1 december: han är med i truppen

♥

Och han skriver i Corriere dello Sport:

Jag klarar inte att vara utanför längre. Jag har inte spelat på mer än en månad och jag saknar planen så mycket så att jag kunde dö.

JAG VET!

(Annars har Totti de här veckan avslöjat att han snart kommer med en ny bok, i GQ öppnat för att han skulle kunna spela i EM, för att några timmar efter offentliggörandet av innehållet i den intervjun skicka ut ett meddelande om att han bara skämtade. Romtidningen Corriere dello Sport avslöjade att han är tionde på listan för Guldbollen samtidigt som Milanotidningen Gazzetta dello Sport hade Henry som tia utan att ens nämna att Totti inte var med. Roligt alltihopa. Ändå inte lika roligt som om han började spela nån gång.)

30 november: han skjuter

Organisation

Det har varit flera tjusiga besök från Italien i Sverige i höst; Aurelio De Laurentiis, Zlatan. Men jag fick ändå vara med på det helt säkert finaste: när Roberto Saviano kom hit. För det händer inte bara tråkiga, utan också fantastiska saker i Italien ibland, som att Saviano skriver en så makalös bok och att hundratusentals människor köper och läser den.

New York Times utsåg den nyss till en av årets hundra bästa böcker. Bodil Malmsten skriver ungefär det jag försökt säga med väldigt många fler ord förut:

Läs!
Läs Roberto Savianos fantastiska bok om camorran i Neapel - Gomorra, Resa i Camorraland, översättning av Barbro Andersson.
Roberto Saviano är född i Neapel 1979, och liksom Duras skriver Smärtan med sitt blod skriver Saviano sin bok med sitt blod och i blod. Och ändå med stilistisk distans och elegans - hur bär de sig åt för att kunna skriva så, varifrån kommer förmågan att göra smärtan och blodet till ord som varenda läsande människa kan förstå?

Ja, hur gör han? Jag frågade inte det på den pyttelilla intervjustunden jag fick, men jag kunde såklart inte låta bli att ställa en fotbollsrelaterad fråga. Det vill säga, det här handlar inte om fotboll egentligen, men kanske säger det ändå något om fotbollen och vad som hände när Gabriele Sandri dog. Helt onödigtvis och bara för att jag hade en liten inspelningsgrej som jag aldrig använt förut med mig, kan ni till och med i en plötslig multimedial explosion här på Junivallen få höra det, och när jag på min brutna italienska glömmer att använda konjunktiv och skrattar nervöst, här:



Det handlar om att våldsamma protester bröt ut efter att Sandri dödats, men det finns ju andra saker som är mycket allvarligare, som folk inte protesterar mot. Till exempel allt som Savianos bok handlar om, alltså camorrans ekonomiska makt, Syditaliens fattigdom, morden, våldet, soporna, misären. Och Saviano säger:

”För en sån sak, för en pojke som dödas orättfärdigt av polisen, finns en utbredd revolt. När det istället händer att någon dödas, ofta orättfärdigt, av klanerna, av camorran, gör man inte mer än en behärskad protest på begravningsdagen. Jag tror det beror på supporterkulturens specifika historia, på organisation. Alltså: ultrà är organiserade. Lagligheten däremot är inte organiserad. Den sociala antimaffiarörelsen har ingen organisation. Den har inte ens den där utbredda vreden, som kan hålla ett land gisslan. Också utan våld, jag menar att kräva av parlamentet, kräva av teve, kräva av tidningarna en… Den finns inte. Och det här fallet visar det, det visar hur mycket organiseringen av saker och ting blir grundläggande.

Och bland det största ansvaret för allt som jag berättar om ligger säkert att de inte är organiserade, och därför... Det fattas väldigt mycket information om de här sakerna. Faktiskt har min bok varit besvärlig (för camorran) just på grund av det här. För att tystnaden bröts. Inte för informationen i sig, för de visste hur bra som helst att de informationer jag använde fanns. Men de hade aldrig nått en stor publik förut. Tutto lì.”

Hallelujah moment

Ja, det har varit lite trist, liksom grått på senaste tiden, som att nåt fattas men man vet inte riktigt vad. Tills han kommer tillbaka. Han har börjat springa igen nu, vilket Roma Channel, och Junivallen, uppmärksammar såhär:

För många martyrer

Jag minns en bilfärd med Chiara, Cinzia och Enrico i underbart hög fart genom Rom en natt i våras, och en berusad diskussion på temat ”vad är det för fel på det här landet?” Den ständiga diskussionen. Jag tror det började med en debatt om sophanteringen. När vi svängde in på Via Cavour kom vi inte fram för en polisbil som backade ut framför på nåt korkat sätt. ”Kolla, det är det här som är problemet.” Inkompetenta myndigheter. ”Nu är till och med Ilary Blasis mamma trafikpolis.” Men det går inte att skylla på poliserna, ”det är faktiskt stackars killar från Syd som bara vill ha ett jobb och inte har nåt annat val”.

Jag har inte gjort nån heltäckande undersökning, men jag tror alla fotbollskurvor i Italien sjunger sången som hånar carabiniere-polisen. ”La disoccupazione vi ha dato un mestiere di merda”, arbetslösheten har givit er ett skityrke: carabiniere. I den korta strofen får de in både myndighets- och klassförakt samtidigt. Jag tror inte jag behöver upprepa hur stort misstroendet för myndigheter är i Italien, eller hur mycket fotbollsfansen hatar polisen. Men det är inte heller så enkelt som att polisen är lika med överheten, bara. Många av de som tar anställning inom polisen, eller går in i armén, är unga syditalienare. De kommer från fattiga områden där arbetslösheten är hög, och att bli carabiniere eller åka till Afghanistan som soldat är ett sätt att få en stadig, vit och hederlig (om än låg) inkomst, att ta sig från Syd, att bygga nåt bättre.

När kravallerna bröt ut i Italien igår var Syd-derbyt redan spelat, mötet mellan Palermo och Napoli var lördagsmatch. Det kallas ”il derby delle due Sicilie” efter riket som fanns strax innan Italiens enande och innefattade södra Italien med Neapel som huvudort, och Sicilien, med huvudstaden Palermo. Sporttidningarna på nätet hade rubriker igår om hur bellissimo och spettacoloso matchen varit, innan de om den dödade tifoson Gabriele Sandri tog över. Jag vet inte hur det hade blivit om Syd-derbyt spelats igår, men nu var det i det rika Italien: i Rom, Milano och Bergamo som våldet bröt ut.

Jag vet inte heller om Gabriele Sandri dog på grund av fotbollen. Ett vittne säger att polisen skjöt med sträckt arm, polismannen själv säger att han först skjöt ett varningsskott och att det andra, dödande skottet slapp iväg av en fruktansvärd olyckshändelse, medan han sprang med pistolen fortfarande dragen. Om han visste att de som bråkade gjorde det på grund av fotboll är inte klart. Det finns uppgifter om att han trodde det var ett rån. Gabriele Sandri bråkade inte, han satt och sov i bilen, men han var där på grund av att han skulle se Lazio. Vad som är säkert är att det inte fanns minsta utrymme för någon annan tolkning än att händelsen hade med fotboll att göra. Redan innan några oroligheter hade börjat började folk prata om supporterproblemet och att man måste göra nåt åt det. Och sen uppenbarade sig supporterproblemet.

Jag har hållit på och läsa John Foots bok om italiensk fotboll ett tag. Han berättar om de ”röda dagarna” i Viareggio 1920, då en match mellan Viareggio och den toskanska lokalkonkurrenten Lucca blev upprinnelsen till en två dagar lång ockupation av staden. Ett stort bråk över domarens påstådda partiskhet uppstod på planen, och en carabiniere skjöt en linjeman, tillika lokal krigshjälte, till döds. Medan Luccas spelare fick smita ut från stan genom att gå 20 kilometer till nästa järnvägsstation, beväpnade sig hemmapubliken. De omringade carabinieri-kasernen för att få tag på polisen som dödat domaren, de blockerade järnvägsspåren, kapade elektricitets- och telefonlinjer. Anarkister från närliggande städer anslöt. 200 soldater krävdes för att upplösa ockupationen. I början av fotbollens historia i Italien var planinvasioner vanliga, det hände att folk kastade sten på domaren. Det var värre förr.

De röda dagarna i Viareggio skedde under ”il Biennio Rosso” en kort period efter första världskriget då arbetare och bönder bland annat försökte ta över fabriker och ockupera jord, det var stora strejker. Nuförtiden säger ultrà-fansen att de är emot polisen, betal-teven, Fotbollsfederationen och ”den moderna fotbollen”. I själva verket lever ju alla de här i nån slags destruktiv symbios.

Betal-teven erbjuder ett bekvämt alternativ för alla andra när de hårda killarna tar över stadion. Om de verkligen ville motverka tevens makt, borde de alliera sig med resten av publiken. Istället håller de på med sina tifo-strejker, till exempel. De funkar inte så bra. Efter den otroliga historian förra året, när Casalesi-klanen (maffia) försökte ta över Lazio och Giorgio Chinaglia och några ledare för Irriducibili var inblandade och häktades, började Curva Nord strejka. Det ledde ingenstans och de slutade nån gång i våras. Inför en Champions League-kvalmatch i somras mobiliserade många laziali via sms visselprotester mot kurvan. Uefa hade hotat att slänga ut Lazio ur turneringen om det blev några rasistiska yttringar på stadion, och mycket riktigt överröstade resten av publiken de apljud som gjordes mot svarta spelare med visslingar. Milans ultrà har hållit på och strejka den här säsongen, eftersom de bland annat vill ha biljetter att sälja, något som inte ens är möjligt enligt de nya lagarna och dekreten även om Milan skulle vilja ge dem det. Galliani lever med ständigt livvaktsskydd på grund av konflikten. Men fansen gav upp strejken. Istället hörs jargong bland ultrà om att man inte ens borde gå till stadion, utan ta kampen till gatorna. Men att vreden mot polisen efter det som hände igår är stor, och folklig, betyder inte att folk i allmänhet är solidariska med de våldsamma vredesyttringarna.

Regler och hårda tag införs, men de har alltid undantag. Konstiga faxregler om banderoller, jag vet att jag har tjatat om dem, som drabbar de som försöker följa dem men som på något konstigt vis inte stoppar de som vill visa upp rasistiska slagord och symboler. En gång har jag kommit in på stadion i Italien efter Catania utan att behöva gå genom de berömda elektroniska metallgrindarna som blev nån slags symbol för åtgärderna efter polisen Racitis död. Det var när en ledare för den fascistiska gruppen som står längst ner till höger i Curva Nord fixade in mig. Han kände funktionären som släppte in honom och mig genom en grind på sidan. Som alltid bröt folket i Lazio-kurvan en massa regler den dan, genom sina rasistiska slagord. Några killar bland de jag stod med hade en flagga med ett keltiskt kors som syntes några minuter, syntes i teve, vilket hotade avbryta matchen. En av ledarna i kurvan sa till om att ta bort flaggan, så kunde matchen fortsätta spelas. De som styr Lazios kurva är ju Irriducibili, de står också längst ner, fast i mitten. Till den här säsongen har de byggt trappor med räcken mitt i kurvorna på Olimpico, där det ska stå stewards. Jag har inte varit där så jag vet inte om det har påverkat vem som har makten över kurvan, vem det är som säger till om att ta bort flaggor nu när det finns stewards där.

Jag kände mig korkad och skyldig när jag stod i Lazios kurva. Gabriele Sandri brukade också stå där. Han var dj, känd och omtyckt i Rom, han var inte våldsam, han brann för musiken mer än Lazio. Han satt och sov i bilen när en polis skjöt ihjäl honom. Och jag vet som sagt inte om allt det här – fotbollen och läktarna – har nånting med hans död att göra. Men det har allt att göra med vad konsekvenserna av den kommer bli. Sandri kände Lorenzo De Silvestri, en ung spelare från Rom som nyss förlängde sitt kontrakt med Lazio. I Controcampo och i Sky igår läste De Silvestri upp ett sms Sandri skickat till honom på morgonen. Han berättade att han var klar med sin spelning och som vanligt var på väg att följa Lazio. ”Sempre con voi”, jag är alltid med er. ”Vi har verkligen skaffat oss martyrer”, säger De Silvestri.

Nu är Enzo Biagi också död. Det låg i luften för han var väldigt sjuk i helgen, så jag tänkte på honom när jag såg att Liedholm gått bort. Samma generation. Jag är för ung för att säga nåt om honom också, men det var lätt att fatta att han var speciell när man såg honom i teve. Han var på riktigt. Han hade just kommit tillbaka till RAI, i våras, efter att Berlusconi gjorde sig av med honom när han blev premiärminister. Han sysslade med mycket viktigare grejor än sport.

Ciao Mister

Nils Liedholm är död. Vad ska man säga? Just idag råkade jag läsa om hur han införde zonspelet i Italien. Han var såklart inte bara Mister, han var en av de största spelarna också. Jag visste vem han var redan när jag var liten och vi köpte hans vin i Toscana, vilket när jag tänker efter inte kan ha varit så väldigt många år efter hans tränarkarriär. Men jag känner mig ändå för ung för att säga så mycket. Det här fotot på Liedholm och Carlo Ancelotti – stora Roma- och Milan-män båda två – skickade Francesco till mig för ett tag sen, romanista från Monte Mario som också sa att Il Barone är ”il più grande allenatore che abbiamo mai avuto”.

Världens sämsta minne

Okej, jag är sjuk så det kanske är jag som har fel på perceptionen men såvitt jag förstår har Zlatan sagt såhär enligt dagens Gazzetta dello Sport:

En dag kallade Mancini mig till sitt kontor, han satte på en video med Van Basten och sa till mig: Sätt dig ner och titta. Studera honom, lär dig hans rörelser, notera också detaljerna. Du kommer ha nytta av det. Det var en signal: det hjälpte mig förstå på vilket sätt jag kunde utvecklas. Det är såna ögonblick som du minns hela livet.

Verkligen? Minns hela livet? Som jag minns det berättade Zlatan exakt samma historia om Capello när han spelade i Juve. Exakt. Det verkar lite onödigt av Mancini att placera Zlatan framför den där Van Basten-videon när Capello redan gjort det. Är det här nån story som Zlatan kör om alla sina tränare eller har han ingen koll på vem som är vem? Är han så desperat att idolisera Roberto Mancini att han byter ut Capello mot honom i en historia som i hans minne definierar nån slags ultimat respekt-förhållande mellan honom och hans tränare? Hittar Gazzetta dello Sport på grejor? Är det Gazzetta dello Sports reporter som har fel på perceptionen? Eller vad är det frågan om?

Uppdatering: Tydligen är avståndet mellan Junivallen och Gazzetta dello Sport mindre än man kan tro. Enligt Simon Bank som tagit reda på saken missförstod La Gazzettas reporter Zlatan. Case closed.

Han kunde inte låta bli

Francesco Totti efter att ha vunnit över Lazio: ”Scudetton vinner man mot de små lagen.”

Och laziokaptenen Zauris kommentar: ”Inte ens den här gången förnekar han sig med sin brist på intelligens.”

Åh, derby.

Derbydag

Men här blir det fyra andra nyheter från sportens underbara värld.

1. Napolis Zalayeta, som efter en kollision med Buffon föll i straffområdet i matchen mot Juve i lördags varpå domaren blåste straff, blev först, i måndags, avstängd för filmning eftersom videobilder visade att Buffon inte rörde honom. Alltså: trots att reglerna säger att man bara ska använda videobevisning när domaren inte sett situationen, gör de det ändå och vi får två helt motsägelsefulla domslut. Det är fortfarande 3–1 till Napoli, men samtidigt dömt att det inte var straff och att ett av målen följaktligen aldrig borde kommit till. Gör de så i andra länder också? Men – det tog inte slut där! I går drogs avstängningen tillbaka, sedan Napoli hittat nya bilder som visade att det visst var straff, men av en helt ny anledning som ingen tänkt på förut. Det var Legrottaglie som drog ner Zalayeta!

2. Lapo Elkann har blivit president för ett volleybollag i Milano. Sparkling Milano, heter det.

3. Nu har det hänt: Rosella Sensi är gravid!

4. Helt plötsligt och oväntat i går kväll kom klubbarna i Lega Calcio överens om fördelningen av tevepengarna. Storklubbarnas förslag gick igenom. 40 procent av pengarna kommer fördelas lika, 30 procent efter hur många anhängare klubbarna har och 30 procent efter en uträkning om klubbarnas tidigare resultat och historiska betydelse som jag inte tänker redovisa i detalj, för det är ganska många detaljer. Alllt det här kommer börja 2010. Jag har ingen aning om vad det betyder.

Det känns som att Lazio ska vinna derbyt eftersom det betyder mer för dem.

Käraste straffskytt

Älskade Danielino, Danielone eller vad ska jag kalla dig nuförtiden? Tyvärr var Allsvenskan i vägen för att jag skulle kunna se Romas match mot Milan idag. (Eller tyvärr och tyvärr: Charlie Davies gjorde tre mål!) Den mest rörande nyheten läste jag efteråt: ”De Rossi fallisce un rigore con un cucchiaio.” De Rossi missar en straff med en cucchiaio. Det var rörande för att jag redan visste att Roma hade vunnit, tydligen var det annars fruktansvärt, alldeles för spännande efter att han missat och innan matchen var slut och Roma bara hade 1–0. För, Daniele De Rossi, du vet väl att man inte får göra cucchiaion på straff och missa. Man får nästan inte göra det alls, enda sättet att bli förlåten är att lyckas.

Med Roma är det ju så osannolikt lyckligt att vi har en fantastiskt duktig romersk spelare som ska ta över kaptensbindeln efter Francesco Totti. Som i sin tur tog över efter Giannini. DDR har inte Tottis karisma och han kommer antagligen inte bli en lika bra spelare. Totti är en på hundra år. Men på ett sätt är det enklare att tycka om Daniele De Rossi, för han är enklare. Han kämpar alltid, han vrålar alltid högst och är den förste som kramar om den som gjort mål, han är stark och stabil och håller inte på med en massa galenskaper som Francesco. Tills nu då.

Den här hösten har det varit lite snack om att det skulle finnas nån slags rivalitet mellan Totti och De Rossi. Själva har de inte varit sena att skämta om situationen. Allt började ju i supercupfinalen, när De Rossi fick slå en straff. Totti förklarade efteråt att det var för att han själv känt av en benskada. När spelarna firade målet såg man tydligt på tevebilderna hur De Rossi sa till Totti: ”Mortacci tua!” Det är svårt att förklara vad det betyder, men det är en romersk förolämpning, kanske skulle det i just det här fallet vara som ”där fick du!” Fast grövre, för bokstavligen refererar man till personens döda släktingar.

När Totti fyllde år den 27 september intervjuades han såklart på Romas tevekanal Roma Channel, som hade spelat in hälsningar från de andra spelarna. De Rossi gratulerade i sin videosnutt och sa sen att ”men du är gammal, nåt får du ge upp nu”. Totti svarade att ”den där De Rossi, han vill slå straffarna, han vill ha kaptensbindeln, han vill ha allt!” Och hela tiden har det spekulerats i när Totti kommer lämna över till De Rossi. Själv sa han om fyra, fem år, Ilary sa för ett tag sen att hon tror det blir när han är 35. Att lämna över straffarna till De Rossi innan Totti slutat är såklart uteslutet. Att slå straffarna är kaptenens uppgift.

Så vad tänkte De Rossi idag, när han gjorde en Totti-cucchiaio? På youtubeklippet säger Skys kommentator direkt efter: ”non è da lui”, det är inte han, inte likt honom. Vilket är precis vad man tänker. När Totti stod framför straffpunkten i VM och skulle slå den där livsviktiga straffen mot Australien, då tänkte man tvärtom: han kanske gör det. Till och med då tänkte man det, vilket säger mycket om Francesco Totti och om hur fin han är och vilken tur det är att han finns i världen: att han får en att tänka på så knäppa grejor i såna dödens allvarliga situationer. Men så är ju inte De Rossi.

Han visste redan igår att han skulle få slå straffen om det blev nån, eftersom Francesco var skadad, och redan då bestämde han att han skulle chippa den sådär, sa han efter matchen. Han menar att det är ett sätt att slå en straff som alla andra, kanske har man till och med större chans att lyckas eftersom målvakten kastar sig 90 procent av gångerna, och hade han bara inte misslyckats med tillslaget skulle bollen gått in. Fast, okej, han erkänner att det är lite speciellt. Okej, det är en risk att göra det när man bara leder med ett mot noll. Sen säger han det bästa, mest tottiska han kunde säga: ”Om du ska slå en cucchiaio så gör du det när det står 1–0, vid 5–0 är det för lätt.” Han förstår sig kanske på cucchiaion ändå.

Judy and Johnny just walked through the door

Apropå domarmisstag är det ju väldigt roligt att Napoli vinner över Juve genom två straffar som nästan alla anser vara felaktiga. Jag läser John Foots Calcio just nu, eller rättare sagt den amerikanska upplagan med ett lite mer publikfriande namn: Winning at All Costs. A Scandalous History of Italian Soccer. Originalupplagan kom ut innan Calciopoli, vilket är tydligt när man läser kapitlet om domarna. John Foot beskriver såklart den normale tifosons inställning till domarkåren (en domare är alltid korrupt until proven otherwise), själv lanserar han tvärtom tesen att domarna är italiensk fotbolls hjältar, en hederlig minoritet i en korrupt värld, en motsvarighet till ”anti-mafia judges in Sicily, anti-corruption magistrates in Milan, honest journalists in Rome”. Mycket möjligt har han rätt. Han påpekar hur få av alla skandaler i Italiens fotbollshistoria som domare varit inblandade i. Men sen var det ju den där största skandalen av dem alla.

John Foot lägger stor vikt vid den psykologiska, omedvetna, underkastelse som man förklarar domarnas gynnande av de stora lagen med. Det som Calciopoli-åklagaren Giuseppe Narducci menar är ”una sciocchezza”: idioti. Men Foot ger inte upp tanken, han förklarar i ett tillagt kapitel om Calciopoli saken såhär:

Ever since football became a mass sport in the 1930s, referees have naturally tended to assist the powerful clubs. In the 1960s this inclination was given a name: ”sudditanza psicologica” – psychological slavery. The hegemony of powerful clubs was usually enough on its own to induce favouritism. By the 1990s, as TV money poured into the game and staying in the top rank became an economic necessity, the rich teams – and especially Juventus, the biggest and richest of them all – were no longer content to rely upon ”psycological slavery”. The system they constructed put referees, linesmen, journalists, the transfer market and agents under their control: in this way success was assured.

Ja, alla vet ju att de jävla tevepengarna är roten till allt ont i världen. Till bilden kan också läggas att Fiat gick väldigt dåligt under den här perioden, vilket gjorde utrymmet att misslyckas ännu mindre för Juve. Men historien slutade inte med att Juventus försvann från Serie A. Så hur ska vi förklara det här nu då, att Juventus verkar missgynnas av domarna? Gentemot just Napoli. Eller hur ska vi förklara att alla verkar så överens om att Juventus missgynnas?

Av nån anledning har jag sparat ett nummer av Gazzetta dello Sports lördagsbilaga Sport Week från i somras, där Alessandro Del Piero är intervjuad. Han säger om hur Juventus blivit behandlade av domarna under året i B:

Jag har tagit emot mycket stryk och ibland har jag inte känt mig särskilt skyddad. Med domarna har vi haft ett speciellt förhållande, det här året... (Åh, Gazzetta, ställl en följdfråga! Speciellt hur?) Men jag klagar aldrig och jag står inte ut med såna som håller på och lipar. Jag föredrar att ta emot och ibland ge tillbaka.

Det blir lite svårare att hålla den här icke-lipande Juventus-stilen när saker och ting plötsligt går emot en. Eller ”you would cry too, if it happened to you”, som det heter i sången. Och vem står mycket riktigt och gråter och beklagar sig nu? Inte Alessandro Del Piero såklart, men Juventus president Giovanni Cobolli Gigli. För alla såg ju att det var fel dömt, eller hur? ”På planen, också på läktaren såg man det”, säger juvepresidenten. ”Napolifansen på läktarna sa också att det inte var straff, hur kunde då domaren se det?” ”Objektivt”, var det inte straff. ”Oacceptabelt.” Ja, det är alltså presidenten för Juventus som säger så här.

(Aurelio De Laurentiis tycker såklart att allt det här är aldeles för roligt. Också han vill kunna fastställa objektiva sanningar. Han instämmer i att straffarna ”objektivt” var feldömda. Han vill att förbundet ska införa teverepriser under matchen så att vi får slut på den här ”komedin”. Att förlita sig till domare som kan påverkas av psykologisk underkastelse eller andra okontrollerbarheter är uppenbarligen fortfarande inget som de som vill tjäna tevepengar har lust med.)

Två dumma grejor folk sagt i teve på sistone och en vacker övervakningskamerabild

1. I TV4 nyss: det är rätt att införa teknik som visar domaren om bollen är i mål eller inte. Frågan har diskuterats så länge jag kan minnas och man hör nästan aldrig nån som inte tycker så, ändå används år 2007 fortfarande ingen sån teknik. Vilket är mycket bra. Hade det varit roligare att inte kunna diskutera om den där bollen på Råsunda idag var inne eller ej utan bara gå till en målkamera eller ett datorchip och få rätt svar? Tycker verkligen folk det om de tänker efter? Egentligen borde jag gå och lägga mig nu men tydligen måste jag leta upp det här citatet först. Jag läste nämligen Pete Davies All Played Out för inte så länge sen, om Englands VM i Italien 1990. Han skriver mycket bra:

So looking back now, I think the worst moment of the tournament was the mysterious failure of the egregious Fredriksson to give the Russians the penalty they so blatantly deserved for Maradona’s handball after twelve minutes in Naples. If the Russians had found their game, and Argentina had gone home when they deserved to, we might have had a better tournament by far.

Och själva poängen:

Still, that doesn’t mean I am, like Chris Waddle, in favour of instant TV replays. The referee’s the referee, a participant in the show – take away the finality of his authority, and he might as well not be there. And then, we want our football to be as just as possible, OK, but it’s not about justice, it’s about drama – and the drama requires villains.

2. I Canal+ igår sa Anja Gatu att Cristiano Lucarelli hyllar Stalin. Nån som satt i stolen bredvid henne tyckte inte att han var en bra förebild för barn. Nähä. Det beror väl på hur man vill att barnen ska bli. Tur att Erik Niva berättar så bra om Lucarelli i Sportbladet idag.

Repubblica har förresten kommit över en video där man ser hur en man kastar den röda färgen i Fontana di Trevi. Tydligen har också polisen identifierat honom, han tillhör någon slags högergrupp, vilket man väl kunde väntat sig av hänvisningen till futurismen.

Gonatt.

Solens derby

Kolla, det är nån som har färgat vattnet i Fontana di Trevi rött! Det ser fantastiskt ut. Det hände igår. Jag gillar inte Fontana di Trevi särskilt, jag gillar en kille som säljer pizza där i närheten, fast inte pizzan så mycket. Men de som färgade vattnet visste vad de höll på med, det är verkligen rött som eld, så vackert och plötsligt blir Roms turisttätaste gatukorsning spännande. Tydligen har färgen inte alls förstört marmorn heller, utan försvann lätt. Jag fattar direkt. Att de ville veta hur det skulle se ut, att de hade på känn att det skulle kunna bli sådär dramatiskt som det ser ut på bilderna att det blev. Men jag förstår inte lika bra när de sen förklarar syftet med aktionen. De är en grupp som kallar sig ”Azione futurista”, med hänvisning till futuristerna. På några flygblad skriver de att de protesterar. Mot ”allt och alla, med kämpaanda och sunt våld”. Mot ”gråborgerlighet” och ”marknadscentrism” och mot Roms filmfestival. Borgmästare Veltroni säger att det är ”en förolämpning mot Rom”.

Idag är det fotbollsmatch i Rom, det är en av säsongens mest historiska matcher, nämligen ”il derby del Sud”, ”derby del sole”, eller vad ni vill kalla det. Roma–Napoli. För första gången i ligan sedan 2001. Det är ju så roligt att Napoli har kommit tillbaka till Serie A i år, eller hur? Synd bara att deras fans aldrig får gå på match. Som jag sa innan säsongen började, så kommer reglerna om sånt som händer på läktarna att tillämpas hårdare den här säsongen. Den institution som sätter olika farlighetsgrader på matcherna och bestämmer vilka säkerhetsåtgärder som ska tillämpas är ”L’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive”, en del av inrikesdepartementet. Napolis fans har nu inte kunnat se sitt lag spela sen den 26 september, då Livorno kom till San Paolo, en olämplig banderoll syntes på stadion och flaskor kastades mot en linjeman. Inget sånt förväntades i nästa match på San Paolo, då Napoli och Genoa möttes – de lag vars supportrar antagligen är mest kompisar med varandra i hela ligan. Men matchen fick spelas utan publik som straff för vad som hände med linjemannen. Nu kan man också straffa en specifik läktarsektion. I nästa omgång hade Napoli bortamatch mot Inter, det bedömdes som en högriskmatch och bortaläktaren stängdes av. Men napoletanare finns ju överallt i världen, speciellt i Milano, och många napolifans var såklart på stadion ändå, på alla möjliga olika läktarsektioner. Interfansen visade upp flera rasistiska banderoller. Sånt som ”Napoli fogna d’Italia”, Neapel Italiens avlopp, och ”Vesuvio pensaci tu”, fixa det du, Vesuvius. Som straff för det blev en del av Inters kurva avstängd i nästa hemmamatch.

På något konstigt sätt är det de värsta banderollerna som slipper igenom verkar det som, trots att man egentligen måste skicka fax i förväg och berätta vad det ska stå för att få ta med sig en banderoll till stadion. Häromdan skrev Cristiano Militello, en av programledarna i det populära skämtprogrammet Striscia la notizia, på sin blogg om förbudet mot banderoller. Striscia la notizia brukar dela ut pris till den bästa banderollen, och Militello skriver att ”man kan inte planera sin humor tio dagar i förväg”. Han räknar upp händelser folk berättar för honom i mejl: en tjej som inte fick ha en tröja med trycket ”ultras unisce, razzismo divide”, ultras förenar, rasism söndrar; gråtande barn som blivit fråntagna sina flaggor; killar i Rimini som blivit avstängda från stadion för att de kastat ut hushållspapper som del av en koreografi: det kan ta eld. Och det mest tydliga och omtalade exemplet av alla, som jag är säker på att jag berättat om förr: romasupportrarna som direkt svarade på de nya banderollreglerna med den geniala och kongeniala banderollen ”a noi ce s’è rotto er fax”, vår fax är sönder, och fick tre års avstängning från stadion.

Roma–Napoli är en superfarlig match. (Farligare än Livorno–Lazio, till exempel, laziofansen får åka på den i morgon.) Häromdagen skrev Luciano Spalletti och Edy Reja brev i Corriere dello Sport och uppmanade supportrarna att vara snälla mot varandra. Förjäves, eftersom fansen aldrig kommer mötas. I veckan bestämde Observatoriet, såklart, att bortasektionen ska vara stängd och att inga biljetter får säljas utanför Roms provins, och sedan bestämde Roms prefektorat att bara säsongskortsinnehavare får gå på matchen, något som Rosella Sensi bad dem om. Nu när arenorna till slut ska uppfylla alla säkerhetsbestämmelser, då är de alltså ändå för osäkra för att släppa in publiken, tydligen.

Matchen mellan Roma och Napoli kallas Söderns derby, de två supporterskarorna är kända som de mest expressiva, kaotiska och varmhjärtade i Italien. Romas fans vill gärna se sig själva som en motpol mot kylan och makten i Nord, men inte bara i Milano utan också i Rom är det en förolämpning att kalla någon för napoletanare. Romanisti är stolta för hur de firar sina segrar, samtidigt hånas de av laziali för att de beter sig som napoletanare. Och romafansen svarar med att påminna om antalet klubbar Paolo Di Canio spelat i, och framförallt att en av dem är SSC Napoli. Jag antar det är paradoxen: likheten och skillnaden, som gör il derby del Sud till ett verkligt derby. Men mötet har också en mer konkret historia, som gör det farligt. För ingen har glömt den där matchen i Neapel 2001, näst sista matchen på säsongen, när Roma kunde säkra scudetton och Gli Azzurri bli klara för nedflyttning, och det var sammandrabbningar mellan romanisti, napolifans och polis på tåget från Rom, i Neapel, utanför San Paolo, inne på San Paolo, på tåget hem till Rom. Bara några år tidigare brukade romanisti och azzurri hjälpa varandra att sjunga sånger mot Lazio och Avellino. Åttiotalets syskonskap var ett undantag i historien, som ska ha brutits av att en napolispelare, Salvatore Bagni, gjorde ombrello-gesten (alltså att man slår högra handflatan mot vänstra överarmen och visar en knytnäve mot sin antagonist, en gest som anses väldigt grov i Italien, Massimo Moratti gjorde det på läktaren förra säsongen minns jag, det skapade stort rabalder) mot Curva Sud i en match 1987. Häromdan bad han (också förjäves) om ursäkt i Il Romanista. ”Vi spelade lika med nio man, de överöste mig med förolämpningar. Det jag gjorde var idiotiskt, jag ångrade mig direkt och jag har bett om ursäkt tusen gånger. Jag förstod att de hatade mig, jag hade spottat mig själv i ansiktet. Men idag är mitt förhållande med Roma annorlunda.” Men vore det inte för hans gest, hade det väl blivit nånting annat?

Egentligen slutar ju Syditalien nånstans på vägen mellan Neapel och Rom. Folk emigrerar nu från Neapel i större antal än på årtionden, och det räcker att ta sig till Rom för att ha lyckats. Jag kan få fel, men jag blir alltid lika förvånad när svenska fotbollsmediamän säger att Fabio Cannavaro kommer komma tillbaka till Napoli vilken dag som helst. De verkar vara helt säkra på det, flera stycken. Jag är inte säker, men jag tror inte att han kommer göra det i första taget. Visst han sysslar med välgörenhetsprojekt i stan och han förnekar absolut inte sitt ursprung, tvärtom. Men han är ingen Cristiano Lucarelli eller Francesco Totti. Cannavaro har ju klarat det, han har tagit sig från Neapel och blivit kapten för Italien och vunnit Guldbollen. Skulle han ge upp nu och vända tillbaka? Det är som Zlatan svarar på Ola Wenströms fråga om varför han inte flyttar till Rosengård när han nu köper hus i Malmö: det finns inga tillräckligt stora hus där. Visserligen finns det nog tillräckligt stora hus för Cannavaro i Neapel, men jag tror det dröjer innan Napoli är tillräckligt stort för honom.

En annan som tagit sig bort från gränderna och blivit en italiensk stjärna är sångaren Gigi D’Alessio. Napolis president Aurelio De Laurentiis har bett honom skriva en ny hymn till Napoli, vilket kan verka logiskt. D’Alessio sjunger ”neomelodica”, i varenda napoletanskt kvarter finns liknande sångare, men D’Alessio har slagit igenom i hela landet. I Gomorra av Roberto Saviano äter författaren vid ett tillfälle pizza tillsammans med en grupp tonåriga camorrakillar under faidan i Secondigliano. Han får tag på en av deras mp3-spelare: bara romantisk pop- och schlagermusik. Märkligt nog verkar anlitandet av en smörsångare vara det närmaste De Laurentiis kommit att ha samröre med maffian hittills. Och inte vilken maffia som helst. D’Alessio har nämligen haft kontakter med Forcella-bossen ”Lovigino”, till och med skrivit musik ihop med honom. Lovigino (han heter Luigi Giuliano men kallas Lovigino för att hans amerikanska älskarinnor lär ha sagt ”I love Luigino” när han låg med dem) var en av de som Maradona umgicks med, och olika botgörare säger att han genom hot och uppgjorda matcher såg till att Napoli förlorade scudetton 1988, då hans klan skulle ha förlorat alltför mycket på alla pengar som satsats på Napolivinst.

Förresten håller både Roma och Napoli på att slå sig ut från sina kvarter – och bli stora i Europa. I veckan talades det om att Roma ska bjudas in till G14. De Laurentiis har längre väg kvar, men kanske till och med större kommersiell potential. Han fortsatte senast efter matchen mot Inter att upprepa vad han vill med Napoli: han bryr sig inte om Italien utan vill ut i Europa.

Sju skivorna

Nån från Tyskland kom nyss hit genom att googla på ”björn runström - girlfriend”, så jag antar han är populär där borta. Men det var inte det jag skulle säga utan jag tänkte helt off topic, eftersom jag inte har nåt bättre för mig än att sitta och kolla vad folk googlar på, istället svara på SFNB:s fråga om sju skivor jag inte vill vara utan. Egentligen är det här lite anakronistiskt eftersom jag knappt lyssnar på skivor längre. Musiken finns ju på internet. Och jag måste såklart säga den gamla vanliga ramsan om att listan kan se helt annorlunda ut imorgon, det finns aldeles för många att välja mellan och så vidare. Men här är sju skivor i alla fall.

Lovers Rock, Sade. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här är antagligen den bästa skivan som gjorts i världen.

Voodoo, D’Angelo. Man glömmer bort att den finns, sen ibland kommer man på att den gör det och lyssnar och upptäcker hur fantastisk den är igen.

Dave Godin’s Deep Soul Treasures vol. 2. Jag vet inte exakt vad reglerna är för den här listan, det här är inte ett album utan en samlingsskiva. Den mesta bra musiken har ju inte kommit i form av album, i historien. När den här skivan var ny bestod min musikanläggning av en cd-walkman kopplad till en kassettbandspelare jag fick i födelsedagspresent när jag var typ tio år. Jag minns att jag sprang till cd-spelaren varje gång den sista låten tog slut för att hinna trycka på tillbakaknappen innan skivan stannade, så jag skulle slippa trycka fram till låt 25 för att höra den igen. Det var Let’s Take a Chance med nån som heter Lisa Richards, och jag var tvungen lyssna på den igen, och igen. Jag vet inte hur bra själva låten egentligen är eller hur mycket det är att hon sjunger den så klart och samtidigt förtrollande som gör att man måste det. Här finns också Ben E. Kings It’s All Over (”I place my hand right over where my heart once used to be”), desperata Just One More Day med Otis Redding, Irma Thomas trotsiga These Four Walls, roliga The Sweeter He Is med otrohetssoulbandet The Soul Children – jag skulle kunna räkna upp alla. Det är det största souldramat i varje låt, som opera fast vackert.

Live at Carnegie Hall, Bill Withers. Egentligen är det väldigt konstigt att det här är den enda skivan från tidigare än åttiotalet på den här listan (fast Deep Soul-låtarna är ju från sextiotalet), och att jag väljer en liveskiva. Jag fattar annars inte riktigt grejen med att lyssna på livemusik på skiva, det här är nog den enda liveinspelning jag gillar. Stämningen präglas som jag förstår det mycket av kriget i Vietnam, men absolut inte av politiska paroller, snarare den varma, sorgsna, mänskliga ton som alltid finns i Bill Withers röst.

Befriended, the Innocence Mission. Det finns något som liknar hos Bill Withers och Karen Peris som sjunger och skriver låtarna i den här trion. Någon sorts vardagligt, konkret sätt att berätta. Skivan handlar ofta om att gå. (En låt heter Walking Around. Deras senaste skiva heter We Walked In Song.) Om när hon går omkring i New Orleans och letar efter en födelsedagstårta till sin son, eller om att sätta på sig tunga vinterkappor när man ska gå ut och det är kallt, eller att gå bredvid nån och inte hålla hans hand fast man vill.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, Håkan Hellström. Förlåt att jag börjar så negativt nu, men en av de mest fruktansvärda artiklarna jag läst den senaste tiden är den här. Den handlar om Lars Winnerbäck, en artist som är ungefär lika irriterande som Pavel Nedved. Alltså så irriterande man kan tänka sig att någonting kan bli. Han har ingenting att säga men vill gärna vara en person som har det, så han skriver låtar om Östeuropa och sjunger dem med Lundell-röst. ”Det är en mörk skiva.” Jag skulle vilja säga att Winnerbäck skriver texter som om Håkan Hellström aldrig funnits. Jag tror nån skrev det i en recension nån gång nånstans, men det kan ha handlat om någon annan än Winnerbäck. Men jag tror det finns ett egenvärde i att det finns bra musik på svenska, och Håkan hade ett språk som inte hade nånting med den där pompösa Thåström-Lundell-traditionen att göra som Winnerbäck skriver i – Håkans språk var direkt och begripligt och romantiskt ändå, och hans eget. Det som gör den fruktansvärda artikeln extra fruktansvärd är att det på slutet av den kommer fram att Lars Winnerbäck den senaste tiden gått långa promenader tillsammans med sin gode vän Håkan Hellström. Åh, nej, han har förstört honom, säkert. Eller jag vet inte om Håkan egentligen är så annorlunda eller om han passar in där bredvid Winnerbäck. I teorin kan jag kanske förstå att folk irriterar sig på honom lika mycket som jag stör mig på Winnerbäck, jag kan nästan börja göra det själv. Fast i praktiken, när man står där och svettas i publiken, då kan man bara smälta. Gudarna vet att jag gjort det många gånger. Och skivan, när den kom, just de orden just då, det känns otroligt fånigt att säga det nu men jag antar att såna saker är fåniga: att ingen skiva har påverkat mitt liv så mycket som den.

She’s So Unusual, Cyndi Lauper. Ja, hon är så speciell, Cyndi Lauper. Fast alla låtarna på den här lp:n är inte ens bra. Det är mer tanken på albumet som ett album, på henne, titeln, produktionen, omslaget. Hela skivan lever inte upp till idén om den, men första låten, Money Changes Everything, är fantastisk, precis som flera andra. Flera tidlöst vackra melodier, hennes starka röst och produktionen som är så mycket som 1984, på allra bästa sätt.

Jag träffade på Heerenveen-spelarna idag i Helsingborg, vid ett-tiden. De kom upp för trapporna och släntrade sen omkring framför Kärnan, i blåa träningsoveraller. Helsingborg var imponerande därifrån, det var soligt och ljummet och väldigt vacker, halvt disig utsikt över taken, sundet och Helsingör. Kanske blir de inte lika imponerade av HIF. Jag var tvungen att gå förbi dem så jag passerade genom truppen, genom ett moln av herrparfym.

Lazio

Förra helgen omhändertogs 66 laziali av polisen, i måndags hade de presskonferens där de visade upp knivar och andra grejor som de omhändertagit, alla 66 fick direkt Daspo, alltså förbud att komma in på sportarenor, i tre år och dessutom måste de gå och skriva på ett papper tre gånger när det är match för att bevisa att de inte är där. De flesta slapp sen underskrivandet. Det har varit mycket med det där under veckan. Så jag satt och letade information om det och om vad som hänt med kurvans mest fascistiska grupp, de som står längst ner i hörnet och som jag råkade bli kompis med under matchen mot Livorno i våras. Man stöter ju alltid på de där grejorna när det handlar om Lazio, det är kanske orättvist att just Lazio förknippas så mycket med våld och fascism men det finns faktiskt ett verkligt problem i Curva Nord fortfarande. Men jag snubblade också mitt i allt över nyheter om Angelo Peruzzi. Jag tycker egentligen mycket om Lazios publik, och matchen efter den då jag stod i kurvan tackades Peruzzi så hjärtligt, inte så mycket officiellt, men spontant från läktarna, det var fint. Han skulle få en plats i klubben efter karriären men det verkar inte stå högst på Lotitos prioriteringslista direkt. Istället engagerar Peruzzi sig i Lazios damlag nuförtiden. I veckan har han föjt med med dem till en turnering i Alghero och han sponsrar dem, ”Pama's Investments by Angelo Peruzzi” står det på tröjorna. Här är hemsidan. Nu ska jag gå och lägga mig, utan att kolla färdigt om de där fascistkillarna.

Bara en Ibra

Jag tänkte på en grej, nu när alla tidningar skriver om Zlatan och Totti som ska mötas idag, hur vackert det vore att se dem spela tillsammans, hur Inter är Ibra-dipendente och så vidare. Men det finns ingen som helst Zlatan-effekt i Italien. Eller kanske finns det andra sorters effekter av honom, men inte den som skulle banat väg för fler svenskar i Serie A. Chippen fick vara med en liten stund, han hade mycket energi och kämpaglöd och fart men platsade inte när Roma förstärkte truppen. Då gick han till Bolton istället för nån annan klubb i landet han närmast visat upp sig i. Italiensk fotboll är alltid snabb att anamma vinnande metoder och trender. Utan att tänka efter så länge har jag bilden av att svenskarna kommit i klump till Serie A. På fyrtio- och femtiotalen och på nittiotalet, efter VM -94. Jag missar antagligen mycket i den historiegeneraliseringen, jag kanske tänker på nittiotalets svenskar som en klump för att jag är för ung för att minnas sjuttio- och åttiotalen så bra? Det fanns ju Glenn Strömberg, Johnny Ekström och så... De kanske också var delar av en svenskperiod? Då fick man bara ha tre utlänningar i laget, nu får man ha hur många som helst, en svensk är en av ligans tre eller två största stjärnor – bakom honom: ingen.

Juve är Juve

Jag kan inte beskriva det så roligt som Kristina Kappelin, men Roma är nu alltså ungefär bäst och vackrast i världen, alla har väl märkt det? Det sa till exempel Zico efter att Fenerbaçe charmat ut Inter i Champions League i ondags. Han försökte kopiera Spallettis taktik för att slå milanesarna, sa han också. Alla vet ju hur det gick: mycket bra. Världens bäste Spallettis geni verkar till och med indirekt. Roma är framtiden. Och i dag ska vi möta Juventus, som kanske aldrig varit så här små och glanslösa. Så vilka är vi nu, när världen är uppochner och gulrött är favoriter mot Juventus? Är det vi som är de arroganta nu? Eller, om Roma har det här lyckliga laget, de snälla killarna som får det att se ut som om fotboll gick ut på att uttrycka glädje och kamratskap och den vinner som har roligast – borde vi inte strunta i fiendskapen och hatet mot Juventus och följa spelarnas harmoniska exempel?

På en presskonferens vill journalisterna så gärna att vår mest romerske fransman Philippe Mexès ska fortsätta sin fejd med Pavel Nedved, alltså den mest irriterande, fule, elake, osympatiske fotbollsspelare som finns. De frågar vår fine back första gången och han säger han är ledsen för det han sa förut om träningsmatchen i somras, att Nedved gick honom på nerverna (fast han använde ett mer olämpligt ord än nerverna, han upprepar det inte nu), det var så men nu är det glömt, Nedved är en stor spelare, och så vidare. Till slut, i slutet av frågestunden och efter jag tror den fjärde frågan om hans juventinske antagonist – då får de fast honom. Han kan bara inte fortsätta skitsnacket så länge, fast han vet att han borde. ”Det är klart att... han är lite... det är inte lätt... hans beteende... nä, jag vill inte ställa till med rabalder, nej, vabbè, han är bravissimo!” skrattar han, ”è un grande”, men de fortsätter fråga och ”nej men det är klart, det vet vi alla ändå till slut att... Nedved är sådär. Det ser vi varje söndag.” Men Philippe är lika glad ändå.

Jag var och såg Annette Kullenberg hålla föredrag om överklassen på Folkets Hus i Lund igår. Fantastiskt roligt. Okej hon är pensionär, men nånting är väldigt fel i det här landet när en av våra bästa stilister och mest framstående journalister de senaste decennierna inte har en fet, återkommande kolumn i någon av de största tidningarna. I någon tidning. Hon vill kanske inte det, jag vet inte. Hon verkade glad i alla fall. Hon var somrigt klädd helt i rosa och berättade att tjejen från Socialdemokratiska studentförbundet som arrangerade tillställningen hämtat henne på hotellet och det visade sig att de skulle gå till Folkets Hus i regnvädret: ”det var sju kilometer!” Hon läste ur Adelskalendern (barn som är adopterade fick under en tid komma in i den, det får de inte längre) och Svensk damtidning. Hon frågade varför Victoria inte förlovat sig med sin pojkvän än fast de varit tillsammans i fem år, hon menade att Kungen aldrig kommer tillåta att de gifter sig, det skulle underminera monarkin. Så unket tänker de i överklassen: det gäller att hålla distansen, inte späda ut det blåa blodet. Hon menar att vi i vår tid lever i en ny sorts barock. Lyxen och överflödet som vissa kan unna sig, och samtidigt rädslan för döden. Hon (eh, liksom Francesco Totti) pratade om den nya journalistiken, skvallret, att folk bryr sig så mycket om skvaller nuförtiden. Vad är det för värderingar som tidningarna förmedlar egentligen? Allt det här har antagligen nånting att göra med det förra inlägget jag skrev här under.