Finita

Solen över Tevere-läktaren på teve igår gjorde ont. Jag har inte sett den så Rom-gul och mjuk och vårvarm sen förra året tror jag. När jag brukade dra upp fönsterjalusierna hemma vid Tiburtina för att släppa in den på morgnarna, och inte var långt borta som nu.

Första gången jag var i Rom var jag nitton år, det var jag och Henrik. Jag hittade fotona därifrån för ett tag sen. Henrik läste konstvetenskap i Lund och drog runt mig till alla målningar och bågar och obelisker och ruiner. Vi fnös åt de dumma turisterna som fotograferade med blixt inne i kyrkorna, blixtar som tog slut långt innan de kunde reflekteras mot nånting alls i de stora rummen. Vi hittade på olika sätt att hålla min systemkamera stilla under de långa slutartiderna i mörkret i kyrkorna, och ute på kvällen. Bilderna har det där gula. De som är tagna på natten är gyllengula av Roms gyllengula gatlyktor.

Roma spelade oavgjort mot Livorno igår när de var tvungna att vinna, och nu kommer ingen hinna ikapp Inter. Men mest är det det att fotboll inte är lika roligt när Francesco Totti inte är med och spelar, och nu är hans säsong slut. Han opererades idag, och blir borta antagligen fyra månader. När han kom till Villa Stuart för att opereras svarade han med sin blyga röst på alla frågor. Han sa att han kände ett ”crack” när han sköt. Jag vill inte ens tänka på att Totti någonsin ska sluta spela fotboll, men det är det jag tänker på nu.

Det kan bli så att Roma köps av en amerikan eller nån annan. Vi har spekulerat i månader om det här på bloggen (eller när jag tänker efter är det kanske jag som invaderat Mats Lernebys blogg med spekulationer), men nu är det officiellt att det faktiskt finns någon som kanske vill köpa Roma. I fredags hade det kunnat bli klart med George Soros, säger de i tidningarna. Kanske blir det istället kungafamiljen i Dubai. Eller så blir det inget.

Det är så vackert hur Rosellas fattiga Roma vinner över Inter och Real Madrid och Lyon. Men faktiskt kan Franco Sensis gamla retorik om att utmana makten i Milano och Turin bli på riktigt först när han säljer klubben till en utländsk superrik investerare. Han sa också en gång i tiden att om han skulle sälja Roma, skulle han bara göra det till Coca Cola. Kanske blir det nästan exakt så.

Sista ordet

Så, i fredags, den sista dagen för debatt innan valet, skulle alla politiker plötsligt uttala sig om Francesco Totti. Det är alltså inte så att de annars pratar om något viktigt, om ekonomin som håller på och gå åt helvete eller att maffian har tagit över landet eller hur man ska lösa miljökatastrofen i Kampanien. Nej, vi kan lika gärna prata om Francesco Totti. Som vanligt i den italienska politiken förlorar alla.

Och Totti själv känner sig utnyttjad av och besviken på alla. Man kan tycka att han borde vetat vad han gav sig in på när han ställde upp på det där videomeddelandet till Veltroni, men han känner sig indragen i nåt han inte ville bli indragen i. Trots att han gör sitt yttersta för att inte kommentera saken får han ändå, ofrivilligt, nån slags väldigt symboliskt sista ord i Corriere dello Sport idag:

– Jag vet inte ens om jag ska gå och rösta.

Uppdatering. På måndagen röstade han.

I huvudet på Berlusconi

Nu har Silvio Berlusconi attackerat Francesco Totti. Den gamle charmören hade sitt avslutande valmöte vid Konstantins båge bredvid Colosseum igår, och när han triumferande promenerade därifrån vid halvniotiden frågade någon honom om vad han tyckte om att stans populäraste person deklarerat sitt stöd för Rutelli.

Han är bra slug han. På det viset får han de andra emot sig. När man inte har huvudet med sig, har man inte.

Nicht nur zur Weihnachtszeit

Allsvenskan har ju börjat nyss, och den brukar vanligtvis sluta i november. Jag såg Gais–Hammarby från Ullevi på teve, och fick i alla fall se den roligaste reklamskylt jag sett i hela mitt liv.

JULSTADEN GÖTEBORG
Nordens ledande julstad

Första halvlek: en skräckfilm

Så oändligt plågsamt. I varje sekund finns möjligheten till katastrof närvarande.

Nu har Daniele De Rossi också slagit en straff mot Edwin van der Sar. Daniele De Rossi slog en straff i VM-finalen. I mål.

Pliz, pliz, pliz vote for me

Valet i Italien är i helgen. Nu har vänstermannen Francesco Totti inte bara tagit ställning i parlamentsvalet (för Veltroni), utan också i Roms borgmästarval. Han har skickat ett brev till Partito Democraticos Francesco Rutelli, Prodis kulturminister, som kandiderar som Veltronis efterträdare. Det är han här ovanför.

Undrar hur många andra lagkaptener i fotboll i världen som har samma beskrivning av sin roll som Totti.

Under de här åren har jag deltagit med stor glädje i kommunens olika projekt ... Barnen, de gamla och i allmänhet alla de som lider eller är mindre lyckligt lottade förtjänar vår uppmärksamhet och delaktighet och, i rollen jag har som Romas kapten, känner jag plikten och glädjen att förnya mitt åtagande och göra mig tillgänglig för att fortsätta delta i solidaritetsprojekten för den här staden.

Mörkrädslan

Ibland upplever jag att det är med våld relaterat till fotboll som med överfallsvåldtäkter. Snacket om det är större än konsekvenserna. Rädslan för att bli utsatt står inte i proportion till vad gemene man eller kvinna riskerar att bli utsatt för.

Anja Gatu är antagligen den enda på pressläktaren som upplever det så, eller åtminstone är hon väldigt ovanlig. Tur att hon finns, då.

Själv känner jag mig ofta som en stor könsförrädare när jag inte är rädd för att springa i elljusspåret när det är mörkt eller gå hem ensam på natten. Ja, man känner sig antingen som att man förolämpar henne, eller som att man själv är fantastiskt korkad och onormal när man säger till en annan kvinna att man inte är rädd. Men jag bara råkar vara sån att jag jag inte blir rädd i såna situationer, jag vet inte om orsaken till det är mer rationell än att andra är rädda. Även om jag tror att det strategiskt, feministiskt vore bättre om kvinnor vägrade vara rädda, så kanske jag ändå också borde känna mig oförskämd, för rädslan är verklig oavsett om den står i proportion till risken eller ej.

Rigorismo

Historien om Francesco Totti och straffarna börjar nu få en liten och mycket rörande bihandling, utveckling eller vad man ska säga som handlar om Francesco Totti, Daniele De Rossi och straffarna. De tidigare avsnitten har jag redan berättat här. Jag minns inte om han slagit nån straff sen dess, jag tror inte det, men när Danielino väntade på att få skjuta sin superviktiga straff mot Genoa idag kom jag mycket väl ihåg att han sparkade en cucchiaio-straff ÖVER RIBBAN på San Siro i höstas. Så nu satt man där igen med alternativet i huvudet att den här straffläggande romaren kan hitta på vad för galenskaper som helst. Men det gjorde han såklart inte, och när han gjort mål höll han på att explodera.

Men dramat är inte färdigförklarat förrän det kommer en reprisbild på Totti och Aquilani på läktaren när straffen slogs. Totti som inte bara tittar bort eller har handen för ögonen. Han böjer ner huvudet OCH sätter båda händerna framför ansiktet. Han vågar inte titta! Caro, bello capitano, nu vet du hur det känns.

Uppdatering:

Glad påsk alla!

Sugli spalti

Den ende av Italiens fotbollspresidenter som förstått det verkliga värdet av att ha folk på läktarna på stadion är Aurelio De Laurentiis. Napoli chocksänkte biljettpriserna och folk började komma till stadion! Så enkelt kan det vara.

Jag vet inte om inrikesministeriet däremot, har någon plan med att de knappt tillåter bortasupportrar på matcherna. Det verkar inte så.

Francesco Tottis vanligaste skämt om olika saker har i en vecka varit ”bäst att inte säga något om det för då kanske de dömer mig”, han är ju som bekant den enda av alla människor i hela Italien som blivit bötesbelagd av Lega Calcio för att ha ifrågasatt domarna. Ändå är han den ende som pratar om de saknade supportrarna. I går skrev han om det i Corriere dello Sport. (Jag tycker det är en väldigt fantastisk bild att se framför sig Francesco Totti som sitter framför datorn, skriver och mejlar iväg texterna när han är klar. Men jag anar kanske att det inte går till exakt så.)

I en så lycklig tid för Roma ber vi om att få tillbaka våra tifosi på bortamatcherna. Men då behövs en skärpning i mentaliteten hos alla, hos oss spelare och fansen. Vi saknar vår publik, det märkte vi under matchen i Turin mot Juve, medan att se åttatusen tifosi på läktarna i Madrid gav oss extra kraft. Jag tror att de ansvariga för tifogrupperna i kurvorna tillsammans kommer studera strategier för att få bort de våldsamma och de här ”knivskärarschakalerna” från arenorna, för de verkliga ultrà är inte de som utför så vidriga våldsamheter med knivar, men det är de jag känner, passionerade unga, redo att hjälpa människor som har det svårt. Jag hoppas att den här situationen kan lösa sig och att Roma alltid kan ha stödet från sina tifosi. Jag hoppas att det kan hända överallt, för fotbollen är en sport, men framförallt glädje och passion.

Innan Romderbyt den 19 mars ska Totti och Tommaso Rocchi tillsammans gå och lämna blommor till Gabriele Sandri under Curva Nord. Gabrieles pappa ska se matchen först i Curva Sud och sen Nord. Det verkar bli ett derby med Gabbos ande allra högst närvarande.

Non andare al Real Madrid

Hur tänker man som spelaragent om man säger så här om sin adepts chanser att bli uttagen i landslaget till EM: ”Noll. Varken tio av hundra, eller en av hundra. Noll.”

Philippe Mexès agent Olivier Jouanneaux sa så om Roms favoritfransman i en intervju i Il Romanista idag. Nu beror ju inte det här ointresset på att Philou är så himla dålig, utan på att de mäktiga i Frankrikes fotbollsförbund och ett antal journalister på L’Équipe, allt enligt agenten, har något emot honom. Det finns ju nåt man känner igen här. Oavsett vad som är sant, så berättar också Jouanneaux till exempel att Mexès tackade nej till Real Madrid i somras. När de inte fick Chivu och innan Pepe kom hörde de sig för om Philippe. Som sa nej, han ville bara stanna i Roma. Enligt agenten.

Francesco Totti har skrivit en liten artikel på La Stampas förstasida idag. Den handlar om romanità, romerskhet, med anledning av att någon engelsk turistorganisation kommit fram till att engelsmännen tycker romarna är det bästa med Italien. Hans beskrivning av hur romarna är hade kunnat vara ett självporträtt.

...även om jag blir sedd konstigt på när jag pratar om stoltheten man känner som romare. Att vara stolt över den där ironin, det där skämtet alltid på lut, det där caciara, larmet vi kan improvisera i de mest opåtänkta ögonblick. Stolt över förmågan att inte ta sig på för stort allvar, över det tycke som vi framkallar vid första mötet. Bli inte överraskade om, cafoni eller ej, vi lyckas erövra er. Jag har sett många konvertera från en dag till nästa.

Jag tycker ju det är så fint att höra Philippe Mexès prata italienska, för han gör det så bra och använder uttryck som gör att man kan tänka sig precis var han lärt sig språket. På Trigoria. Totti fortsätter också mycket riktigt att berätta att han sett många lagkamrater i Roma och landslaget förvandlas till romare och börja använda romerska uttryck. ”Med de konstigaste uttal och effekter: tänk er en brasilianare eller fransman som skriker ”arjpiate”.”

Magi

När man springer, och andetagen kommer i synkroni med stegen så att det känns som att all kraft är samlad i bröstet och man liksom dras framåt av lungorna, av inandningarna, och axlarna sjunker en liten bit för varje andetag för man slappnar av samtidigt som det går fortare och fortare.

Idag sprang ett rådjur ut framför mig i spåret. Vi höll jämna steg i kanske fyra sekunder innan hon vek av. Det var så jag upplevde det: Jag sprang med rådjuret.

Luciano Moggi: Italiens roligaste person

Alla, Moratti, spelarna, Roberto Mancinis egen manager, är förvånade över hans annonserade avgång igår. Alla utom Luciano Moggi. ”Jag visste redan att Mancini skulle lämna Inter”, sa han idag i den napoletanska kanalen Radio Marte. Han kände inte till att det skulle ske just i går och tycker det varit bättre att vänta någon vecka till, men kan ändå förklara allt. ”Mancini trivs inte särskilt bra i gruppen av spelare i Inter, antagligen är det nån som inte ser upp till honom tillräckligt. Dessutom kan han ha haft en del problem med presidenten. Tränaren har ofta berömt sig själv, det har kanske förstört Morattis bild.”

Meazzaglamour

Roligast i första halvlek förutom Zlatans geni: Antonio Cassano, Valentino Rossi och Marco Materazzi ser matchen tillsammans på läktaren. Vilken trio!

Uppdatering:

Spettacolo

Totti var med i Big Brother igår och lärde en av deltagarna hur man uppvaktar kvinnor. I teorin en töntig idé, men i praktiken är han ju, alltid, en fröjd.

Mimosa till Kristina, Eva, Pia och Rosella

Den 5 januari skrev jag ”Det är så skönt att läsa Kristina Kappelin, jag står snart inte ut längre med alla svenska män som känner sig förföljda för att de gillar il calcio och ska hålla på och försvara den”. Idag, den 8 mars, är snart mycket nära. Jag har inte reagerat på det här tjatet förut, jag vet inte vad som hänt den senaste tiden faktiskt. Någon slags diskurs har etablerat sig som gör att också vettiga personer hela tiden måste påpeka när italiensk fotboll är intressant och bra. Som om det fanns ett tvivel. Nåja. Det är bara män, som Mats Olsson brukar säga. Jag vet det vore snyggare, men tyvärr är de ibland svåra att ignorera även om man försöker.

I alla fall, trots att det inte var alls länge sen Nils Liedholm dog och hyllades, har tydligen många (jag vet inte om de är så många, men till och med den fortfarande bästa tevekommentator jag vet – som jag alltid lär mig något nytt och roligt av när han pratar på matcherna – Jesper Hussfelt visar sig tillhöra det här brödraskapet) glömt, känner inte till eller vill förneka att det finns ett långt fotbollskt vänskapsförhållande mellan Sverige och Italien. De vill istället utmåla sig själva som offer för en anglofil konspiration. Det passar tydligen deras fåfänga bättre. Eller är det en mansgrej, att man måste ha ett krig att utkämpa. Eller är jag väldigt sexistisk om jag tänker så?

Det är ju ingen konspiration utan ett historiskt faktum att svensk fotboll alltid levt i den brittiska traditionen, och det många decennier innan Tipsextra. Det är för mig en gåta hur man kan – å hela den italienska fotbollens vägnar dessutom, som om den stod och föll med några svenska fotbollsnördars erkännande – känna sig hotad av detta. Den italienska fotbollen har många problem, men den har inte förtjänat, och tjänar sannerligen inte på, tillskyndare med ett så dåligt självförtroende och lågt förtroende för dess egen tjuskraft. Eller så har den det – då är den verkligen illa ute.

Det är ganska konstigt egentligen tycker jag, att vi sitter här uppe i Sverige och bryr oss så mycket om vad som händer på fotbollsplaner i Italien. Men det gör vi, och det har vi gjort. För att minnas kan man läsa till exempel Grenoli. Ett fotbollsäventyr av Eva af Geijerstam. Hon beskriver början av ett band som är starkt och levande ännu och just idag, den 8 mars, i Inters nummer åtta.

Till sist, en gammal laziospelare jag vet, men antagligen Sveriges coolaste fotbollstränare, och: c’è solo una presidentessa!

Solo l’AS Roma

Jag kanske inte behöver berätta det här för allt är redan uppenbart och självförklarande. Till exempel det uppenbart symboliska i att Francesco Totti gick vidare i Champions League med Roma genom att slå ut just Real Madrid, världens bästa klubb som han tackat nej till. På ett foto böjer han sig över guldbollenvinnaren Fabio Cannavaro som står på knä, och klappar om honom. Eller att Alberto Aquilani äntligen tog tillbaka sin plats som startman, och Roma har nu tagit sig till kvartsfinal i Champions League med tre spelare i sin elva som växt upp i Rom och Roma. I trion finns både nuet, historien (Totti slog förra veckan Losis rekord som den som spelat flest matcher någonsin med den gulröda tröjan) och framtiden (de yngsta var bäst igår). Eller för att fortsätta bakåt längs mitten av plan, kolla på Mexès som stannade i Roma i somras och har en sämre lön än sin gamle kompis Chivu, men som nu gått vidare i CL medan Inter nästa vecka med stor sannolikhet kommer slås ut. Hur är det att spela i Roma? ”È uno spettacolo”, sa Philippe igår kväll på sin så bedårande utmärkta, franskt brutna italienska.

Jag höll på att dö. I 72 minuter spelade Roma så smart mot Real Madrid, ändå höll jag på att dö för om hemmalaget ändå gjorde mål skulle det plötsligt vara en helt annan historia. Och sen när Roma istället gjorde ett mål, men jag bara fick vara halvt lugn i mycket få minuter tills de också, Roma som de är, släppte in ett. (På frågan om det var offside sa Totti – som innan han reste till Madrid blev den enda personen som bötesbelagts för att ha ifrågasatt domarna av alla personer i hela Italien – att ”bäst att inte säga nåt för då kanske de ger mig böter här också”.) Och när Roma i slutet, medan det fördelaktiga resultatet 1–1 rådde, gång på gång kontrade som om vi behövde vinna matchen. Sen, när domaren blåst av, på grund av allt det här och just idag, är man som romanista så löjligt bortskämd att man kan få för sig att tänka så odrägligt arrogant som att det spelar roll hur och med vem man vinner, inte bara att.

!

.
♥
.
.

Förspillan

Broderat september till februari, 2006, 2007.

Meddelande

Soporna är tillbaka inne i Neapels stadskärna igen. Runtomkring har de aldrig blivit bortforslade sen i december, men nu kan de inte ens hålla dem borta från Via Toledo. Ville bara säga det.

Ikväll är det match på den sopsorterande stadion i Madrid!