Åt skogen, 2005

Jag har suttit och läst gamla bloggtexter en stund. Tänk att jag hade glömt bort Monica! Hon levde bara några sommarmånader, men hon var en av de bästa katter jag känt. Och jag hade redan glömt bort att hon alls funnits. Enligt bloggen dog hon den 3 augusti. Hon fick sitt namn efter Monica Zetterlund, som också dog, så oförtjänt tragiskt, i våras.

Jag satt och grät över Tom Alandhs film om Monica Z istället för att titta på Champions League-finalen. Hon var en Annika-typ, Monica. Annikorna som jag försvarat här på Junivallen. Det är såklart nån slags försvar för mig själv.

Monica Z startade också hela den här musik-följetongen som jag hade. Nästan, i alla fall. Egentligen började det med att TV4 använde Robyns ”Konichiwa Bitches” som signatur till sändningarna från damfotbolls-EM.

Jag försökte problematisera det där med sexualisering av sporten ett tag runt EM. Det var ju ett liv om det ett tag efter Lennart Johanssons uttalande om att damfotbollen borde marknadsföra sig annorlunda. Det är ett svårt ämne. Jag blev till exempel så trött när jag läste vad Anja Pärson sa om det i Sportmagasinet för någon månad sen. Pärson tror att ”alla tjejer vill visa sin sexuella sida” och säger ”vår idrott är väldigt manlig” och andra totalt antifeministiska saker. Men det blev det ingen debatt om. Linda Skugge skrev roligt om det, men sen var det inte så många fler som brydde sig.

Jag tycker det är idiotiskt att Pärson vill använda sin ”kvinnlighet” för att marknadsföra sin sport. Jag menar, här har vi pratat i decennier om könsroller och hur begränsande och förtryckande de oftast är. Och så vill Pärson istället förstärka och använda sig av sin jäkla kvinnlighet.

Att kvinnors idrottande sexualiseras är problematiskt. Män har ett så mycket större handlingsutrymme. Medan till exempel Fredrik Ljungberg kan synas i avklädda reklamkampanjer, eller såna som George Best leva sina rockenroll-liv, utan att herrfotbollen ifrågasätts, så måste damfotbollen fortfarande kämpa för att ens bli ansedd vara fotboll.

Men det är också så korkat om all sexualitet per se ses som förtryckande för kvinnor.

Jag skrev på det temat i Sportbladet också. Om Suzanne Sjögren. Sen ångrade jag mig nästan när hon och Jessica Almenäs uttalade sig om hur kvinnliga de skulle vara på Fotbollsgalan. Så: det är svårt. Men jag har så många hjältinnor som ser fel ut, och beter sig fel, och därför inte tas på allvar. Dolly Parton mest kanske, som jag älskar så mycket. Och Annette Kullenberg, som jag blev påmind om av bloggen för några veckor sen och har läst och läst om mycket sen dess. Suzanne Sjögren är också en som inte ser ut som man ska för att bli tagen på allvar.

Jag hade kanske fel om damfotbollen. Det måste kanske handla om sporten, bara, hela tiden, för att damfotbollen ska accepteras.

Fast, nu när jag tänker på det så är faktiskt ”Konichiwa Bitches” det bästa exemplet på att sexualisering inte automatiskt måste vara kvinnofientlig. Låten är sexig, men inte på ett sätt som till exempel Maria Sjarapovas undergivna blick på omslaget till Sportmagasinsnumret med Pärsons uttalanden. Det är istället en kvinna, som med just sportmetaforer, beskriver en situation där hon har övertaget och initiativet.

Med allt det här sagt, så är det alltså inte så att jag längtar efter mer sexualisering av sporten. Jag tycker till exempel det är väldigt härligt att det finns ett så stort intresse för Anja Pärsons sport (i Sverige i alla fall, det har kanske sina andra orsaker), utan att den behöver vika ut sig och alldeles oavsett om den är manlig eller kvinnlig. Jag tycker bara att sexualiseringen (ett fult ord som jag använt alldeles för mycket nu) är ett mer komplext fenomen än att den alltid är skadlig.

Inom männens fotboll så verkar ju sexualiseringen faktiskt ha positiva effekter. Homofobi var också ett ämne för Junivallen under året och just såna som Fredrik Ljungberg och David Beckham verkar göra en del för toleransen gentemot homosexualitet inom den manligaste av sporter. Åtminstone enligt en skribent på Gay Football Supporters Networks hemsida. Här motverkar alltså sexualiseringen könsstereotyper, i motsats till vad Anja Pärson vill.

Vad var det mer, 2005? Jo, Roma vann tio matcher. Tio. På hela året. Katastrofalt. Antonio Cassano har precis sålts till Real Madrid och det känns skönt att det är slut men mest melankoliskt. Man tänker på allt som kunde varit. Han och Francesco Totti, som kan spela som en, fast de är två. Vi köpte honom för trettio miljoner euro, säljer honom för fem.

Nåja, vi har några bra saker kvar. Vi har Damiano Tommasi.

Vi har Francesco Totti. ”Jag hade två drömmar: att få spela med Francesco Totti och att få spela i Real Madrid”, sa Cassano om sin flytt. ”Man blir så glad av Francesco Totti!” skrev jag, och det är lika sant varje dag. Han gifte sig med oss, han gifte sig med Ilary, han fick barn, han var den strålande, kärleksfulla solen över den romanistiska diasporan. Det ska bli så roligt att se honom i VM.

Vi har också Stefano Okaka. Som jag aldrig sett spela, men som helt säkert kommer bli 2006 års stjärna och hopp.

Han sa att det berodde på att han hade ett privat åtagande, men vad än orsaken var så var det så skönt att Totti inte ställde upp på att springa med den olympiska elden tillsammans med Paolo Di Canio. Jag skulle inte velat se dem tillsammans.

Jag började skriva om Di Canios fascisthälsning, men jag blev inte klar, och sen blev det jul, och vem vill ägna julen åt Paolo Di Canio. Häromdan hittade jag en en läsvärd kommentar här, från en Jakob Hellman i Rom.

Han delar uppenbarligen också min kluvenhet inför att Zlatan spelar i Juventus. Det har varit ganska mycket Totti under hösten, men jag tror att Junivallen under året mest handlat om käraste Zätat. Det outtömliga ämnet.

Ja, det här blev värsta långa ”Junivallens årskrönika”. En inte särskilt heltäckande sådan, tror jag.

Jag har inte skrivit så mycket här på länge. Det finns ingen speciell anledning till det vad jag vet. Jag har väl läst Annette Kullenberg och sytt velourmjukisbokstäver till barn och sånt istället. Om någon orkat ta sig igenom alla de femtioelva orättvist kort behandlade ämnena i den här texten och ända hit, så måste jag säga att det har varit helt osannolikt fantastiskt vilka snälla och söta personer som läst Junivallen och hört av sig. Det har varit så roligt. Jag har blivit så bortskämd med komplimanger. Allt fint i världen till alla som läst, kommenterat och mejlat.