Mörkrädslan

Ibland upplever jag att det är med våld relaterat till fotboll som med överfallsvåldtäkter. Snacket om det är större än konsekvenserna. Rädslan för att bli utsatt står inte i proportion till vad gemene man eller kvinna riskerar att bli utsatt för.

Anja Gatu är antagligen den enda på pressläktaren som upplever det så, eller åtminstone är hon väldigt ovanlig. Tur att hon finns, då.

Själv känner jag mig ofta som en stor könsförrädare när jag inte är rädd för att springa i elljusspåret när det är mörkt eller gå hem ensam på natten. Ja, man känner sig antingen som att man förolämpar henne, eller som att man själv är fantastiskt korkad och onormal när man säger till en annan kvinna att man inte är rädd. Men jag bara råkar vara sån att jag jag inte blir rädd i såna situationer, jag vet inte om orsaken till det är mer rationell än att andra är rädda. Även om jag tror att det strategiskt, feministiskt vore bättre om kvinnor vägrade vara rädda, så kanske jag ändå också borde känna mig oförskämd, för rädslan är verklig oavsett om den står i proportion till risken eller ej.