalen är Antonio Pelle, mannen som äger hotellet i Duisburg där det blåa landslaget bodde under turneringen. I går sköts sex italienare till döds i Duisburg, de säger att det är säkert att det var medlemmar i ’ndrangetan som gjorde det, som ett led i en faida, ett klankrig. Det är ett märkligt dåd, eftersom de här organisationerna absolut inte vill ha nån onödig uppmärksamhet. Dödar man i utlandet får man det garanterat. Repubblicas reporter ringer Pelle eftersom han är från Kalabrien, från San Luca där ’ndrangetan har sitt centrum, är något av en ledarfigur i den italienska kolonin i Duisburg, och för att en familj Pelle ingår i klanen som attackerades. Men det är en annan familj, säger hotellägaren. Han vet ingenting. Han kände ytligt en av dem som dödades, Sebastiano Strangio, han var en duktig kock enligt herr Pelle, han förstår inte varför de dödade honom. Om man förstår, antar jag att man inte säger det. Kanske var Strangio helt oskyldig, många av camorrans, ’ndrangetans och maffians offer är det. Men namnen, härkomsten; Kalabrien, Kampanien, Sicilien, bär med sig skuld och misstankar ändå. (Roberto Saviano skriver fint om det här.)

Det var relativt många kalabresare i VM-truppen i Duisburg; Rino Gattuso, Simone Perrotta och Vincenzo Iaquinta om jag inte missat nån. Jag läste nyss Gattusos självbiografi (ja, han har skrivit en självbiografi, den kom i våras och heter Se uno nasce quadrato non muore tondo, den som föds fyrkantig dör inte rund), och han berättar om hotellet i Duisburg och sin lycka över att hitta kalabresare där. Han skriver att den kalabresiske ägaren hette Fausto, så jag vet inte om det är nån annan eller om det är Antonio Pelle med nån slags namnförvirring. Gattusos föräldrar åkte i unga år som så många andra italienare till Tyskland för att hitta arbete, men de återvände till Kalabrien efter ett tag. Rino var överförtjust över att kunna prata dialekt med personalen på hotellet, så långt hemifrån. Han lämnade knappt stället om han inte behövde. Kalabresiska är hans modersmål, italienska ett andraspråk, skriver han.

Semifinalen mot Tysland i VM var, precis som Gattuso skriver, matchen där Italien vann VM, mer än finalen symbolmatchen för de blås turnering. En underbar, underbar match. Inför den blev det bråk om en krönika i Der Spiegel som handlade om hur hopplösa och slemmiga italienare enligt krönikören är. På grund av det där bråket skriver Gattuso att istället för att möta elva fotbollsspelare, tänkte han sig när han var på plan att han stod inför elva ”direttori cornuti”. Men mitt intryck är helt säkert att det inte finns några som är så kritiska mot Italien och italienarna som de själva. Mister Pelle säger ”varje gång samma sak. Jag säger alltid till min mamma: varför födde du mig i det där förbannade landet och inte i Argentina eller Dubai? Varför i San Luca och med det här efternamnet?”

Och han har ändå fått kyssa VM-pokalen.