Unicef-ambassadören Francesco Totti på FN-organisationens årsmöte:
Det som jag gör för Unicef är viktigt, men nu är det fem år som jag tvingas bära de här färgerna. Snälla, byt dem.Philippe Mexes i en intervju i Téléfoot i fransk teve som ska sändas på söndag (och som vi alla spänt inväntar här), enligt Corriere dello Sport samtidigt som han sken upp i ett leende (detaljerna är viktiga i såna här frågor):
Jag drömmer om att bli Romas Maldini, det vore bellissimo.
Tom Cruise, på besök i Rom, försöker bevisa sitt stora fotbollsintresse med att påstå att han skulle spela in sin kompis Beckhams match mot Genoa eftersom han inte kunde vara i Milano och se den. Too bad Tom Cruise, med sen avslöjade du dig.
Totti? Nej, ärligt talat vet jag inte vem det är.
Italiens och Brasiliens politiska relationer verkar basera sig på fotboll. När president Lula var på statsbesök gav Berlusconi honom en träff med alla Milans brassar i present. Nu vill italienska ministrar ställa in vänskapsmatchen mellan Italien och Brasilien eftersom Brasilien vägrar utlämna Cesare Battisti till hemlandet och justitieministern har givit honom status som politisk flykting.
Battisti dömdes i sin frånvaro till livstids fängelse för inblandning i fyra mord då han var med i en militant vänstergrupp under terroriståren på 70-talet och har levt i exil i decennier, mest i Frankrike, nu alltså i Brasilien där han greps för ett tag sen. En del, till exempel Brasilien, menar att rättegången mot honom inte var rättvis.
”Jag hade redan beställt biljett för att gå och se matchen mellan Brasilien och Italien, men jag ska inte gå”, sa försvarsministern Ignazio La Russa. ”Det handlar inte om en officiell match, som det skulle varit i till exempel ett VM då det hade varit riktigt att slå fast att politiken inte ska blanda sig i sporten. Det här däremot är en vänskapsmatch och just nu ser jag inga anledningar till vänskap med Brasilien”.
Ungdomsministern Giorgia Meloni höll med och och oroade sig för att matchen kan komma att bli ett tillfälle för ”spänning gentemot det brasilianska folket, som inte har någonting att göra med en regering som en en minister som är inkompetent och undfallande.”
Det kan också vara så att den italienska fotbollspubliken inte bryr sig lika mycket som regeringen om Battistis utlämning. Just nu tycker i alla fall hela 41 procent i Repubblicas nätenkät att det är rätt att ställa in matchen.
Tabellen vänder och Roma åker tåg till Neapel. Eurostar 16.44 från Termini till Neapel. Är det inte fint och lite ironiskt? Om man minns vad som hände säsongens första match alltså, när Napolis anhängare skulle åka tåg åt andra hållet, äntligen skulle de få åka på bortamatch, och blev bedrövligt behandlade av Trenitalia, polisen, inrikesministeriet och medierna och sen knappt fick gå på fotboll mer. Nu får inte Romas fans åka med sitt lag söderut, det är sorgligt, men San Paolo har i alla fall slagit försäljningsrekord.
Totti var med på tåget. (♥)
Förlåt att jag tjatar om så tråkiga saker som i inlägget nyss, jag vet att idrott ska vara en lek och allt det. Så jag ger er också de här bilderna på när Lazio går på cirkus.
Jag tycker det är roligt, i alla fall.
Det kom ett par calcio-relaterade rättegångsnyheter idag.
Domen häromdan i GEA-processen måste väl ses som ett rejält nederlag för åklagarna, då ingen dömdes för det ”system” som de menade på ett olagligt sätt villkorat spelarmarknaden. Bara Moggi och Moggi jr dömdes för enskilda hot mot spelare. Varför vet man inte eftersom det dröjer innan motiveringen till domen kommer. Den ena åklagaren påpekade att ingen spelare hjälpt till något alls i bevisningen. Omertà råder.
Men nu, den 20 januari, ska den stora Calciopoli-rättegången börja i Neapel. Luciano Moggi har redan annonserat att han kommer åberopa tidigare icke publicerade telefonavlyssningar som kommer förvåna alla, och nu har vittneslistorna släppts. Moggi har 498 namn på sin. I princip alla Serie A-presidenter, premiärministern.
Han verkar ladda för show, den här gången.
En helt annan grej är att repubblica.it visar videor med rekonstruktioner polisen gjort av när polismannen Spaccarotella sköt Gabriele Sandri. Ganska märkligt att se, det ser ut som ett dåligt tevespel. Enligt Spaccarotella själv sköt han med vapnet i en hand, men det tror inte åklagarna på. De har en rekonstruktion baserad på fyra vittnesskildringar och en baserad på ett vittnesmål från en japansk turist, som såg honom sikta i tio sekunder med båda händerna om vapnet. Men han träffade inte där dit pistolen var riktad, för kulan (säger man så?) ändrade bana när den träffade ett metallstängsel, och träffade sen Sandri. Oavsett måste han ju ha siktat mot bilen, och vad som fick polismannen till detta, att sikta och skjuta mot en flyende bil med några några ungdomar som slagits med några andra, är svårt att förstå.
In other news, så bombade Israel sönder den internationella fotbollsstadion i Gaza i fredags.
Fabio Cannavaro visar sig i en intervju i morgondagens Chi (skvallertidning) vara en beundrare av Zapatero. Förutom det där med homoäktenskap som de har i Spanien. ”På den punkten, kanske, är jag mer italiensk...”
Regissören till filmen Gomorra Matteo Garrone har beskrivit hur han när han skulle göra sin film upptäckte att camorristi nuförtiden ser ut och klär sig som fotbollsspelare, alltså som stjärnor. Och jag minns, när jag läser om Cannavaros omdöme om filmen i Chi, att Roberto Saviano en gång för längesen räknade upp just Fabio Cannavaro och Gigi D’Alessio som något av det han hatade mest med bilden av Kampanien, att de ses som förebilder men i själva verket är ”den absoluta motsatsen till varje idé om uppoffring, plikt och uppriktighet”.
Fabio Cannavaro såg Gomorra under landslagslägret i Coverciano innan EM i somras. Han säger att han för den italienska filmens skull hoppas att Gomorra vinner en Oscar, men han tycker inte att den är bra för bilden av Italien i världen. ”Vi har redan så många negativa etiketter.” ”Fortfarande idag sa en lagkamrat till mig: ’Italienare? Mafioso.’”
Vad Cannavaro tycker om maffian i sig och dess påverkan på bilden av Italien framgår inte. Däremot berömmer han hur Marco Borriello (vars far var mafioso, vad det nu spelar för roll är det ett knappt omtalat faktum) skött sin kärlekshistoria med den professionella skönheten Belen Rodriguez. Förra årets mest klassiska, uttjatade fotbollsspelarskvallerhistoria. Borriello väntade tills efter hon kommit hem från kändis-Expedition Robinson innan han gjorde slut, vilket tydligen är föredömligt enligt Cannavaro.
Den som vann ”l’Isola dei famosi” i en tittaromröstning mot Belen Rodriguez var förresten transpersonen, politikern, artisten Vladimir Luxuria, som efteråt i intervjuer deklarerade att han, om bara lagen tillät, gärna skulle gifta sig med Roberto Saviano, en av de mest fascinerande och sexiga personer han visste. (Och ”motsatsen till Rossano Rubicondi”, deltagaren vars romans på ön med Rodriguez ska ha varit orsaken till att Borriello gjorde slut.)
Allt hör ihop, på de mest förunderliga sätt.
PS. Själv har ju Cannavaro vunnit Guldbollen, vilket jag tror han anser vara ett bättre sätt att representera Italien i världen än att göra filmer om landet. Hans ATTACK på Zlatan är rolig.
Än så länge, om han vill se Guldbollen, måste han komma hem till mig och titta på den, för jag vann den 2006! När vi spelade i Juve sa han till mig: ”Du har vunnit scudetton 30 år gammal tack vare mig, förut hade du inte vunnit nånting.” Sen, efter att vi delat på oss, jag gick till Real och han till Inter, har jag vunnit VM, Guldbollen och två ligatitlar. Jag har massakrerat honom!
Roma fick Arsenal. Jag vet inte hur jag ska kommentera det. Roma kan slå Arsenal. Och Arsenal kan slå Roma och jag vill inte ens gå in på hur fruktansvärt tråkigt det skulle vara. Båda de här lagen har nästan hela sina säsonger som hänger på CL. Mexès och Juan får inte bli skadade. Jag kommer antagligen dö av nervositet innan det börjar, så de får klara sig utan mig.
Och oj, vad jag kommer heja på Manchester United. Om inte vi kan slå dem ska för i helvete inte Inter göra det. Nu var det inte alls min mening att hålla på att tippa och bedöma matcherna, men jag tror verkligen inte att Inter kan det heller. Gött. (Är det inte märkligt hur man bryr sig mer om Inter än Juve nu för tiden?)
Kristina Kappelin skriver visst också om intervjun med Totti idag i Aftonbladet (som jag, nedanför), finns ingen länk tyvärr. Hon nämner också Alessia Filippi, simmaren som kallats la Pupona, är stort Romafan och kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms förorter. Allt apropå tidigare inlägg.
Men det jag skulle säga var att det äntligen kommit en italiensk intervju med Jérémy Ménez. I Il Messaggero idag. Den är ganska rolig. Inte för att jag inte kan franska, men det roliga är kulturkrocken.
I intervjun i CdS sa Totti att Ménez kan bli en ny Messi. Jag vet inte vad det säger om Tottis talang för att bli sportchef, men nu, efter två matcher eller vad det nu är som gjort att hela stan upptäckt Ménez, är det ju roligt att önska sig att de blir ett nytt par, nån som talar samma språk, som Totti säger. Totti och Ménez. Som Cassano, är han, säger chefredaktören för CdS, men Totti menar att det inte stämmer, de är olika. Ménez är snabbare, Cassano fysiskt kraftfullare.
Det var ju så bedårande fint häromdan mot Bordeaux när ”il francesino” som il Messaggero kallar honom, äntligen förstod att han skulle passa Totti framför mål, kaptenen gjorde mål och Ménez kramade om honom så hårt. Han verkligen klamrade sig fast, den annars så till synes känslokalle lille fransosen. För, det är ju ett mysterium det här att han aldrig ler. Varför skrattar han aldrig, undrar Il Messaggero. Han är sån, säger han, han är reserverad, men försäkrar att han skämtar och har roligt med sina vänner.
Är han arrogant, då? När han alltid utmanar motståndaren så fort han har bollen vid fötterna, både på match och träning, försöker han driva med dem, göra bort dem? Ménez menar att det är en beskrivning som är överdriven, som kommer från Frankrike. Han är ambitiös, mer än något annat.
Att de jämför honom med Zidane i Frankrike tycker han också är överdrivet, men han har alltid sett upp till Zidane. Han ville också få folk att häpna, fast på sitt sätt.
Han fjäskar inte i onödan, Jérémy Ménez, vilket är skönt (han säger inget om Colosseum till exempel utan att han inte sett nånting av stan), och gör svaret om varför han valde Italien intressantare. (Möjligen hade han inte ett så fritt val, men hur som helst, vi får ta honom på hans ord. Han har ju trots allt sagt nej till Manchester United, hans pappa tyckte att han inte var redo och att det finns så bra utbildning för unga spelare i Frankrike, berättar han, så jag antar han han en del integritet i sina val.)
För att jag gillar att riskera. Jag föredrar en svår spelaktion framför en lätt och på det viset kom jag hit. Med mitt sätt att röra mig på plan, hade den engelska eller spanska fotbollen varit enklare. I de ligorna är en spelare mer fri på planen. Roma och Cufré övertygade mig, när de förklarade att de riktiga proven går man igenom här hos er. Om du klarar dem, kommer du direkt in på listan över de som kan utöva det här yrket i en stor klubb. De har också sagt till mig att om du misslyckas kan du bli bränd. Men, som jag har sagt, risken fascinerar mig. I varje situation.Resonemanget får åtminstone mig att tänka på Zlatan. Men jag får känslan av att Ménez inte ser Roma som en av de där stora klubbarna han pratar om, eftersom han verkade bli så ängslig av att inte få spela från start på ett par månader. Den stora skillnaden i Roma jämfört med Monaco säger han är fansens passion, taktikpratet och slagen man får ta emot. ”Här är kontakten ständig. Väldigt hårda slag, också utan boll.” Men han är inte rädd för sparkarna. Föga förvånade berättar hårdingen Ménez att han aldrig varit det, sen han var barn, och att han tar emot allt också på träning utan att säga ett ord. Så förbereder han sig för matcherna.
Jag vet egentligen ingenting om Frankrike, så jag antar det här är en högst fördomsfull text. Men, det går ju inte längre att inte undersöka den där Jérémy Ménez lite närmare. Eller närmare, jag dömer väl honom fortfarande efter hans favoritlåt.
Han ser ju så mycket ut som en fransk förortsunge, alltså, som nån som inte vet nånting om Frankrike tänker sig en fransk förortsunge. Den uttråkade blicken, ingenting-kan-imponera-på-mig-blicken. Han kommer också från en parisisk banlieue, men jag vet inte om det är så relevant i sammanhanget, eller om jag tolkar hans blick väldigt orättvist. Det Ménez får mig att tänka på är mer att han kommer från ett land där det finns ett uttryck, en kultur kring såna där blickar och ställen. Och inte bara dem.
Jag vet ingen italiensk fotbollsspelare som har den blicken. Fast jag tror egentligen Italiens förorter är hårdare än Frankrikes. I Neapel skrattade de åt upploppen i Paris för några år sen. Rapduon Co’Sang, som kommer från Marianella utanför Neapel, har skrivit en bit text som lyder ”a Francij s’attegg/ ma là/ n’esist sistem ke pav stipendij/ e pegg nu stann ’ziem a ki fa e legg”. Det där var den mest obegripliga napolitanska utskriften jag kunde hitta, men orden betyder att i Frankrike poserar de, gör sig till, men där finns inte Systemet (camorran) som betalar lönerna, och de sämsta personerna samarbetar inte med de som skriver lagarna. Därför kan de hålla på och ställa till med upplopp. Därför utvecklas napolitansk talang och kraft däremot inom Systemet, så sällan mot eller utanför. Italiens förorter är betydligt tystare och osynligare, även om filmen Gomorra kanske råder lite bot på osynligheten eftersom den i huvudsak utspelar sig i Scampia. Gomorra, världen i Scampia, går helt på tvärs mot alla föreställningar om Italien, medan det jag ser i Jérémy Ménez blick tycks mig typiskt franskt. Visst finns det namn man känner igen, som Neapels Scampia, Roms Tor Bella et cetera. Men italienska förorter har ingen kultur eller röst verkar det som, de artikuleras knappt. Man kan knappt ha fördomar om dem.
Italienarna, de som är mest missnöjda med sina liv och sitt land i hela Västeuropa enligt undersökningar, de har så få utlopp, så lite utrymme för en motkultur. När de väl protesterar, som alla studentdemonstrationerna de senaste månaderna, är vi kanske i och för sig ganska blinda för att se det.
Jérémy Ménez i alla fall, han har den där blicken, han flyttade från Parisförorten Vitry-sur-Seine till Sochaux när han var 16 och blev Frankrikes yngsta proffs, och hans favoritband är gamla 113 som också kommer från Vitry-sur-Seine, och bästa låten tycker han är deras gamla Tonton du Bled. Kolla själva, han låtsas inte, han kan texten.
Sen kommer han, en kille som väljer en raplåt från sin hembygd om en resa till Algeriet som favorit, till det bonniga Roma. Jérémy Ménez är alltså ingen solig, toulousisk Philou Mexès, som verkar vara mer jovialiskt romersk än romarna själva. Här, där den största stjärnan är Francesco Totti, som enligt sin egen fru åtminstone innan hon fick fason på honom var ”en man från förra seklet”. Här traskar får förbi utanför träningsanläggningen. Vi har de lokala förmågorna Alberto Aquliani som samlar på bilder av Mussolini han får av sin farbror, och Daniele De Rossi som högerextrema Forza Nuova gjort till nån slags hjältefigur. Hur mycket jag än tycker om allt det där, ändå, verkar det ju också ganska upplyftande med någon som Jérémy Ménez, som gillar Parisrap, i det här sammanhanget. En man från det här seklet, eller hur nu Ilary hade formulerat det.
(Han kan gärna få dribbla bort Bordeaux imorgon, också.)
Totti jämförde häromdan Roma med sniglar. Man ska inte prata så mycket när det går dåligt, men nu när de spelar bra kommer de ut ur sina skal. Och mycket riktigt, nu tjatar de om den där finalen igen. Från botten av tabellen till Champions League-vinst, ska det gå. ”Det är vårt mål”, sa Totti, fast han tillade att det är väldigt svårt.
Till och med Jérémy Menez (visst var det något tottiskt över hans fina mål idag?) har indoktrinerats och svarar såhär när han får frågan om matchen mot Bordeaux nästa vecka:
Det blir en jätteviktig match, vi vill vinna, också eftersom finalen spelas på vår stadion.Jag tycker om dem när de säger för mycket.
Giuseppe Giannini sa igår att han aldrig varit avundsjuk på Totti, som är mycket bättre än vad han någonsin var. När Totti slutar får Roma dra tillbaka tröja nummer tio, tyckte Giannini.
Francesco svarar i Gazzetta dello Sport idag.
Jag tackar Giannini, han sa väldigt fina saker om mig. Men jag, käre Peppe, kommer aldrig sluta. Jag ska spela alltid.Vilken tur!
Ibland tappar jag fattningen. Jag tolererar inte orättvisor. Vissa gånger har jag känslan att de håller på och lurar oss på matchen och blir utom mig. Jag hoppas jag kan bättra mig, men till syvende och sist kommer jag alltid vara sådär.Ja, ni förstår. Han är söt som socker – fast ironisk, fast han svär, fast han inte kan låta bli att göra fel sak ibland, men det är ju bara för att hans goda hjärta kokar över när han ser orättvisor. Han är verkligen en romersk kliché. Jag skulle kunna ta vilket svar som helst som exempel men det viktigaste är kanske att han inte kan dölja sin ovilja mot Nedved.
En spelare som du har speciellt svårt för, förutom Nedved?Mexès menar att den nya modellen är viktig för de nya framgångarna.Och Brighi. Han säger att motståndarna hade lärt sig den gamla modellen. Allting verkar ju så självklart nu, det som förut var ett stort mysterium. Skrev jag inte om alla dåliga tecken som drabbade vår magiska klubb inför säsongen? Varför blev jag då förvånad när det gick dåligt? Visste vi inte alla att Francesco Totti ÄR Roma, och är det då inte logiskt att hennes fall och uppgång sammanfaller med hans skada och läkningen av den? Nu är det cucchiao-mål och segrar och glädjescener. Tydligen ger sig den här säsongen till känna i förväg hela tiden, fast man fattar först efter.
Nedved.
