Moggizzazione
Till slut började jag läsa nåt annat. Jag höll på med två romaner och hade hunnit läsa om halva Steven Shapins The Scientific Revolution när allt det här började. Nu minns jag inte ens varför jag fick för mig att läsa Shapin. Nu går jag omkring med flera dagars italienska tidningar i väskan. Läser på tunnelbanan, pendeln. Den här historien tar aldrig slut. Det finns en miljon trådar åt olika håll. Varje dag växer ”Moggiopoli” och mitt tidningsberg i takt.
När de första små artiklarna kom fattade jag inte att det skulle bli såhär stort. Äsch, det är väl bara Moggi som är Moggi, som vanligt, håller på med en massa fuffens. Det händer väl inget. Tänkte jag. Men sen exploderade allt. Och jag har läst och läst, men jag blir aldrig klar, och jag känner aldrig att jag vet nånting om allt det här egentligen. Så, den här texten börjar och slutar med Francesco Totti. Historiens största skandal och allt är bara Totti, Totti, Totti. Som vanligt.
Eftersom precis allting ska säljas med hjälp av fotboll just nu är Francesco ny affischpojke för Vodafone och Pringles. Han samlar kanske inte precis poäng i min bok när han gör sånt där. Jag har hittat en enda charmig detalj i all fotbollskommers den senaste tiden och det var en dammig burk snabbkaffe. ”Café Pelé Gourmet”. Jag blev tvungen att köpa det häromdan eftersom jag flyttat och lyckats glömma kvar min moka hos Martin. Pelékaffet smakar ingenting men namnet är roligt.
Och så fick jag förstås ett paket med Tottis nya bok som han slängt ihop lagom till VM, och den är urcharmig.
Jag minns Francescos härligt syrliga, typiska Totti-svar i höstas, på en fråga om vad han tyckte om Luciano Moggi. ”Han är en känd person i fotbollsvärlden”. Ja, han är ju det. Han var ju det redan innan. Vi tyckte redan illa om Luciano Moggi.
Att det fanns korruption inom italiensk fotboll och att Lucianone låg bakom mycket av det var inte precis någon främmande tanke. Varenda tifoso som förlorat mot Juventus, och det har ju alla, har väl svurit över orättvisorna.
Ändå är det märkligt att läsa om ”Moggiopoli”, ”Moggigate”, ”Calcio Caos”, ”Calciopoli”, ”Moggisystemet” och allt vad det kallas. Berättelserna stämmer med en massa saker man hört förut. Men man visste ju inte att det var precis såhär det var. Man både känner igen sig och blir förbluffad. Det är spännande att följa hela historien, även om om den såklart är förjävlig.
Jag vet inte var allt det här kommer sluta, om vi kommer få reda på hela sanningen om domarna, agentfirman Gea, förbundets inblandning, spelare som satsat pengar på matcher, och så vidare. Vad som kommer hända med Juve, Milan, Fiorentina, Lazio.
Men nu finns det någon slags bevis, som inte går att bortse från. Nu är det någon utanför fotbollen som har undersökt den.
Mest är det carabinieri-polisens telefonavlyssningar. Från det stängda Juve till exempel, där allting sköttes inom den svartvita familjen, kan jag nu läsa spaltmeter efter spaltmeter av utskrifter från privata telefonsamtal. Panorama har alltihopa på pdf här, över tusen sidor.
Metoderna var de enda möjliga för att komma åt skurkarna antar jag, men påminner ändå om en dålig deckare. Avlyssnade telefoner och utklädda under-cover-poliser på uppdrag att avslöja fusk med dragningen av domare till matcherna.
Jag hade alltid svårt att tro på pratet om att domarna medvetet hjälpte Juventus att vinna matcher. Skandinaviskt av mig. Oromanistiskt. Jag älskar Romas och Romafansens opposition mot Milan och Juventus och männen med makt. Mötena mellan Roma är ju mina favoritmatcher, just på grund av den ideologiska dimensionen.
Ändå är jag samtidigt sådär naivt skandinavisk. Men det som slår en när man till exempel läser om vad domarna höll på med, är just hur medvetet, konkret och vardagligt deras ”system” verkar ha varit. Hur uttänkt det var. Manipulation av utnämningen av domarna, offsidesituationer som blundas för eller uppfinns, spelare som varnas eller visas ut för att Juve ska slippa möta dem i nästa match. Allt är så simpelt, och ofattbart. Som att hela historien är påhittad av en konspirationsteoretiker med dålig fantasi.
Luís Figo fick, tragikomiskt nu, böter när han den 12 februari sa att han hade sett Moggi utanför domarens omklädningsrum innan matchen Inter–Juve. ”Hoppas jag åtminstone får tillbaka pengarna för böterna nu”, skämtade han för ett tag sen. Figo såg Moggi gå fram och tillbaka utanför omklädningsrummen säger han (i La Gazzetta dello Sport 21 maj), men han vet inte om Juventusdirektören gick in i Paparestas rum eller ej. ”Jag hade mycket klart för mig vad jag hört sägas sen jag kom till Italien, och så tänkte jag att det inte kunde vara så absurt att Moggi kunde göra något sånt.”
Det där som man hört sägas, bilden av det korrupta Italien, är väl också verklighet. Men som bild är den så typisk – stereotypisk – att man, som Figo, blir skeptisk. Kan det verkligen vara såhär? Och det kan det, tydligen. Det är så här absurt.
”Historiskt” var ordet för Romas vår. ”Siamo noi la storia”, det är vi som är historien. Men ingen kommer att minnas den här säsongen i Serie A för Romas 11 matchers segersvit. Juve stal den historian också.
Eller, det är inte sant, för jag kommer minnas det. En massa andra kommer minnas det. Jag vet inte om det faktum att hela Serie A var tillfixad av Moggi och hans domare gör våra elva segrar än mer otroliga, eller om allt blir meningslöst på grund av det. Men lyckan var faktiskt på riktigt, och hur laget sprang och sprang och älskade att spela fotboll med varandra, det kan inte ha varit förjäves.
Romafansen hade en fin banderoll under säsongens sista match, finalen av Coppa Italia i Milano. ”Niente e nessuno avrà i potere di farci sentire infelici”. Inget och ingen kan få oss att känna oss olyckliga.
Fast det finns en sak som skulle kunna göra oss olyckliga, och det är om Roma skulle vara inblandat i skandalen.
Påverkan av domarna hade Roma inget att göra med. Men det finns en utredning om vad som kallas ”administrativ doping”, det vill säga att man trixar med bokföringen, som gäller övergången av spelaren Nakata år 2000.
Vissa tidningar har också skrivit om ett kapitel i en av avlyssningsrapporterna om hur Roma skulle ha blivit helt ”moggifierat” efter klubbens ekonomiska svårigheter vintern 2004. Genom sina kontakter i banken Capitalia satte Gea och Moggi press framförallt på sportchefen Daniele Pradè. Karabinjärerna formulerar sig så romantiskt i sina rapporter, och i den här står det att Moggi försökte stoppa Romas ”självständiga och oberoende väg inom fotbollen, ledd av presidenten Franco Sensi”.
Jag vet inte hur jag ska värdera det här. Lika lite som något annat av alla telefonkonversationer som jag läser, med sina tusen olika tolkningsmöjligheter. Det går ju inte att lita på allt vad alla mina tidningar skriver.
Det är ganska mycket som Moggi säger som låter som storhetsvansinne och skryt. Till exempel pratade Lucianone med folk om att hans son Alessandro skulle gå in i styrelsen för Roma. Bara tänk vilket ramaskri det skulle blivit från supportrarna. Moggino var heller inte övertygad, och planerna lades ner.
Juve fick inte heller vare sig Cassano eller Amantino, som de ville ha.
Som Moggi pratar, så såg han verkligen Roma som en törn i sidan. Likaså Zdenek Zeman, den gamle Romafavoriten och tränaren som väl är den som mest ihärdigt kritiserat Juve genom åren. Moggi skröt för Capello om att han övertalade Rosella Sensi att inte anlita honom som tränare i somras. Istället förordade han vår käre Luciano Spalletti för Daniele Pradè. Varför har jag ingen aning om.
Corriere della Sera till exempel (18 maj), menar i princip att Moggi placerade Spalletti i Roma. Messagerò (samma dag) skriver tvärtom att Moggisarna, vilket låter mer troligt, ville ha Gea-mannen Guidolin i gulrött. Efter att Moggi senior föreslagit Spalletti för Pradè ringde han till Udineses ägare och bad dem hålla hårt i tränaren, får man reda på i Messageró men inte i Corsera. Var det nån slags lek? För att retas? Eller ställa till så mycket problem som möjligt? Eller ville han att Roma skulle misslyckas att få Spalletti och därför ta Guidolin?
En del säger alltså att Roma gav efter för Moggi genom att ta Spalletti, och andra att de gjorde det mot hans och Geas vilja. Det senare låter troligast.
Och övervägde verkligen Rosella Zeman? Det finns ju alltid romanisti som vill ha Zeman som tränare, men det låter mer som folkvett att välja Spalletti som tränare över ”Bohemen” i det kaotiska läget som Roma var i, än nånting som Moggi behöver övertala en om.
Så där kan man hålla på och spekulera.
Jag vet inte exakt hur moggifierat Roma var. Men man kan väl anta så mycket som att den där stolta självständiga vägen inte var så stolt sedan ett tag. Det är sorgligt, och också exakt vad Curva Sud redan visslade om som värst i höstas, innan spelarna fick alla glömma allt sånt.
Och trots allt det här känns det fortfarande som att tifosan i mig fått alldeles för många bra saker de senaste månaderna.
En ännu mer underbar Francesco Totti, till exempel. Underbarare än någon hade kunnat föreställa sig att han kunde vara. Jag lade äntligen bort alla tidningarna och började läsa hans bok när jag fick den. Jag blev klar fort, för den är menad att läsas av unga spelare och tryckt i stora bokstäver.
Jag tycker om titeln. Idén att döpa en instruktionsbok i fotboll till Mo je faccio er cucchiaio. Titeln är ett citat, ”jag gör cucchiaion”. Det var vad han, på romersk dialekt, lovade de andra spelarna att han skulle göra under EM 2000. Om det blev straffsparksavgörande i en match skulle han slå sin vackra lobb. Och som alla minns är han så galen att han också gjorde det, i semifinalen mot Holland.
Det finns tusen anledningar till att jag tycker om Francesco Totti så mycket. Många av dem hänger nog ihop med att han är så oprofessionell. Det räcker inte att straffen går in, han ska göra det vackert också. Och han pratar om det. I förväg. Han pratar mycket. Han lovar grejor, han misslyckas, han gör skitdumma saker, gör bort sig och kommer igen. Alla professionella fotbollsspelare vet att man ska prata så lite som möjligt och helst bara om ”det som händer på plan”. Utom Totti, som pratar om allt möjligt. Som sjunger sånger om Lazio, gör hånfulla tecken mot Juve. Han vet hur man gör fotbollen till ett skådespel.
Simon Kuper skrev om Totti för ett tag sen. Han säger också att Totti är oprofessionell. Och så kallar han honom ”sexfotad”. Min teori är att de som fortfarande kallar Totti för ”Spotti” inte har sett honom spela. För om man har det, då har man ju sett att ord som sexfotad beskriver honom mycket bättre. Är man ett fan av kaptenen har Kupers kolumn både roligt smicker och är roligt retsam. Så här skriver han om hur Francesco spelar:
Studying him on a series of freezing Roman evenings this winter, I was mesmerised by his pass. Totti plays with his head up, always in balance. He sees the furthest pass first and can hit it first touch with the inside or outside of either foot, or with either heel: as a footballer he is six-footed. When he runs, which is rare, he does so slowly, propelling himself from his heels while leaning backwards. Yet he can shed a marker with one clever step.Allt det där, hur han är så bra med båda fötterna, hans blick för passningsspel, förklarar Francesco i sin bok. Det är inget märkvärdigt, bara att han medvetet tränat vänstern mycket sen han var liten, och hans tankar om hur man tränar passningar bäst.
Just så är boken. Francesco Totti som säger självklarheter. Och som säger mycket genom att inte säga nånting om Capello eller Cassano. Som, oprofessionellt, ägnar ett helt kapitel åt att säga att han skulle vilja vinna Guldbollen, som han inte ens var bland de 50 att bli nominerad till i år.
Jag älskar allt såklart, men så har jag inte heller särskilt mycket distans till min kapten. Ofta är han väldigt publikfriande, och jag vet att jag går på det så lätt. Nåt måste jag ju tro på.
Oprofessionell på ett helt annat sätt än Totti är Damiano Tommasi, som kom tillbaka från sin skada den här säsongen, med minimilön i kontraktet. Tommasi och Totti är båda två extrema välgörenhetstanter, men den ene verkar betydligt mer i det tysta än den andre.
En del av ”Calciopoli” handlar om spelare som satsat pengar på matcher. Buffon till exempel. Världens mest sympatiske Gigi Buffon. Han säger att han är oskyldig, men är fortfarande misstänkt. Häromdan kom det också uppgifter om att bland annat en spelare i något av lagen på plan skulle ha spelat på ett oavgjort resultat i matchen mellan Lazio och Roma förra säsongen. Det där derbyt som såg så uppenbart uppgjort ut att publiken började vissla åt sina egna lag.
Så, medan andra, miljonavlönade, spelare satsar pengar på uppgjorda matcher spelar Damiano Tommasi fotboll för 1 500 euro i månaden. Corriere della Sera intervjuade honom när telefonavlyssningsskandalen precis kommit igång (10 maj). Då skulle de till att välja president i Italien, och Damiano oroade sig för att folk pratade mer om skandalen än om valet. ”Val inom politiken kan förändra människors liv ... Fotbollen förändrar inte livet för någon.”
Tommasi, som vore den mest givne om man skulle välja någon att vara det, säger att fotbollsspelare inte är några lärare. De är underhållare. ”Jag tycker inte att fotbollen ska undervisa, det är en högre uppgift för andra personer i samhället.”
Romani Prodi, som väl är just en sån person, resonerar annorlunda. Allt det här har skett samtidigt som alla val i Italien, och Prodi sa om sitt tal under borgmästarkampanjen i Rom såhär (La Gazzetta dello Sport 20 maj):
De säger att jag bara pratade om fotboll. Det är inte sant. Jag ägnade den bara en rad i mitt inlägg. Det gjorde jag för att jag tror att fotbollen är en viktig metafor för situationen i landet. Det här (Moggiopoli) är inte en engångsföreteelse som vi kan bortse från eller lägga åt sidan. För den visar hur djup den etiska krisen är i varje aspekt av livet, till och med inom sporten, som vi trodde var befriad från förfall.Det där är såklart valretorik. Prodi har också påpassligt för första gången utsett en minister för sport i sin nya regering. Men påpassligt eller ej, fotbollsskandalen är onekligen både en spegel av och invävd i politiken.
Den politiska världen i Italien hade sitt korruptionssytem som fick namnet ”Tangentopoli” på nittiotalet, det är efter det som fotbollsskandalen kallas ”Moggiopoli” och ”Calciopoli”. Francesco Saverio Borrelli som var en av åklagarna i utredningen om den politiska korruptionen, fick förra veckan i uppdrag att leda Fotbollsförbundets utredning av Calciopoli. Den politiska utredningen kallades ”Mani puliti”, rena händer. Nu blir det ”Piedi puliti”, rena fötter.
Borrelli är totalt ointresserad av fotboll. Han påstår sig aldrig ha spelat, sett två matcher på plats och en på tv i sitt liv. Men eftersom fotboll är mer än fotboll och Silvio Berlusconi är inblandad i allt, hindrar det inte Berlusconi, som älskar att använda fotbollsmetaforer i politiken, från att ändå anklaga sin gamle fiende för partiskhet. ”Det ligger i tiden. Nu har de valt sig en domare”, kommenterade han valet av Borrelli. Med ”de” menar han den nya regeringen.
Jag antar att man ska tolka uttalandet som att Borrelli inte hade lett den här utredningen om Berlusconi vunnit valet i våras. Hade något av det här hänt?
La Repubblica skrev ganska roligt om hur spelarna i landslaget inte vet vem Borrelli är (24 maj). Fast han var på förstasidan på alla tidningar för några år sen. ”Utom la Gazzetta dello Sport.”
Men i La Gazzetta har han hamnat nu.
I onsdags hade Gazzettan en indignerad text om hur Mauro Camoranesi svarat att han mest av allt var ”likgiltig” till skandalen. Det är ganska lätt att stämma in i den indignationen. Om man jobbar med att spela fotboll så vet inte jag hur man kan vara likgiltig till exempel till huruvida domarna hjälper vissa lag att vinna. Men jag antar att det ingår i jobbet att vara likgilitig till allt utom att vinna matchen.
Och jag vet inte heller vad man kan begära om hur Juvespelarna ska reagera på det här. Det är ju lätt för till exemel Figo eller Totti att säga, som de gjort, att de är stolta och tacksamma för att deras klubbar är rena.
De kanske inte ska göra som landslagskaptenen och före detta svärmorsdrömmen Fabio Cannavaro i alla fall. Han verkade nog som ett säkert kort som kapten för ett par år sen. Han var ju också världens mest sympatiske, precis som Buffon. Nu är de båda indragna i Calciopoli. Förra året syntes Cannavaro i en hemvideo, liggandes med dropp i armen kvällen innan en viktig match. Nu kanske han har tagit emot svarta pengar vid övergången till Juve. Han lämnade landslagslägret häromdan för att förhöras om Gea. Han fick be om ursäkt dan efter han uttalat sig om skandalen och sagt att det Moggi höll på med inte var så farligt. Capello har sagt ungefär samma sak.
Vår svenske juventino pratar om hur nöjd han är med att ha vunnit scudetton två gånger och att skandalen inte har med spelarna att göra. Jag förstår verkligen varför han säger så. Jag vet inte vad han annars skulle säga. Men jag reagerar varje gång han nämner den där scudetton. Och det är ju inte sant att spelarna inte har med saken att göra. Det är till exempel fullt möjligt att de tar Zlatans två sköldar ifrån honom, och Juventus hamnar på sista plats i årets Serie A.
Laziomålvakten Angelo Peruzzi har varit den mest poetiske. Hans metafor är komisk, men inställningen sympatisk. Han menar att alla var delaktiga i systemet.
Moggi var herden, alla vi i fotbollen hans flock. På morgonen släppte han ut oss på bete, sa till var och en var de skulle gå. Det fanns högre gräs, och grönare. På kvällen kom vi alla hem nöjda och belåtna, utan att bry oss om gräset som vi ätit var bra. Och han mjölkade oss.Francesco Totti säger som han brukar: att fotbollen knappt är fotboll längre för man vet på förhand hur matcherna ska sluta. Han har också alltid sagt att han inte vill stanna inom elitfotbollen efter sin spelarkarriär. Om han ska syssla med fotboll så ska det vara som tränare för barn. En läsare frågar honom (10 maj) i frågespalten som han har varje onsdag i Gazzettan om allt som händer nu är ytterligare skäl för honom att lämna fotbollsvärlden. Han svarar att ja, han är övertygad om att inte stanna kvar när han har slutat. Senare har han sagt att ”man vet aldrig”.
Och allt är fortfarande lika spännande, för nu får vi se vart den italienska fotbollen tar vägen. Förtroendet för den var inte särskilt stort förut. Något måste hända. ”Ricominciare da zero”, säger alla. Börja om från noll.
Först är det VM. Den där Borrelli verkar tala sanning när han säger att han är ointresserad av fotboll, för han har sagt att han ska bli klar med sin utredning inom tre veckor. Som om VM inte fanns.
Jag har inte sett Italiens matcher inför VM, men i Gazzettan i lördags stod det att Totti varit långt ifrån formen, Del Piero ännu sämre. Ljuset i mörkret verkar vara Romas kronprins Daniele De Rossi. Och det faktum att resultaten i de två matcherna är exakt samma som i genrepen innan VM -82. 1-1 och 0-0. I början av 80-talet var det också skandaler i ligan, och Italien blev världsmästare 1982.
Tecknen säger alltså att de blåa kommer vinna hela spektaklet. Och chansen finns, såklart. Jag vet inte om jag ska skriva chans eller risk. Med en förbundskapten som Lippi, vars son är under utredning som en av männen i Gea, med Buffon och Cannavaro, med Danielino, han som blåste av sitt eget mål eftersom han rört bollen med handen om ni minns. Med alla dem som hjältar. Det vore intressant.
