Genom besöksstatistiken ser jag att någon har försökt översätta Junivallen. Här. Oj vad fel det blev!
Dear non-swedish speakers: Someone has evidently tried to translate Junivallen into english with this thing. Thank you for doing that, the translation is completely wrong but very funny.
Thanks all mild football tickles, you do me fond.
Jag kan verkligen rekommendera bloggande. När som helst som man vill skriva nåt så kan man bara göra det, och publicera direkt. Och sen får man bara komplimanger. Verkligen bara. Jag hade kanske gillat lite mothugg i och för sig, men jag klagar inte. Inte när jag får så fina mejl som de som kommit på sistone. Och nu berömmer de mig på engelskspråkiga bloggen OleOle. De förstår tydligen vad jag säger (”Worship Zlatan Ibrahimovic”). Och jag rekommenderar tillbaka, man får reda på kul saker där. Check it out.
Tack alla snälla fotbollskillar, ni gör mig glad.
Tack, Landskrona. Nyss behövde Hammarby psykologhjälp, nu gör till och med Björn Runström mål!
”Det största problemet är helt klart psykologiskt”, säger tränare Jingblad till Canal+ Jesper Hussfelt efter matchen.
Vem ska nu trösta Bois?
När man ser otrolige, avslappnade Lance Armstrong glatt säga att han mår ”pas mal” till motorcykelfotografen mitt under värsta pyrené-etappen idag (ja, jag har överdoserat på tv-sport aujourd’hui), så undrar man vad de sköra fotbollsspelarnas problem egentligen är. För någon vecka sen kom en undersökning (på engelska) från Italien som visar till exempel att sex av tio italienproffs lider av stress och oro orsakad av deras jobb. 124 spelare i Serie A, B och C har intervjuats. De är pressade av media och fans, rädda för att skada sig, och finner bara lugn hos familjen. En av tio känner att de inte har några riktiga vänner. Hälften vill inte att deras barn ska bli fotbollspelare. En av tre ber innan de går in på plan. (Genom OleOle)
Förresten måste det vara ett brott mot någon slags konvention om mänskliga rättigheter att ställa Björn Runström utanför en startelva. Det känns i alla fall mycket fel. Första gången han inte spelade från start var borta på Örjans vall tror jag. Jag var i Halmstad då och såg Runan ensam springa ut på plan så fort första halvlek var slut. Så sprang och sprang och sprang han hela pausen och in i andra, tills han slog en toppenmålpassnig. Idag sprang han in bollen i mål på riktigt italienskt målgörarvis. Jag vet inte om Bajen spelar bättre när han är på plan, men in med Runström!
Jag försmäktade en hel eftermiddag utan tillgång till älskade bloggen. Först var det trubbel med Blogger, sen åskade och blixtrade det, och sen segade sig modemet. Vad jag ville säga var bara att:
Av Sportbladet får man veta att Christian Olsson gjorde en ”sko-kupp” när han som Victoriastipendiat gav ett par gympaskor till Kronprinsessan i direktsänd tv. Men varför födelsedagspresenten är en kupp motiveras aldrig. Var det för att hon inte visste på förhand vad hon skulle få? Men då är ju nästan alla presenter kupper. Av Stefan Holm fick hon en bok, varför var inte det en kupp då?
Men Olssons present var en kupp. Reklam-kupp. ”Jag har designat ett par skor till dig”, sa han medan han plockade upp de futuristiska gymskorna ur en karaktäristiskt grå och orange låda med en liten vit Nike-symbol på. Skorna är svenskt vit-blå-gula. ”Titta, det står ’princess’ på hälen!” Victoria är proffsigt förtjust.
Se där, ett par minuters oförblommerad reklam för NikeiD i Sveriges opartiska television. NikeiD, som går ut på att man kan bli en exklusiv och utvald person genom att ”designa” sina egna skor.
Duktigt jobbat Christian Olsson, vars feta kontrakt med Nike över OS 2012 lär ge honom 40 miljoner kronor.
Men opartiskheten var väl ändå för länge sedan förlorad i detta propagandaprogram för Kronprinsessans kampanj om att det är synd om de handikappade barnen.
They can’t hurt youSjunger Morrissey om unitedspelarna som dog i en flygolycka 1958. Att känna till sin historia är en sak, men vad ska man göra om man inte vill leva i historien, när ens klubb blir utsatt för en hostile takeover av USA-imperialismen? Man kan protestera. Som Shareholders United, en förening av fans som köper aktier i Manchester United i syfte att hålla klubben oberoende. (Vad nu oberoende är, men det kan vi diskutera en annan gång.) Shareholders United är såklart också internationell, med medlemmar från 85 länder.
their style will never desert you
why?
because they’re all safely dead
I wish I’d gone down
gone down with them
Elvan är redan full men samlingen av musik som handlar om sport och som inte är dålig eller skojig fortsätter av någon anledning att växa.
”Världens bästa textförfattare”, säger Billy Rimgard på The Cricket om Colin Meloy. Jag vet inte jag. Men bra är han. Han sjunger ofta om fötter och ben. Jag tycker till exempel mycket om kärleksförklaringen ”Red Right Ankle”.
This is the story of your red right anklePå The Decemberists senaste album, ”Picaresque”, har Meloy författat en sång som heter ”The Sporting Life”.
and how it came to meet your leg
and how the muscle, bone, and sinews tangled
and how the skin was softly shed
How they love”They”, fast det är berättaren som sjunger om sitt eget sportande. Han har ramlat under matchen, ”the work of an errant heel”.
the sporting life
the season was almost doneIdrottande är ett ständigt hot om förödmjukelse, eller hur? Man ser oundvikligen löjlig ut, till exempel. Jag var ute och sprang igår under den värsta stekande middagssolen. Den ende jag mötte på hela elljusspåret var en inte helt smärt medelålders man. ”Det här gör vi bra!”, flåsade han till mig, såg förstörd ut, som om han skulle stanna efter varje steg. Själv kände jag mig som en gasell trots värmen och ville inte alls vara ”vi” med hans frustande, men jag såg helt säkert exakt lika töntig ut som han.
we managed it 12 to 1
so far I had known no humiliation
in front of my friends and close relations
There’s my father looking onJag kom över den där rädslan att delta när jag var ungefär lika gammal, under en basketturnering då jag förvånade mig själv genom att slita i bollen tillsammans med min motspelare tills vi båda ramlade. Var det nån slags tävlingsinstinkt som satte in? De som blir riktigt bra på idrott kanske aldrig har tänkt på att man kan göra bort sig? Bara vill vinna. Kolla på Stefan Holm när han står inför ett hopp. All självmedvetenhet måste vara som bortblåst hos honom där han studsar omkring med sin lilla, lilla överkropp och gigantiska lår och blåser upp kinderna och drar händerna över huvudet.
and there’s my girlfriend arm in arm
with the captain of the other team
and all of this is clear to me
they condescend and fix on me a frown
how they love the sporting life
I’ll prove to the crowd that I come out strongerMen jag struntar i hur jag ser ut eller hur fort det går eller om löprundan går bättre eller sämre än förra gången. Jag fattar inte tävlingstänkande. Inte Carolina Klüfts ”tävla mot sig själv” heller. Jag fattar bara känslan när lungorna och hjärtat och benen är i precis samma rytm, när jag är den där gasellen som flyter fram i skogen, när jag fortsätter fastän jag egentligen inte orkar, och när jag kommer fram och är helt genommjuk och varm och slut och lycklig.
though I think I might lie here a little longer
Igår på Junivallen, idag talar Zlatan ut igen i Expressen. Han säger ingenting intressant, förutom att han inte är ihop med ”35-åringen”, men det visste man ju redan.
Apropå Zlatan så hånade jag båstadmänniskorna för en dryg vecka sedan för att de trodde att David Beckham skulle komma dit förra året. Men jag tog tydligen själv ryktet om att Zlatan skulle vara där i år på allvar. Han var inte det, va? Som jag underskattade Zätats omdöme och smak. Förlåt. Märkligt hur Båstad så gärna vill vara St Tropez att stan nästan lyckas skapa illusionen av det. Men jag var alla fall inte värre än en viss rosa tidning som tydligen inte kan skilja en svart kille från en annan. Thierry Henry i Båstad! Det var en rolig artikel.
Det är för varmt för att göra research. Jag orkar inte kolla om svenska medier missade det här, jag såg det ingenstans. De kanske inte bryr sig. Jag märkte i alla fall först nu att Gazzettan hade värsta stora intervjun med Zlatan i fredags. (Finns inte på hemsidan.) En reporter hade träffat honom i Malmö. För en gångs skull pratar Zätat lite om Rosengård:
Han tar kartan över Malmö och gör en cirkel med kulspetspennan runt Rosengård. ”Ghettot. Det var och är fortfarande ghettot. Stället där utlänningarna bor. Brottslighet, oordning, allt möjligt, så säger de i alla fall. Men allt är inte sant, här kan man gå omkring lungt, utan att vara rädd för att bli rånad. Jag har fortfarande flera vänner här, riktiga vänner. Jag bor inte där längre för jag kan inte vara ifred. Det är alltid någon som knackar på, kommer in, säger hej. Fint, men man får inget privatliv.”Han säger att hemligheten bakom att han gjort fler mål än nånsin är Gigi Buffon.
Att göra mål på honom på träningen, det är galet, man måste försöka med allt man har. Men när man lyckas, och besegrar den bäste i världen, sen är man inte rädd för någonting.Han trivs i Juve och Turin, mest för att han kan vinna Champions League där verkar det som. Han har bott i Pippo Inzaghis gamla lägenhet men nu har han köpt hus och vill inte lämna Juventus på jättelänge. Men han ger ett oinställsamt svar på frågan om italiensk fotboll är den han gillar bäst:
Inte precis. Den är mycket fysisk, jämfört med till exempel den holländska som är mer elegant. Jag älskar brasiliansk fotboll, den vackra finten, ”numret” som hjälper laget. I Italien ligger tyngdvikten mycket på försvarsspelet, för en anfallare är det svårt.Det är för varmt för att översätta också egentligen. Gå till biblioteket eller till pressdisplay.com och skaffa en sjudagars gratisprenumeration och läs resten själva i Gazzetta dello Sport från den 8 juli.
Jag orkar inte ens tänka på spelarmarknaden. Hur kan Romas ledning vara så klantiga att de fixar sig avstängda från att köpa spelare? Otroligt. Man får koncentrera sig på nånting annat såhär mellan säsongerna. Matchställ. Viktiga saker.
Även om AS Roma inte har mycket annat som går deras väg, så råkar de ha Diadoras allra vackraste tröjor.
Hammarby är ju annars det enda svenska laget med stil, i sina fina Kappa-kläder. Med namn på ryggen. Varför har ingen annan det? (Och även i bajenfallet får man fokusera på kläderna för att hitta glädjeämnen.) Nu ska tydligen den nye favoriten Erkan Zengin vara annonspojke för Hammarbajens kollektion, enligt lagets hemsida. Varför just han, frågar hemsidan. ”Han utstrålar attityd och kaxighet, precis det unga Bajen står för”, svarar marknadschef Patric Ljungström. O, så tråkigt. Om folk rasar över att kvinnor som spelar fotboll anses behöva vara sexiga, kan de inte rasa över att männen måste vara kaxiga också? Att Zengin har ett zäta i namnet, kommer från Fittja och har bruna ögon går såklart bra ihop med hans ”attityd”.
I alla fall. Roma. Som bytte från Kappa till Diadora för något år sen. Snart kommer kläderna för 2005-06. Tyska Hannover 96 har också skaffat sig Diadora-sponsring och deras nya kollektion presenterades härom veckan. Il Romanista spekulerar i om La Magicas tröjor kommer att se liknande ut. I så fall kan det bli stor revolution, i form av dragkedjor. Både Hannovers och de italienska domarnas nya tröjor har en dragkedja som går från halsen och ut mot ärmen. Jag vet inte vad dragkedjan kommer att få för reaktioner, det känns ändå ganska politiskt korrekt med dragkedja, även om det är nytt. Mer ideologiskt intressant blir nog att se om det svarta bandet i hemmatröjan är kvar nästa säsong. Folk är väldigt upprörda över det där svarta inslaget, och att Roma ofta spelar med vitt, orange, svart eller grönt ställ fast det inte är nödvändigt. De ser det som marknadskrafternas våld på traditionen. Ganska överdrivet tycker jag, att ett lag förknippas med vissa färger är väl positivt ur marknadsföringssynpunkt? Real Madrids marknadschefer ger sig nog inte på sitt vita frivilligt. De klär väl hellre hela världen i vitt.
Diadora gör också skotska landslagets kit. Av någon anledning så är alltid brittiska lags tröjor mycket lösare i modellen än till exempel de italienska lagens. Konsekvensen blir att med de enkla halslinningar som är på modet nu så ser hela Premier League, och landslagen, ut som om de spelar i pyjamas. Why?
Såg precis Elfsborg mot Kalmar på Canal+. Varför måste bildproducenten visa ”snygga tjejer” i publiken hela tiden? Kan vi inte få slippa detta nu? Min åsikt i frågan är ju så politiskt korrekt att jag blir trött både på snyggtjejbilderna och på min egen reaktion på dem. Kommentatorerna pratade om hur stämningen på läktarna var på topp, men de flesta bilder man fick se av åskådarna var inte på engagerade supportrar, utan på gäspande, solbrända unga kvinnor som var fina i håret, typ. Läs vad kloke Jesper Fundberg har att säga om detta fenomen här.
Ohmygod Zlatan kommer till Båstad! Jag är också i trakten av Båstad. Ska jag åka dit? Han borde ju vara ganska lätt att hitta. Ett mörkhårigt huvud högre än alla överklass- , kändis- och svenneblondiner. Förra året trodde raringarna att David Beckham skulle komma. Som om han vet vad Båstad är. Men nu har de alltså lyckats locka dit en riktig stjärna.
Om ni liksom Zlatan skulle ha oturen att befinna er i Båstad under tennisveckan och känner att ni måste bort, så har jag ett tips. Solbackens Wåffelbruk! Ta Italienska vägen ut från byn. Efter ett tag hittar man en skylt, och därifrån följer man den lilla bäcken upp till caféet. Där beställer man våfflor och sen går man ut och letar reda på en lämplig terrass att sitta och fika på. De små grusade terrasserna ligger utspridda i sluttningen ner mot Laholmsbukten, och stämningen är precis så att man kan tänka sig hur förra sekelskiftets societetsdamer satt där och sippade på kaffe och åt himmelskt frasiga våfflor med hemmagjord sylt. Jag lovar, det är här man ska njuta av Bjärehalvöns idyll, inte i trängseln på Köpmansgatan. Societeten är så mycket trevligare på hundraårigt avstånd.
Så nä, inte ens Zlatan kan nog få mig att åka till Båstad den kommande veckan.
Tennisen? Den kan man se på tv.
Linna Johansson skriver om Gunder Anderssons kritik av Jennifer Wegerups bok Damelvan idag. Linna är petig, och har rätt. Och jag läste ut just Damelvan, just idag. Därför har jag en till kritik av Anderssons kritik.Men här missar Wegerup en aspekt: det är inte alla idrottskvinnor som omskrivits i sexistiska termer. Bragdmedaljörerna Jane Cederquist, Toini Gustafsson, ”Billan” Westin och Pernilla Wiberg (för att ta några) slapp sådant. Det var när damerna tog sig för att börja invadera det manliga reservatet ”fotboll” som själva könet blev ett slagträ hos fördomsfulla skribenter.
Just detta att fotbollen är speciell (jag vet inte om hon håller med om att de andra inte omskrivits i sexistiska termer alls) påpekar Wegerup på minst två ställen i boken. Läs bättre!
Jag har för mig att jag utlovade för ett tag sen att jag skulle skriva nånting om Damelvan, men jag har inte så mycket att säga. Inget att tillägga. Den var bra. Den gav överblick snarare än fördjupning, men det tycker jag var helt berättigat. Skönt flyt i språket och disponeringen av innehållet genom hela boken. Överanvändning av några ord och begrepp (”profil”, ”dock”, ”lever upp till klichén”). Jag fick veta mycket bra som jag inte visste förut. Jag kastar sten i glashus för jag skriver själv orden ”fint”, ”vackert” och ”underbart” i alla blogginlägg. Egentligen är hela den här bloggningen bara en förevändning för att länka till det här underbara videoklippet från 1994 som jag hittade för nån vecka sen. Tjejerna är värst.
I play it, I think it, I dream it, I sleep it, I eat it, I... I don’t know. I just can’t stop thinking about sport. Football. You know. I’m that fanatical about it. That doesn’t mean that I’m an alien.
Cassius Clay kunde varit ett perfekt namn. Hans mellannamn var Marcellus. Ståtligt: Cassius Marcellus, den store boxaren. Men Mohammad Ali ansåg det vara ett arv från slaveriet. Namnet kommer från den rika Kentucky-familjen Clay. Cassius Marcellus Clay själv var faktiskt en känd motståndare mot slavskicket och gav sina slavar fria 1844. När boxaren Clay gick med i Nation of Islam efter matchen mot Sonny Liston i februari 1964 deklarerade han att han hädanefter skulle kallas Cassius X. Det vanliga för medlemmar i Nation of Islam var att man bytte ut efternamnet mot ett X. Men snart gav ledaren Elijah Mohammad ett arabiskt namn till Cassius. Mohammad Ali var ingen vanlig medlem.
Få journalister gick med på att använda Alis nya namn. Den 6 februari 1967, när titelutmanaren Ernie Terrell kallade honom Clay, svarade Ali under matchen genom att skrika ”What’s my name?” mellan slagen. Och gav Terrell ordentligt med stryk, såklart.
Men Jorge Ben måste ha gillat estetiken i ”Cassius Marcellus Clay”, för hans hyllning till Ali heter just så. Den finns med på skivan ”Negro É Lindo” från 1971. Han har rytmkänsla som en hel sambaskola, sjunger Ben, men vid det laget, efter att ha varit utestängd från boxningen i tre och ett halvt år på grund av sin vapenvägran, hade Ali förlorat förmågan att dansa i ringen.
Om det var musikvideor med sport i som jag samlat på och inte låtar, så hade Moneybrothers nya fått en alldeles speciell plats på listan. Det måste vara den vackraste video som spelats in sen... ”Cry Me a River”? Jag vet att jag dissat nostalgi förut, men om man ska vara nostalgisk så ska man vara det så här snyggt. Barnets gummistövlar är i klaraste lingonrött, sommarkvällen så ljuv att om man kisar mot solen så försvinner ängen upp i himlen, och pojkarna jagar en fotboll. En arketypiskt vit boll med svarta femhörningar, som man tänker sig att den var. Som snötäcktet på gatan växer sig över folks huvuden och fröbollarna om våren fyller hela världen i Fellinis ”Amarcord”. ”Blow Him Back Into My Arms.”
Bara några dagar efter att Lennart Johansson sa att damfotbollen borde kunna användas i marknadsföring av produkter som vänder sig specifikt till kvinnor, så gör Josefine Öqvist just så. Hon ska vara ansikte för kosmetikamärket Kanebo. Intressant att få ett konkret exempel att diskutera. Vad tycker Jens Orback om det här? Bidrar Öqvist till att driva damfotbollen in i ”det sexualiserade offentliga rummet” nu?
Jag gillar Josefine Öqvist skarpt. Hon verkar alltid föra med sig fart och energi till spelet när hon kommer in på plan. Dessutom är hon härligt mediaotränad.
Och jag har svårt att se hur det kan vara fel i sig att en fotbollsspelare gör reklam för just smink. Eller hur det skulle göra att hon inte kan uppskattas som spelare. Först när kampanjen kommer kan vi tala om budskapet.
Förslaget att hon ska visas regnblöt och svettig på planen för att sen, klipp, komma ut nysminkad ur omklädningsrummet och se lovely ut är väl redan ratat?
Åh, vad jag hade velat se Tottis bröllop igår. Det verkar ha varit hur konstigt fint som helst. Francesco Totti, fotbollens siste romantiker. Först gifte han sig med Roma och nu med sin blonda letterina, som inte gjorde någonting för att dölja sin vackra gravida mage. Det bara måste ju gå bra för Baby Roma och Pappa Totti nästa säsong med så många tecken i skyn. Vicekaptenen Cassano var den ende från laget som var bjuden till kyrkan. Det är så rörande med såna där läromästaren-eleven-, Henke-Zlatan-
förhållanden bland spelare. Men förmodligen förstörs väl allt det där vilken dag som helst när Juve köper Cassano.
Jag är sent ute. Alla har antagligen redan glömt det här med Lennart Johansson. Jag vet inte vad jag tycker om det han sa. Jag tycker ingenting om det tror jag. Jag har mest tänkt på reaktionerna, från till exempel de svenska spelarna, och från Jens Orback. Oavsett om det var reaktioner på vad Johansson verkligen sagt eller på illvilliga tolkningar av det, så tycker de att damfotboll bara ska handla om fotboll. Sporten. Den får inte associeras med någonting annat.
”Han driver både damfotbollen och idrotten längre in i det alltmer sexualiserade offentliga rummet”, säger Orback om Lennart Johansson. Minsann, Orback kommer dragandes med ”det sexualiserade offentliga rummet”. Regeringens favoritämne. I den sortens fall gör man oftast bäst i att ta till sin Linna Johansson. Hon skrev om det där sexualiseringstjatet i lördags. Såhär: (Då var det Göran Rosenberg som pratat sexualisering.)
... det där lilla ordet ”makt” [har] fullständigt ramlat ur analysen. ”Könsmaktsordning” håller nu på att begravas tillsammans med Roks ledning. Nu är det bara ett kön vi jagar. Ett stort kvinnligt kön som ”antastar” folk, med Rosenbergs ord.Könsmaktsanalysen saknas till exempel i Erika Strandells kommentar i Sportbladet. Hon undrar hur Orback förklarar för sina fotbollsspelande döttrar att Fredrik Ljungberg tjänar multum på att visa upp sig i kalsonger, David Beckhams utseende är ett ständigt medialt samtalsämne och Real Madrid valde bort Ronaldinho för att han var för ful, medan tjejerna bara ska koncentrera sig på sporten.
Det handlar inte längre om att jämföra bilder, snacka om dem, att digga bikinibrudar som med nya gester och blickar tar utrymme och ifrågasätta dem som inte gör det. Det handlar inte ens om ett verkligt intresse för att diskutera bilder.
Jag sa ju för flera dagar sedan att Robyns sexiga ”Konichiwa Bitches” var en bra damfotbollslåt. Lennart Johansson fattar galoppen. Fotboll är mer än fotboll. Även om de svenska landslagsskvinnorna inte verkar vilja att det ska vara så.
Jag vet inte exakt hur det här är relaterat, men imorgon gifter sig Francesco Totti. Man kan fortfarande reservera presenter till brudparet här. Sky sänder ceremonin direkt. Varför bor jag inte i Italien? Kan man piratse programmet via nätet på något vis?
”Tour de France”, från soundtracket till den animerade långfilmen ”Les Triplettes de Belleville”.
Filmen handlar om pojken Champion, som hittar sin enda lycka i livet: att cykla. Han cyklar och cyklar, tills han är vuxen och redo för Tour de France. Under tävlingen blir han kidnappad, och så följer Champions mormors och hunden Brunos sökande efter det försvunna barnbarnet.
Cyklisterna är underbart tecknade med gigantiska lår- och vadmuskler. Tränaren mormor masserar kärleksfullt Champions ben med en vevvisp. Till ryggen tar hon gräsklipparen.
Släng er i väggen Markoolio och Arne Hegerfors, det här är den frejdigaste och härligaste låten med kommentatorsröst!
Nästan allt jag minns från fotbolls-VM i Italien 1990 är bilderna av Maradona och hans argentiska lagkamrater som gråter efter finalen. Jag tyckte det var oförskämt av dem att vara ledsna. De kom ju tvåa! Näst bäst i världen, hur kan de vara bedrövade över det? Det verkade så girigt. Jag var elva år då. Jag vet inte när jag lärde mig att näst bäst är lika med förlorare och att vinna är det som räknas. Kanske skulle världen vara ett bättre ställe om fler resonerade som den där elvaåringen. Men nu är jag ungefär lika oförstående inför min egen barnamoral som jag ställde mig till Maradonas tårar då.
Under den pågående EM-turneringen har många tyckt att det varit bra att det svenska landslaget har kritiserats. Att de inte ”klappas på huvudet”. Senast i morse var det Patrik Ehrnst i Morgonpasset i P3 som presenterade en sån idé för en spelare han intervjuade. Och teoretiskt är resonemanget helt rimligt. Om man tar damfotboll på allvar så måste man också kritisera den när den är dålig.
Men samma tanke implicerar också att kvinnor som spelar fotboll förut inte fått tillräckligt negativ kritik. Att de fått beröm som de inte förtjänar. Och Morgonpassets programledare verkar inte inse att det är vad han säger till spelaren han pratar med. Att hon och hennes kompisar inte varit så bra som alla förut har sagt. Att de är sämre än sitt rykte. Nu får vi äntligen höra sanningen. ”Vad tänker du om det resonemanget?”
Sverige har fått mycket kritik för sitt spel under gruppspelsmatcherna. Ändå gick laget vidare till semifinal som gruppsegrare. Samtidigt som Sverige ledde matchen mot England till exempel, och därmed var kvalificerat för avancemang, så klagades det under tv-sändningen in i det sista på uselt spel. Men resultatet då?
Idag spelade Sverige bra. Och förlorade.
”Lite synd”, sa tv-kommentatorn Pontus Kåmark.
