Pronto!

Man kan lyssna på några av telefonavlyssningarna med Moggi och några andra här eller med bättre ljud här. Alltså originalinspelningarna, inte med skådespelare. En viss Ibrahimovic avhandlas bland annat.

Sitta i köket

Ja, det är ju lätt för mig att säga såhär med facit i hand. Men med tanke på den här artikeln, vill jag bara påminna om den här.

Och det vill jag inte för att jag vill säga att Mats Olsson hade fel. Det är som sagt lätt för mig att säga nu. Man kan ha fel. Min poäng är att det var ungefär lika (o)sannolikt att huliganer skulle slå sönder VM, som att bordellerna skulle få jobba övertid. Några supportrar slogs under VM, några gick till horor. Men det var otroligt mycket mer kontroversiellt att påstå att fotbollsfans är män som köper sex, än att påstå att de är män som slåss.

Varför?

Italien!

Kan någon förklara för mig hur jag ska kunna sova efter det här?

Första halvlek var underbar. Så ser vacker fotboll ut. Andra halvlek var en plåga. Plus FÖRLÄNGNING. STOLPTRÄFF. INSIDAN av stolpen. RIBBTRÄFF. Jag tror mig minnas att tyskarna hade några livsfarliga försök också, men fråga mig inget om motståndarlaget. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter. Jag hade givit upp när första målet kom. Såg framför mig hur Totti lade upp första straffen och sköt den som Roberto Baggio. Luften var tjock av värme och fläderdoft när jag gick hem. Jag darrade. Hur kan man sova?

Fabio Cannavaro

Jag vill härmed utse VM:s bäste fotbollsspelare.





(Alltså förutom Zlatan och Totti som alltid i mitt hjärta är bäst.)

I feel I have to mention, that the band was out of tension

När den franska publiken visslade ut sitt eget lag i deras första match i VM tänkte jag tillägna Thierry Henry en sång, för att liksom heja på istället för att vissla. Det vore ju så tråkigt med Henry och alla fina franska spelare, om de bara skulle vara så sega som de var i gruppspelet. Men det blev aldrig av, jag minns inte varför, och sen tappade jag tron på att det skulle bli nåt av Frankrike. Men oh! Nu kan de väl få den allihopa. Henry och Zidane och Ribery och Malouda och Sagnol och alla. Ni får dagens dans från The Shangri La’s. Det är inte samba, det är Sophisticated Boom Boom.

Internet mon amour

Mer video. Om man blev förbannad av att se Luciano Moggi ljuga och slingra sig på länken här nedanför kan man kan ladda ner den fina filmen om världens bäste Francesco Totti här, så blir man glad igen.

Match på Olimpico

Dag ett av fotbollsdomstolen på Olympiastadion i Rom, som nu fortsätter på måndag.

”Le cupole non esistono”

Sen pratade han med CNN.

”Che potere dà il calcio?”

Hela videon med intervjun med Moggi.

Der italienische Mann

Nej, man kan inte släppa Italiens VM för ens ett litet ögonblick innan nånting nytt händer och vänder på hela världen igen. Igår Gianluca Pessotto, som föll ner på innergården på Juventus kontor med ett radband i händerna. Även om man inte vet varför, om det hade någonting alls med fotbollen att göra att han försökte ta sitt liv, så är det ännu en sorglig, sorglig påminnelse om att fotbollen i Italien inte varit vad den borde.

Igår kväll grät också Luciano Moggi ut i tv. Han kom inte till Borrellis utfrågning, men att spela martyr i tv klarar han visst av. Jag lyckades inte få in Rai 3 nånstans, så jag har bara läst om det. Han fortsätter att hävda att de största makterna i italiensk fotboll var emot Juventus, att han blivit utnyttjad som syndabock, och han säger att Juve visste om vartenda kommatecken av allt han gjorde. Han sa att alla elakheter han utsatts för de senaste två månaderna förstört hans familj. ”Där det förut fanns levnadsglädje finns nu bara smärta.”

Så sa alltså Luciano Moggi, glädjetjuven numero uno.

Förut idag fanns det en kolumn på Der Spiegels hemsida som skulle vara satirisk, och handlade om hur italienska män, och fotbollsspelare i synnerhet, är. Nu är det bara en ursäkt kvar, efter att många italienare protesterat. Jag kan inte tyska så bra, så jag vet inte om den var skriven med ”Witz und Charme”, men Der Speigel säger själva att den inte var det om jag förstår dem rätt. Därför har de tagit bort den från sajten. Och kan man komma på något mer ocharmigt och okänsligt än att just nu raljera över slemmiga, lata italienare, som är ingenting annat än strandraggare, ”parasiter” och ”mammoni” enligt Spiegels krönikör.

Jag har alltid tyckt om Italien. Jag tycker nog om Gli Azzurri av samma anledning som jag är italofilisk i allmänhet, fast jag kan inte säga exakt vad den anledningen är. Det är väl nåt estetiskt, som tillatalar mig. Om det beror på att mina enda utlandssemestrar när jag var liten gick dit eller om min smak hade varit likadan ändå vet jag inte. Men när hela Calciopoli satte igång tänkte jag ändå på om det verkligen var bra om Italien vann VM. Vill man att Lippi ska vinna? Buffon, Cannavaro, och så vidare.

Men sen har jag nog hållit extra hårt på mina blå. Det skulle vara så sorgligt om Italien dessutom, på toppen av hela Calciopoli, misslyckas i VM. Så jag hoppas på Italien. Inte för att jag tycker synd om dem. Men all den där glädjen som Moggi och hans män stulit, den måste återerövras på något vis. Ett VM-fiasko skulle knappast hjälpa.

Världen verkar tycka mer illa om Italien än någonsin. Del Piero sa innan turneringen att det är orimligt att begära av landslaget att de ska återupprätta bilden av italiensk fotboll. Ju längre turneringen gått, desto mer orimligt framstår det. Eller åtminstone omöjligt. I åttondelen fick de kämpa med tio man, och försvarade sig strålande. Men vem älskar dem för det? Den matchen bekräftade bara bilden av det fuskande tråk-Italien.

Och hur kan man ens försvara sig? Italiensk fotboll är ju uppenbarligen fiffel och fusk.

Det finns såklart fortfarande tid att charma. Det här laget består varken av lata, slemmiga eller övervägande försvarsinriktade spelare. Hittills i VM har det inte varit Lippis nya Italien, som vi blivit vana vid att se. Det är inte ett Italien som spelar så att man tycker om dem.

Men det är kanske en uppgift för mycket att göra det. Det är väl svårt nog att vinna. Spelarna har väl nog med att bara spela för sig själva, för att skjuta upp vardagen så länge som möjligt, som Kristina Kappelin skriver idag. En sak är i alla fall säker med Gli Azzurri i det här VM:et. De kommer inte ge upp i första taget.

Italien måste vara de absolut sämsta världsmästarna ur pr-synpunkt. Om de tar sig till final, så kommer de möta Brasilien. Förutsatt att allt går enligt planerna för brassarna. Det skulle vara den gulligaste bilden av fotbollen mot den fulaste. Grattis, Fifa.

Han igen

Den här bloggen handlar inte om Italiens landslag. Om den gjort det hade jag kanske skrivit om Fabio Cannavaros geni, om den outtröttlige Simone Perrotta, om vilken märklig skugga av sig själv Achille Del Piero lämnade kvar på fotbollsplanen när han gick upp på den där kullen för att kontemplera, om hur mycket lagets spel hittills handlat om försvarsspel trots alla duktiga offensiva spelare i truppen.

Eller så hade jag bara skrivit om Francesco Totti, ändå. Som alla andra. Det spelar ingen roll om han är skadad, om han spelar, om han blir utvisad, petad, står på läktaren eller bara är på plan i en kvart. Han är alltid centrum av världen, hela sitt liv.

Jag tänkte när jag såg på TV4 innan matchen igår, att jag glömt hur han brukar beskrivas i svensk media. Nu gjorde Hasse Backe narr av honom, och när de visade hur han gick förbi journalisterna i den mixade zonen utan att svara på frågor, frågade Ola Wenström om det var bilden av en diva, eller en pressad spelare. ”Nänänä, en diva”, slog Magnus Hedman fast med sin allra mest överlägsna min.

”Diva” är ett så outsägligt futtigt och dumt ord för att beskriva Francesco Totti.

Bara straffen igår kan jag till exempel skriva spaltmil om. Jag hörde inte vad Backe och Hedman sa efter matchen, så jag vet inte om de har en aning om vilken press Totti var under när han stod framför staffpunkten. Om allt han kunde tänka på under de sekunderna. Allt hopp och alla förväntningar från miljoner desillusionerade tifosi, till exempel. I Roma älskar vi honom ändå, men resten av Italien hade inte varit lika förlåtande om han missat. Han har svikit förr, när han spottade på Chistian Poulsen, och så just i förra VM:s åttondelsfinal, just mot Guus Hiddinks lag, blev han utvisad.

Allt har handlat om Totti inför och under VM, trots att han varit skadad i månader. Han har inte övertygat hittills i turneringen trots förtroende från tränaren, och i flera dagar innan matchen har just hans plats i startelvan debatterats om och om igen. La Repubblica hade en fråga, ”Totti, ja eller nej”, på sin sajt hela helgen, varje gång jag tittade på reslutatet var det 49 procent för ”ja”, 49 för ”nej” och tre för ”jag vet inte”. Sammanlagt 101 procent. Tidningar hade kampanjer mot att han skulle starta. Efteråt sa Rino Gattuso att han stod och bad innan straffen, ”Jesus, låt honom göra mål, för om han misslyckas kommer han bli så tillintetgjord att han aldrig kommer kunna resa sig, stackaren.”

Och trots allt det här var jag lugn. Eller, jag var långt ifrån lugn, men jag visste direkt att det var han som skulle slå den och jag var övertygad om att han skulle sätta den. Francesco överraskar en alltid, som jag skrev förut. Och för att det är han, är straffen både extra betydelsefull, och man blir påmind om något lekfullt i situationen, för man tänker på cucchiaion. Samtidigt som Gattuso står och ber, inte för vinst utan för Totti, så tänker man på cucchiaion.

Och samtidigt litar man på Francesco. Det är konstigt att man gör det med en som misslyckats och gjort bort sig så många gånger. Men han verkar vara som bäst när han får bära alldeles för mycket ansvar på sina axlar. Jag har skrivit det förut, hur Luciano Spalletti sa till honom att ”det är du som är tränare för det här laget”. Galet, men det funkade.

Och det här var bara en straff. Det vara bara åttondelsfinal, det vara bara nitton minuters spel och en straff. Totti sa det själv. Han gjorde inte så mycket. Och han sa att ”nej, det största ögonblicket i mitt liv var när min son föddes, inte den här straffen.” Och det största i fotbollskarriären? ”När jag vann scudetton med Roma.”

Jag tycker om honom så mycket, har jag sagt det förut?

När jag skriver det här går jag in på La Gazzettas sajt och ser att Gianluca Pessotto ligger på sjukhus. Jag vet inte om det är sant att har försökt ta sitt liv, eller varför i så fall. Men press vid en straffspark är såklart inte jämförbar här.

Vackert

Såhär underbart är det med Francesco Totti, att man vet aldrig vad som ska hända. Och mitt i allt, när han har så mycket tid på sig innan straffen, när han får gå fram och rätta till bollen en gång till, mitt i det här allvarliga, så blir det komiskt. För man tänker: ”cucchiaio”.

Jag tänkte det, alla tänkte det, Lippi tänkte ”hoppas han inte gör det”. Och Francesco tänkte själv på att lobba in bollen, sa han efter matchen. ”Men det var för varmt.”

Jag råkade sätta på en skiva med Beth Orton innan idag, och den börjar med att hon sjunger om kycklingar, att de inte kan flyga. ”They have a wish-bone where their backbone should have grown.”

Det kändes talande. Det kändes som att vi aldrig skulle få mer än önska om Tottis VM. Han hade varit så dålig, men Lippi skulle spela med honom ändå. Och ryggraden som mittbackarna borde utgöra bestod till hälften av Marco Materazzi, mot australier fyllda av Guus-Hiddink-inspiration.

Oförutsett spelade sen Del Piero och inte Totti, och på något vis lika oförutsett blev Materazzi oförtjänt utvisad.

Italien vann matchen så överitalienskt. Hur de försvarade sig igenom den. En medveten strategi enligt Lippi. Hur Materazzi blev utvisad (domarna är emot oss). Hur Grosso fixade en straff.

Jag tycker de vann på ett härligt sätt, men jag märker att det var kontroversiellt, för alla mina bröder här hemma i Skåne är mycket upprörda. Och jag argumenterar med glädje.

Straffen var modigt slagen. Att slå den just idag också, efter att han blivit kritiserad och ifrågasatt de senaste dagarna, och petad. Han tog ansvaret, äntligen i landslaget. Han slog straffen som han skulle, kallt och hårt, inga trix. Jag tror att det var precis det här Tottis självförtroende behövde. Att han fick bli hjälte.

På tiden

Jag vet inte precis om Totti har förtjänat en plats i startelvan. Idag kanske Italien vann trots att han var på plan? Han är så försiktig, försiktig. I första halvlek misslyckades han med det mesta, sen kom han igång en period i andra. Då, efter Tjeckiens utvisning, hade han en stor, rund och fin och tom yta runtomkring sig mest hela tiden. Ändå fick han inte så många passningar.

Men nu är det för sent att ändra sig. Lippi valde att satsa på Totti i VM, så nu får han dras med honom. Fast han just nu känns som den svagaste länken i laget. Förutsatt att Nesta kommer tillbaka.

Två gånger försökte Totti lobba över målvakten, och misslyckades. Men han kan lyckas med sånt, och därför är det ju mycket roligare att ha honom på plan än utanför. Hur skulle Lippi kunna förstöra hela historien om Tottis kamp för att hinna bli frisk till VM genom att inte låta honom spela?

Efter matchen sa Totti att det ligger något i vad La Gazzetta skrev idag, att han skulle slutat i landslaget om Italien blev utslaget i gruppspelet. Han har väl inte givit upp?

Jag har märkt att jag verkligen vill att Totti ska lyckas i VM. Men det finns andra saker att se fram emot.

För Galliani avgick äntligen som president för ligan ikväll. Sammanlagt 26 personer och 4 klubbar ställs inför förbundets domstol, däribland han.

Nästa säsong kanske Roma kan slåss med Inter, och vem vet vilka andra, om scudetton. Och spela Champions League. Tänk.

Och de sjöng rekordsången på läktarna. Jag blir förvånad varje gång hur glad jag blir av att höra den.

Bästa frun

Ilary Blasi är förmodligen den enda spelarfrun i världen som inte kunnat komma till VM förän nu eftersom hon jobbar.

Matchdag

Två män ensamma mitt på planen, Totti och Lippi, medan truppen avslutar kvadraten. De samtalar tätt i åtta minuter, framförallt tränaren talar, med ryggen mot tevekamerorna och händer som rör sig oavbrutet. Han verkar ge taktiska instruktioner, visar rörelser. Nu till höger, nu till vänster. Du måste spela enklare, är betydelsen. Spelaren tar in lektionen nästan utan ett knyst. Han avbryter Lippi ett par gånger, koncentrerade, samlade inlägg. Han rör vid snodden i shortsen, en gång blir minspelet förståeligt. ”Varför just jag?” De skiljs med en gest av samförstånd. Totti springer mot matchövningen, Lippi återtar ledningen över träningen, och lämnar kvar en obesvarad fråga. Varför vaddå?

Detta drama har Italien diskuterat i några dar nu. Jag älskar den storslagna italienska sportprosan, men jag tror kanske att Lippi och Totti pratar med varandra även när de inte står framför tevekameror, och jag tror att Totti frågade varför han blev utbytt, inte varför – ja, La Stampa vill ställa den stora frågan. Varför just Totti? Varför ska just han leda Italien genom den skärseld som är världsmästerskapen i fotboll.

För nu är vi tillbaka på noll igen. Eller, noll minus Daniele De Rossi.

Jag skrev visst häromdan att det var lätt att vara romanista. Fast jag vet, det är aldrig lätt mer än ett par dar eller så.

Daniele är så mycket romanistisk spelare man kan bli om man inte heter Francesco Totti. Han växte upp i Ostia, har spelat i Roma sen han var barn, hans pappa är ungdomstränare i klubben och Danielino vill bli som Francesco. Ta över kaptensbindeln, spela i Roma alltid. Nu är han helt förstörd. Och Totti säger ”jag vet vad man känner när man gör ett sånt här misstag.”

Det skulle vara ett gulrött Azzurri med Han-som-erkände-hands De Rossi. Men det blev ett inte-längre-gulrött Azzurri med Han-som-skämde-ut-Italien-precis-som-sin-kapten De Rossi.

Fast riktigt så enkelt är det inte heller, för den där kaptenen är kvar. Och det verkar som att Lippi kommer fortsätta satsa på Totti. Antingen som trequartista eller punta.

Varför? Frågar Turintidningen La Stampa och svarar att det inte finns något alternativ. Det finns ingen annan ledare i truppen än Totti, som aldrig riktigt varit ledare i landslaget, och som inte har återhämtat sig helt från skadan ännu. Achille Del Piero är mystiskt ur form, och Andrea Pirlo saknar karisman. En annan nordtidning, Tuttosport, har en anti-Totti-kampanj. De förelsår ett 4-4-2 med Buffon, Oddo, Nesta, Cannavaro, Grosso, Camoranesi, Gattuso, Pirlo, Zambrotta, Gilardino och Toni.

Gli Azzurris identitet, och framtid i turneringen, hänger i luften nu. Första matchen lovade vilja och vacker fotboll. I och för sig regisserades spelet av Pirlo, men Totti var åtminstone inte dålig när han väl fick bollen. I den andra tappade de humöret, spelade dåligt, fick en spelare utvisad, Totti hann aldrig varken misslyckas eller lyckas. Han var inte med. La Gazzetta berättar att tyska tidningar beskriver Italien som elakt. I morgon kan de vinna gruppen, eller åka ur hela VM.

Det skulle vara Lippis nya offensiva Italien som visade sig i VM, med Totti som ledare och symbol. Fortfarande vet ingen om det kommer funka. Vi har en plusmatch och en minusmatch. Cannavaro menar att de måste spela mer italienskt. Det vill säga mer cyniskt och bestämt och med mindre underhållning.

Italien kan också komma tvåa i gruppen, och därmed få möta Brasilien i åttondelsfinalen. Jag hade i och för sig älskat om Italien slog ut Brasilien i åttondelen. De grönblågula börjar bli lika outhärdliga som Carolina Klüft.

Och oavsett vad Italien är – gammalt, cyniskt, korrupt och fuskande, eller ”viljefullt”, som Lippi (i fri översättning) kallar det, och offensivt, med eller utan Totti – så är det ett lag med, ja, dramatik.

Allt bestäms idag. Matchen börjar klockan 16.00. Och som vanligt kommer Calciopoli in och stör. Borrelli är klar med sin utredning av klubbarna nu. Den sportsliga domen över Juve, Milan, Lazio och Fiorentina kommer komma runt den nionde juli. De väljer så bra datum. I dag efter att börsen stänger i Milano, jag antar att det är ungefär när matchen slutar, ska fotbollsförbundet lämna över fallen till åklagaren.

Daje...

Älskling Danielino. Supportertidningen Il Romanista har rubriken ”En romanista gör inte så” på första sidan idag. Jag misstänker att en stor del av resten av världen tänker tvärtom om Daniele De Rossis utvisning.

Tur för honom att vi är vana vid att förlåta folk som gör bort sig.

Jag såg en entimmes dokumentär från Rai om Francesco Totti igår. Han, symbolen för den rena, vackra, roliga, riktiga fotbollen, som hela Italiens VM hänger på och så vidare. Efter två matcher har han fortfarande inte kommit in i matchen.

Hela Italien får kanske vänja sig vid att förlora, om de vill ha Totti som symbol.

Och varför talar ingen om hur stackars Simone Perrotta mår? Den sista, haltande delen av vårt gulröda mittfält. Det går inte att få reda på.

Blått är gulrött

Francesco Totti skriver VM-dagbok på sponsorn Diadoras hemsida.

Igår bland annat om det romanistiska landslaget. Det var ju tre Romaspelare i startelvan i måndags (och två från Juventus, och en romanista i Ghana), så många har det aldrig varit förut. Totti menar att det bringar tur. Rekord-tur, alltså. ”Men det mest romanistiska med matchen var rekordsången, som alla våra tifosi på läktarna i Hannover sjöng. Rörande, jag kände mig som hemma.”

Det är så lätt att vara Roma-tifosa nuförtiden. Framförallt på grund av Calciopoli-utredningen.

Och så älskar alla vår Totti.

Och om det från början kändes svårt att hålla på ett Italien med Cannavaro som lagkapten, börjar det vända. För att laget vann, men det är också stor skillnad på 1-0 och 2-0. Catenaccio kan Borrellis anklagade hålla på med. Landslaget, som nu alla sätter sitt hopp till för att återupprätta tron på fotbollen, är offensivt, och helt gulrött. Okej, inte helt, men ganska.

Samtidigt är Achille Del Piero på dåligt humör och gör fula tacklingar på träning och bråkar med Lippi.

En galning (och juventino) från Forza Italia föreslog häromdan att alla som utreds i Calciopoli skulle få amnesti om Italien vann VM-guld. Det är ett löjligt förslag som förmodligen inte får så mycket gehör.

Det är uppenbart att det finns ett samband mellan vad landslaget gör i VM och skandalerna. Om det inte finns så uppfinns det. Frågan är hur sambandet kommer ta sig uttryck. Att ge amnesti vid ett guld är en extrem version av tankar som är mindre främmande. Före VM ifrågasattes till exempel om Lippi, Cannavaro och Buffon borde följa med. Hur ska man förhålla sig till dem om det går riktigt bra i turneringen?

Som tur är finns det romanisti i laget som fattar. Till exempel en. Cannavaro sa om Moggi på lägret innan VM att ”alla gjorde så”. Daniele De Rossi säger bland annat såhär:

Amnesti? Det är moraliskt fel. Det är groteskt att hålla fast vid att ingenting har hänt och att ”alla gjorde så”. Om det är någonting som kommer fram med all tydlighet från avlyssningarna och utredningarna, är det att precis motsatsen är sann: några gjorde så, andra inte. Och de kände av konsekvenserna.

Den nya sportministern Giovanna Melandri är i Tyskland. Hon vill bland annat göra så att tv-rättigheterna blir mer rättvist fördelade, och vill absolut inte ha nån amnesti. Hon är romanista.

Börja

Det är såhär en första VM-match ska vara. Lovande. Fint, fungerande spel, men inget överlägset, bländande. Det behövs inte än. Det här var början. Inte som Sveriges match, som kändes som en möjlig början på slutet. Och inget tjurigt 1-0, utan en öppen match och två mål och mycket vilja och glädje.

Och en Totti som var bra.

Jag blev lite orolig, för jag såg inte ens när han blev tacklad innan han gick ut eftersom vi fick andra halvlek sönderpratad av en söt liten kille som hette Simon. Hans far verkade tycka att jag och Eveliina var lämpliga fotbollsguider och placerade sin son där vi satt inne på Street.

Men den sortens söndersnack är bra. Jag lyssnade inte på en enda expert igår, det var så skönt. Redan nu alltså, VM har knappt börjat och man är trött på dem. Jag stod ute vid Hornstulls strand innan matchen och hörde allt prat i luften och en jazztrio och det doftade vatten och var medelhavsvarmt. Jag hörde knappt vad Glenn Strömberg sa under matchen för jag fick svara på frågor som ”vad heter han som gjorde mål?” ”Kan man köpa fotbollsspelare?” Ungen hejade på Italien eftersom världens bäste fotbollsspelare, Henry, spelar där. De har ju blåa tröjor.

Hur kan det vara så att Italiens match, med allt som hänt, kändes som ett lättsamt avbrott från den obegripligt tryckta och obekväma stämningen kring Sverige? Som fanns där redan innan vi fick ett dåligt resultat mot Trinidad & Tobago.

På Gazzettans sajt letade jag bara efter ordet ”precauzione”. Det var därför han gick ut.

Alechille

Nu har han talat. Äntligen säger Alessandro Del Piero något efter att inte ha ställt upp på intervju på en månad. Och om Calciopoli säger han det enkla, självklara, som varken Cannavaro (Italiens lagkapten), Camoranesi, Zambrotta eller Zlatan lyckats formulera. ”Också vi (han och hans lagkamrater i Juventus) vill förstå och se hur situationen utvecklar sig.”

Det är väldigt försiktigt sagt, men hittills har ju ingen annan Juvespelare ens visat detta enda lilla, som skulle räcka: att de vill veta sanningen. Att de bryr sig om den.

”Det är inte konstigt om jag och mina kamrater visat tillit och tillgivenhet gentemot Moggi, klubben, de som arbetat med oss under så lång tid”, säger Ale också.

Nej, det är inte konstigt och självklart är det mycket allvarligare att Galliani, domarbasarna, Moggi, alla de som hållit på med att manipulera Serie A, skyller ifrån sig, deklarerar sig oskyldiga och inte säger hur det var. Men spelarnas likgiltighet stör mig.

Del Piero får frågan om det är landslagets ansvar att återupprätta bilden av italiensk fotboll. Nej, det är inte rätt, säger han, det är inte vår uppgift. Men också att ”det är en tyngd över axlarna som gör oss laddade, eftersom spelarna har utgjort den mest trovärdiga delen.”

Ale talar långsamt och tar många, tydliga pauser. Han jämför sig ett par gånger med Akilles. Han förklarar sin långa tystnad med att han behövde tänka. ”Det händer ofta att jag drar mig tillbaka på min kulle för att värdera situationen och koncentrera mig. Lite som Akilles gjorde inför ett krig”.

Det här är spelaren som har namn efter en renässanskonstnär. Något annat än Totti alltså. I en reklamfilm för VM (ja, han är med i många filmer) läser Totti Goethe. Självironiskt, som vanligt. Medan Del Piero på allvar refererar till Homeros under en presskonferens.

Om det är rättvist eller ej, så kommer landslagsspelarna påverka bilden av den italienska fotbollen de närmaste veckorna.

Italiens Kim-Anders-debatt är den om Totti eller Del Piero ska spela. Eller båda två. Nu verkar det som att Lippi har bestämt sig för Totti från start imorgon. Pinturicchio petad.

Som vi svenskar vet behöver inte den första matchen på något sätt vara avgörande för hur det kommer gå i turneringen. Men oj, vad spännande det ska bli. Allt är så osäkert i Italien. Typ alla är antingen skadade eller återhämtar sig från en skada. Och så hela den här tyngden på deras axlar.

You just can’t smile it away

Det var den bästa öppningen VM kunde få. Har ett världsmästerskap någonsin varit så överhajpat i det här landet? Att göra mål i ett VM verkade som början eller slutet på hela världen. Men så gjorde Tyskland ett tidigt mål, och sen Costa Rica ett, och så var det fotboll, äntligen, istället för det här enorma luftslottet.

För Italien är VM såklart superallvarligt.

Det är fortfarande inte säkert om Lippi kommer spela Totti från start i första matchen mot Ghana. Och Del Piero är enligt alla rapporter i usel form. Men det känns som att det behövs att Totti spelar. Jag talar kanske i egen sak, men jag tror det behöver bli ett Italien á la Totti som vinner eller förlorar i den här turneringen.

Del Piero kunde kanske varit den som återgav hedern till italiensk fotboll, och stilen till Juve. Det hade också varit vackert. Men han verkar inte kapabel, och han verkar inte heller vara lösningen på problemet.

Nej, det behövs en Totti. Enda sedan Richard Vanigli gjorde sönder Francescos fot har ju hela landet skickat hälsningar, räknat dagarna, hoppats, förklarat sin kärlek för Romas kapten. Och Totti har hanterat allting så bedårande bra. Ingen är ju ens arg på Vanigli, till exempel. Vanilj, heter han alltså. Typiskt. Hela tiden efter skadan har allting bara varit positivt. Totti bara ler sitt obegripligt avväpnande leende, säger ett dåligt skämt, och man bara blir glad.

Jag tror jag skrivit det många gånger: ”Man blir så glad av Francesco Totti”. Det är banalt, men Francesco är inte nån lustig figur som skämtar bort allt och säger att skandalerna är nånting som inte angår honom eller som man ska glömma bort. Fast skämtar gör han ju alltid. Genom Gazzettan (klicka på ”clicca per vedere il video”) kan man se en reklamfilm han gjort för regionen Lazio. En överseriös Totti blir intervjuad och - mycket roligt dubbad med en röst som är som motsatsen till hans egen: utan romersk dialekt, korrekt, djup och som Gazzettan skriver, typisk tv-nyhetsröst - pratar han om hur deltagandet inte är viktigt, att allt som betyder något är att vinna med varje tillgängligt medel. Filmen är en del i en kampanj för en bättre sport med sloganen ”Vi föredrar den riktiga sorten”.

Totti har aldrig riktigt lyckats övertyga resten av världen om sin förträfflighet. Det här skulle bli hans VM, han skulle visa alla att han var mer än den där danskincidenten. Nästa gång är han för gammal. Så blev han skadad, och sen kom hela Calciopoli.

Egentligen nöjer jag mig med hur han presenteras på innerfliken av sin bok: ”Francesco Totti (Roma 27 settembre 1976) è il capitano della Roma.” Punkt. Inget om att han är landslagets nummer 10. Men det skulle vara bra om det gick bra för Francesco Totti och Italien i det här VM:et. Det skulle vara en snygg historia också. Jag hoppas.

Förresten, den mer eller mindre logiska rubriken är titeln på en av mina favoritlåtar med Bill Withers. Varsågoda, socker.